Klubben, av Christian Unge
Christian Unge har skrivit böckerna om Tekla Berg. Nu är han tillbaka med något helt annat.
Om boken
“En död, naken man dumpas på Stureplan i Stockholm. Polisen kallar in alla resurser då mannen visar sig vara vd för världens största streamingtjänst. Kriminalkommissarie Hanna Mansouri har varit sjukskriven för utbrändhet men slungas nu rakt in i den komplexa utredningen. Det står snart klart att inget är vad det först ser ut att vara. Hanna och hennes kollegor ställs inför en härva av småkriminella losers som tagit sig vatten över huvudet, internationella konstligor och kicksökande överklass. Klubben är en virvlande spänningsroman med ett rikt och udda persongalleri. Det är den första delen i en ny serie om polisen Hanna Mansouri.”
Turestedt
Mirja Turestedt står för inläsning och gör det suveränt. Suverän inlevelse och tempo. Hon lyckas skifta röstlägen, ibland utan att man tänker på det, på ett sätt som ökar dramatiken och nerven riktigt snyggt!
Inte min typ av klubb
Nej. Rikemansklubbar är väl inget för en författare som drar in merparten av sina stålar i byggsvängen? Men den här boken, däremot. Det är min kopp te, så att säga. Jag har lyssnat på ett par av Unges böcker om Tekla och gillar dem, även om jag ärligt talat har lite svårt för protagonisten.
Med Klubben bjuder Unge på något helt annat. Det sticker ut på många sätt. Intrigen är annorlunda, jäkligt smart berättad och genomtänkt in i minsta detalj. Karaktärerna, från Hanna och ned till bikaraktärerna, är suveränt gestaltade. Rent språkmässigt är det också av yttersta toppklass. Ni ser. Jag har kunnat skriva toppklass, men valde att lägga till ett “yttersta” för att förstärka hur jävla bra det är. Och där kom en svordom, bara för att förstärka det ytterligare. Ja, jävlar. Intrigen fascinerar och överraskar. Jag undrar ofta hur mycket research som ligger bakom och hur många gånger Unge bara tänkt att “Ja, så här jobbar de riktigt rika, jag behöver inte ens försöka överdriva”. Det finns rejäl med nerv och en hel del härlig humor. Och så kommer vi till det här med längden. Hur lång ska en bok vara? Den ska vara så lång som den bör vara för att kunna berätta historien författaren vill dela med sig av. Själv skriverj ag relativt korta böcker – De pendlar mellan en tredjedel och hälften av Klubben, för att ge en måttstock. Jag har själv svårt för långa böcker och det beror inte på böckerna i sig utan det faktum att jag har så satans många böcker att avverka i min lista att det helt enkelt är enklare, och trevligare, att ge mig i kast med korta böcker. Dessutom kan det kännas motigt – En bok som visar sig vara halvdan men bara sju timmar lång är ganska enkel att ta sig igenom. En bok som är Klubben-lång men halvdan kan däremot kännas som att springa ett maraton samtidigt som man blir slagen i ansiktet var femtionde meter. I det här fallet blir jag kanske lite otålig ibland. Möjligen hade man kunnat klippa ned några passager, men samtidigt levererar Unge på en sån oerhört hög nivå och jag kan ärligt talat inte pekat ut en passage som jag anser behöver kortas ned. Jag kan bara gå tillbaka till mig själv och det faktum att mitt ljudbokslyssnande och det faktum att jag numera ingår i Storm-universumet skänkt en mild ADHD. Unge bjuder verkligen på en godispåse med extra allt och den är verkligen värd att smälla i sig även om det tar ett tag.