Författare: authorwestberg

Gården, av Lars Wernström

Wernström debuterade förra året med Allt du gör, en riktigt spännande och välskriven roman om privatdetektiven Erik Sandell. Detta är uppföljaren.

Om boken

“Privatutredaren Erik Sandell får i uppdrag att utreda en ung kvinnas försvinnande. Föräldrarna tror att deras dotter, Wendela, håller sig borta för att hon inte vill påbörja sin utbildning på Handelshögskolan, men Erik och hans kollega Jessica hittar snart tecken på att försvinnandet inte är frivilligt. En makaber upptäckt gör dem osäkra på om de ska fortsätta sin utredning, eller om de borde blanda in polisen.
Gården är andra delen i Lars Wernströms spännande och underhållande deckarserie om Erik Sandell, det svarta fåret i en ansedd överklassfamilj. Tillsammans med kollegorna Jessica Wallman och Kristian Strååt driver han en utredningsbyrå i Danderyd i norra Stockholm. De tar uppdragen som polisen inte kan eller vill åta sig. Ibland från uppdragsgivare som är mer tvivelaktiga än de från början anar.”

Duktig inläsare

Skådespelaren Björn Bengtsson, känd från bland annat Johan Falk-filmerna, lånar ut sin röst även till uppföljaren och här finns inget att klaga på. Bengtsson gör ett riktigt bra jobb och hans röst passar materialet perfekt.

Spännande utan episoder

Första boken släpptes uppdelad i flera delar, vilket att döma av kommentarer störde flera (jag har själv inte mycket till övers för episodbaserade böcker). Detta tog tack och lov förlaget till sig, vilket jag är glad över, för Allt du gör var en imponerande debut som förtjänar sin publik. Uppföljaren har man då valt att släppa i ett stycke direkt.

Spännande intrig

Det är spännande att åter få följa Sandell Investigation. Gården utspelar sig på många vis likt en typisk deckare, men känns ändå på något sätt som en frisk fläkt. Det är hög fart, obehagligt, aktuellt och vi bjuds även på spridda skurar av välbehövlig nedtonad humor. Vi lär även känna Erik Sandell lite mer och han är en sympatisk karaktär att följa. Rent innehålls- och utförandemässigt överskiner Gården på många sett första delen. Kanske beror det på att vi nu känner karaktärerna, bakgrunden och därmed kan slängas rakt in i spänningen medan saker utvecklas under resans gång.

Välskrivet

Gården är, precis som första delen, väldigt välskriven. Jag gillar verkligen Wernströms korta, snygga meningsuppbyggnader. Vackert beskrivna miljöer utan att gå in i onödig detalj – detsamma gäller de råare delarna av intrigen som är mycket effektivt berättade och lämnar mycket åt fantasin istället för att måla upp allsköns äckel alltför mycket. Jag ser verkligen fram emot att följa Sandells fortsatta framsteg med detektivbyrån och den egna jakten på uteblivna svar.

Wernström imponerar med sin uppföljare. 4,5 av 5 pannkakor till Gården.

Victoria Bonde – Utan minne, av Leffe Grimwalker

Så är han åter aktuell, Tick tack-mannen Grimwalker. Första delen i serien om Victoria Bonde var, liksom övriga Grimwalker-böcker jag lyssnat på, riktigt jäkla bra.

Om boken

“Mitt namn är Victoria Bonde, och jag är en riktig snut. Har faktiskt bäst uppklarningsprocent av alla. Så inte undra på att jag blir sur när jag åker på ett typiskt gängmord med två kriminella som hittats döda i Tyresta nationalpark. Fast inget är så enkelt som det kan verka, visar det sig. För när en man med minnesförlust vägrar samarbeta med polisen, om han inte får prata med mig, borde jag kanske backat. Men det gjorde jag inte – och det förändrade allt. Mitt förflutna har kommit ikapp mig och nu nafsar det mig i hälarna.”

En veteran i öronen

Gunilla Leining står för inläsning och vad kan jag säga? Hon gör ett fenomenalt jobb som vanligt och det är trevligt att lyssna till henne efter ett litet “avbrott”, då jag tidigare i somras plöjde tre eller fyra böcker på raken, i samma genre och samtliga med Leining som inläsare.

