Trollbruden, av Josephine Lindqvist
Trollbruden är Lindqvists debut, en bok i snabb takt som luktar Bauer och Alice i Underlandet.
Om boken
“Lilith blir lämnad innan sitt bröllop. För att hantera krisen åker hon till sin farmor i Dalarna. Där visar det sig att märkliga och oförklarliga försvinnanden sker ute i skogarna. En dag träffar hon trollet Ivar och blir bergtagen. Hon hamnar i en ny verklighet där hon får möta olika slags väsen. I den parallella världen får hon ny kunskap om vem hon är och vad hon måste göra för att förhindra Ragnarök.”
Ytterligare en ny bekantskap
Inläsningen står Anni Bernhard för. Hon har läst in ett fåtal böcker (två till hittar jag på Storytel). Kvalitén pendlar lite här. Ibland funkar det bra, men ofta låter det rätt monotont och mekaniskt.
En NPF-vänlig fantasy
Trollbruden är en ganska kort bok. Ljudboken klockar in på strax under 5,5 timme och jag tycker att det är en alldeles föredömlig längd. Jag läste att Josephine, som själv har ADHD, skrivit denna delvis med just folk med diagnoser i tanken och det tycker jag är fint. Och det märks. Och det funkar! Det är hög fart, det händer saker hela tiden och det är dessutom oförutsägbart, allt för att den otålige inte ska behöva bli just otålig. Vi kapar onödiga transportsträckor och mellanskikt (tänker genast på när jag skrev Edda Headshot och suckade när jag skrivit ett kapitel där lagmedlemmarna är ute på hundpromenad – nu var det inte dödkött på nåt sätt, men några liknande saker hittar vi inte i Trollbruden).
Det här är lite av en mash-up. Det är John Bauer, det är Alice i Underlandet och mycket mytologi. Jag gillar mixen Josephine fått ihop, även om det här normalt sett inte är en genre för mig. Jag föredrar, tråkig som jag må vara, att hålla mig i verkligheten (även om jag älskar skräck med väsen, typ Mikael Strömberg), men det funkar även för mig. Och det beror dels på att det är en välskriven bok, att tidigare nämnda transportsträckor och annat inte existerar – och längden. Hade boken varit dubbelt så lång så hade jag med stor sannolikhet tappat fokus och tröttnat, främst med tanke på att det inte är min go-to-genre, men tack vare längden och tempot är jag med hela vägen, och tacksam för det. Inläsningen drar faktiskt ned betyget lite, för det monotona och känslan av att läsa innantill kan faktiskt få mig att tappa intrigen i stunder.
Med Josephines språk, tempo och fantasifulla sätt kan jag inte undgå att tänka att det vore riktigt trevligt om hon skrev en NPF-vänlig skräckroman. Det hade jag gillat!