Recension: Bed & Breakfast för lata brudpar

Bed & Breakfast för lata brudpar, av Frida Gråsjö

En feelgood med inslag av domstolsbeslut, kan det vara nåt?

Om boken

“Beatrice Blom har alltid gjort vad som förväntas av henne. Klädseln är oklanderlig och karriären som jurist har bara börjat. Allt borde vara perfekt, men det är något som skaver. På väg hem efter en misslyckad dejt ser Bea hur en av domarna på den domstol där hon arbetar träffar en välkänd kriminell på en mörk bakgård. Hon nämner det för en kollega, och kort därefter blir hon föremål för illvilliga anklagelser. Mot sin vilja tvingas hon ta en paus från arbetet på domstolen. Medan Bea väntar på att allt ska bli uppklarat börjar hon jobba på Bodins Bed & Breakfast som trädgårdsmästare. Hon anmäler sig också som vigselförrättare och får en mer än normal dos av bröllop i sitt liv. När problemen på domstolen ställs på sin spets behöver hon stå upp för sig själv. Men vad är det Beas hjärta på riktigt slår för?”

 

Dufvenius

En av våra främsta skådespelare gör en suverän insats. Julia Dufvenius passar perfekt till detta!

 

Domstolsbeslut och dåliga dejter

Feelgood med inslag av domare och kriminella? Det var sannerligen en intressant kombo och jag gillar ju saker som sticker ut.

Gråsjö målar upp ett intressant persongalleri som gör sitt för att få historien att flyta på. Det hjälper också att hon skriver väldigt, väldigt bra. Det är rappt berättat, glimten i ögat och stora doser humor.

Det finns mycket att tycka om här och jag tycker bitvis att Gråsjö hittar en egen liten nisch i en ganska vältrampad genre. Med det sagt: Är man en feelgoodfantast så måste man vara på fel humör eller lida av tillfällig paranoia för att inte älska det här.

Jag, som (kanske lite motsägelsefullt som själv skriver en feelgood/roman-serie) har ofta lite svårt att dras in helt i genren. Det av den enkla anledning att det sällan blir direkt spännande, även om förvecklingar och relationer emellanåt kan bli nog så komplicerat och pulshöjande som jakt på organtjuvar (för att dra ett exempel). Men så är spänning i sig inte målet med en feelgood, för då hade man kanske satsat på att skriva spänningsromaner istället? Bed & breakfast puttrar på i mysig takt och jag är underhållen rakt igenom. Likväl tycker jag att de rättsliga inslagen är en riktigt fin krydda på moset och ger mig en extra anledning att dras med. Och även om det kanske aldrig blir just jättespännande så får vi ändå till lite lätt nerv i och med bokens kriminella element (och då menar jag inte en radiator på rånarturné). Det är tacksamt.

Jag gillar det här och kommer definitivt att ta mig vidare i serien – det väcker dessutom intresse att ta sig an Gråsjös mysdeckarserie. Som sagt: Är du feelgoodnarkoman så har du en riktigt fin fix här!

 

Bed & Breakfast för lata brudpar landar på 3,5 av 5 pannkakor

 

 

Recension: Var är papporna

Var är papporna, av Alexandra Pascalidou

Journalisten följer upp “Mammorna” med en bok om farsor, familj, bakgrund och ett skadat samhälle.

Om boken

“Var jag än talade om “Mammorna” fick jag alltid samma fråga: Men var är papporna? I hela mitt liv har jag undrat var papporna håller hus. Inte minst min egen.

Därför vill jag ge dem ordet. Låta dem själva berätta om faderskapet, frånvaron och förlusterna, flykten och maskuliniteten. Om våldet som löper som en röd tråd från hemmets trygga vrå till blodpölen på gatan. Om fängelseceller och förlossningar, knarkleveranser och krigsminnen. Jag möter de som stannade och de som stack, de som svek och de som aldrig slutar strida för sina barn.

“Var är papporna?” är uppföljaren till Alexandra Pascalidous Augustprisnominerade “Mammorna”.”

 

Rösterna sätter spår

I boken får vi höra flera olika livsöden berättas. Alexandra själv ger röst åt inledningen och epilogen, däremellan är det många röster som hörs och det gör sitt för att sätta tonen. Namnen bakom rösterna: Alexander Salzberger, Mustafa Almash, Mihalis Koutsogiannakis, Jombo Bojang, David Nzinga, Pablo Leiva Wenger, Michael Alonzo, Nurbo Bozan och Douglas Leon.

