Där ingenting någonsin händer, av Hamit Aktas
Hamit Aktas debut Med mörkret som vittne räknar jag som en av förra årets bästa böcker. Det innebär naturligtvis att förväntningarna på uppföljaren är högt ställda.
Om boken
“I det lugna villaområdet tar en sexårig pojke sin åttaåriga syster i handen för att gå till sina morföräldrar. De kommer aldrig fram. Veckan därpå hittas flickan strypt och dumpad i sjön. Poliskommissarierna Alina Rosander och Hreinn Sigurðurson sätts på fallet.
Julia, idag 17 år, missbrukare och hemlös, utsattes åtta år tidigare tillsammans med sin lillebror Theo för ett kidnappningsförsök. Julia lyckades undkomma, men Theo återfanns aldrig. Minnet av att inte ha kunnat rädda sin lilllebror har aldrig bleknat.
John Messmer har dragit sig tillbaka efter avtjänat fängelsetstraff, utan tanke på att någonsin återvända till yrket som utredare.
När utredningen kring de försvunna barnen visar sig vara ett seriefall hör polischef Claes Brandeby av sig till sin tidigare stjärnvärvning. Johns omedelbara reaktion är ett klart och tydligt nej. Men efter att ha övertalats av sin fru bestämmer han sig för att hjälpa sina före detta kollegor.”
Malmsjö
Jonas Malmsjö står återigen för inläsning och här finns inget att klaga på. Han gör det suveränt, som alltid.
Jag sympatiserar med dina känslor
Det tåls att upprepas: Första boken, Med mörkret som vittne, är en av förra årets bästa böcker. Den var lyckad på så många plan.
Jag slås av att det är en ganska kort bok. Ännu kortare med tanke på att det är Malmsjö som läser, men ändå sitter allt. Jag tycker inte att storyn känns ruschad eller att något missas. Lite impad blir jag med tanke på att Aktas, mitt i all nerv, ändå hinner slänga in saker som att låta Messmer känna av historiens vingslag när han rör sig inne i stan. Vi får återkommande små historielektioner om till exempel platser som besöks. Överflödigt? På något vis ja, och det här är en typisk detalj som ofta brukar störa mig (som när Kepler ska slänga in en förklaring om bakgrunden till ortsnamnet Tensta, vilket inte tillför något alls), men det funkar av någon anledning – Aktas lyckas med bedriften att charma mig med ovidkommande information! Likaså gäller att Aktas lyckas på andra plan – delar av intrigen känns väldigt överdriven, men det är skrivet på ett sätt som gör att köper allt. Jag vet inte riktigt hur stor eller liten trovärdigheten i polisarbetet eller Messmers återkomst i form av konsult egentligen är, men samma sak där – Jag köper det utan att ifrågasätta. Ralf är en av berättelsens arslen. Han beter sig på ett sätt som gör att jag undrar om han verkligen hade kunnat behålla en sån position i verkliga livet, men så vet man ju att det händer. Att höra honom sättas på plats blir en njutning.
Min gråhåriga Ljudboksklubbskollega pratar ofta om realistiska karaktärer som i grund och botten är superhjältar – diskbänkssuperhjältar. Messmer är en sån, som beskrivs som den bästa av de bästa. Han är inte ofelbar, men han är en jävla supersnut som alla (nej: de flesta) absolut vill ha tillbaka i tjänst för att han är övermänskligt duktig på det han gör.
Och på tal om hemska människor så förekommer en hel del såna: pedofiler, barnamördare. Där ingenting händer skiljer sig på många sätt från debuten tycker jag, men inte på ett dåligt sätt. Den är mindre i skala eftersom debuten tog oss till Frankrike för parallellhistorier medan den nya är Stockholmsbaserad. Jag tycker att den är lika bra, håller en ännu högre nerv.
Och nu kommer det: Det stående skämtet “Jag sympatiserar med dina känslor”, ord som uttalades när debuten recenserades av Ljudboksklubben, har smugits in som ett easter egg. Det är ta mig fan lika fint som när Jeridi skrev in två mazarinmissbrukande, gnabbande snutar vid namn Carlén och Westberg.
Och nu kommer det, del två: Ibland händer det att jag lyssnar på böcker och blir avundsjuk. Som författare. Ibland kan det handla om idéer jag önskar att jag själv hade fått, men oftast handlar det om språkbruk. Att en författare lyckas formulera sig och driva intrigen fram på ett så vackert vis att jag kan sitta och tänka att “Sådär hade jag inte kunnat skriva”. Senast var det när jag läste Andrev Waldens “Jävla karlar”. Nu är det Hamit Aktas jävla förmåga att jonglera med orden som faktiskt bitvis gör mig stum av förundran. The force is strong in this one.