Författare: authorwestberg

Bättre en sticka i foten än två i ryggen, av Sofia Rutbäck Eriksson & Mattias Boström

“I’d rather have a bottle in front of me than a frontal lobotomy”, är ett annat talesätt som påminner om den långa boktiteln till del nio om Katarina och Greta.

 

Om boken

“Luleås mest eminenta (och enda) privatdetektiv Katarina Zapp får helt oväntat ett telefonsamtal från Världens Tråkigaste Person, tillika Katarinas före detta kollega från revisionsbyrån. Lyxkaffe för flera hundra tusen har försvunnit från Nederluleå kyrkoförsamling, men knappt hinner Katarina och bästa pensionärsvännen Greta luska i fallet förrän en person faller offer för en särdeles grym, handarbetsrelaterad död. I en kamp mot klockan, den lokala syjuntan, Världens NÄST Tråkigaste Person och en viss återkommen nemesis kämpar Katarina och Greta med de båda mysterierna. Och kanske hade de haft en rimlig chans att klara biffen om inte Malmuddens främsta hippie drabbats av en pytteliten sticka i foten och mänskligheten kommer förmodligen gå under om han inte får ögonblicklig omvårdnad.”

 

Jelinek

Okej, gott folk. Jag börjar få slut på ord här. För nionde gången på raken: Ellen Jelinek är handsken och Zapp & Co är handen som passar perfekt  i den.

 

Kopi luwak i min kopp

I vanlig ordning bjuds vi på många skratt och smilgroparna får sin månatliga träning (ty Rutbäck Eriksson & Boström släpper böcker nästan lika ofta som jag besöker min frisör!). I det här fallet är jag lite extra glad över att författarduon valt ett visst fokus på det satdyra kaffet kopi luwak. Varför? Högst egoistiska anledningar. I min egen debutroman Europa Pandemus finns nämligen ett lika roligt som onödigt inslag med en gotländsk multientreprenör som mitt i våldsam pandemi och ransonering drar sig till minnes den omtalade processen av att framställa kopi luwak men missuppfattar detta “något” när han använder sig av kattskit. Typ. Fotnot. Lång sådan. Vi är alltså uppe i nionde boken om Katarina och det känns liksom som att man känner gänget vid det här laget. Det blir lite som en kär återträff, ni vet när man sätter sig ned med en rykande färsk säsong av sin favoritserie och myser ned sig i soffan lite när man ser karaktärerna.

 

Lokala konflikter

Stickor i fötter, lokala syjuntor, tvivelaktiga inköp i församlingen och mycket annat blir en del av en välsmakande soppa. Och en satans trädgårdstomte. Man får verkligen applådera åt fantasifullheten och den komiska tajmingen i Rutbäck Eriksson & Boströms Papphammar-detektiv-Mecka. Man har aldrig tråkigt och vankas det överprisat bajskaffe är jag aldrig långt borta!

 

Bättre en sticka i foten än två i ryggen landar på 4 av 5 pannkakor.

 

 

Skuld – Akko 1291, av Niklas Krog

Alltid spännande att bekanta sig med nya författare och Krogs historiska drama har jag sett fram emot!

 

Om boken

“År 1291 är det kristna korsfararriket dömt till undergång. Kuststaden Akko är det sista starka kristna fästet. Stadens invånare bävar inför hotet om en attack från sultanen i Kairo – ett anfall som bara kan sluta på ett sätt. I det ögonblicket anländer Orm Junger med ett av tempelherreordens skepp.

Orm plågas av fruktansvärda minnen från sitt hemland och har flytt in i riddarorden. Han vet att Akkos öde är beseglat, men han har kommit till staden för att dö och ta sin hemlighet med sig. Tempelriddaren Richard de Adelais anar Orms våndor men han ser också något annat. Något som både oroar och förundrar. Adelskvinnan Isabella avskyr sin make och sitt liv, och för henne blir Orm ett mysterium att lösa – något som hjälper henne att härda ut med sin längtan efter Richard. Snart anfaller sultanen med en förkrossande övermakt men Akkos riddarordnar tänker inte ge sig utan kamp. Medan slutstriden rasar flätas de tre huvudpersonernas öden samman och när belägringen är över har alla tre blivit befriade, var och en på sitt sätt.

