Recension: Stormdrottning

Stormdrottning, av Linda Schönbeck och Alex Storm

Nästa Storm-spinoff är här och det är Schönbecks tur att föra Jessica Storms äventyr vidare.

 

 

Om boken

“Jessica Storms fasad som framgångsrik entreprenör med villa i Bromma håller på att rämna. I själva verket är hon en motvillig kokaindrottning i Stockholms undre värld, där pressen från andra gäng som vill ta över blir allt hårdare.

Den tidigare affärspartnern och kvinnliga gangsterledaren Addi är på flykt undan ett långt fängelsestraff och har som sitt enda mål att sätta stopp för Jessicas affärer med en kula i hennes panna.

Relationen med grannen Cesar blir allt mer komplicerad. Han är polis med uppdrag att sätta stopp för droghandeln i Stockholm, och lyckligt ovetande om vem Jessica egentligen är.

När sedan Jessicas bästa vän och nyblivna mamman Sussie försvinner, måste Jessica göra allt hon kan, för hitta Sussie och för att överleva. I slutändan kan det bara finnas en drottning.”

 

Leining

Ja just det. Titta hit, alla ni som klagar på att det inte är Malmsjö som läser in. Det blev ju ett jävla rabalder även kring tidigare spinoffs och smaken är som baken, men faktum kvarstår: Här har vi kvinnliga huvudkaraktärer i fokus, så Malmsjös vackra, hesa stämma hade inte passat ändå. Och nu är det Leining vi snackar om, en annan sorts drottning. Hon gör det såklart suveränt.

 

En jävla fartfylld storm

Vi har tidigare bjudits på en spin-off om Jessica Storm signerad Ramona Ivener. Nu har Linda Schönbeck adopterat karaktären och hennes tidslinje. Jag har tyckt väldigt mycket om samtliga tre (2 x Jessica Storm, 1 x Lily Rose) spinoff-böcker som släppts, men jag tror att det här är den som rent innehållsmässigt påminner mest om originalserien. Vad det beror på? Det kan vara så enkelt som att till exempel Anna Granlunds fartfyllda resa utspelade sig mestadels i miljöer som för serien var ovana, men ytterst välkomna. I Stormdrottning rör vi oss liksom mer i Alex hoods. Och det är precis lika rappt, våldsamt och underhållande som vi kommit att förvänta oss av en Storm-bok.

Gasen i botten redan i prologen och vi får egentligen knappt chans att andas förrän boken tar slut och det är precis så jag vill ha det. Det gör att det här naturligtvis blir en sån där ljudbok som blir svår att pausa. “Bara ett kapitel till”, eller i mitt fall “Okej, jag råkar köra via småvägarna innan jag tar mig hemåt” bara för att man inte vill sluta lyssna. Det om något är ett bra betyg och det är synonymt med hela serien. Jag har ofta lätt att tappa fokus – även när jag lyssnar på de allra bästa, mest välskrivna böcker – när min överaktiva, kreativa hjärna sätter igång mitt under lyssningen och slänger ur sig oväntade frågeställningar som “men hur hade samhället sett ut om vi hade t-rex i skogarna istället för rådjur?”. Då är det skönt med böcker som Storm, eller vilken som av Leffe Grimwalkerss böcker, eller för all del Sammy Jeridis Ghetto-serie. Dom är liksom skrivna av ADHD-hjärnor FÖR ADHD-hjärnor. Nu har jag inte ADHD, men ni fattar vinken. Det är skrivet i hänsynslöst snabbt tempo för att folk som vanligtvis tappar fokus och koncentration ska kunna hålla sig fast och INTE flamsa iväg i tankarna. Och det funkar. Och precis på samma sätt är Schönbecks spinoff skriven.

Språket är levande och härligt. Det “låter” som en Storm-bok, och ni som lyssnat på några av böckerna i serien förstår vad jag menar. Schönbeck har ett eget id, som etablerades i hennes suveräna debut Silverfjärilen. Även om det är två helt väsensskilda böcker så känns hon igen även här och det är något väldigt positivt.

