Strid, av Andreas Ek
Strid är den avslutande delen i Eks dystopiska serie som inleddes med suveräna Raseri.
Om boken
“Invånarna i samhället på Skeppsholmen har levt utan fruktan sedan de Förändrade frös till döds under vintern. Gruppen från Skåne anländer, vilket innebär fler munnar att mätta. När det första brottet begås måste ett straff utdömas, men det visar sig vara ödesdigert.
Våren och värmen kommer sakta tillbaka och det gör även en handfull Förändrade. Det beslutas att en grupp ska åka söderut för att spana efter fler. Ett överhängande hot riskerar att rasera allt man byggt upp.
“Strid” är sista delen i Andreas Eks postapokalyptiska spänningsserie “Raseri”. När grupperna från Stockholm och Malmö sammanstrålar verkar det först som att de äntligen kan leva i frid, men när lugnet inte blir långvarigt inser överlevarna att de kanske alltid kommer att vara på flykt.”
Creepypodden-Josephson
Som tidigare är det Ludvig Josephson som står för inläsning. Han är kanske mest känd som inläsare av många av novellerna i Creepypodden. Jag tycker att han funkar ganska bra även om han tenderar att låta ganska monoton i längden.
Slutet på slutet
Det här är alltså sista delen i serien. Vi kan väl börja med att spola tillbaka till början. Jag satt själv och skrev på första utkastet av vad som långt senare blev min debut Europa Pandemus. Jag kämpade, kom inte riktigt igång. Mitt i den känslan läser jag i lokaltidningen i Solna om en hunkig polis som just skrivit sin debut – som har i princip samma intrig som min tilltänkta. Jag gav upp för en stund och kände “Fan, den finns ju redan”. Resten är historia.
Raseri tyckte jag mycket om. VÄLDIGT mycket. Uppföljaren var även den riktigt bra. Andreas Ek har kommit att bli en av mina favoritförfattare (och för övrigt en av de trevligaste människor jag lärt känna på många år) och han har visat prov på ett brett spektra, även om ordet spänning alltid finns med i mixen. Trilogin Förödelse – Fruktan – Flykt, tre kortare böcker i serien, som släpptes för ett par år sedan, fastnade jag inte riktigt för. De var välskrivna, precis som övriga, men dels var jag rejält less på dystopier (efter att ha skrivit två egna, genomlevt en i verkligheten och konsumerat så gott som allt som finns i film- och serieväg), och jag tyckte inte riktigt att trilogin gjorde något som stack ut, utan fortsatte på samma spår som de inledande två, men inte riktigt med samma nerv.
Med Strid tar Ek dock nytt grepp. Visst. Det är inget nytt under solen, egentligen. Det är en ganska typisk dystopisk vision med en stundande slutstrid. Det lånas friskt från såväl andra böcker som filmer (jag kan inte undgå hintarna till en viss stor herre i Romero’s Land of the dead), men gör det något? Absolut inte. Framför allt inte när det är så pass välskrivet och spännande – för det ska sägas att Strid definitivt är den av böckerna i serien med störst nerv. Det är full fart från början till slut. Våldsamt, bitvis hopplöst – och jäkligt spännande. Det här är en sån bok jag inte riktigt vill pausa när jag väl påbörjat den och det är ett väldigt bra betyg för en genre jag återigen egentligen är – väldigt – trött på. Jag gillar också det oförutsägbara i att man inte vet vem som ska stryka med. Här finns en scen som jag tycker faller lite (no spoiler!), där jag hade önskat att författaren utforskat känslor och förvandling lite mer.
Sammanfattningsvis så är Strid ett värdigt, snyggt avslut på en riktigt bra serie. Jag vill kalla den för seriens bästa – direkt efter ettan, Raseri, som jag fortfarande tycker sticker ut mer än efterföljarna. Snyggt! Nu ser jag fram emot det där hemliga projektet som Ek hintar om i sociala medier, för det blir alltid intressant när han är i farten!