Skuld är en spänningsroman baserad på historiska händelser. Niklas Krog bygger upp en trovärdig miljö i en berättelse om skuld och förlåtelse, om hur vi formas av vår omgivning och hur svårt det är att bli fri.”

Bengtsson, 1291

Björn Bengtsson står för inläsning och för er som återkommande läser mina recensioner (hej, alla 2!) så är det ingen hemlighet att jag tycker väldans mycket om herr Bengtsson. Med Skuld gör han sig skyldig till en av sina hittills bästa inläsningar.

 

True story, typ

Skuld är baserad på historiska händelser. Hur mycket av berättelsen som är sann vet jag inte, och det spelar ingen roll, för Krog berättar detta historiska krigsdrama på ett så pass levande sätt att jag hade köpt allt med hull och hår även om han introducerade en rosa enhörning på sparkcykel längs Akkos gator. Detaljerna är fina och tar inte för mycket plats, miljöerna känns autentiska och persongalleriet likaså. Det märks att Krog läst på i ämnet.

 

Kors i taket

Själv är jag inte särskilt påläst när det kommer till korsfararna men det är väl knappast någon hemlighet att religion och krig går hand i hand och att religionen fått och får människor att utföra de allra mest monstruösa handlingar. Jag gillar hur Krog fångar sina karaktärer och deras brister. Hur de slåss med sig själva och sina tillkortakommanden (såväl riktiga som påtvingade av religion eller ordenslöften). Folk är varken goda eller onda här och det gillar jag, även om vi naturligtvis ska heja på sidan som berättelsen gynnar. Generellt så brukar jag kunna bli lite lätt ofokuserad av den här typen av böcker men författaren är för listig och välspråkig för att tråka ut mig. Tvärtom drar han mig in med ovan nämnda miljöer, karaktärer och brutaliteter. Och brutalt blir det! De kvinnliga karaktärerna i boken är förhållandevis få och får kanske inte överdrivet stort utrymme men å andra sidan speglar det troligen svunna tider spot-on och bokens fokus är trots allt tempelherreorden. Bokens sista två timmar är bitvis nästan olidligt jäkla spännande och tillhör det mest pulshöjande jag lyssnat till på väldigt länge.

Jag ser verkligen fram emot vad Krog än tänker bjuda oss på härnäst. Och om han någonsin överväger att öppna mathak så hoppas jag att han döper det till … just det: Niklas Krog. Sorry. Jag var tvungen.

 

Skuld landar på 4,5 av 5 pannkakor.

Göteborg noir, av Håkan Tendell

Första boken i en tilltänkt trilogi tar oss med på en resa i Göteborg med tillhörande undre värld.

 

Om boken

“När Frank sent en kväll ska skjutsa hem sin flickvän Veronica efter en krogrunda blir de stoppade av två killar. Killarna tvingar in dem i sin bil, tar dem till en bankomat för att sedan misshandla Frank och köra iväg med Veronica.

Polisen lyckas inte identifiera gärningsmännen och det finns inga spår av Veronica. Lever hon i fångenskap? Lever hon överhuvudtaget? Tiden går och Frank blir allt mer frustrerad. Beväpnad med hammare beger han sig därför ut för att rensa upp på gatorna. Han vill döda alla gangsters i hela stan.

Samtidigt visar Veronicas väninna Emelie intresse för Frank. Han tvekar. Är det otrohet eller att gå vidare med livet? När Emelie börjar nysta i Franks fritid blir det svårt att hålla henne utanför.