Intrigen är smart och fartfylld och karaktärerna som rör sig runt Jessica är intressanta och välskrivna. Det är precis lika underhållande och våldsamt och folk är precis lika fula i munnen som vi är vana vid. Det finns med andra ord oerhört mycket att tycka om. Jag gillar även längden på boken. Det blir liksom varken för kort eller för sprängfyllt.

Med det kan vi gott sammanfatta Stormdrottning som ännu en lyckad bok i serien och Schönbeck som en mer än värdig adoptivmorsa till seriens originalkaraktär Jessica. Och nog blir man hungrig efter fler Storm-äventyr?

Nu kanske somliga får för sig att kalla mig jävig, som ingår i Storm-familjen, men kom igen … Jag har följt Storm-serien, och älskat den, sedan 2019, och även om jag naturligtvis hejar på mina nyblivna syskon och deras litterära framsteg så recenserar jag fortfarande objektivt och opartiskt utifrån mina preferenser. Jag hejar precis lika mycket på alla andra fantastiska författarkollegor och vänner. Så. En bra bok är en bra bok är en bra bok.

 

Stormdrottning landar på 4,5 av 5 pannkakor.

Recension: Glöm aldrig Tintin

Glöm aldrig Tintin: En sann berättelse, av Sofia Rutbäck Eriksson och Sanam Gharaee

Årets viktigaste (och jobbigaste) bok är här.

Om boken

“8 januari 2023 skickade jag iväg min åttaårige son Tintin för att ha umgänge med sin pappa Alexander. Tintin som var världens gladaste kille. Omtänksam, snäll, och påhittig.

Alexander hade varit svärmorsdrömmen som höjt mig till skyarna. Sen kom Tintin. När allt inte längre var på Alexanders villkor var jag inte längre den fru han önskade. Åren som kom kantades av hot och psykiskt våld. Trots det kämpade jag hårt för att skapa en kärleksfull vardag för mig och Tintin. När Tintin började bli rädd och vägra umgänge slogs jag, förgäves, för att Tintin skulle slippa träffa sin pappa. Inte ens när Alexander misstänktes försöka kidnappa Tintin utomlands stoppades umgängena. En pappa har tydligen rätt till sitt barn. Till vilket pris som helst.

”Det kommer gå bra”, var det sista jag sa till Tintin innan han åkte.

Men det gick inte bra. Några timmar senare knackade polisen på dörren. Alexander har gjort det oåterkalleliga. Han har tagit livet av mitt barn.

Fallet Tintin fick stor uppmärksamhet våren 2023. I Glöm aldrig Tintin skildrar Sanam Gharaee kampen för sin sons frihet. Boken är en sann berättelse om en mamma som försöker rädda sin son från en våldsam man – och förlorar mot det svenska rättssamhället. Om att få sitt barn mördat av den man en gång älskade allra mest.

Frågan på allas läppar var och är fortfarande: Hur kunde det få ske?”

 

Philomène

Philomène Grandin står för inläsning och bär historien med fin inlevelse. En riktigt bra inläsning.

 

Till Tintin, för Tintin, med Tintin

Ja, herregud, var ska jag börja? Jag såg avsnittet av Bergfeldt där Sanam satt med och berättade sin historia. I soffan bredvid satt min sambo och vår mirakelbebis på strax under fyra månader. Att höra henne berätta om sitt livs värsta dag kändes som en märklig kollision av världar, för sånt här ska inte, kan inte, få hända. Ändå gör det det. Alla minns väl Lilla Hjärtat och hennes öde? Nu även Tintin. Det är för plågsamt att ta in. Det är med en redan stor klump i bröstet jag börjar lyssna på den här boken och när den väl börjar så vill jag inte pausa. Jag ska erkänna en sak: Under tiden jag lyssnade på merparten av boken så skolkade jag från jobbet (lugn, jag är egenföretagare, så jag stämde av med chefen innan) och lyssnade igenom merparten under en dag.