 

Våld och mörker

Det är sannerligen ingen munter lyssning, detta. Frånvarande fäder. Närvarande och våldsamma fäder. Missbruk, kriminalitet, sneda värderingar, toxisk maskulinitet, våld som föder våld – och kärleksfulla farsor. Pascalidou inleder med att berätta öppet, fint och ärligt först om sin egen farsa – en hjälte för många, men komplicerad, frånvarande och egocentrisk enligt familjen. Sedan följer intervjuer med ett antal män som berättar om var de kommer ifrån, hur deras uppväxter varit och hur det påverkat deras egna liv och de vägar som valts. Det är miljonprogram, krigsflyktingar, arbetsinvandring, you name it. Att Sverige inte är ett lätt land att integreras i råder ingen tvekan om och den utbredda rasism som de här människorna möter överraskar inte, men gör mig sorgsen. Det är intressant, drabbande, obehagligt, sorgligt – och ibland svårt att ta in de uppväxtskildringar vi får lyssna till. Farsor som misshandlar, exemplet med pappan som har ihjäl sin egen fru och får ungen att ta på sig ansvaret – något han sonar med fängelse och inte blir rentvådd för förrän många, många år senare, är extra starkt. Verkligheten överträffar återigen fiktionen.

Det är en intressant inblick och medan vissa av historierna är extremt mörka och snudd på hopplösa så finns det även en hel del hopp och vackra berättelser. Många gånger skakar jag på huvudet och undrar hur folk är funtade och vill egentligen inte ta in att barn får växa upp med den otrygghet och våld i hemmet som ibland beskrivs. Men så kommer den där berättelsen om pappan som verkligen strider för sina barn eller trotsar gamla trötta manliga ideal. Samtidigt kan jag uppleva att det i många fall känns som att folk gärna skyller ifrån sina misstag på sin historia. Jag vet att det är mer komplicerat än så, men vad fan. Man väljer ändå själv hur man agerar.

Jag har haft en oerhört trygg och fin uppväxt och det är precis vad jag tänker ge min son. När man lyssnar på Var är papporna drabbar någon form av Messias-komplex, för den där tryggheten är något jag önskar varenda jäkla unge.

En oerhört intressant om än jobbig upplevelse. Så kan vi sammanfatta Var är papporna. Och en stor eloge till Pascalidous berättelse om sin egen far. Den är så förbaskat välskriven att författaren i mig blir snudd på avundsjuk. Det känns nästan förmätet att sätta ett betyg på en bok av den här typen, men vem sa att det skulle vara lätt att kalla sig recensent?

 

Var är papporna landar på 4 av 5 pannkakor

 

Recension: Ta ner solen

Ta ner solen, av Sara Molin

Molin är tillbaka med en hjärtevärmande berättelse med rötter i verkligheten.

Om boken

“Ella bor med sin farmor i ett radhus i Sollentuna. I hela sitt liv har hon brottats med konsekvenserna av en mycket ovanlig diagnos: hon tål inte solljus.

I heltäckande kläder och solhatt måste hon ta sig an världen då minsta gnutta solljus kan få det att bränna i huden. Människors blickar och viskande hade gjort dubbelt så ont om det inte var för hennes farmors ständiga omsorg, och omtanken från hennes vänner: Sebastian, Viktor och Mitra, som funnits där för henne i vått och torrt. Men efter en incident på deras studentdag lämnas Ella sängliggande med svåra smärtor och vännerna glider allt längre ifrån varandra.

När Ella till hösten påbörjar sin meteorologutbildning, ett sätt för henne att kunna få kontroll över sin tillvaro, tvingas hon för första gången stå på egna ben. Men när hemligheter från förr uppdagas flera år senare, inser hon att den omtanke hon så länge uppskattat hos sina vänner kanske inte har varit enbart av godo. Och vad var det egentligen som hände den där studentdagen?

Vi får följa vännerna under nio år av vänskap, sorger och glädje. Ta ner solen är en varm, charmig och rörande roman som kommer skänka solljus i även den mörkaste tillvaro.”

 

Flodström

Viktoria Flodström står för inläsning och hon är som klippt och skuren för den här typen av böcker. Rätt ton och inlevelse. Mycket bra!

 

Molnigt med en chans till kärlek

Sara har hämtat inspiration från sin kusin, som lever med den extremt sällsynta diagnosen och det tillför ju genast ett extra lager till berättelsen.