“Göteborg noir” är en fängslande spänningsroman om en desperat och hämndlysten vigilant vars gränser gradvis suddas ut. Kommer han få svar om vad som hände med Veronica? Hur länge kan han mörda kriminella utan att själv hamna i trubbel? Och vad ska han göra med Emelie?”

 

Pekkari

John Pekkari är en ny bekantskap för mig men jag tycker att han sköter inläsningen av Göteborg noir bra. Inga direkt utsvävningar, men inga felsteg heller. Behaglig att lyssna till.

Hämnaren

Det går inte att lyssna på Göteborg noir utan att göra kopplingar till ett antal filmer – Jag tänker på allt från Kick-Ass och Super till Woody Harrelsons förvirrade antihjälte i Defendor. Någonstans däremellan hamnar vi med huvudkaraktären Frank fast utan mer superhjälteiblandning. Men när Franks tid går åt till att börja rensa på gatorna tänker man osökt på liknande böcker och, i mitt fall, främst filmer. Och jag älskar ju hämndberättelser, så det här borde vara min kopp te, eller?

 

En mixad påse

Jag ska börja med att skriva detta: Det finns mycket att tycka om med Göteborg noir. Främst är den oförutsägbar (showdown med nazis!) och förbaskat underhållande. Den pendlar mellan mörk och rätt brutal och nästan lite slap-stick-våld. Men det jag har svårast för är nog det faktum att karaktärerna är så jäkla märkliga. Franks flickvän kidnappas – är hon död eller levande? Kanske såld som sexslav? Cue Frank, som blir förbannad och ger ut sig ut på en hämndturné samtidigt som han genast inleder inte bara en romans utan två (mer om det ska jag inte spoila, men det tillhör bokens mer underhållande, oförutsägbara OCH märkliga inslag) och går dessutom på strippklubb när han blir lite rastlös. Ja. Frank är såklart en väldigt illa funtad person i hjärnkontoret och det bevisas på många sätt, och inget fel i det, men märkligt agerande hör liksom till samtliga huvudkaraktärer och Frank går snabbt från antihjälte till – jag vet inte vad. Men det tillhör lite av charmen, samtidigt. Sen slåss jag lite med mig själv i tanken på om Göteborg noir är väldigt sexistisk eller om det bara är jag? Jag har inte kommit fram till svaret. Det är som sagt en märklig, oförutsägbar och bitvis riktigt underhållande bok bakom alla huvudbryn.

 

Göteborg noir landar på 3,5 av 5 pannkakor.

Uppdrag Hail Mary – Ensam i rymden, av Andy Weir

Weir följer upp succén med The Martian med ett nytt rymdäventyr!

 

Om boken

“Andy Weirs nya sci-fi-klassiker är en Dan Brown i rymden. En smart och dystopisk rymdskildring för alla som älskade Interstellar.

Ryland Grace är ensam överlevande på det sista desperata uppdraget att försöka rädda jorden. Om han misslyckas innebär det slutet för mänskligheten.

Men det vet inte Ryland. Han vet varken vad han heter, vem han är eller var han befinner sig. Det enda Ryland vet är att han sovit länge, som i åratal, och att han just vaknat, miljontals mil hemifrån med endast två döda astronauter till sällskap.

UPPDRAG HAIL MARY ensam i rymden handlar, precis som The Martian, om en övergiven hjälte i rymden. Med samma underfundiga humor och nördiga jargong får läsaren följa hur Ryland, likt ett mysterium inuti mysteriet-pussel löser frågan om vem han är och hur han ska kunna rädda mänskligheten och vem, eller kanske snarare vad, det är som kommit till hans undsättning

ANDY WEIR är rymdnörden som fick sitt första programmerarjobb vid femton års ålder. Och som gick raka vägen upp till en första placering på New York Times-bästsäljarlista med sin debutroman. Nu är han tillbaka med ännu ett rymdepos som kommer att stanna kvar i våra medvetanden under en lång tid.”

