Vinterpacket, av Jacob Lindfors

Det här är Lindfors krutdoftande debutroman, som enligt utsago kommer att filmatiseras inom kort. Ballt!

Om boken

“Något ondskefullt håller på att växa sig starkt i djupet av de norrländska skogarna. Ett kriminellt nätverk har vaknat till liv och gett sig in i ett internationellt samarbete. Det blir början på en våldsspiral som ingen längre kan styra över.

Mattias Kassian har inte gjort mycket rätt i livet, men under sin tid inom Försvaret hade han åtminstone vänner och ett syfte. Så när den viktigaste personen i hans liv – hans svenska mamma som tog honom från folkmordets Rwanda till tryggheten i Sverige – rycks ifrån honom, söker Kassian till Försvarsmaktens specialförband SOG för att börja om på nytt.

SOG:s och brottsnätverkets världar kolliderar när en sextonårig tjej kidnappas. Det hon får bevittna är något alla andra har missat. Kassian och hans kamrater inom SOG får i uppgift att jaga såväl nätverket som den bistra sanningen. Han har redan förlorat allt en gång. Aldrig mer.”

 

Roosmannpacket

Vinterpacket är alltså en av någonstans runt femhundra böcker Roosmann läst in under sin karriär. Imponerande siffror – och, i vanlig ordning när Roosmann är i farten, en imponerande inläsning. Det är en fröjd att lyssna till.

 

Stridspittpacket

Jag har inte gjort lumpen och har således extremt lite (läs: noll) riktigt erfarenhet av all things military. Allt jag “kan” har jag lärt mig via otaliga filmer, tv-serier – och såna dära våldsspel. Det ska sägas att jag inte heller är något jättefan av militäraction i bokform. Lägg till att Lindfors debut är en tegelsten (eller vad motsvarigheten i ljudboksform kallas? Förslag?). Det är med andra ord en viss backe att kämpa sig upp för om man vill imponera på den här lillgamla tjurskallen. Däremot ska tilläggas att jag länge varit sugen på att ta mig an Vinterpacket – dels efter en pratstund med mycket skratt (Jo, novellen heter faktiskt Janssons frestelse!) på Bokmässan, men även efter översvallande fina ord om boken.

Och vet ni vad? Lindfors lyckas kämpa sig upp för den där backen och jag vete fan om han ens behöver flåsa.

Vinterpacket är en oerhört välskriven berättelse. Den är full av intressanta karaktärer och vår huvudkaraktär Kassian är en komplex snubbe att lära känna. Det är snyggt uppbyggt, smart – och med tanke på läget i omvärlden – obehagligt realistiskt även i de mest svulstiga actionscener. Och action blir det, även om det inte på något sätt tar överhanden. Det här är en välbalanserad berättelse som slår till med full kraft när så behövs och då jävlar blir det nervigt och effektivt. Längden kan kanske avskräcka – jag har trots allt haft boken i hyllan ett bra tag, men det ter sig alltid som lite av ett kraftprov för mig att dra igång en bok på mer än 12 timmar (den här klockar in på över 17) av den enkla anledning att jag har så mycket att lyssna igenom att de kortare blir “enklare”.

Även om det finns passager som säkert hade kunnat kortas ned så tycker jag i slutändan att boken är så lång som den ska vara. Vi kämpar inte mot en massa onödigt dödkött eller kill your darlings utan Lindfors får till ett bra flyt i en berättelse som behöver sin tid.

Jämfört med andra liknande böcker jag konsumerat (inga nämnda inga glömda) så är detta helt klart en av de bättre. Jag upplever den nervigare, lite mer underhållande, kanske lite mer känslosam – och framförallt är det inte lika mycket militärporr i form av utsvävningar om exakt vilken typ av ammunition som avfyras i tid och otid under en strid och så vidare. Det är inget jag saknar.

En jäkligt imponerande debut, avslutningsvis. Och vilken jäkla filmatisering vi har att se fram emot. Jag hoppas innerligt att man lyckas med casting och att rätt människa får sitta i registolen.

 

Vinterpacket landar på 4 av 5 pannkakor.