Ta ner solen är i grund och botten en ganska typisk feelgood som innehåller alla förväntade och efterlängtade inslag. Humor och svärta blandas på ett fint sätt och det blir bitvis riktigt känslosamt och vackert. Samtidigt som vi får de ingredienser som behövs för genren så lyckas Molin ändå vrida om det till något eget. Inblicken i meteorologyrket, även om det kanske inte är någon djupdykning, bjuder på ett nytt, spännande lager i en välkänd tårta. Det är en yrkesgrupp som inte representeras överdrivet ofta i litteratur eller film (Nic Cage-filmen Weather Man är den första som dyker upp) och det är ett intressant inslag. Karaktärerna är trovärdiga, lätta att tycka om och dialoger och förvecklingar känns, om än kanske lite tillrättalagda och genretypiska, också trovärdiga. Beskrivningarna av kompisgänget som hängt ihop, löses upp och återknyter är vackert. Likaså Ellas farmor. Vilken stjärna och vilken tragisk men vacker bakgrundshistoria till Ellas uppväxt.

Och Ella ja. En älskvärd, stark, underhållande karaktär som man bara måste älska. Den där diagnosen till trots har hon lärt sig att älska livet – och det gör hon verkligen. Hon är inte sin diagnos, viktigt att påtala, och jag tycker att det är både fint och tänkvärt beskrivet hur omvärlden ter sig med sin oförmåga att förstå och, ibland, oerhört klumpiga sätt att förhålla sig till saker som inte tillhör vardagen. Jag kan inte undgå att tänka på min vän som levt hela sitt vuxna liv begränsad till mörkret i sin lägenhet till följd av något som påminner om Ellas diagnos. Och på tal om diagnoser: den där förvecklingen med snubben som tror att hon är ute efter att köpa droger är för jäkla rolig.

 

Ta ner solen är väl värd 4 välgräddade pannkakor.

 

Recension: Livet skiljer oss åt

Livet skiljer oss åt, av Håkan Mattsson

Det här är Håkan “Stay Metal” Mattssons uppföljare till finfina Döden för oss samman. När du läser denna bok kan du använda eteriska oljor i sovrummet

Om boken

“Mathias Larssons familj har till sist återförenats när det kommer ett meddelande som ställer allt på ända: Linneas död är inte vad den verkar vara. Snart befinner sig Mathias och hans vapendragare Hassan mitt i en desperat jakt på svar, där en okänd förövare – som inte drar sig för mord – gör allt för att stoppa dem. Återigen blir familjen Larsson drabbad, och tiden håller på att rinna ut. Mathias måste avslöja sanningen, även om det kräver ett sökande på andra sidan graven. Vem var egentligen deras mystiske granne? Och hur kan händelser som utspelade sig för sextio år sedan påverka det som nu sker? Livet skiljer oss åt är andra delen i Livet och döden-trilogin. En spänningsroman om tragiska livsöden sammanflätade genom årtionden, och om en familjs desperata ansträngningar för att läka.”

 

Fredde för oss samman

Fredde Granberg står för inläsning och visar, i vanlig ordning, att han är en jäkla mästare.

 

Spänning, sorg och överraskningar

Jag tyckte väldigt mycket om första boken i serien som visar prov på Mattssons finfina talanger. Det var ingen rak spänningsroman á la Det-här-har-vi-läst-förr, utan Mattsson ger oss spänning med en twist. Detsamma gäller för Livet skiljer oss åt. Det luktar ofta lite övernaturligt, och blir det kanske också, men på ett snyggt avvägt sätt som ändå gör att känslan av realism bibehålls. Det kittlar liksom lite extra och det är riktigt snyggt och visar på Mattssons talang som författare – För det hade väldigt lätt kunnat gå överstyr.

Fortsättningen är lika rafflande, välskriven, underhållande, sorglig och spännande som första delen. De olika tidslinjerna fungerar suveränt och skänker extra spänning. Delarna som utspelar sig i dåtiden är riktigt, riktigt vassa och överlag så bjuder uppföljaren på väldigt många oväntade vändningar. Det fungerar förbaskat bra och jag kommer ofta på mig själv med att nicka uppskattande och tänka “Snyggt, Håkan, snyggt, det där hade jag inte kommit på själv”. Sammanfattningsvis en suverän uppföljare som åter visar att Håkan Mattsson är en författare som förtjänar betydligt större uppmärksamhet.

 

Livet skiljer oss åt landar på 4,5 av 5 pannkakor.

Recension: Château vid vägens slut

Château vid vägens slut, av Jessica Eriksson och Stefan Holm

Det här är första delen i Eriksson och Holms romance-serie Romantiska äventyr i Värmland.

