De förblindade, av Katarina Wilk

Katarina Wilk levererar första delen i en tänkt trilogi som är delvis verklighetsbaserad. Spännande!

Om boken

“Inspirerad av verkliga händelser djupdyker författaren Katarina Wilk i ämnet subtil psykisk misshandel. När vi har har oturen att möta en människa med ett mörker upptäcker vi det oftast inte till en början. Och vi hinner inte springa för livet innan det är för sent …

De förblindade är en psykologisk relationsthriller där huvudkaraktären Clara von Essen, psykolog med egen mottagning, möter galleristen Maximilian Malmström. En man med lågmäld personlighet men en magnetisk karisma.

En bit in i relationen inser Clara att hon delar en mörk hemlighet med en av sina patienter. Upptäckten leder henne ner i en djup labyrint och tvingar henne att ställa frågan till sig själv: Vem är egentligen frisk och vem är galen?”

Hedda

Hedda Stiernstedt står för inläsning och jag har älskat hennes träffsäkra, ibland lite sorgsna ton sedan jag lyssnade på Mats Strandbergs “Slutet”. Hon gör denna suveränt.

Narcissist, javisst

De förblindade är som sagt delvis verklighetsbaserad, vilket märks. Den har, för att uttrycka mig så gott jag kan, en personlig aura. Det känns att författaren vill mer än underhålla.

Det är välskrivet och man blir indragen direkt. Jag blir förbannad och irriterad väldigt fort. HUR är det möjligt att Clara inte ser eller tar varningssignalerna på allvar snabbare? Som lyssnare vill man liksom kliva in och stoppa henne och uppmana. “Kom igen, det är ju uppenbart!”. Men så vet man ju att det är så här det funkar. Narcissister är mästare på att linda folk runt sina fingrar och få såna här varningssignaler att verka mindre än de egentligen är eller få offren (för offer är de som råkar ut för dem) att tänka bort på grund av alla fantastiska egenskaper. Som lyssnare fattar man ju såklart att det ska gå åt helvete och att Claras Maxi är ett regelrätt svin. Det får det liksom att klia lite i en.

Det har påtalats att boken innehåller en hel del sex. Ja. Det gör den och jag måste påtala, för en gångs skull, att det faktiskt tillför. Jag tycker inte att något av det sexuella känns onödigt eller påklistrat. Det för handlingen framåt, det är en del av intrigen – Men låt det inte avskräcka er som eventuellt är tråkigt pryda – Det förekommer som sagt en hel del sex, MEN det är inte utstuderat eller onödigt målande på något sätt.

Jag tycker väldigt mycket om hur intrigen rullar fram. Man blir liksom fast och vill verkligen veta vad som ska hända Clara och samtidigt blir man intresserad av de här karaktärerna som rör sig runt henne. Det händer något ungefär halvvägs in i boken som för mig blir lite av en vattendelare. Jag tänker inte spoila något men det sker ett litet “skifte” i berättandet. Det är snyggt, det är smart och det är välbehövligt för att få en ny sida och en massa annat, men samtidigt så tycker jag bitvis att berättelsen tappar lite fart ett tag. Det blir lite som att slängas tillbaks från början och jag vill ju verkligen fortsätta där vi var innan. Samtidigt kan jag, som författare, inte heller se hur man hade kunnat göra det annorlunda. Att skifta mellan kapitel hade inte blivit effektivt och när jag väl finner mig i situationen funkar det, men på något sätt upplever jag ändå att det nästan, nääästan blir som två böcker i en. Som sagt. Gillar OCH ogillar, men det hämtas hem, inte minst tack vare Wilks vackra språk och förmåga att dra in oss i det krypande obehaget och irritationen.

De förblindade är en bok som sticker ut. Jag tycker väldigt mycket om den, trots den där långa utläggningen ovan. Den hade onekligen gjort sig jävligt bra som tv-serie.

De förblindade landar på 4 av 5 pannkakor

Svarta segel, av Rebecka Edgren Aldén

Jag tokhyllade Rebeckas smarta, täta Deadline för några år sedan. Det här är första delen i hennes serie om Sjöräddarna, som släpptes 2022.

Om boken

“En ensam segelbåt ligger och driver vind för våg på Möjafjärden. När sjöräddaren Annika går ombord är det helt tomt. Båten är övergiven. Men har den verkligen slitit sig? Ankaret är upptaget och alla tampar ligger på plats. Ett mysterium.

Värmen dallrar i luften när Joanna står på bryggan och ser ut över småbåtshamnen. Hon ska segla några dagar med sin storebror Zack. Med sig ombord har hon en tung sorg. Ska havet och samvaron kunna läka henne? Det blir några dramatiska och stekheta dagar till havs som förändrar allt.”

Leining

Leining läser och gör det som vanligt klanderfritt.