Det här är utan tvekan årets viktigaste och absolut jobbigaste bok. Det är en både rörande, vacker, rolig och hemsk berättelse. Vacker och rolig för att vi får lära känna Tintin ganska väl under de här timmarna. Vi får en inblick i hans underfundiga humor, hans oerhört stora hjärta som rymmer så oändligt mycket kärlek och när boken är slut så känns det faktiskt, på något märkligt sätt, som att jag känner Tintin. Men jag vill gå ett steg längre och påstå att det känns som att han är ytterst närvarande. Och det är oerhört vackert, och en av anledningarna till att boken skrivits – För Tintin får aldrig glömmas bort.

Det är också en väldigt välskriven bok, vilket i sammanhanget är underordnat, men värt att lyfta fram.

Jag har aldrig fällt så många tårar till en bok förut och då har jag ändå lyssnat på många sorgliga berättelser. Jag gråter redan i prologen och jag gråter vid många tillfällen under resans gång när jag stannar upp och inser, mitt i allt det vackra och alla fina berättelser (för det finns en hel del lycka mitt i allt mörker) att jag redan vet hur berättelsen slutar. Man vill pausa. Man vill hitta en tidsmaskin och stoppa allt ondskefullt från att hända. Jag fylls med så mycket känslor och tankar, både sunda och osunda, på vad jag tycker att den så kallade pappan förtjänar att utstå, hur samhället måste lära sig att agera istället för att blunda eller luta sig mot förlegade lagar och regler som går att tyda på helt fel sätt. Jag blir så arg på beslutsfattare och långdragna, felaktiga processer som inte alls främjar den lilla oskyldiga killens välmående. Han förtjänade en lycklig, smärtfri uppväxt tillsammans med folk som älskar honom men fick något helt annat. Jag ser i efterhand på bilder av Tintin och har svårt att hindra tårarna. Jag skriver den här recensionen och har svårt att hindra tårarna. Jag ser på min egen son och har svårt att förstå att någon skulle får för sig att skada livets största mirakel.

Det är en oändligt sorglig berättelse. Jag är väldigt stolt över att min vän Sofia och Tintins starka mamma Sanam tog sig an att skriva den. Lika ledsen är jag över att boken behövs. Och att den behövde skrivas. Det här är en bok som inte får missas, men en rekommendation är att ha med näsdukar när ni lyssnar. Det kommer att behövas.

Till Tintin, för Tintin, med Tintin. Vi glömmer dig aldrig.

 

Glöm aldrig Tintin landar på 5 av 5 pannkakor.

 

Recension: Fjäril i koppel

Fjäril i koppel, av Zinat Pirzadeh

Det här är komikern Zinats debutroman, en bok jag haft i den digitala hyllan ett tag.

Om boken

“I Teheran befinner sig en ung kvinna. Under en natt ska hon fatta sitt livs största beslut, det som kommer att förändra hela hennes tillvaro och påverka många människors liv. I väntan på gryningen blickar hon tillbaka och funderar över den flicka som hon en gång var. För länge sedan kom Shirins farfar vandrande över gränsen från Sovjetunionen till den lilla staden Chalos vid Kaspiska havet. Han blev kär i stadens längsta flicka och bestämde sig för att stanna för gott. Runt farmor och farfars vackra hus samlas släkten, farbror Abbas med affärssinne, farbror Babak som får kvinnorna på fall och den vackra men ogifta faster Mahasti. Och förstås Shirin och hennes familj. Hon är den enda dottern bland fem syskon, men minst lika modig som sina bröder och fylld av äventyrslust. Det försätter henne i svårigheter – och för med sig fantastiska upplevelser. Som liten flicka iakttar hon och lyssnar på tanterna som skvallrar om Farah Diba i farmors kök och kvinnorna som gör upp äktenskapsaffärer i badhuset. Före revolutionen är livet förhållandevis enkelt, men med revolutionen kommer mörkret och Shirins hjärta härdas av allt som sker omkring henne. Fjäril i koppel är Zinat Pirzadehs debutroman. En roman inspirerad av författarens liv och uppväxt i Iran i en tid av förändring.”