Bonde, Victoria Bonde

Andra delen om Victoria Bonde drar, i vanligt Grimwalker-manér, igång med en rivstart och håller sedan farten så gott som rakt igenom. Bonde är cool och intrigen och dess vändningar härliga att följa. Jag gillar verkligen den här typen av spänningsroman som knappt stannar upp för en andningspaus. Det är väldigt filmiskt (Netflix, när börjar ni producera serien?!) och det råder lite ADHD över uppbyggandet, inte på så vis att man lämnar något ofärdigt eller löst utan för att det händer saker hela tiden. Och det är ju jävligt skoj, för då riskerar jag aldrig att tappa fokus för att hjärnan springer maraton medan jag kör bil.

Grimverse

Jag gillar verkligen att Grimwalker blandar in Tick tack-mannen Niklas i Bonde-intrigen. Dom är ett kick-ass-par och det ska bli jäkligt spännande att följa med på resan. Återigen är det här, liksom Storm-böckerna, som upplagt för filmatisering och jag kan inte hålla mig ifrån att drömma lite stort om att de tre ska få mötas. Hell, han kanske rent av slänger in Havrefarsan i intrigen också. Som ett Grimverse, istället för superhjältarnas Marvelverse.

Välkänd stil

Vid det här laget vet man vad man har att vänta sig av en Grimwalker-bok (och det gäller bevisligen oavsett om förnamnet är Leffe eller Caroline, med tanke på att hennes suveräna Vågbrytarna gick i samma stil, om än mörkare): Det är rappt berättat med coola karaktärer, lite trevlig humor och mycket svordomar på engelska, en trevlig dos våld och en chans till sex. Det är ett rejält adrenalinpåslag och man har aldrig tråkigt och vet ni vad? När det blir spännande så blir det r-i-k-t-i-g-t spännande. Fråga bara recensenten/författaren/entreprenören som körde åt fel håll på motorvägen (inte mot trafiken alltså, utan mot fel destination) i ungefär tio minuter utan att märka det för att han var mitt uppe i en slutstrid – och då är vanligtvis mitt kontrollbehov ungefär lika stort som Trumps ego.

Utan minne landar på solklara 5 av 5 pannkakor.

En familjetragedi, av Mattias Edvardsson

Så är mästaren Edvardsson tillbaka med en ny roman. Mästare, tänker ni? Ja, En helt vanlig familj och Goda grannar räknar jag ju faktiskt som två av de absolut bästa romaner jag lyssnat på under senaste åren. Främst den sistnämnda.

Om boken

“Tre unga människor. Två mord. Men finns det mer än en sanning?

Bill Olssons ekonomi är körd i botten. Han kämpar för att försörja sin dotter och hyr ut ett rum till studenten Karla, som äntligen gjort sig fri från sin missbrukande mamma.

För att finansiera sina juridikstudier börjar Karla städa hos barnläkaren Steven Rytter och hans fru Regina. Men snart förstår hon att allt inte står rätt till i huset. Varför tillbringar Regina dagarna instängd i ett mörkt sovrum?

Samtidigt är Jennica mitt uppe i en trettioårskris. Via Tinder möter hon Steven och blir stormförälskad.

När Steven och Regina hittas döda i sitt hem blir Bill snart misstänkt. Fram växer en berättelse om en förtvivlad pappa som blivit desperat, och om ett läkarpar som förhåller sig fritt till alla regler.”

