Städerskan, av Dag Öhrlund och Niclas Franklin

Städerskan är fjärde delen i serien om psykopaten Suzanne Eriks.

Om boken

“Den psykopatiska hovrättsdomaren Suzanne Eriks har tre personliga mål: att bli justitieråd, ekonomiskt oberoende och ta sina erotiska äventyr till nya nivåer. På vägen dit gör hon samhället en tjänst genom att fortsätta städa undan de mänskliga parasiter som kommer i hennes väg. Allt går dock inte som hon tänkt sig och problemen hopar sig. Hon blir lurad på en förmögenhet, väninnan Jessica börjar mot alla odds få ordning på sitt liv och Suzanne tar en för stor risk i jakten på en dominant man. Vem kommer att få henne på fall? Väninnan som inte ser någon annan lösning än att döda Suzanne, poliskommissarie Engberg som genomskådat henne eller mannen som håller henne inlåst i sin källare?”

 

Källkritik

Anna Maria Käll står för inläsning och jag konstaterar att det var ett tag sedan jag senaste lyssnade på något hon läst in (hon fokuserar mer på skådespeleriet om jag inte missminner mig?). Jag tycker att hon passar perfekt till Eriks utsvävningar.

 

Sex och samlevnad

Jag tyckte främst första boken om Eriks var intressant, sedan ska jag ärligt säga att det blev ganska tjatigt. En kvinnlig Silfverbjelke, ungefär samma utspädning av sex och våld. Därför var jag lite avvaktande inför denna fjärde, men jag ska nämnas att det blir lite nytändning.

Intrigen i sig är väldigt, väldigt tunn. Inget fel i sig. En bok behöver inte innehålla djuplodande eller avancerad intrig för att vara bra. Det här är ren underhållning och skriver man underhållande så funkar det. Och det är en sak man vet med Öhrlund – Han skriver så pass skickligt att han faktiskt lyckas hålla mitt intresse uppe även i böcker där huvudintrigen i sig inte tilltalar överdrivet.

I denna fjärde bok har han även hjälp av Niclas Franklin, som är en ny bekantskap för min del. Hur arbetet delats upp vet jag inte, men kanske är det en anledning till nytändningen. För precis som i tidigare böcker så handlar det om Eriks avsky mot folk generellt och den innefattar även den egna familjen. Vi får även följa ett par av hennes mer eller mindre motvilliga vänner.

Avskyn mot maken kan te sig lite underhållande även om jag fortsatt tycker att trovärdigheten fallerar rejält i att en karaktär som Eriks ens skulle ha sett åt en sån velpottas håll. Men nu är detta å andra sidan inte en bokserie skriven för att vara trovärdig. Eriks är en välmejslad karaktär som är intressant att följa i sin gränslöshet, även om det blir lite för over the top och tjatigt ibland. Och det blir en hel del jakt på sköna, hårda påsättningar.

Och mycket sex blir det, som alltid när Öhrlund är framme, i stora doser. Det är ett så pass starkt signum för hans böcker att det kan anses onödigt att anmärka på, men ibland blir det överflödigt och tjatigt och ter sig allt som oftast som gubbiga fantasier. Vilket någonstans också är synonymt med signaturen. Jag blev rejält less på Silfverbjelkes återkommande, onödigt explicita eskapader som oftast bestod av regelrätta våldtäkter. Sådant förekommer även i den här serien, om än de värsta bitarna är något mer nedtonade.

Karaktärerna är färgstarka och underhållande, dialogen likaså. Detta har jag tjatat om många gånger, men faktum är att det är få författare som lyckas underhålla mig så pass mycket.  Det finns ett stort driv som tillsammans med korta kapitel och lite shock value gör sitt. Jag förstår att de här böckerna går bra, för det är väldigt mycket “bara en stund till” när man lyssnar.

Jag har själv fått en del skit för de cliffhangers jag lämnar mina läsare med emellanåt, men Eriks del fyra tar nog fan priset. Det är nervigt, förnedrande och äckligt. Och samtidigt en sån där klassisk “to be continued” som retade gallfeber när man satt i tevesoffan och serien man följde gick in i säsongsfinal.

 

Städerskan landar på 3 av 5 pannkakor.