Recension: Solroseffekten

Solroseffekten, av Lena Wilderäng

En minst sagt högaktuell berättelse som tar oss med över gränsen och in i ett krigshärjat Ukraina.

Om boken

“Om du möter en brunbjörn i de svenska skogarna ska du prata lugnt med den och backa. Ser den ut att vilja anfalla hjälper det att spela död. Men den ryska björnen är inte en brunbjörn, utan en svartbjörn. Blir du attackerad och lägger dig på marken kommer den att döda dig. Det gäller att slå tillbaka med allt du har.”

När Ryssland en tidig februarimorgon tågar in i Ukraina förändras Lena Wilderängs liv i grunden. Nu handlar allt om att hjälpa till. Hon säger upp sig från sitt jobb och ­börjar köra begagnade ambulanser och brandbilar till fronten. Och medan månaderna går, utan ett slut i sikte, blir insatserna allt högre.

“Solroseffekten” är en berättelse om ett krig. Om de som har lyckats fly och om de som stannat kvar, om soldater, barn och babusjkor. Men det är också en berättelse om mod, moral och medmänsklighet, som ställer alla inför ­frågan: Vad har den enskilde för ansvar när liv står på spel?”

 

Santiago

Skådespelaren Linda Santiago står för inläsningen och gör ett suveränt jobb. En stark röst för en stark bok.

 

Medmänsklighetseffekten

Solroseffekten är en av årets must-reads (eller, must-hears, som det heter om det handlar om ljudböcker?). Det kan jag säga direkt.

När jag lyssnar på boken har det gått två år och fyra månader sedan invasionen av Ukraina påbörjades. Det kan störa mig att nyhetskanalerna inte berättar lika mycket om kriget längre, men det är som med så mycket annat, ursäkta att jag skriver något som låter så okänsligt, men – Nyhetens behag. De bantade inslagen kan ju ge bilden av att det inte är så farligt längre, trots att vi alla vet att det är så mycket värre än vi vill tänka oss.

Det visar även boken. Här vi får vi ta del av sidor och berättelser som media inte belyser. Det som drabbar mig mest är faktiskt det här med försåtsminering. Hur ryska trupper placerar ut lönnfällor i rasmassor, lägenheter och annat som orsakar skada när man tror att det värsta skett. Att man försåtsminerar leksaker, till exempel. Eller alla krigsbrott, alla våldtäkter och annat som bara florerat som korta skrivelser i media.

Lena berättar kort om sin bakgrund och hur kriget påverkar henne när det bryter ut. Hon är själv från Ryssland men har bott i Sverige sedan hon var tretton (?) och har släkt i Ukraina. En speciell situation minst sagt.  Det är medryckande, medmänskligt och vackert mitt i allt hemskt. Lena är en oerhört stark och inspirerande människa. Jag läser mig till att hon har blivit utsedd till Årets kvinna 2023 för de hjälpinsatser som hon berättar om här. Välförtjänt. Hon målar också upp en bild av hur hennes make, författaren Lars Wilderäng, hjälper till att påverka via sin blogg som uppdateras med djupgående analyser så gott som dagligen – och via den lyckas de hjälpas åt för att samla medel till att köpa in förnödenheter. Hjältar!

Jag älskar berättelserna om medmänsklighet. Brandmännen hon träffar. Sammanhållningen. Hur alla sluter upp och jobbar arslet av sig och gör det som krävs. Hur man bygger upp och renoverar nödvändiga saker mitt under brinnande krig och försöker hitta någon form av normalitet i en hemsk verklighet.

Solroseffekten är oerhört drabbande och välskriven. Den är hemsk, sorglig och vacker. Ett måste.

 

Solroseffekten landar på 5 av 5 pannkakor.

 

Recension: Hej Döden, kan du hjälpa mig leva?

Hej Döden, kan du hjälpa mig leva? av Hasse Carlsson

Hasse Carlsson föreläser bland annat om att stressa mindre – något som låter rätt nödvändigt i det här samhället. Hej Döden är fiktion, men tankeväckande sådan.

Om boken

“Har du någon gång funderat på varför det viktigaste i våra liv är relationer, samtidigt som det vi har svårast för är just relationer? Allt galet, vackert, mörkt, roligt, smärtsamt och fullständigt underbart som dessa relationer bjuder på i vår resa genom livet. Ett liv som dessutom tar slut en dag vi dör.

Finns det något som ger oss mer av det där vi kallar livet?

Följ med den medelålders Holmfrid på ett hisnande äventyr med sin granne Ann-Britt. Hon är över åttio år och är allt det som han genuint avskyr och retar sig på, samtidigt som hon älskar Black Sabbath och redan verkar känna honom. Skenet kanske bedrar?

