Ta ner solen, av Sara Molin

Molin är tillbaka med en hjärtevärmande berättelse med rötter i verkligheten.

Om boken

“Ella bor med sin farmor i ett radhus i Sollentuna. I hela sitt liv har hon brottats med konsekvenserna av en mycket ovanlig diagnos: hon tål inte solljus.

I heltäckande kläder och solhatt måste hon ta sig an världen då minsta gnutta solljus kan få det att bränna i huden. Människors blickar och viskande hade gjort dubbelt så ont om det inte var för hennes farmors ständiga omsorg, och omtanken från hennes vänner: Sebastian, Viktor och Mitra, som funnits där för henne i vått och torrt. Men efter en incident på deras studentdag lämnas Ella sängliggande med svåra smärtor och vännerna glider allt längre ifrån varandra.

När Ella till hösten påbörjar sin meteorologutbildning, ett sätt för henne att kunna få kontroll över sin tillvaro, tvingas hon för första gången stå på egna ben. Men när hemligheter från förr uppdagas flera år senare, inser hon att den omtanke hon så länge uppskattat hos sina vänner kanske inte har varit enbart av godo. Och vad var det egentligen som hände den där studentdagen?

Vi får följa vännerna under nio år av vänskap, sorger och glädje. Ta ner solen är en varm, charmig och rörande roman som kommer skänka solljus i även den mörkaste tillvaro.”

 

Flodström

Viktoria Flodström står för inläsning och hon är som klippt och skuren för den här typen av böcker. Rätt ton och inlevelse. Mycket bra!

 

Molnigt med en chans till kärlek

Sara har hämtat inspiration från sin kusin, som lever med den extremt sällsynta diagnosen och det tillför ju genast ett extra lager till berättelsen.

Ta ner solen är i grund och botten en ganska typisk feelgood som innehåller alla förväntade och efterlängtade inslag. Humor och svärta blandas på ett fint sätt och det blir bitvis riktigt känslosamt och vackert. Samtidigt som vi får de ingredienser som behövs för genren så lyckas Molin ändå vrida om det till något eget. Inblicken i meteorologyrket, även om det kanske inte är någon djupdykning, bjuder på ett nytt, spännande lager i en välkänd tårta. Det är en yrkesgrupp som inte representeras överdrivet ofta i litteratur eller film (Nic Cage-filmen Weather Man är den första som dyker upp) och det är ett intressant inslag. Karaktärerna är trovärdiga, lätta att tycka om och dialoger och förvecklingar känns, om än kanske lite tillrättalagda och genretypiska, också trovärdiga. Beskrivningarna av kompisgänget som hängt ihop, löses upp och återknyter är vackert. Likaså Ellas farmor. Vilken stjärna och vilken tragisk men vacker bakgrundshistoria till Ellas uppväxt.

Och Ella ja. En älskvärd, stark, underhållande karaktär som man bara måste älska. Den där diagnosen till trots har hon lärt sig att älska livet – och det gör hon verkligen. Hon är inte sin diagnos, viktigt att påtala, och jag tycker att det är både fint och tänkvärt beskrivet hur omvärlden ter sig med sin oförmåga att förstå och, ibland, oerhört klumpiga sätt att förhålla sig till saker som inte tillhör vardagen. Jag kan inte undgå att tänka på min vän som levt hela sitt vuxna liv begränsad till mörkret i sin lägenhet till följd av något som påminner om Ellas diagnos. Och på tal om diagnoser: den där förvecklingen med snubben som tror att hon är ute efter att köpa droger är för jäkla rolig.

 

Ta ner solen är väl värd 4 välgräddade pannkakor.