Jävlar karlar, av Andrev Walden
Waldens debut har jag läst mycket gott om, så det är med stora förhoppningar jag ger mig i kast med den.
Om boken
“En gång hade jag sju pappor på sju år. Det här är berättelsen om de åren. Om något låter påhittat kan du vara säker på att det är sant.”
Julen 1983 skakas en villa i skogarna utanför Norrköping av ett våldsamt bråk och en hemlighet trillar ut ur en mamma. En pojke som heter Andrev får veta att hans pappa inte är hans pappa. Den riktiga bor i ett land långt bort och har hår ner till axlarna. Som en indian, säger mamman och tecknar mot armbågen för att pojken ska förstå. Det brusar i pojken för det är det bästa han har hört. Det känns som att han är pojken i en bok om en pojke som får veta att hans pappa är kung i ett magiskt land och att en ande ska komma för att ta med honom dit. Men det kommer inga andar, bara nya pappor som inte är hans.
Andrev Walden romandebuterar med en vild berättelse om att växa upp i spillrorna av 68-rörelsen, om mammor som står under köksfläkten och säger jävla karlar, om hur kärlek börjar och slutar, om en skalperad hamster, om den långa skuggan av ett mirakel men framför allt om män.”
Hoberstorfer
Jag fattar inte hur jag kunnat missa Hoberstorfer. Det är här andra eller tredje boken jag lyssnar på som han läst in och karln är fantastisk!
Mästerliga underfundigheter
Ibland händer det att man lyssnar på en bok som sticker ut och är så speciell att man knappt kan hitta ord för att börja beskriva den och främst när man inte vill att recensionen ska bli lång som en roman.
Andrev Waldens debut Jävla karlar kan dock, om ni tillåter mig vara extremt kortfattad, sammanfattas med endast ett ord: Magnifik. Eller: Genialisk. Eller: Mästerverk.
Jag lyssnar på i runda slängar 100 böcker om året. De allra flesta av dessa böcker håller tack och lov hög klass varpå mitt arbete som recensent förenklas (för det är faktiskt inte kul att såga något en annan författare tillbringat hundratals timmar med att komponera). Dock ska det sägas att det är oerhört få av dessa böcker som lever kvar överdrivet länge i mitt minne mer än möjligen som små fragment. Det är inte heller överdrivet många som på allvar ger mig den där “bara en stund till, bara ett kapitel till”-känslan. Det är inte heller särskilt många av dem som bjuder på så mycket olika känslor, eller, kanske framförallt – Det är inte många av dem som får mig att skratta rakt ut eller sitta och le för mig själv vart och vart annat stycke för att det är så jäkla välkomponerat och underfundigt skrivet.
Det är inte heller många böcker, eller författare, som på allvar gör mig avundsjuk, som får mig att gång på gång tänka: Jag önskar att jag skrev sådär pricksäkert.
När det kommer till Andrev Waldens Jävla karlar går samtliga ovan utströdda boxar att kryssa i. Det här är en upplevelse utöver det vanliga. En bok som fått mig att dra på smilbanden åt fantastiska stycken, underbara liknelser och påhittiga referenser oftare än jag kliar mig i hårbotten vid varje skrivpass.
Det här är, i min allra ödmjukaste mening, årets helt klart bästa bok. Just det.