 

Jelinek

Jag är van att höra Ellen Jelinek läsa in mysdeckare vid det här laget så det är lite ovant eftersom Fjäril i koppel är en ganska mörk och ofta sorglig historia, men hon gör det riktigt bra!

 

En helt annan värld

Det slår mig ofta hur skyddat och bra mitt liv är. Det finns skildringar av uppväxten i Zinats debut som är svåra att ta in. Hur patriarkal struktur råder och hur hårt hållna främst döttrarna i dessa familjer är. Beskrivningen av badplatsen där moralpolisen håller koll och flyger runt i helikopter för att mana kvinnor och män att inte beblandas ger bilder som både är oerhört komiska (hade passat suveränt till en sketch) och samtidigt så sorgliga. Och så har vi scenen med steningen, ett koncept som är så hemskt och svårt att ta in.

Det är med andra ord ingen solskenshistoria vi bjuds på, men hoppet finns alltid och tittar fram mellan varven. Det är en vackert berättad historia om att vara kvinna i en hård värld, att kämpa för såväl kärleken som sin rätt att vara den man vill vara och inte den omvärlden försöker få en att bli.

Jag blir snabbt indragen i berättelsen. Dels för att den sticker ut väldigt mycket i jämförelse med det jag vanligtvis lyssnar på, men kanske främst för språket, som är en av bokens absolut största styrkor. Hur mycket av berättelsen som är direkt självupplevd och hur mycket som är fiktivt vet jag inte, men jag är säker på att det är en historia som, dessvärre, många kvinnor kan känna igen sig i.

Jag känner för Shirin i varje vändning och någonstans vill man slänga in en feelgoodsträng och låta allt sluta bra.

En riktigt, riktigt bra debut och jag ser fram emot att få träffa Shirin igen i uppföljaren!

 

Fjäril i koppel landar på 4 av 5 pannkakor

 

Recension: Den som överlever

Den som överlever, av Victor Pavic Lundberg

Pavic vann 2022 års Crimetime awards för årets deckardebut, så det är med vissa förväntningar jag ger mig i kast med denna.

Om boken

“Loa Bergman återvänder till journalistiken efter en lång sjukskrivning. När han letar efter vinklar inför den stundande tjugoårsdagen av en nationell katastrof ramlar han över ett spår som ligger närmre hans eget öde än vad han först vill erkänna.

Samtidigt bedriver Danijela Mirkovic, Loas kollega på tidningen och tidigare vän, en egen utredning och hittar märkliga oklarheter. Båda två dras in i en livsfarlig spiral i jakten på sanningen.”

 

Svensson

Christoffer Svensson står för inläsning. Han är  något av en veteran som passar den här boken perfekt. Suverän ton och känsla!

 

En debut att vara stolt över

Det tar inte överdrivet många minuter innan den här debuten fångar mitt intresse. Katastrofen som det hela kretsar kring är fint uppmålad och sätter verkligen tonen. Det må låta mörkt, men jag är en sucker för katastrofer, oavsett om det är naturfenomen eller sådana som beror på människans påfund. Där är jag alltså lättsåld.

Det är med andra ord spänning och nerv från första stund och vår debutant har mig i järngrepp så gott som hela vägen. Dock kan jag bitvis uppleva intrigen något rörig. Varför? Jag är i efterhand osäker själv, men det händer att jag tappar fokus lite och börjar undra vem som är vem. Det kan lika gärna handla om min förvirrade hjärna som bokens uppbyggnad, så där får ni övriga lyckliga lyssnare agera bödlar eller änglar. En oerhört välskriven, smart konstruerad bok är det dock onekligen. Och karaktärerna känns trovärdiga och väluppbyggda- men fan, Mirkovic, sluta vara så jävla nonchalant när du åker taxi! Fine att chauffören läste namnet fel, men man kan bemöta servicefolk med mer respekt, yo!

Jag tycker väldigt mycket om Den som överlever. Det är en smart, nervig och realistisk berättelse trots vissa röriga partier så är det svårt att värja sig. Grattis till en förbaskat fin debut, Victor!

Den som överlever kraschlandar på 4 av 5 pannkakor.