Jag är inte din Flora, av Nils-Petter Löf
Löf följer upp sin oerhört poetiska, vackra och vemodiga berättelse Vad rimmar på Flora?
Om boken
“Flora återvänder till sin älskade gård i skogen efter åratal i koma men något har förändrats. Hon kan knappt gå, tänka och tappar ibland medvetandet. Men det är inte bara Floras kropp som svikit henne. Även människorna i hennes närhet har förändrats, och inte alltid till det bättre.
Ska Flora våga sig på det omöjliga för att ens kunna fortsätta leva?”
Kauppi
Precis som i första boken är det Lo Kauppi som står för inläsning. Ett mycket vist val, för hon passar perfekt!
Inte din Flora
Första boken kom som en blixt från klar himmel. Den påminde en hel del om Där kräftorna sjunger, en bok jag dock fann ganska långtråkig bortom alla fina miljöbeskrivningar och annat. Flora var poetisk, rörande och var för mig en av 2021 års absolut bästa böcker.
Mycket känns igen i uppföljaren. Det poetiska språket fullt av liknelser och tyngt av vemod. För det är ingen solskenshistoria. Vi som lyssnat på första boken vet att Floras liv är kantat av misär mellan vackra ögonblick och fortsättningen går i samma spår.
Det tar ett litet tag innan jag fastnar och kanske beror det mest på att jag måste påminna mig om hur första boken slutade. Som vanligt bjuder Nils-Petter på en oförutsägbar berättelse. Miljöerna är nästan lika viktiga som karaktärerna och är således väldigt levande och fint beskrivna. Jag tänker inte spoila mer av historien än som framgår i baksidestexten, men jag tycker att Löf knyter an till karaktärer från en annan bok på ett väldigt fint och passande sätt.
Jag är inte din Flora är en väldigt välskriven bok och budskap om medmänsklighet och att ta vara på bygden och miljön och se upp mot stjärnorna istället för ned på skärmarna är väldigt fint. Jag är glad att få återse Flora även om jag kanske inte upplever samma magi som med första boken. Men den är å andra sidan något av ett norrländskt, havregrynsdoftande mästerverk och sådana är svåra att bräcka.