 

I rymden kan Björn Bengtsson höra dig skrika

Jag gillar verkligen Björn Bengtsson. Både som skådespelare (senast aktuell i Netflix-serien Den osannolika mördaren och nu i nya Lust). Han har bland annat läst in Lars Wernströms böcker Allt du gör och Gården på ett mästerligt sätt och här är han som klippt och skuren för den blandning av spänning, tragik och komik vi får flyta med på i noll gravitation.

 

Bit dig igenom mitt pansar

Okej. Jag älskar The Martian. Filmen, alltså. Men jag har inte läst eller lyssnat på boken, även om jag haft det i tankarna, men av nån anledning känner jag mig mindre manad till det när jag redan sett filmatiseringen (även om jag vet att det alltid skiljer sig kopiöst mellan dessa två format). Det ska också tilläggas att jag inte är överdrivet förtjust i sci-fi. Inte när det kommer till litteratur. Filmer om rymden ser jag dock ofta med stor behållning. Dubbelmoralist, javisst. Och jag ska erkänna att det tar ett bra jäkla tag innan Hail Mary greppar tag i mig. Inledande fyra-fem timmar är det som håller mitt intresse uppe dels den underfundiga humorn och det faktum att Weir skriver både jäkligt bra och förbaskat smart. Även om jag inte vet hur realistiska hans teorier och beskrivningar är så skriver han på ett sätt som får mig att köpa vad som helst. Nästan. Ändå är jag ärligt talat nära på att ge upp för att intrigen inte greppar tag i mig. Meeen (I smell a cliffhanger. Or is it a fart?)

 

Weir science

Meeen så händer något. Weir trycker på rätt knappar, rymdskeppet går åt rätt håll och vi får träffa Flinta och allt ändras. Plötsligt är jag såld. Såld på interaktion, såld på det gemensamma ödet och arters överlevnad. Men kanske främst såld på hur smart allt framstår och hur mycket jag uppskattar Weirs fantastiska humor (han ÄR roligare än jag emellanåt tror att jag är). Här går han alltså från att nästan förlora mig som lyssnare/läsare till att greppa tag om mina hängslen för att inte låta mig fara ut ensam i rymden. Mästerligt.

 

Hail Mary landar överraskande på 4 av 5 pannkakor.

Till minne av en mördare, av Pascal Engman & Johannes Selåker

Pascal “Råttkungen” Engman teamar upp med Johannes Selåker i första delen av en tänkt serie. Är detta en recension till minne av ett mästerverk?

 

Till minne av Malmsjö

Jag ska försöka att inte inleda varje rubrik med “Till minne av…”, jag lovar. Jonas Malmsjö, denna veteran, läser in. Jag har tidigare skrivit att jag kunnat ledsna lite till en följd av Malmsjö-överdos. Det råder han tack och lov bot på här, för likt Grimwalkers Storm-serie som känns som skapad för att läsas in av just Malmsjö så upplever jag samma sak här. Jag undrar om författarna utför något form av blodsoffer till Malmsjös ära för att få till det där lilla extra i prestationen.

 

Om boken

“True detective möter Jakten på en mördare i ett kokhett Sverige, VM-sommaren 1994. I skuggan av Mattias Flinks massmord i Falun sker ytterligare ett mord. En kvinna hittas strypt till döds och snart står det klart att hon bara är ett av flera offer som mördats med samma tillvägagångssätt. Det faller på den nyss hemkomne FN-soldaten och polisen Tomas Wolf att hitta mördaren. Till sin hjälp har han Vera Berg – en korrupt kvällstidningsreporter som är på flykt från sin före detta kille och hans MC-gäng. Huvudmisstänkt blir filmstjärnan och suputen Micael Bratt, men både Vera och Tomas misstänker att den skyldiga finns närmare inpå utredningen.”

