Benny Berg och Falkligan, av Mikael Ressem
Ordjonglören från Gävle återvänder med första delen i en ny serie!
Om boken
“I det lilla samhället Brännfors har det lokala fotbollslaget äntligen lyckats ta sig upp till division tre, och det har blivit dags för säsongens första hemmamatch. Benny Berg är ordförande i supporterklubben och tar nästan aldrig av sig den rödvitrandiga fotbollströjan med BFK:s klubbmärke. Dessutom driver han souvenirshopen och den mycket uppskattade Brännforspodden tillsammans med sin bäste vän – den lugna norrlänningen Rogga. För Benny är fotbollen allt annat än en lek, vissa skulle nog säga att han tar det på lite för stort allvar. Lagom till hemmapremiären dyker två nya förmågor upp: de ökända och oerhört kriminella bröderna Falk, som lokalpolisen Karin har bestämt sig för att stoppa. För det behöver hon hjälp av någon med god insyn i Brännfors fotbollsklubb. Och vem har bättre insyn än Benny Berg? ”
Åh Granberg, min Granberg
Det finns ingen inläsare som hanterar komiskt innehåll med sådan inlevelse och fingertoppskänsla som Fredde Granberg. Punkt slut.
Brännfors, bärs och rakade bollproffs
Benny Berg är ju ett rejält steg från Ressems spänningsromaner. Humorn och språket känns naturligtvis igen, och hans bitvis skruvade karaktärer.
Benny Berg och Falkligan klassas som humordeckare och det är väl ett bra epitet. Intrigen i sig är ganska. Kanske, egentligen, lite väl tunn – eller hade varit om vi haft att göra med en mindre rutinerad författare. Det är också humor på bekostnad av spänning – och det är inget fel i det. Första boken om Benny är knappast skriven med rak spänning i åtanke, den är tänkt att vara underhållande och medryckandei sin knasighet. Och det funkar, för det är ett som är säkert: Ressem har ett driv i sitt skrivande och finfin teknik som, blandat med det humoristiska innehållet, gör att åkturen blir rejält underhållande. Buskiskänslan är avväpnande, MEN, och det är ett ganska stort men: Jag är lite osäker på hur jag känner inför Benny. Han är rätt korkad, lite klumpig och ibland lite småelak, vilket är kul, men samtidigt skaver det av nån anledning. Han är liksom inte en huvudkaraktär jag kan sympatisera med även om hans upptåg är roliga.
Det finns också en logisk lucka (jag vet, jag vet, kärlek ÄR ett mysterium) djupare än Marianergraven, och det är hur i helskotta Bennys bättre hälft kunnat se nog med positiva egenskaper för att kunna falla för honom, än mer hänga kvar i sådär femton år. Det förefaller faktiskt mer än lite osannolikt. Men köper man det så är gnabbet dem emellan lite småkul.
Och det ÄR ju kul detta med vuxna människor (förlåt: vuxna män, främst) som tar bollsport på det blodiga allvar som Benny gör att man rent av lägger upp resten av livet efter det. Att Benny blir så sänkt av en matchförlust att han måste ringa in en sjukdag och knappt tar sig ur sängen är faktiskt snudd på hysteriskt roligt. Så det där med humor, det behärskar Ressem, men jag föredrar när han pressar plattan i mattan och bjuder på nervig spänning.