Recension: Råttlik

Råttlik, av Kristina Emanuelsson

Råttlik är första delen i Emanuelssons nya deckarserie om Nina Wang.

Om boken

“Eskilstuna 2024. Bilbränder och gängkriminalitet. Våldet och förstörelsen är bortom polisens kontroll. Kriminologen Nina Wang har hamnat i klinch med kåren efter att hennes bok om ett ouppklarat mord anklagar polisen för att vara delaktig. Hon har hamnat utanför alla sociala och yrkesmässiga sammanhang. Ingen vill längre ta i henne med tång. Förutom den okände mannen hon i hemlighet träffar ute i skogen på sina joggingturer. Han tillfredsställer både sitt eget och Ninas begär tills allt en mörk kväll går snett ute i löpspåret.

Nina dras in i en omöjlig situation och hon tar upp jakten på en gärningsman med mer makt än hon kan hantera. Barndomsvänner med trassliga familjeförhållanden och en bedragen hustru ger sig till känna samtidigt som Nina ska hålla en bitter poliskår på armlängds avstånd. Och vem är sjuk nog att placera halvruttna och lemlästade råttor där Nina minst förväntar sig det?”

 

Leining

En av våra stadigaste röster förvaltar Emanuelssons ord med flaggan i topp. Suverän, som alltid!

 

Högaktuellt och eggande

Det finns ett driv i Emanuelssons Råttlik som jag verkligen gillar. Jag tycker om inledningen där vi kastas rakt in i hetluften och får lära känna huvudkaraktären på ett öh, intimt sätt.

Upptakten till huvudintrigen är lite oväntad och snygg, men jag tycker av någon anledning att det kanske går lite fort, eller? Jag vet inte. Det är något där i början som skaver till litegrann, men det är egentligen en liten detalj, för jag gillar verkligen Emanuelssons sätt att skriva. Karaktärerna är lätta att ta till sig, intrigen är både högaktuell, underhållande, obehaglig, smart och intressant.

Och nämnde jag annorlunda? Vi får liksom lite samtidskritik, en annorlunda ingång i gängkriminalitet och en huvudkaraktär som känner sig för på båda sidor av lagen. Det är eggande och lite uppfriskande. Ingen standarddeckare, med andra ord, och det i sig är ett mycket bra betyg.

 

Råttlik landar på 4 av 5 pannkakor

Recension: Ljus och skugga

Ljus och skugga, av Samuel Karlsson

Karlsson har bland annat bjudit oss på böckerna om Jessica Jackson och Mörkö. Nu är han tillbaka med första delen i en ny serie.

Om boken

“Tasha Tikkanen är kriminalreporter på Kvällstidningen och skickas ut för bevaka en skjutning i en Stockholmsförort. Men något som nästan blivit rutinarbete tar en obehaglig vändning när hon hamnar mitt i skottlinjen mellan polisen och den misstänkte för skjutningen, och när Tasha senare får information om ammunitionen som använts får hon en isande känsla av igenkänning. Kan det vara samma vapen som figurerade i ett fall hon skrev om som ung och hungrig sommarreporter på lokaltidningen i Vimmerby? Ett jobb som slutade i en katastrof. Fyra år tidigare kastades Tasha in i hetluften kring två uppseendeväckande mord i Vimmerbytrakten. Vid hennes sida hade hon den aspirerande fotografen Erik som drömde om att lämna småstaden bakom sig och få anställning på en av de stora tidningarna i huvudstaden. Deras gemensamma artiklar fick tidningens hemsida att koka och Tasha och Erik blev under några dagar landets hetaste reportrar. Men den triumfartade sommaren fick ett förkrossande slut och nu verkar skuggorna från det förflutna ha hunnit i kapp Tasha. Hon tvingas återvända till Vimmerby för att möta sina mörkaste demoner.”

 

Mirja i Lönneberga

Mirja Turestedt är en av våra absolut mest populära inläsare av en anledning. Hon gör Tasha Tikkanens första äventyr med suverän inlevelse. Det kan vara en av hennes bästa inläsningar hittills …

 

Tasha och mörkret

Det här är en bok jag sett fram emot. Jag gillar Samuel Karlssons böcker om Mörkö, även om jag fortfarande tycker att Jessica Jackson är ganska ointressant. Har ni för övrigt missat Karlssons “Hjärtats skimmer” så kan jag rekommendera den varmt – Det är något av en bortglömd pärla.

Men. Åter till Ljus och skugga, första boken om Tasha Tikanen. Det här skiljer sig en hel del från Mörkö-serien och jag tycker det är spännande att få se en “ny sida” av Samuel Karlsson. Visst, det är en deckare, men här finns en annan tyngd och allvar. Det är högaktuella ämnen som tas upp och det märks att Karlsson själv brinner starkt för det samhällsproblem som droger innebär, inte bara i form av gängkriminalitet. Utan att skriva oss på näsan så förmedlas här ett budskap som även jag står bakom.

Jag gillar nerven i Ljus och skugga. Intrigen är smart konstruerad och bjuder på oväntade vändningar och inte minst så finns ett tempo här som gör att jag faktiskt inte ens tänker på att boken spänner mer än tretton timmar i speltid.

Det har vi även persongalleriet att tacka för. Tasha är trasig och sökande, men inte på ett uttjatat vis. Hon är också mänsklig och lätt att ta till sig. Syrran som hon försöker beskydda från egna dumma misstag och samhällets misär bjuder på en extra dimension. Vi anar ganska tidigt att något kommer att hända i relationen mellan Tasha och hennes fotografkollega Erik. Den här delen av intrigen är väldigt snyggt byggd och när Tasha väl återvänder till Vimmerby och det hela utvecklas och nystas upp nickar jag gillande ett par gånger.

Kort och gott: Ljus och skugga är en oerhört bra och lovande början på Samuel Karlssons nya serie. Jag ser verkligen fram emot uppföljaren – no pressure. Faktum är att jag vill dra det ett steg längre. Ljus och skugga är Samuel Karlssons hittills bästa bok.

 

Ljus och skugga förtjänar sin fullpott. 5 av 5 pannkakor.