 

Mordisk nostalgi

Det är nästan fascinerande hur snabbt jag sugs in i den här berättelsen och det ska sägas direkt: duon Selåker/Engman kan spänning och känns som en match made in kvällstidningsjournalistiken. Vi kastas rakt in i intrigen och jag vet: Jag brukar ofta klaga på att jag bitvis känner mig rätt less på krim om kvinnor som mördas och/eller våldtas bestialiskt. Jag står fast vid det, men när det är så välskrivet och medryckande som här så kan jag ha överseende med det. Det ska även tilläggas att det inte vältras i onödiga detaljer. Fokus ligger på jakten. Och karaktärerna. Och VM ’94. Och en massa annat både fascinerande och hemskt som inträffade det året då filmer som Nyckeln till frihet och En vampyrs bekännelse hade premiär och en annan fyllde hela sju år och såg E.T för första gången. Nostalgin gör verkligen sitt. På samma sätt som vissa böcker kan ha specifika miljöer beskrivna så skickligt att de nästan känns som levande karaktärer tycker jag här att Engman/Selåker lyckas med samma sak fast kring året 1994. Det känns bitvis verkligen som att man transporteras tillbaka och upplever det hela och fler än en gång nickar jag ihågkommande åt de historiska vingslagen som lever vidare.

Till minne av en mördare är snudd på 20 timmar lång. Ni som läser mina recension vet att jag gärna undviker så kallade tegelstenar. Nej. Det beror inte enbart på att jag har för många böcker i bokhyllan att lyssna på och recensera, men erfarenheten kring den egna personen (jag har trots allt levt med mig själv i snart 35 år) har uppmärksammat att jag lätt blir ofokuserad och kan tappa intresset när saker blir för långrandiga. Det här är dock inte ett sådant tillfälle. Till minne av en mördare känns inte så lång som den faktiskt är (vilket i ljuset av ovan långrandiga utläggning alltså ska sägas vara något jäkligt positivt). Den är så pass spännande och mästerligt skriven att tiden liksom flyger förbi (det hjälper till att jag lyssnar på betydligt högre hastighet än det sengångartal Malmsjö bjuder på vid 1,0x fart).

Och jäklar vilken bra tv-serie det här kommer bli. Frågan är bara vilken streamingjätte som vinner fighten. Eller ett gäng filmer kanske?

Till minne av en mördare får 5 av 5 minnesvärda pannkakor. 

Tisdagsklubben (Filmstaden)

Matlagning och kärlek. En kombination av Notting Hill och Sveriges Mästerkock? Perhaps.

Om filmen

Regi: Annika Appelin

Manus: Anna Fredriksson

I rollerna: Marie Richardson, Peter Stormare, Sussie Eriksson, Ida Engvoll, Björn Kjellman m.fl.

“Karins tillvaro vänds plötsligt upp och ner när hon får reda på att hennes make Sten varit otrogen. Efter att ha varit gift i 40 år och levt ett liv med att passa upp på sin make och dotter, börjar Karin nu omvärdera sin tillvaro. På en matlagningskurs träffar hon kocken Henrik. Bland kryddor, fräsande stekpannor och ångande dofter upptäcker hon snart att det aldrig är för sent att våga följa sina drömmar.”

 

Stormigt förhållande

Tisdagsklubben bjuder kanske inte på något nytt under solen. Men. Jag älskar Peter Stormare, jag älskar Marie Richardson. Och jag älskar mat och matlagning. Så det blir en win-win. Jag visste inte vad jag hade att förvänta mig mer än det lilla jag hade läst och gav mig därför in ganska oförberedd. Ensemblen består även av bland andra Björn Kjellman och Ida Engvoll och alla skådespelare gör bra ifrån sig och gör sitt för att göra det här till en riktigt härlig upplevelse. Måhända finns det en del dialog som känns forcerad och dansnumret som även det känns forcerat om än underhållande. Återigen: Intrigen är ganska enkel och ganska standard men den delikata inramningen med matlagningskursen och de nya vänskaper den inbjuder till gör sitt och jag brukar alltid säga att så länge man lyckas bra så gör det ingenting om grundidén är en jag sett hundra gånger tidigare.

