Var är papporna, av Alexandra Pascalidou

Journalisten följer upp “Mammorna” med en bok om farsor, familj, bakgrund och ett skadat samhälle.

Om boken

“Var jag än talade om “Mammorna” fick jag alltid samma fråga: Men var är papporna? I hela mitt liv har jag undrat var papporna håller hus. Inte minst min egen.

Därför vill jag ge dem ordet. Låta dem själva berätta om faderskapet, frånvaron och förlusterna, flykten och maskuliniteten. Om våldet som löper som en röd tråd från hemmets trygga vrå till blodpölen på gatan. Om fängelseceller och förlossningar, knarkleveranser och krigsminnen. Jag möter de som stannade och de som stack, de som svek och de som aldrig slutar strida för sina barn.

“Var är papporna?” är uppföljaren till Alexandra Pascalidous Augustprisnominerade “Mammorna”.”

 

Rösterna sätter spår

I boken får vi höra flera olika livsöden berättas. Alexandra själv ger röst åt inledningen och epilogen, däremellan är det många röster som hörs och det gör sitt för att sätta tonen. Namnen bakom rösterna: Alexander Salzberger, Mustafa Almash, Mihalis Koutsogiannakis, Jombo Bojang, David Nzinga, Pablo Leiva Wenger, Michael Alonzo, Nurbo Bozan och Douglas Leon.

 

Våld och mörker

Det är sannerligen ingen munter lyssning, detta. Frånvarande fäder. Närvarande och våldsamma fäder. Missbruk, kriminalitet, sneda värderingar, toxisk maskulinitet, våld som föder våld – och kärleksfulla farsor. Pascalidou inleder med att berätta öppet, fint och ärligt först om sin egen farsa – en hjälte för många, men komplicerad, frånvarande och egocentrisk enligt familjen. Sedan följer intervjuer med ett antal män som berättar om var de kommer ifrån, hur deras uppväxter varit och hur det påverkat deras egna liv och de vägar som valts. Det är miljonprogram, krigsflyktingar, arbetsinvandring, you name it. Att Sverige inte är ett lätt land att integreras i råder ingen tvekan om och den utbredda rasism som de här människorna möter överraskar inte, men gör mig sorgsen. Det är intressant, drabbande, obehagligt, sorgligt – och ibland svårt att ta in de uppväxtskildringar vi får lyssna till. Farsor som misshandlar, exemplet med pappan som har ihjäl sin egen fru och får ungen att ta på sig ansvaret – något han sonar med fängelse och inte blir rentvådd för förrän många, många år senare, är extra starkt. Verkligheten överträffar återigen fiktionen.

Det är en intressant inblick och medan vissa av historierna är extremt mörka och snudd på hopplösa så finns det även en hel del hopp och vackra berättelser. Många gånger skakar jag på huvudet och undrar hur folk är funtade och vill egentligen inte ta in att barn får växa upp med den otrygghet och våld i hemmet som ibland beskrivs. Men så kommer den där berättelsen om pappan som verkligen strider för sina barn eller trotsar gamla trötta manliga ideal. Samtidigt kan jag uppleva att det i många fall känns som att folk gärna skyller ifrån sina misstag på sin historia. Jag vet att det är mer komplicerat än så, men vad fan. Man väljer ändå själv hur man agerar.

Jag har haft en oerhört trygg och fin uppväxt och det är precis vad jag tänker ge min son. När man lyssnar på Var är papporna drabbar någon form av Messias-komplex, för den där tryggheten är något jag önskar varenda jäkla unge.

En oerhört intressant om än jobbig upplevelse. Så kan vi sammanfatta Var är papporna. Och en stor eloge till Pascalidous berättelse om sin egen far. Den är så förbaskat välskriven att författaren i mig blir snudd på avundsjuk. Det känns nästan förmätet att sätta ett betyg på en bok av den här typen, men vem sa att det skulle vara lätt att kalla sig recensent?

 

Var är papporna landar på 4 av 5 pannkakor