Våldet under huden, av Fritiof Ajvide
Fritiof Ajvide har skrivandet i blodet, kan man säga. Han debuterar med en bok som stannar kvar i tankarna.
Om boken
“Jag lade till J på Signal och vi gick åt olika håll. På väg tillbaka mot spelningen vände jag mig om samtidigt som han. Ljuset från gatlyktan låg för ett ögonblick som en gloria över hans huvud.
Kvällen då S träffar J flätas deras liv samman. S, en vit juristson med rapdrömmar, osynliga ärr och en romantiserad idé om gangsterlivet. J, ledaren av ett kriminellt nätverk med lyrikambitioner och en malande ångest. Två trasiga själar som inte funnit sin plats i världen, finner varandra.
Snart tar S sina första stapplande steg i Stockholms skuggvärld där becknare är frihetskämpar, poliser är motståndare och våld är kapital. Tillsammans med J blir S kriminella bana till en början euforisk, och dagarna fylls av ladd och sårbara samtal. Men deras närhet till varandra räcker inte för att hålla tillbaka längtan efter ett annat liv.
Fritiof Ajvide har skrivit en magnetisk debutroman som med tonsäker humor vindlar mellan tid och rum, mellan sanning och villfarelse. Med gängkriminalitetens Stockholm som fond skildras en uppslukande relation där det hypnotiska språket är en lovsång till musiken. Våldet under huden är en historia om återuppståndelse och människans skriande behov av sammanhang.”
Magisk Salzberger
Skådisen Alexander Salzberger står för inläsning. Jag har alltid tyckt att han är en av våra bästa manliga inläsare – Här bevisar han verkligen hur jäkla duktig han är. Det här är, no doubt, Salzbergers hittills mest klockrena inläsning. Den är så spot on från början till slut, en riktig njutning.
Lyrik och spänning i en spännande mix
Var ska jag börja? Våldet under huden påminner egentligen inte om något jag lyssnat på tidigare. Det är liksom en humoristisk, sorglig och snäll Snabba Cash skriven till stor del som lyrik. Eller, vad fan? Klart står i alla fall att det här är en säregen, underhållande upplevelse. Jag är fast i Fritiofs språk från första minuten och slängs mellan att fascineras och underhållas av hans poetiska sätt att framföra det hela. Såväl brödtext som stora delar av dialogen består liksom av rim och skulle kunna bli en sjuhelvetes lång hiphop-låt i princip. Dessutom tycker jag det känns som att han nailar förortstugget suveränt – Eller, nu kan jag inte tugget själv egentligen, men det känns åtminstone legit och snyggt.
Fascinationen håller i rakt igenom. Jag älskar verkligen att man kan – och vågar – skriva en bok på det här sättet. Visst, det kanske någonstans går ut över någon form av spänningsådra, men det är å andra sidan ingen spänningsroman. Vad är det egentligen för genre vi snackar här? Jag vet inte klart, men det gör inget.
Jag läste en recension i Ystads Allehanda som var lite sval. Man skrev bland annat att den hade tjänat på att skrivas ned lite – Blir det forcerat eller too much? För somliga, säkert. Jag tänker bitvis att jag kanske borde vara grinigare, men jag köper det rakt av. Jag dras med i det. Jag älskar det. Kanske mest för att det sticker ut så mycket i en tid då man sällan lyssnar på eller läser böcker som verkligen vågar. Jag känner liksom gatan, på något vis. Ibland får man till tugget så snyggt att det känns som jag går där på Järva-fältet med snubbarna eller sitter med dem i lägenheten när de flyger iväg. I recension skriver man också “Det är kul, rörande och tyvärr rätt irriterande emellanåt. Allt som är roligt att skriva är inte nödvändigtvis roligt att läsa.” Återigen. Jag förstår vad recensenten menar och någonstans är det ju lätt att förstå att Våldet under huden inte är för alla, på samma sätt som böckerna om en viss åttioårig tant som spelar e-sport inte heller är för alla. Men Våldet under huden är för mig, och förhoppningsvis är den även för dig, och det räcker, man behöver inte göra någon större grej.
Jag vill ha mer av varan. Jag vill ha fler böcker av Fritiof Ajvide och ja, hans farsa lär vara mäkta stolt, för här snackar vi en Ajvide som är minst lika full i fan och broderar med orden lika bra som farsan.