Om boken:

“Ellinor Carpentier har bott i Paris i hela sitt liv. När hennes svenska mamma går bort bestämmer hon sig för att börja om i Sverige, och väl där får hon veta att hon ärvt ett hus i Värmland. Hon kan absolut inte se sig själv i ett hus på landet, så hon anlitar den karismatiske mäklaren Andres Williamsson, som ivrigt tar sig an uppdraget att sälja.

Men så snart Ellinor får se den förfallna egendomen blir hon förälskad. Huset är, i hennes ögon, ett château! Hon tänker om och vill i stället renovera och bilda ett konstnärskollektiv. Till sin hjälp tar hon den lite blyge men hängivne snickaren Felix Gustavsson.

Samtidigt som huset återfår sin forna glans spirar kärleken mellan Andres och Ellinor, men oväntad konkurrens om Ellinors hjärta komplicerar allt.

En varm och charmig berättelse om att följa sina drömmar och samtidigt både hitta hem och finna kärleken.”

 

Kandler

Mimmi Kandler, en för mina öron ny inläsare, gör ett suveränt jobb med inlevelse och passar materialet perfekt.

 

Romans vid vägens slut

Från Paris till Karlstad. Miljöombyten kan göra gott, oavsett om det är på riktigt eller i fiktion. Att förlägga romance, såväl litterära som på film, till just renoveringsobjekt är ganska tacksamt. Det ger oss saker att se fram emot i såväl fasadrenovering som inre bygge och känslomässig utveckling. Intrigen i sig är väldigt klassisk och vändningarna likaså. Det är klassisk romance med triangeldrama och en ny säsong av Husdrömmar och vet ni vad? Jag gillar det. Det må vara förutsägbart, men det gör inget, så länge det är välskrivet, charmigt och underhållande, vilket det är. Jessica sägs även avsky kommatecken, så jag tänker mig att, vad tusan, det vore väl synd att inte ta tillfället i akt att, i denna extremt välskrivna recension, retas lite medelst, just det: onödiga kommatecken!

Karaktärerna är trevliga och vi lär oss ganska fort vilka vi ska tycka om och i ungefär vilken utsträckning, men även här bjuds det på trevlig utveckling. Mysteriet som tar sin början med en viss tavla är ett trevligt inslag och tillför en extra dimension. Tidvis luktar det nästan lite övernaturligt och det gör det hela lite extra mysigt, på något vis. Överlag finns ett bra driv i berättelsen som gör att man håller intresset uppe hela tiden och trivs riktigt bra i sällskap med Ellinor och kompani. Ett stort plus för levande och fint beskrivna miljöer!

Och romance, tänker ni, är det inte en massa sex då? Nej, faktiskt är vi förskonade från det. Missförstå mig rätt. Sexscener kan vara kul, men det är ärligt talat ytterst sällan det funkar. För det mesta tenderar det att bli väldigt mycket skämskudde. Nog liggs det vid restaureringen av detta château, men det händer liksom off screen, som man säger i filmvärlden. Det hånglas lite och kläder flyger men innan stönandet kommer igång och gömma-korven-leken tar vid klipper vi till dagen efter.

Att det är första delen i en serie är lätt att förstå. Det slutar med krokar ute men utan att vi använder oss av såna där otrevliga cliffhangers jag själv brukar få skäll för. Men visst fan vill man veta mer? Återigen: En välskriven intrig med finfint driv gör att jag, som vanligtvis föredrar andra genrer, har riktigt trevligt! Tack och lov behöver vi inte vänta överdrivet länge eftersom uppföljaren kommer redan i maj.

 

Château vid vägens slut landar på 4 av 5 pannkakor.

Recension: Silverfjärilen

Silverfjärilen, av Linda Schönbeck

Linda Schönbeck är snart aktuell med en spin-off i omåttligt populära Storm-universumet. Det här är hennes debut.

Om boken

“Under studentveckan hittas artonåriga Emma korsfäst efter en fest i en sjöbod nära hamnen i Skälderviken i Ängelholm. Platsen och motivet visar sig snart leda till händelser flera decennier tidigare. Polisen Max Carlberg och hans kollegor på enheten för grova brott i Helsingborg slungas nu in i en komplicerad utredning.