Kanske kan det även vara så att det här var precis den typen av film jag behövde för att bryta mot den bistra verkligheten och de mörkare filmer jag ofta ser.

Tisdagsklubben landar på 4 av 5 poäng.

The Adam Project (Netflix)

En ny Netflix-producerad sci-fi med Ryan Reynolds i huvudrollen. Kan det vara något?

Om filmen

Regi: Shawn Levy

Manus: Jonathan Tropper, T.S Nowlin, Jennifer Flacket

Skådespelare: Ryan Reynolds, Jennifer Garner, Mark Ruffalo, Walker Scobell, Catherine Keener, Zoe Saldana m.fl.

“När den tidsresande stridspiloten Adam Reed råkar kraschlanda år 2022 börjar han samarbeta med sitt 12-åriga jag för att rädda framtiden.”

 

Reynolds tidspress

Ryan Reynolds berättade för inte så länge sedan att han tänker ta en paus från filmandet. Om det stämmer eller inte återstår att se, men med tanke på hur produktiv han varit senaste åren som både skådis och producent så vore det inte svårt att förstå. Jag vet att det finns de som tycker att han efter rollen som Deadpool i princip gör exakt samma sak i alla andra filmer. Jag förstår kritiken, men tillhör skaran som inte riktigt kan motstå utstrålningen. Jag är Team Reynolds. Här sköter han sig riktigt bra och det gör även övriga skådespelare. Kanske främst Walker Scobell som gör en suverän insats som Adam Reeds 12-åriga jag.

 

Tidsresor vi känner igen

Adam Project är i mångt och mycket ett hopkok av filmer vi sett förr. Det är lite Terminator, lite Tillbaka till framtiden och ja. Ni fattar. Vi har sett det förr och frågeställningarna blir i princip samma som vanligt. Men gör det något? Nej. Man behöver inte uppfinna hjulet (eller resa tillbaks i tiden och ta del av stunden då hjulet uppfanns). Det här är ett snyggt, fartfyllt och jäkligt underhållande hopkok. Måhända infinner sig ingen överdrivet hög spänningsfaktor, men tidigare fördelar väger upp detta. I min bok är det här i slutändan ett fint exempel på när Netflix egenproducerade filmer fungerar, för de har en tendens att emellanåt nå upp någon slags mellanmjölksnivå. Kanske beror det på att såväl skådespelare som regissör är rejält varma i kläderna. Underhållen blir jag, hur som helst.

 

Adam Project landar på 3,5 av 5 poäng.

1883, säsong 1 (Paramount +)

Jag ÄLSKAR Yellowstone. Helt klart en av de bästa serier mina ögon skådat under de senaste åren. Jag var något skeptisk när jag fick höra om spin-off-serien 1883 som skulle följa familjen Duttons ursprung.

Om serien

“1883 skildrar familjen Duttons resa västerut mot ett bättre liv i Amerikas sista otämjda bastion, Montana. Det är en stark skildring av den amerikanska expansionen och ett porträtt av en familj som flyr från fattigdom på jakt efter en bättre framtid. ”

 

Modern western

Taylor Sheridan står bakom både 1883 och Yellowstone (och för den uppmärksamme dyker han även upp som skådespelare i båda) och jag kan bara säga: Cowboyhatten av. Sheridan trollbinder på ett sätt som få andra. Karaktärerna i 1883 är mästerligt spelade i samtliga fall. Sam Elliot, äkta markana Faith Hill och Tim McGraw men mest av alla sticker Isabel May ut i rollen som dottern Elsa. Det är hennes berättarröst vi får följa. Till en början tycker jag att det greppet känns lite enkelt, kanske trist, men det växer snabbt på mig.

