Svarta segel, av Rebecka Edgren Aldén
Jag tokhyllade Rebeckas smarta, täta Deadline för några år sedan. Det här är första delen i hennes serie om Sjöräddarna, som släpptes 2022.
Om boken
“En ensam segelbåt ligger och driver vind för våg på Möjafjärden. När sjöräddaren Annika går ombord är det helt tomt. Båten är övergiven. Men har den verkligen slitit sig? Ankaret är upptaget och alla tampar ligger på plats. Ett mysterium.
Värmen dallrar i luften när Joanna står på bryggan och ser ut över småbåtshamnen. Hon ska segla några dagar med sin storebror Zack. Med sig ombord har hon en tung sorg. Ska havet och samvaron kunna läka henne? Det blir några dramatiska och stekheta dagar till havs som förändrar allt.”
Leining
Leining läser och gör det som vanligt klanderfritt.
På Sandhamn kan alla höra dig skrika
Första delen i Edgren Aldéns nya sjöräddarserie ter sig som en mardrömsversion av Skärgårdsdoktorn. Borta är det mysiga, ersatt av psykologisk spänning och mörker. Visst är miljöbeskrivningarna och båtlivet vackert beskrivet, men något illavarslande, obehagligt ligger hela tiden som en filt över det hela. Riktigt snyggt iscensatt. Det för tankarna till lätt klaustrofobiska filmer om folk som är fast på ogästvänliga platser.
Persongalleriet är levande och välgestaltat. Dialogen är trovärdig. Intrigen lovar mycket och katastrofen känns hela tiden nära. Tillbakablickarna vittnar också om att något stort kommer att avslöjas, och så är det. Edgren Aldén får till det här riktigt, riktigt bra. Oväntade vändningar finns det gott om och slutklämmen är förbaskat snygg – Vissa delar har man kanske kunnat räkna sig till (utan att det på något sätt förstör) och andra överraskningar landar som lavetter i snabb följd.
Det finns mycket att tycka om här och det bådar gott inför resten av serien. Jag är fortfarande mer förtjust i Deadline, men vi är inte direkt bortskämda med böcker om sjöräddare, eller hur?