Det här ska han få faan för, av Gabriel Odenhammar
Gabriel berättar hur den där Håkan-Bråkan förändrade hans liv.
Om boken
“Det här är historien om pojken som blev ett känt ansikte redan som sjuåring, då han spelade Håkan Bråkan i julkalendern 1991 och därefter Max i Svensson Svensson som blev en succé i tv-rutan. Uppväxten bestod till stor del av berömmelse, beundran och applåder efter utfört arbete.
När han blev vuxen slutande telefonen att ringa, strålkastarljuset slocknade och därmed en stor del av det som varit hans liv. Klyftan mellan jaget och kändis-alter egot blev för stor och han föll handlöst ner i den inre ravinen när han förlorade greppet om sin identitet. Alkoholen dämpade symptomen men löste ingenting. Räddningen blev i stället byggandet av en ny grund att stå på samt öppenhet kring det svåra. Bit för bit läkte själen och en dag började han sätta ord på sina upplevelser. Boken är hans egna ord och han tar oss med på en smärtsam och ärlig resa med ett fantastiskt fint språk, stor öppenhet och närvaro. Från en barnstjärnas liv, via en destruktiv avsaknad av identitet till en nutid där han som trebarnsfar leder flygplan.”
Författarinläsning
Gabriel läser själv in berättelsen om sitt liv och han gör det förbaskat bra. Han borde kanske överväga en liten sidosyssla som ljudboksinläsare?
Struligt med Håkan-Bråkan
Så gott som alla i det här landet har en relation till Sunes lillebrorsa Håkan eller Max i Svensson, Svensson. Jag har själv vuxit upp med dem och sett Sunes sommar fler gånger än Jurassic Park. En liten bedrift, kan sägas. Gabriels berättelse är en jag verkligen sett fram emot att ta del av och jag vill börja med att säga att det här hade kunnat göra sig riktigt bra som spelfilm, paradoxalt nog. En sån där trevlig biopic med ups and downs.
Gabriels berättelse om den levnadsglada spellevinken som vid sju års ålder får världens chans är fylld av känslor. Den är intressant rakt igenom (och känns, trots sina 12 timmar i speltid inte för lång). Det märks också på Gabriels sätt att skriva att han uppskattar det skrivna ordet väldigt, vilket han även säger. Det finns stor potential här så jag hoppas att planer finns på något skönlitterärt i framtiden.
Det här ska han få faan för är både rolig, spännande, intressant, sorglig och vacker. Vad de här framgångarna gör med unge Gabriel beskrivs på ett öppenhjärtigt och samtidigt ändlöst sorgligt vis. Jag tycker det är intressant detta med att man på senare år börjat med intimitetskoordinatorer för inspelning av exempelvis sexscener, men att man trots den stora självmordsstatistiken kring barnstjärnor inte kommit längre.
Det är viktigt att poängtera att man inte på något sätt hänger ut folk eller beskyller någon specifikt för de mörka dalar Gabriel upplevt till följd av allt som hänt. De vuxna har agerat på ett sätt de trott varit bra. Naivt? Ja, absolut. Jag har redan berömt Gabriel för inläsningen men slår ett slag till för det – Det blir alltid en extra dimension med författarinläsningar, inte minst när de är så pass bra som här.
Ska jag gnälla på något så är det väl att det finns några passagar där man gör lite märkliga hopp i berättandet – Anekdoter som “tar över” den ursprungliga scenen är nog min enklaste förklaring. Det är inget som förstör och kan vara gjort helt med avsikt men det kan förvirra för en stund.
Sammanfattningsvis så är detta en oerhört fascinerande biografi och det är väldigt intressant att få ta del av snubben bakom två av våra kanske absolut mest välkända tv-karaktärer. Tycker för övrigt att det är märkligt att inget av de större förlagen nappade fullt ut på den här boken, men som jag förstått mellan raderna så beror det till stor del på att Gabriel prompt ville ha sin bok så som han tänkt det och inte så som förlagen såg det. Strongt, säger jag.