Ann-Britt introducerar Holmfrid för sina väninnor, som också är åttio plus. De har precis som Ann-Britt märkliga förmågor och bär på ovärderliga visdomar och perspektiv: vikten av att bli tidspessimist, hur stillheten kan växa i rörelse, varför alla patriarkala strukturer är skit och allt gott som kommer med att tro på ett liv före döden. Detta och mycket mer förändrar Holmfrids liv i grunden.”

 

Ewerlöf

Jag har hört det sägas att Carlsson hade målet inställt på att få Ewerlöf som inläsare redan från start. Ett bra val, för hon är som klippt och skuren för detta.

 

En man som heter Holmfrid

Jag dras snabbt med i “Hej Döden”, då språket är väldigt målande och vackert. Jag tycker även att Carlsson lyckas kasta oss in i handlingen och känslorna väldigt snabbt. Jag får genast vibbar av En man som heter Ove och diverse filmer som hanterar sorg, saknad, relationer och annat.

Det finns mycket att tycka om här och orden kommer från en bra plats, så att säga. Den försöker förmedla något vackert, viktigt och basalt.

Jag tycker mycket om Hasse Carlssons språk. Det gör till en början att historien flyter på bra och får mig som lyssnare att fastna – i kombination med Ewerlöfs suveräna inläsning. I vissa delar kan jag dock tycka att språkbruket blir lite väl högtravande, att man staplar poetiska uttryck på varandra lite för sakens skull. Det blir liksom vackert men onödigt pompöst.

Detsamma gäller innehållet. Jag gillar idén och jag gillar bitvis utförandet som är både vackert och lekfullt och livsbejakande. Resan Holmfrid och Ann-Britt gör är själslig och bjuder på spännande möten och sorgliga sådana. Men, nu kommer det: Jag är allergisk mot så kallade självhjälpsböcker och “Hej Döden” tenderar ibland att kännas som en fiktiv självhjälpsbok (en ny genre?). Det blir lite övertydligt att jag som lyssnare/läsare förväntas lämna boken med en känsla av att ha fått nya insikter på samma sätt som Holmfrid. Det är fint i en värld där så mycket av fiktionen är mörk och hopplös och – det ska tilläggas – uppskattas säkerligen av rätt mottagare. Återigen kommer det från en bra plats, intentionen är fin och det sticker ut, men det urartar lite för mycket i känslan av omskriven självhjälpsföreläsning (kalla mig grinig).

Hej Döden, kan du hjälpa mig leva? bjuder således på både högt och lågt och jag gillar att man vågar sticka ut även om resultatet inte tilltalar mig fullt ut. Jag tar gärna del av författarens kommande alster, för här finns stor potential.

 

Hej Döden, kan du hjälpa mig leva? landar på 3,5 av 5 pannkakor.

Recension: Stranden

Stranden, av Anna Breitholtz Monsén

    Stranden är Breitholtz Monséns debut, första delen i Sandinge-serien.

Om boken:

“Det är 1988. Sextonåriga Erik och Peter har sommarlov och fördriver de långa dagarna på stranden med freestylelurarna i öronen. Från en dag till en annan försvinner Peter spårlöst. Rymde han hemifrån eller drunknade han? Det enda han lämnade efter sig var några blodiga kläder på stranden.

Drygt trettio år senare kommer den före detta polisen och livvakten Lina Lantz till skånska Sandinge. Hon har ärvt ett gammalt hus efter en vän till familjen och beslutar sig för att börja ett nytt liv i den lilla kuststaden tillsammans med sina katter.

När en ung man hittas mördad på stranden dras emellertid Lina motvilligt in i en utredning som leder henne tillbaka till händelserna den där sommaren för länge sedan.

Stranden, en deckare med både humor och mörka undertoner, är första delen i serien om Lina Lantz och hennes egensinniga morfar, den pensionerade polisen …  “

 

Ewerlöf

Kan man kräva att en så talangfull och omtyckt inläsare ska förvalta ens debutroman? Ja, Anna, det kan man. Framförallt om den är så välskriven som Stranden (oj, där kom en recensionsspoiler i fel stycke. Bad dog!). Ewerlöf gör Sandinge part 1 med bravur.

 

Strandad and loving it

Stranden är en imponerande debut. Vi börjar så. Den utspelar sig i nutid och under åttiotal och det är fullt med trevliga referenser till en tid innan smarta telefoner och Google. Det är förbannat välskrivet och intrigen är smart konstruerad. Karaktärerna är lätta att ta till sig och drivet är konstant.

