Flickan i lådan, av Jan-Erik Ullström
Ullström har bjudit på nerv i till exempel Följarehn och vampyrhistoria med näcksäd i Sveablot-böckerna. Nu är han tillbaka med en farmardeckare!
Om boken
“När Alfred Cederqvist provkör sin nya plog i leråkern gör han ett makabert fynd – en militärlåda med kvarlevorna av en sedan länge död kvinna. Några socknar bort bor den pensionerade polisen Birger Nilsson som numera försörjer sig som lantbrukare. Tillsammans med unga praktikanten Sophia dras han in i fallet och börjar nysta i ledtrådarna. Vem var kvinnan? Och hur kom hennes kropp att hamna i lådan, utan kläder men åtföljd av en handväska och en brosch? ”Flickan i lådan” är en spännande kriminalroman där ingenting är vad det verkar vara. Gamla hemligheter grävs upp och mörka minnen vittrar sönder, alltmedan jakten på sanningen fortgår.”
Geniet Granberg
Jag slösar inte många ord här. Granberg är bäst. Det här kan faktiskt vara en av hans mest helgjutna inläsningar hittills. Känslan, nerven, karaktärerna – Man njuter hela vägen.
Farmarehn
Jag är bekant med Ullströms författande sedan tidigare. Sveablot var fascinerande och välskriven, Följarehn nervig, obehaglig och smart. Eller ja, Sveablot var smart den med, men så innehöll den ju det där ordet näcksäd som du aldrig kan göra ohört.
Jag fick en liten inblick i Flickan i lådan långt innan release i form av en liten recap av vad vi ska få möta och tyckte att det lät väldigt lovande. Hur håller det, tänker ni? Jo men jävlar, svarar jag.
Ullström besitter ett språk som jag bitvis kan avundas lite. Det är dråpligt, vackert och underfundigt att man blir lite kär. Jag kan själv få till vissa meningar att bli stolt över – Ullström har hela stycken och kapitel som får en att vilja fånle för att det är så jäkla välskrivet. Främst har vi en karaktärsbeskrivning som tar med såväl ansikte som pung och sammanför dem båda (det där lät väldigt snuskigt, jag vet) och får mig att skratta rakt ut.
Intrigen i sig är intressant och smart och vändningar är många. Tempot är lite småputtrande men trevligt och ibland exploderar det liksom i nervig spänning för att sedan återgå till lite bondlunk. Men, men, men. Den absolut största behållningen är karaktärerna. De beskrivs med sådan känsla, sådan kärlek och man tycker sig liksom känna var och en av dem, eller åtminstone vilja. Eller. Det är inte alla man vill känna, såklart, men många. Det finns en sådan empati och värme mellan hemskheterna som målar upp en väldigt klar bild som stämmer överens med mannen bakom orden som jag lärt känna under de senaste två åren.
Det här är första delen i en serie och det finns så mycket att se fram emot. En lantbrukare som motvilligt men ändå inte dras in i gamla takter när plikten kräver det. Vi får bakgrundshistorier och annat som gör att det hela känns än mer levande och jag skulle kunna bajsa superlativ på den här boken ett bra tag.
Ja just det. Det påminner oerhört mycket om Rutbäck Erikssons Arivdsträsk-böcker. Såväl språk som karaktärer, underfundig humor blandat med melankoli och allvar, allting paketerat av en Fredde Granberg i livets bästa form. Lyssna, njut och tacka mig i efterhand.
Jag tar Swish.
Fantastisk bok! Otroligt välskriven!