Det som inte syns, av Benny Haag & Lennart Karlsson
Det som inte syns är skådespelaren och författaren Benny Haags skönlitterära debut. Det är också narkotikapolisen Lennart Karlssons debut. Och således deras debut som författarduo.
Om boken
“Wollter och Bergström är knarkspanare med Sergels torg och Klarakvarteren som huvudsaklig arbetsplats. Vid ett tillslag hittas en langares kontaktuppgifter till olika köpare i Stockholmstrakten. Högt uppsatta män i samhället, till och med inom den egna kåren, hittas i registret. Wollter och Bergström märker snart att ärendet har en tendens att tystas ner från högsta ort. De bestämmer sig för att tillsammans med åklagaren Dorte Jacobsen börja bedriva egna spaningar vid sidan om.
Snart öppnas en värld för dem som de bara anat förut men inte förstått vidden av. Det handlar inte bara om narkotika utan även om afghanska pojkar som utnyttjas i en helt omänsklig lek. Allt enligt principen “det som inte syns finns inte”.”
Den som hörs
Fredde Granberg gör ett fantastiskt jobb med inläsning. Jag vet att jag är lite partisk, men han är en av våra absolut bästa inläsare.
Mörk samtid, varmt hjärta
Det här är första delen i duons serie Stockholm nu (tredje delen är på gång, så det finns en del att se fram emot). Det är en ganska mörk samtid som tyvärr är ytterst verklig. Huvudintrigen kring minderåriga flyktingar som utnyttjas av högt uppsatta är minst sagt hemsk.
Men så har vi några underbara huvudkaraktärer som gör sitt för att skänka värme till en rå, kall samtid. Det är lätta att ta till sig, och det gör man. Snabbt. Karaktärerna är välskrivna och trovärdiga rakt igenom. Mest tycker man såklart om Wollter och Zarin.
Intrigen är måhända ganska välanvänd, både i film och litteratur, men jag tycker ändå att Haag & Karlsson lyckas göra något eget av det – och det beror kanske främst på just karaktärerna.
Wollter är en småtjurig, envis polis med ett hjärta av guld. Det kan låta som världens klyscha, men det är liksom omöjligt att inte tycka om honom och det jag tycker sticker ut lite med den här boken är den oerhörda värme och empati som förmedlas. Det är som sagt en mörk och obehaglig värld vi kastas in i, men våra hjältar (och Zarin, en av de utsatta) har försetts med så jäkla starka ficklampor att de lyser upp tillvaron. Det blir liksom vackert och hoppingivande mitt i allt mörker på ett sätt som jag tycker känns ovanligt för genren och får den här debuten att sticka ut. Det är dessutom kryddat med välbehövd humor.
Sen är det kul att Wollter kallas Wollter av ALLA (han heter alltså något annat och såklart finns det en trevlig berättelse kring varför han bär sitt nickname). Och med alla räknar jag in hans egen fru. Det får mig osökt att tänka på det där fantastiska Rederiet-avsnittet där Uno och säkerhetschefen Bengtsson äntligen får till det och Joker går förbi utanför rummet och får höra Uno stöna “Åh, Bengtsson!”.
Det som inte syns är sammanfattningsvis en vacker, mörk och drabbande deckare som sticker ut på helt rätt sätt. Det är, till och med, en av de bättre böcker jag lyssnat på i år.