Döden på vingården, av Sofia Rutbäck Eriksson
Sveriges mest produktiva författare är tillbaka med ännu en bok om pedanten Herkules.
Om boken
“Kryssningsfartyget Princess Royal har på sin färd jorden runt nått till södra Frankrike. Där stiger den pensionerade försäkringsutredaren Herkules Persson iland med ett bestämt mål i sikte, att i behaglig ensamhet besöka två marinmuseer i den lilla byn Cassis. Men planerna kullkastas när han dessvärre blir tilldelad ansvaret att vakta en ödla och råkar ut för ett svårlöst transporthaveri. Istället för att släcka kunskapstörsten bland museimontrar hamnar han på en vingårdsvistelse med några nygamla bekantskaper. Oturligt nog blir ägaren till en av traktens rivaliserande vingårdar mördad med en gammal vapensköld, varvid en gammal dam från kryssningen framstår som huvudmisstänkt. Att hon är skyldig till mer än en alltför hög vinkonsumtion och minnesförlust är föga troligt, och Herkules beslutar sig motvilligt för att hitta den riktiga förövaren. Men kommer han att lyckas lösa gåtan innan fel person låses in på vatten och bröd, eller möjligen då med uselt boxvin? Och dessutom i en kamp mot klockan innan det åter är dags för avfärd med den kryssning som kommit att bli hans trygghet i tillvaron?”
Komisk briljans
Kombon Granberg och Rutbäck är ju klockren. Ingen inläsare klarar av komisk tajming som Granberg.
Älskade Herkules
Det här är fjärde boken om Herkules och jag blir bara mer och mer förtjust i karaktären för varje äventyr. Kanske beror det delvis på att hans säregna sätt, önskan om lugn och avskildhet och bitvis autistiska, pedantiska stil kan påminna mig om mig själv. Inte minst det som i den här boken får mig att skratta flera gånger när det beskrivs hur Herkules gärna vill att vissa saker ska infalla samma antal gånger för att inte störa sinnet. Det får mig att tänka på ett specifikt manus (jag säger inte vilket) där jag av någon anledning fick för mig att varje kapitel skulle vara 2000 ord långt. Inte 1997, inte 2002, utan 2000. På ordet. Extremt onödigt, inte minst med tanke på vad som händer när man redigerar. Men så blev det. Åtminstone merparten av dem.
Åter till boken. Som vanligt är det karaktärerna som mästrar intrigen, för Rutbäck är så jäkla duktig på att få till färgstarka karaktärer som hamnar i komiska situationer. Att hon sedan tar oss med till gemytliga platser på Herkules fortsatta kryssningsäventyr gör inte saken sämre. Det är mysigt, underhållande och ofta förbaskat roligt. I vanlig ordning gillar jag även längden på äventyret som gör att man, i min hastighet på uppläsning, kan få med sig ett helt Herkules-äventyr under bilresan hem från besök i Karlstad.
Jag vill ha mer Herkules. Och när fröken Zapp hörs av framåt slutet kommer jag att tänka på att – henne får vi ju också snart återse. Wihoo!