Nationens fiende, av Tony Johansson

Tona Johansson är äntligen tillbaka med fjärde boken om My Englund och Erik Larsson.

Om boken

“En kropp fastnar i en trål och bärgas i Landskronas hamn. Men omständigheterna runt den döde är märkliga, officiellt är han redan död och begraven sedan månader tillbaka. Innan man fått klarhet i fallet stjäls kroppen. Polischefen My Englund beslutar sig för att ta reda på sanningen och tar journalisten Erik Larsson till hjälp, men starka krafter tycks motarbeta dem. Ändå anar de inte att det som är i görningen är något som kan väcka eko över hela världen.”

 

Reine på djupt vatten

Precis som tidigare är det Reine Brynolfsson som står för inläsning och han är som vanligt väldigt, väldigt bra. Hans trygga, nasala stämma sätter tonen direkt och gör Johanssons fjärde rättvisa.

 

Under ytan kan ingen höra dig pissa?

Jag lyssnade på de första tre böckerna i Johanssons serie för några år sedan och tyckte väldigt mycket om samtliga. Det gjorde mig därför väldigt glad att få reda på att en fjärde var på väg.

Hur den håller? Jag vågar påstå att Nationens fiende är Tony Johanssons hittills bästa bok. Den är smart, välskriven, underhållande, nervig, underfundig – och överraskande känslosam. Det finns ett sidospår kring karaktären Arne som verkligen skär i hjärtat och snudd på får mig att fälla ett par tårar – det händer inte ofta att spänningsförfattare lyckas göra mig så rörd.

Detsamma gäller resten av boken. Min poddkollega jämförde Johanssons böcker med Karlsson & Haag och jag kan instämma. Inte för att de liknar varandra sett till intriger – utöver att båda skriver om högaktuella ämnen – nej, det handlar om den empatiska ådran. Det finns en stark medmänsklighet och empati som genomsyrar den här boken (jag minns inte om jag tänkte likadant kring de tidigare, men det har som sagt gått några år nu). Det finns något mjukt och vackert mitt i allt det hårda och det tycker jag är värt att hurra lite extra för.

Sen gillar jag skarpt hur Tony Johansson får in aktuella händelser i intrigen på ett riktigt snyggt sätt. Han vrider och vänder och gör en “tänk om” som är så smart uppbyggd att jag köper det rakt av utan att veta hur mycket som faktiskt är sant och vad som ploppat upp ur författarens hjärna. Det är realistiskt, tänkvärt och eggande på ett sätt som verkligen ger det hela en extra dimension.

Finns det en risk att läsare glömt bort en författare eller bokserie när det gått fyra år sedan sist? Möjligen, för det släpps så sjukt mycket och folk är generellt otåligare av naturen nu än någonsin. Men i det här fallet finns det inget skäl till oro (det skriver jag inte bara för att boken just nu ligger och fightas på Topp 50 på Storytel), för när det är så här jäkla bra så hittar folk fram.

Återigen. Det här är Tony Johanssons hittills bästa. Jag älskar den, simply put. Och det blev ju inte ens lite ekonomi-excel över det. Ni som fattar, ni fattar.

 

Nationens fiende kammar hem 5 av 5 pannkakor.