Svart stjärna (säsong 1-3), av Jesper Ersgård och Joakim Ersgård
Jag har läst mycket gott om den här Storytel original-serien, och nog låter det jäkligt spännande?
“På väg från Los Angeles till Stockholm försvinner ett SAS-plan, med över 200 passagerare, spårlöst över Dalarna. Ingen nedslagsplats hittas. Sverige går omedelbart in i högsta beredskapsläge i tron att det är en terrorattack. Thana ‘Monty’ Montgomery, som precis firat att hon fått sitt drömjobb på Rymdstyrelsen, är en av de experter som Försvarsstaben blixtinkallar. Snart sätts hon, tillsammans med ex-agenten Henry Jäger och en expert från NASA, Dr Hyman, på ett spaningsplan med kurs mot Dalarna. Inget går dock som planerat och det dröjer inte länge förrän räddningsteamet dras in i en serie otroliga och fasansfulla händelser.
Svart stjärna är en filmiskt berättad science fiction-thriller, ett fantastiskt men realistiskt rymdäventyr.”
Jag har tidigare lyssnat på Ut kom vargarna, Jesper Ersgårds debutroman, som fick en rejält sval recension i höstas. Jag har däremot hört och läst mycket om brödernas serier Svart stjärna och 1986, så jag har sett fram emot denna (men skjutit upp gång på gång till följd av den irriterande avsnitts-uppdelningen).
Svart stjärna är inläst av Stefan Sauk. Han sköter sig bra, men jag blir minst sagt mätt på machostämman efter närmre 30 timmar. Men han kan bära upp dramatiken och höja spänningen på ett sätt som många andra inläsare inte mäktar med.
Liksom många andra Original-satsningar jag lyssnat på så är det full fart från början till slut. Inga direkta andningspauser utan vändningar och actionsekvenser staplas på varandra. Det måste ju självklart vara på detta sätt för att en serie som från start släpptes avsnitt för avsnitt ska behålla sina lyssnare. Jag kanske låter negativ, men det är inte riktigt menat så. Jag har inget emot fullt ös utan föredrar snarare snabba böcker, men med tre säsonger på över 30 timmar blir man ganska matt – och mätt – efter ett tag. Nu har jag lyssnat igenom samtliga tre säsonger direkt efter varandra, men mättnadskänslan infinner sig något redan i början av andra säsongen. Det gör att jag bitvis tappar koncentration, även fast spänningen är hög så gott som rakt igenom.
Kanske blir det även lite småtjatigt på sina ställen, främst i sista säsongen, men som helhet är detta ändå riktigt bra. Det är rappt, välskrivet och smart. En härlig blandning av en hel drös av de sci-fi-filmer jag älskade som tonåring i en mer vuxen kostym (men som ändå passar ungdomar). Jag gillar referenserna till dessa filmer och litteratur och tycker att det är riktigt befriande. Skulle helt klart passa som påkostad miniserie (men nej, jag är osäker på om man med svenska mått mätt skulle kunna göra innehållet rättvisa). Det är våldsamt (ibland lite tjatigt), karaktärerna fungerar väl och dialogen känns trovärdig.
Jag ser fram emot att under 2021 bita tag i serien 1986. Kanske kommer jag även lyssna vidare på Jesper Ersgårds serie där Ut kom vargarna utgjorde första delen, för att se om det växer.
Svart stjärna landar på 4 av 5 pannkakor