Det finns väldigt mycket att tycka om här, helt enkelt. Sandinge, platsen där det hela utspelar sig, är fiktiv. Vi vet ungefär vart Sandinge är tänkt att vara placerat och det häftiga med boken är att miljöerna känns väldigt levande. Jag brukar inte tänka på det överdrivet ofta men Anna lyckas verkligen måla upp allt ifrån stranden till butiksstråket på ett sätt som gör att det känns som att jag är där och rusar omkring själv. Det är imponerande och kul att kunna måla upp egna bilder av det, främst när det återigen rör sig om mestadels fiktiva miljöer. Riktigt snyggt.

Lina Lantz är en tacksam huvudkaraktär, men hennes morfar är faktiskt den riktiga stjärnan. En helt fantastisk karaktär som nästan förtjänar en spinoff.

 

Stranden är en på många sätt imponerande debut som förtjänar 4 av 5 pannkakor

 

 

Recension: Ghettokrig

Ghettokrig, av Sammy Jeridi

Jeridi är tillbaka med sjätte delen i den populära, prisbelönade spänningsserien om Leon Jaziri!

Om boken

“Leons kamp för att undkomma förorten, skapa en framtid för sig och sin lillebror och bli en äkta Svensson närmar sig sin skoningslösa upplösning.

Ghettokungen Leon Jaziri har fått i uppdrag att skydda AI-forskaren Katalin Vargas. Det är bråttom. Vargas, som håller ett föredrag i Vinterträdgården på Grand Hôtel, befinner sig redan i livsfara. Det vimlar av hemliga agenter och alla är beredda att döda för hennes revolutionerade AI Veritas.

I en annan del av stan ska kriminalkommissarie Margareta “Maggan” Palm och kollegan Fredrik Envall viga sig när de får larm om skottlossning. När Palm får veta att civilministern mördats och att en viss Leon Jaziri försvunnit med den inbjudna AI-forskaren inser hon att smekmånaden är inställd.

Utan att veta vem som är vän och vem som är fiende flyr Leon med Vargas i släptåg genom Stockholm. Ska de undkomma sina förföljare måste det ske på Leons hemmaplan. Endast i förortsdjungeln har de en chans att överleva – där är Leon kung och hans fiender villebråd.”

 

Jonas Jaziri

Jonas Malmsjö står som vanligt för inläsning och han är lika synonym med Jeridis böcker som med Grimwalkers. Han ÄR karaktärerna och gör det så förbaskat bra.

 

Leon den sjätte

I den sjätte delen hamnar Leon som vanligt mitt i skitstormen. Jag älskar Jeridis lekfullhet. Hans filmiska sinne, som även jag själv delar, speglar sig så tydligt och berättarglädjen smittar av sig. Det är således berättat som en snabb, intensiv actionfilm och det finns referenser utströsslade utan att man blir skriven på näsan.

Jag tycker väldigt mycket om Jeridis sätt att gå sin egen väg och slänga oss in i överraskande intriger. Där första boken kanske sniffade lite på Lapidus Snabba Cash fast med ett helt annat språk och bättre nerv så har vi bitvis rört oss ifrån realismen – Inte minst i del tre och framåt. Det är inte menat som kritik utan ett rent konstaterande. I det här fallet är det AI vi snackar om och det ÄR en realitet även om jag kan tänka mig att vissa följare av serien kan tycka att det luktar lite för mycket sci-fi – Jag håller inte med, men kan förstå tanken. Själv gillar jag det. Vi bjuds på samma nerv, samma underhållande samspel mellan karaktärerna (Sarmed är och förblir min favorit även om Leons inre kamp alltid är intressant), och det är full fart från start till slut. Det finns även en snygg vändning i en relation som jag tycker väldigt mycket om – Jag sniffar mig till den innan, men det är likförbaskat skitsnyggt gjort.

Jag är kanske lite less på AI därför att det diskuteras så flitigt i såväl författarkretsar som världen i övrigt. Intressant, fascinerande, skrämmande och här för att stanna, men jag har matats med det lite väl mycket sista tiden. Av den anledningen tänker jag först att jag kanske ska tröttna på en intrig som är så fokuserad på ämnet, men Jeridi vet vad han gör.

Jag tycker själv fortfarande att första delen (Ghettokungen) och femte (Ghettoexit) är seriens absoluta toppar. Ghettokrig når inte riktigt upp dit, men den ger mig precis vad jag vill och förväntar mig av en Jeridi-roman. Jag hoppas på mer i serien, för jag är inte mätt på Leon och hans vänner, men jag är minst lika spänd och förväntansfull på vad Sammy Jeridi ska bjuda på härnäst. Det kommer att bli nervigt, underhållande och välskrivet. Så mycket vet jag.

 

Ghettokrig landar på 4,5 av 5 pannkakor.