 

Bultande känslor

1883 är överfull med känslor, som en krutdurk nära explosion. Även de avsnitt som är något långsamma vägs upp av realism, välskriven dialog och fantastiska skådespelarprestationer. När det väl blir good ol’ western är det spännande och snyggt men författare och regissörer vet verkligen hur man ska göra för att påverka den här lillgamla jävel känslomässigt. Utan att spoila så finns det en specifik händelse som någonstans är väntad men ändå så jävla hjärteskärande att jag inte kan hålla tillbaka tårarna. Faktum är att jag vill böla på samma sätt som när jag såg jättemyran dödas av jätteskorpionen i “Älskling, jag krympte barnen” när jag var runt sju. Detta tack vare uppbyggnad och vackert utmejslade karaktärer som får oss att känna. Förstår ni att jag gillar det här eller behöver jag vara övertydlig? 1883 är en av de absolut bästa serier jag sett på år och dagar.

Ett hål i hjärtat när säsong 1 slutar. 5 av 5. Mästerligt.

Uncorked (Netflix)

Mamoudou Athie från Netflixsserien “Archive 81” spelar huvudrollen i detta vindoftande drama.

 

Om filmen:

“En ung man slits mellan sina sommelierdrömmar och pappans förväntningar på att han ska ta över familjens grillrestaurang.”

 

Okorkad underhållning

Jag började titta på Netflix-serien Archive 81 och fastnade snabbt för Mamoudous prestation och hittade den här filmen tack vare en (av många) sökningar på imdb.com. Det är jag glad över. Uncorked är en underhållande, vacker och lågmäld film som kanske kan beskrivas som just en lågmäld, avlägsen släkting till Sideways, Chef och andra mat- och dryckrelaterade filmer.

 

Vanceskligt vågat, det mesta vunnet

Mamoudous får förstärkning av bland andra Courtney B Vance, en stor favorit hos mig. Skådespeleriet håller överlag väldigt hög klass (lite kul att Matt McGorry spelar vän till huvudkaraktären både här och i Archive 81). Uncorked är en rakt igenom trevlig och härlig film även om den trampar gammalt vatten och bjuder noll överraskningar. Det i gör absolut ingenting för den är habilt producerad på alla sätt, även om det där “lilla extra” (ursäkta klyschan) kanske saknas. Gillar man vin och mysiga filmer kan denna rekommenderas varmt.

Uncorked landar på 3,5 av 5 poäng.

See, säsong 1-2 (Apple+)

See är Apples dystopiska serie med Jason Momoa i huvudrollen.

Om serien

“I en avlägsen framtid har människan förlorat sin syn. Jason Momoa spelar pappan till ett tvillingpar som föds med den mytomspunna förmågan att se och tvingas skydda sin familj.”

 

Momoa ser sig om i en grå värld

Det var en av mina två äldre systrar som tipsade om serien. Jag vet att hon har bra smak, men jag tvekade ändå lite. Premissen lät en aning fånig och under seriens första tio minuter kände jag mig gubbgrinig och skeptisk. Men det vände. Snabbt. See är en påkostad, välspelad och förbaskat snygg serie. Utöver det är den både smart, välspelad, välskriven och extremt jäkla spännande. Världsbygget är även det fenomenalt.

 

Topplistan, yo

När vi äntligen fick chansen att se säsong 2, där även gamla wrestlern Dave Bautista gästspelar, var jag eld och lågor. Den bjöd på samma spänning som första säsong men pulsen ökade faktiskt lite extra. Säsong två gjorde allt den första säsongen också gjorde, fast bättre. Så pass att jag blev rejält abstinensskakis när sista avsnittets credits rullade. Jag är en aning trött på dystopier, åtminstone i bokform, men See bjuder något annorlunda och fräscht. Och vet ni vad? Jag ska dra det längre: Det här är inte bara en riktigt bra serie, det är faktiskt en av mina absoluta favoriter bland alla de serier jag plöjt under senaste åren. Topp tio. Det ni.

See bör ses (pun intended) av alla. 5/5 poäng.