De förblindade, av Katarina Wilk
Katarina Wilk levererar första delen i en tänkt trilogi som är delvis verklighetsbaserad. Spännande!
Om boken
“Inspirerad av verkliga händelser djupdyker författaren Katarina Wilk i ämnet subtil psykisk misshandel. När vi har har oturen att möta en människa med ett mörker upptäcker vi det oftast inte till en början. Och vi hinner inte springa för livet innan det är för sent …
De förblindade är en psykologisk relationsthriller där huvudkaraktären Clara von Essen, psykolog med egen mottagning, möter galleristen Maximilian Malmström. En man med lågmäld personlighet men en magnetisk karisma.
En bit in i relationen inser Clara att hon delar en mörk hemlighet med en av sina patienter. Upptäckten leder henne ner i en djup labyrint och tvingar henne att ställa frågan till sig själv: Vem är egentligen frisk och vem är galen?”
Hedda
Hedda Stiernstedt står för inläsning och jag har älskat hennes träffsäkra, ibland lite sorgsna ton sedan jag lyssnade på Mats Strandbergs “Slutet”. Hon gör denna suveränt.
Narcissist, javisst
De förblindade är som sagt delvis verklighetsbaserad, vilket märks. Den har, för att uttrycka mig så gott jag kan, en personlig aura. Det känns att författaren vill mer än underhålla.
Det är välskrivet och man blir indragen direkt. Jag blir förbannad och irriterad väldigt fort. HUR är det möjligt att Clara inte ser eller tar varningssignalerna på allvar snabbare? Som lyssnare vill man liksom kliva in och stoppa henne och uppmana. “Kom igen, det är ju uppenbart!”. Men så vet man ju att det är så här det funkar. Narcissister är mästare på att linda folk runt sina fingrar och få såna här varningssignaler att verka mindre än de egentligen är eller få offren (för offer är de som råkar ut för dem) att tänka bort på grund av alla fantastiska egenskaper. Som lyssnare fattar man ju såklart att det ska gå åt helvete och att Claras Maxi är ett regelrätt svin. Det får det liksom att klia lite i en.
Det har påtalats att boken innehåller en hel del sex. Ja. Det gör den och jag måste påtala, för en gångs skull, att det faktiskt tillför. Jag tycker inte att något av det sexuella känns onödigt eller påklistrat. Det för handlingen framåt, det är en del av intrigen – Men låt det inte avskräcka er som eventuellt är tråkigt pryda – Det förekommer som sagt en hel del sex, MEN det är inte utstuderat eller onödigt målande på något sätt.
Jag tycker väldigt mycket om hur intrigen rullar fram. Man blir liksom fast och vill verkligen veta vad som ska hända Clara och samtidigt blir man intresserad av de här karaktärerna som rör sig runt henne. Det händer något ungefär halvvägs in i boken som för mig blir lite av en vattendelare. Jag tänker inte spoila något men det sker ett litet “skifte” i berättandet. Det är snyggt, det är smart och det är välbehövligt för att få en ny sida och en massa annat, men samtidigt så tycker jag bitvis att berättelsen tappar lite fart ett tag. Det blir lite som att slängas tillbaks från början och jag vill ju verkligen fortsätta där vi var innan. Samtidigt kan jag, som författare, inte heller se hur man hade kunnat göra det annorlunda. Att skifta mellan kapitel hade inte blivit effektivt och när jag väl finner mig i situationen funkar det, men på något sätt upplever jag ändå att det nästan, nääästan blir som två böcker i en. Som sagt. Gillar OCH ogillar, men det hämtas hem, inte minst tack vare Wilks vackra språk och förmåga att dra in oss i det krypande obehaget och irritationen.
De förblindade är en bok som sticker ut. Jag tycker väldigt mycket om den, trots den där långa utläggningen ovan. Den hade onekligen gjort sig jävligt bra som tv-serie.