Frida Hammarsten är avstängd från sin tjänst som utredare på Ekobrott och besöker för första gången på femton år barndomshemmet i Ängelholm där hon tänkt ta det lugnt och renovera. När några pojkar hittar ett kranium råkar Frida vara i närheten. Fyndet visar sig ha en koppling till mordet på Emma och Frida blir allt mer involverad i en utredning hon borde hålla sig långt borta ifrån.”

 

Lyckad Lyckow

Maria Lyckow står för inläsning och gör i vanlig ordning ett mycket bra jobb!

 

Fjärilens vingslag

Det tar ingen längre stund innan det står klart att Schönbeck är en vass författare. Språkmässigt är det som att skära i wagyubiff med Satakekniv – Det är nice, aight? Relativt korta kapitel och gynnsamt tempo drar snabbt in mig i berättelsen. Jag tycker verkligen om blandningen av tidsepoker – Det tillför en ytterligare dimension till berättandet och framförallt så funkar det väldigt bra. Det är inte helt ovanligt att författare trasslar till det lite för sig när det gäller tidshopp. Det är inte alltid en styrka, främst inte i ljudboksformatet. Som lyssnare är det lätt att gå vilse, men det är som sagt en sak Schönbeck hanterar riktigt fint.

Intrigen i sig kanske inte sticker ut jättemycket, men den är smart, effektiv och de olika tidsaxlarna hjälper återigen till att göra det hela än mer intressant. Likaså gör Schönbecks språkliga finesser, nerven och de intressanta karaktärerna sitt för att bjuda på finfin spänning!

Silverfjärilen är onekligen en imponerande debut som bådar riktigt gott för kommande manus!

Silverfjärilen landar på 4 av 5 pannkakor

Recension: En bra man

En bra man, av Tina Trender

En till debutant, sånt är alltid spännande. Det är med vissa förhoppningar jag ger mig in i den här efter att ha läst mycket bra.

Om boken

“Thomas tyngs av skilsmässan, jobbförlusten och den skakiga relationen till dottern. Med neddragna rullgardiner i den alltför dyra lägenheten krymper hans värld, och hur han än vill göra rätt blir allting ändå fel. Alltmer uppgiven söker han tröst i nätporr och hamnar i ett destruktivt missbruk. Ett ödesdigert misstag sätter allt på spel, något som hotar hans redan bräckliga tillvaro. Då får han ett anonymt meddelande. Någon känner till vartenda felsteg han tagit. Någon som inte vill honom väl … ”

 

En bra Wallström

Martin Wallström är en av mina favorituppläsare. Han har en suverän ton och nerv i rösten och passar materialet perfekt. Här han vi snacka praktexempel på när en uppläsare förhöjer innehållet och ger det en ny dimension.

 

En bra debut?

Det händer att jag påbörjar en bok utan att ha läst vad den handlar om. Så är fallet med En bra man. Jag har läst mig till att den fått bra kritik, men faktiskt inte tagit reda på mer än genre, inläsare och att det är en debut.

Och det är ju något speciellt med att ge sig i kast med en bok vars innehåll man inte har en aning om.

Det visar sig snabbt att Tina Trender vet vad hon sysslar med. Jag tänker inte dra ut på det: J-ä-v-l-a-r vilken käftsmäll till debut det här är.

Det är välskrivet, smart, underhållande, sorgligt, obehagligt och man kan inte sluta lyssna. Det är nästan ändlöst nervigt. I Thomas hittar vi en otroligt fascinerande huvudkaraktär. Han är själva definitionen av ordet antihjälte. Han har ett stort hjärta, men allt han gör och tänker blir så fel, så fel. Han är sorglig, avskyvärd och det är så jäkla spännande att följa hans väg till att dels fördöma och på samma gång rättfärdiga sig själv samtidigt som han befinner sig på ett missriktat, märkligt korståg – allt för att vinna sin dotters kärlek. Han är en tankens Papphammar, skulle man kunna säga, och dessvärre är han nog en ganska korrekt avbild av en stor del av den manliga skaran där ute när det kommer till tankesätt, inskränkthet och dubbelmoral.

I andra även har vi bokens andra huvudkaraktär, som på mörka vägar försöker tjäna extrapengar genom utpressning och hon är nästan lika fascinerande. Här har vi en intrig jag faktiskt själv jobbar med i ett eget manus som inte riiiiktigt påbörjats. Deras vägar korsas naturligtvis och det blir en frontalkrock som heter duga.

Det är vågat, annorlunda, naket, grovt men ändå inte och det var oerhört länge sedan jag lyssnade på en bok som var såhär pass nervig och fartfylld – trots att den inte innehåller en enda biljakt eller svulstig actionscen. Här sitter jag och hoppas på en fortsättning för jag bara måste få reda på hur vad som händer med Thomas och hans ständiga felsteg.

