Dalens djup, av Hannah A. Helseth
Helseths debut bjuder på mord och trasiga relationer i vårt grannland.
Om boken
“Poliskommissarie Asbjørn Kjilde sitter på sitt svala kontor i Elverum. Utanför fönstret breder Österdalens storslagna landskap ut sig. Bergen är massiva och älven rör sig långsamt. Asbjørns dotter Olava har nyligen flyttat till byn för att börja om sitt liv och förhållandet dem emellan är komplicerat. Det förflutna tyngs av skuld och skam och Olava ger sig i lag med fel slags människor.
Efter en ovanligt lugn sommar sker ett mord på en ensling utan fiender. Ingen i den lilla byn lämnas oberörd och Asbjørn behöver få fatt i mördaren innan det är för sent.”
En okänd röst
Charlotta Jonsson är skådespelare och visar sig, vid en sökning på Storytel, ha ett flertal inläsningar på sitt samvete – bland annat åt Moa Herngren och Marcus Jarl. Det är första gången jag lyssnar på henne som inläsare och hon gör ett riktigt bra jobb.
Reta inte norrmän
Här är ett sånt där exempel på en bok där miljöerna på sätt och vis agerar huvudkaraktär, för nog är det det norska landskapet som gör mycket av stämningen? En fotnot är att jag tycker det är lite synd att baksidestexten avslöjar på tok för mycket. Nog för att saker avslöjas ganska tidigt, men det byggs ändå upp på för en trevlig twist som förstörs lite av baksidestexten.
Dalens djup är en trevlig deckare. Karaktärerna är intressanta och komplexa, främst Olava. Däremot har jag lite svårt för Asbjørn Kjilde, som ändå får sägas vara huvudkaraktär. Han agerar med huvudet i arslet väldigt mycket och är ganska dålig på sitt jobb. Han skulle nästan kunna tillskrivas rollen som antihjälte, men jag har faktiskt lite svårt att tycka om honom av den anledning att hans motiv förblir ganska dunkla. Jag lär inte riktigt känna honom så mycket som jag önskar. Samtidigt är detta första delen i en serie, men jag hade ändå gärna fått komma honom lite närmre än jag gör.
Intrigen i sig är en intressant whodunnit med fina och smarta vändningar och jag är underhållen rakt igenom, även mycket tack vare Hannahs målande och vackra språk. Möjligen kan jag tycka att saker och ting ibland beskrivs lite väl övertydligt (jag minns inga specifika exempel såhär i efterhand men tänkte ganska ofta på det under bokens gång).
Dalens djup är en snyggt uppbyggd deckare som hade gjort sig bra som film eller tv-serie. Det är så pass väl beskrivet att jag kan se stora delar av den, inklusive många av karaktärerna, medan jag lyssnar. Det är ett bra tecken, säger filmnörden.