Guds verk, av Leffe Grimwalker
Andra delen i Grimwalkers Memoria mori-serie är här!
Om boken
“Kriminalkommissarie Samael Duvel är tjänstledig från polisen och ser fram emot att få ta det lugnt ett tag, men som vanligt dras han in kaos.
Hans adoptivdotter Ayla har gjort om slottet han ärvde till ett hotell. För att få ekonomin att gå ihop tvingar Ayla Samael att hitta en 14-årig försvunnen pojke. Sökandet efter Ruben leder honom ner i Limbo, en egen värld i mörkret och tunnlarna under Stockholm. En plats Samael mycket väl känner till och som han lovade sig själv att aldrig återkomma till.
Under tiden mördas två munkar brutalt i den religiösa sekten Opus Deis kloster. Morden verkar ha med Samael Duvel att göra och han blir misstänkt. Är det han som är skyldig eller är det någon som försöker sätta dit honom?
Ju närmare han kommer sanningen, desto värre blir det. Ingenting är vad det ser ut att vara och han måste hitta mördaren för att inte själv åka dit för mord. Mord han förmodligen inte begått. Samtidigt måste han hitta Ruben innan det är för sent.”
Granberg, detta unikum
Ja, vad ska man säga? Granberg är en jävla trollkarl när det kommer till inläsning. Han sätter varje ton och balanserar mörker och humor på ett fantastiskt sätt och nej, jag har inte betalt för att skriva det här.
Men jag borde.
Melankolisk Grimwalker
Första delen om Samael Duvel var ett slag i levern, så att säga. Man blev överraskad, det gjorde lite ont i själen, men på ett vackert sätt och så följer Grimwalker upp med det här…
Fy fan vilken neggo inledningen, tänker ni? Men det är ju positivt menat, fattar ni väl? Jag tycker att det är så vackert när en författare som Leffe, som efter x antal extremt nerviga, snabba böcker inom spänningsgenren (Storm, Tick Tack etc) börjat förknippas med just det. Han är ju en av våra riktigt stora spänningskungar (och definitivt den kaxigaste!). Och så bjuder han på Memoria mori. Visst. Mycket känns igen:
Det är spännande. Karaktärerna är färgstarka och sticker ut. Språket är typiskt Grimwalkerskt. Det är rått och grovt. Det är nervigt. Men det är så mycket mer. Den här serien bär på så mycket känslor. Det är mörkt utav helvete och fyllt av tragik. Samtidigt är det både underhållande, vackert och känslosamt. Lite som att lyssna på ett riktigt, riktigt fint stycke filmmusik (jag tänkte, som alltid, föreslå Max Richters “On the nature of daylight” som är världens finaste men insåg att den är absolut fakking genomsorglig).
Det är en mörk och brutal (undre) värld som målas upp och jag älskar återigen hur Grimwalkers författarstil känns så väl igen trots att det är så mycket som går djupare än de underbara, men i jämförelse ytliga spänningsintriger vi blivit vana vid. Här vågar han ta trappan hela vägen ned till källaren och släpper in oss, ovetande om vad som väntar – för jag har inte nämnt att Leffe dessutom skriver oförutsägbart och smart. Det här är inget standardmörker, alltså.
Ska jag klaga? Jag måste inte, för det är så finstämt. Men vad fan. Jag är jag. Jag skulle vilja poängtera för den som korrekturläst det här manuset (för som författare blir man fullständigt ordblind och inte direkt objektiv) att vi nog har lite olika preferenser kring vad som luktar och vad som doftar. Själv hade jag nog menat på att vodkaandedräkt och kuk snarare luktar än doftar, men heey, vem är jag att fördöma ditt luktsinne?
Nog om det. För att avsluta med lika grovt språk som Guds verk innehåller: Fuck vad bra det här. Och kul att Tunnelbanenettan får träffa på sina framtida exman, bara en sån sak.