Det här är en av de skarpaste debuter jag lyssnat på och det mest fascinerande jag plöjt i ljudboksväg på länge.

 

En bra man kammar hem fullpott. 5 av 5 pannkakor.

Recension: Vinterpacket

Vinterpacket, av Jacob Lindfors

Det här är Lindfors krutdoftande debutroman, som enligt utsago kommer att filmatiseras inom kort. Ballt!

Om boken

“Något ondskefullt håller på att växa sig starkt i djupet av de norrländska skogarna. Ett kriminellt nätverk har vaknat till liv och gett sig in i ett internationellt samarbete. Det blir början på en våldsspiral som ingen längre kan styra över.

Mattias Kassian har inte gjort mycket rätt i livet, men under sin tid inom Försvaret hade han åtminstone vänner och ett syfte. Så när den viktigaste personen i hans liv – hans svenska mamma som tog honom från folkmordets Rwanda till tryggheten i Sverige – rycks ifrån honom, söker Kassian till Försvarsmaktens specialförband SOG för att börja om på nytt.

SOG:s och brottsnätverkets världar kolliderar när en sextonårig tjej kidnappas. Det hon får bevittna är något alla andra har missat. Kassian och hans kamrater inom SOG får i uppgift att jaga såväl nätverket som den bistra sanningen. Han har redan förlorat allt en gång. Aldrig mer.”

 

Roosmannpacket

Vinterpacket är alltså en av någonstans runt femhundra böcker Roosmann läst in under sin karriär. Imponerande siffror – och, i vanlig ordning när Roosmann är i farten, en imponerande inläsning. Det är en fröjd att lyssna till.

 

Stridspittpacket

Jag har inte gjort lumpen och har således extremt lite (läs: noll) riktigt erfarenhet av all things military. Allt jag “kan” har jag lärt mig via otaliga filmer, tv-serier – och såna dära våldsspel. Det ska sägas att jag inte heller är något jättefan av militäraction i bokform. Lägg till att Lindfors debut är en tegelsten (eller vad motsvarigheten i ljudboksform kallas? Förslag?). Det är med andra ord en viss backe att kämpa sig upp för om man vill imponera på den här lillgamla tjurskallen. Däremot ska tilläggas att jag länge varit sugen på att ta mig an Vinterpacket – dels efter en pratstund med mycket skratt (Jo, novellen heter faktiskt Janssons frestelse!) på Bokmässan, men även efter översvallande fina ord om boken.

Och vet ni vad? Lindfors lyckas kämpa sig upp för den där backen och jag vete fan om han ens behöver flåsa.

Vinterpacket är en oerhört välskriven berättelse. Den är full av intressanta karaktärer och vår huvudkaraktär Kassian är en komplex snubbe att lära känna. Det är snyggt uppbyggt, smart – och med tanke på läget i omvärlden – obehagligt realistiskt även i de mest svulstiga actionscener. Och action blir det, även om det inte på något sätt tar överhanden. Det här är en välbalanserad berättelse som slår till med full kraft när så behövs och då jävlar blir det nervigt och effektivt. Längden kan kanske avskräcka – jag har trots allt haft boken i hyllan ett bra tag, men det ter sig alltid som lite av ett kraftprov för mig att dra igång en bok på mer än 12 timmar (den här klockar in på över 17) av den enkla anledning att jag har så mycket att lyssna igenom att de kortare blir “enklare”.

Även om det finns passager som säkert hade kunnat kortas ned så tycker jag i slutändan att boken är så lång som den ska vara. Vi kämpar inte mot en massa onödigt dödkött eller kill your darlings utan Lindfors får till ett bra flyt i en berättelse som behöver sin tid.

Jämfört med andra liknande böcker jag konsumerat (inga nämnda inga glömda) så är detta helt klart en av de bättre. Jag upplever den nervigare, lite mer underhållande, kanske lite mer känslosam – och framförallt är det inte lika mycket militärporr i form av utsvävningar om exakt vilken typ av ammunition som avfyras i tid och otid under en strid och så vidare. Det är inget jag saknar.

En jäkligt imponerande debut, avslutningsvis. Och vilken jäkla filmatisering vi har att se fram emot. Jag hoppas innerligt att man lyckas med casting och att rätt människa får sitta i registolen.

 

Vinterpacket landar på 4 av 5 pannkakor.