Folktomt, av Markus Sköld
Sköld har tidigare bjudit på skräckromaner som Där ute i mörkret och Kalldrag. Nu är han tillbaka med nytt material!
Om boken
“Klockan 03:14 den 11 januari upphör all kontakt med den lilla staden Lommensvik i södra Norrland. Journalisten Rebecka Corti beger sig dit för att rapportera och finner en en nedsläckt stad i total radioskugga, tömd på sina invånare. Allt som finns kvar är halvdruckna kaffekoppar och tomma sängar.
När en rasande snöstorm slår till tvingas Rebecka kvar i den öde staden. Men är hon verkligen ensam? Något eller någon följer efter henne inne bland husen. Om hon ska kunna ta sig levande därifrån måste hon först ta reda på vad som hänt människorna i Lommensvik.”
Schmitz
Hanna K. Schmitz står för inläsning. Jag har lyssnat till ett par böcker hon läst in tidigare. Jag tycker hon har en röst som passar obehaget och skräcken bra, men det kan bli lite monotont emellanåt.
Croatoan
Sköld bygger upp en effektiv berättelse som blir någon slags hopkok av böcker jag läst och filmer jag sett. Det är inte menat som något negativt. Jag tycker väldigt mycket om grundberättelsen och mystiken. Mysteriet kring Roanoke-kolonin har fascinerat mig i många år och den har avhandlat i exempelvis King’s miniserie Storm of the century (Born in sin, come on in!).
Det här känns således som en blandning av Storm of the century och The mist, fast med snö. Det krypande obehaget när man tar sig in i en stad vars invånare försvunnit spårlöst fungerar finfint och jag vet ju sedan innan att Sköld är en duktig skräckförfattare. Delarna som utspelar sig i Stockholm med vändningarna kring Agneta och och Rebeckas ex vävs effektivt och snyggt in i den skräckfyllda intrigen och fungerar som ett litet avbrott från hemskheterna. Jag gillar det skarpt. Intrigen kommer dessutom igång efter bara några få stycken, vilket jag gillar. Ingen jävla mjukstart här inte, Sköld vill pressa ned gasen i botten direkt.
Sedan finns ett litet stickspår med en förrymd psykopat som jag kan tycka skaver lite. Å ena sidan tillför det lite extra puls, men jag kan inte blunda för att det känns lite forcerat – och jag tror att berättelsen hade stått lika stadigt utan det här inslaget. Det förstår alltså inget, men jag tycker inte att det tillför jättemycket, jag hade hellre velat ha ännu lite mer fördjupning i vad som faktiskt försiggår. Och det ska sägas att – HELT SPOILERFRITT – förklaringen till händelserna är smart och riktigt snyggt iscensatt. Stort plus i kanten för den, även om jag återigen hade velat ha lite mer, det känns liksom som att det är över lite väl snabbt när vi väl når början till ett crescendo. Men jag gillar det. Mer sånt här i svensk litteratur. Länge leve skräcken!