På Sandhamn kan alla höra dig skrika

Första delen i Edgren Aldéns nya sjöräddarserie ter sig som en mardrömsversion av Skärgårdsdoktorn. Borta är det mysiga, ersatt av psykologisk spänning och mörker. Visst är miljöbeskrivningarna och båtlivet vackert beskrivet, men något illavarslande, obehagligt ligger hela tiden som en filt över det hela. Riktigt snyggt iscensatt. Det för tankarna till lätt klaustrofobiska filmer om folk som är fast på ogästvänliga platser.

Persongalleriet är levande och välgestaltat. Dialogen är trovärdig. Intrigen lovar mycket och katastrofen känns hela tiden nära. Tillbakablickarna vittnar också om att något stort kommer att avslöjas, och så är det. Edgren Aldén får till det här riktigt, riktigt bra. Oväntade vändningar finns det gott om och slutklämmen är förbaskat snygg – Vissa delar har man kanske kunnat räkna sig till (utan att det på något sätt förstör) och andra överraskningar landar som lavetter i snabb följd.

Det finns mycket att tycka om här och det bådar gott inför resten av serien. Jag är fortfarande mer förtjust i Deadline, men vi är inte direkt bortskämda med böcker om sjöräddare, eller hur?

Svarta segel landar på 4 av 5 pannkakor

Den sista sommaren : när gängen mördade ett barn, av Karl Enn

Karl Enn har bevakat händelserna kring mordet på Adriana och ger oss en rejäl djupdykning i allt som ledde till den tragiska händelsen.

Om boken

“En augustinatt smiter tolvåriga Adriana ut med några kompisar för att köpa hamburgare. Nästa morgon vaknar ett helt land upp till det ofattbara: gängen har skjutit ihjäl ett oskyldigt barn. Händelsen visar sig ha rötter i en blodig konflikt som startade mellan två unga män för över ett decennium sedan. En konflikt som passerat gräns efter gräns tills allt kulminerar under några kokande sommarmånader.

”Den sista sommaren” är en skildring av en tragedi, och en berättelse om hur gängens hänsynslösa krig har förändrat Sverige. Det handlar om männen som drivit utvecklingen, de som kommit i deras väg, de som försökt göra motstånd, och om ett samhälle som stått handfallet.”

Carl Jacobson

Carl Jacobson står för inläsning. Det är en ny bekantskap för min del även om han läst in hel del – merparten fakta vad jag kan se. Jag tycker att han gör ett riktigt bra jobb.

Verklighet – sorgligare än fiktion

Låt oss aldrig glömma Adriana. Barn ska inte behöva råka ut för skiten som vuxenvärlden skapar, något som dessvärre är ofrånkomligt.

Karl Enn har gjort en rejäl djupdykning i gängkonflikterna som trappas upp från cirka 2015 fram tills det att skotten brinner av den där augustinatten.

Det är en fascinerande, spännande, skrämmande och sorglig skildring av ett av våra allra största samhällsproblem. Karl är oerhört väl insatt och roddar kronologiskt i händelserna på ett sätt som gör det lätt för att oss att följa med. Ja, det är många namn att hålla koll på, som bland annat min Ljudboksklubben-kollega påtalat, men det är inget som stör mig. Det går inte att navigera i det här träsket utan att nämna alla namn och utan en viss lätthet för oss utanför att blanda ihop folk, men det är inte på något sätt avgörande för historien i sig. Om något visar det på ett än tydligare sätt hur stort och komplext det här problemet är och hur många som är involverade.

Det är snyggt uppbyggt, allt berättas med precis den detaljrikedom som behövs och det här är en bok jag plöjer igenom. Det är svårt att pausa samtidigt som jag önskar att det snarare var en spänningsroman och inte en samtidsskildring.
Skildringen av den ödesdigra natten sticker ut lite extra. Det är nervigt och förbaskat snyggt berättat från flertalet perspektiv hela händelseförloppet som leder till vad som hade kunnat urarta i en masskjutning men slutar med att en tolvårig flicka mister livet. Jag vill med detta inte trycka på ett underhållningsvärde, men Karl Enn skildrar denna nyckelscen på ett både dokumentärt, spännande och gripande sätt. Det krävs en skicklig författare för att få ihop scenen så nervig och det sammanfattar egentligen boken som helhet. Det märks att det lagts åtskilliga timmar på att berätta vad som – dessvärre – är en högaktuell och oerhört viktig bok.

Det ger oss en inblick i en farlig värld som dessvärre kommit allt närmre och allt som oftast drabbar oskyldiga. Det är dessutom berättat utan pekpinnar eller politiska agendor, vilket uppskattas.

En av årets starkaste böcker. Sorglig i all sin verklighet. Barn ska kunna leva fritt och drömma om framtiden. De ska inte behöva oroa sig över eller falla offer för gängvåld. Mina tankar går till Adriana, hennes familj och alla familjer som drabbas.

Den sista sommaren kammar hem fullpott. 5 av 5 pannkakor.