En hel ensemble

Det vanligaste är en inläsare per bok. Personligen har jag blivit väldigt förtjust i böcker som delats upp på flera inläsare – lyckade exempel på detta är bland annat Mats Strandbergs melankoliska Slutet och Nils-Petter Löfs portalfantasy Drakens penna, där jag tycker jag att mixen av inläsare ger en ny dimension till berättelsen. I En familjetragedi har man tagit det steget längre och delat upp boken på inte mindre än fem inläsare – Magnus Roosmann, Per Juhlin, Christoffer Svensson, Frida Hallgren och Johanna Lazcano. Mastigt? Ja. Fungerar det? Absolut. Jag kan tänka mig att somliga stör sig på uppdelningen, kanske menar på att det tar onödigt fokus från berättelsen. Jag är inte av den uppfattningen. Snarare blir det mer som att leva sig in i en film, och det gillar jag ju. Möjligen hade upplevelsen störts om någon eller flera av uppläsarna inte gjorde ett bra jobb – men det är inget man behöver oroa sig för här. Jag tycker ensemble-inläsningen gör mycket för boken. Och ett längre stycke om inläsning än det här lär ni inte få i någon gången eller kommande recension.

Språkmässig njutning

Edvardsson lyckas, precis som i tidigare böcker jag lyssnat på, förtrolla med språket. Det är både enkelt, lättläst, vackert och vardagligt på samma gång. Sömlöst, rappt och jag vill nog även slå ett slag för att Edvardsson är en av våra främsta författare när det kommer till dialog som känns realistisk.

Psykologi och karaktärer

Jag läser mig till att Mattias Edvardsson är lärare i bland annat psykologi, och det ante mig, för det märks att han gillar det. Psykologin är i min mening den viktigaste och kanske bäst fungerande delen av intrigen i hans föregående böcker. Han gräver sig in i karaktärernas lager och avslöjar svagheter, styrkor och högst mänskliga drag. En familjetragedi är inget undantag, men jag upplever den inte riktigt lika djuplodande även om karaktärerna är lika välgestaltade och mänskliga som alltid.

Mord, Tinder och missbruk

Som vanligt bygger Edvardsson upp intrigen på ett jäkligt snyggt sätt. Med enkla medel, och utan att det nödvändigtvis händer särskilt mycket hela tiden lyckas han ändå hålla igång spänningen och hålla mig fast i ett grepp som få andra lyckas med. Det är imponerande. Jag dras dock inte in i intrigen på samma sätt som i tidigare böcker och drabbas inte av samma känslostorm som främst Goda grannar bjöd på. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför. Med det sagt är En familjetragedi fortfarande fruktansvärt välskriven, intressant och spännande rakt igenom även om den inte puttar Goda grannar från piedestalen. Det gör å andra sidan få andra böcker.

En familjetragedi landar på 4 av 5 pannkakor.

Sönderlandet, av Johan Ripås

Journalisten och författaren Ripås släpper en ny spänningsroman. Jag har tidigare lyssnat på (och recenserat) hans gripande När himlen faller ner.

Om boken

“Från Sönderlandets öar fem, kommer ingen levande hem.
Det har gått ett år sedan Nora Wagners närmaste kollega sköts till döds. Både hon själv och hennes kollegor anser att hon borde ha kunnat stoppa mordet, och mardrömmarna förföljer henne. Hennes närmaste chef skickar iväg henne på en nyinrättad tjänst i skärgården för att ge henne tid att läka.
Men ute bland öarna vilar sedan länge dolda hemligheter och när en ung kvinna faller ihop medvetslös på polisstationens golv dras Nora in i ett händelseförlopp långt större än hon kunnat ana. Till slut vet hon inte vem som är vän och vem som är fiende.
Tre år tidigare reser en kolonn av svenska läkare och FN-soldater genom Kongo för att rädda liv. När de blir kidnappade av gerillan och placerade i fångläger finns det bara ett sätt att överleva: att hålla ihop gruppen, vad som än händer.
Sönderlandet är en underhållande och spännande kriminalroman. Men det är också en berättelse om vad som händer med människor när de pressas till det yttersta och är tvungna att välja mellan att dö eller låta dö. Det är den första boken om polisen Nora Wagner.”

Duktig uppläsare

Mirja Turestedt står för inläsning av Sönderlandet. Hon är i vanlig ordning riktigt duktig, här finns egentligen inget alls att anmärka på.

Välskrivet

Ripås är en duktig författare, vi kan väl börja där? Han skriver på ett sätt som gör att man genast dras in. Språket är vackert och levande och samtidigt lätt att ta till sig. Det är relativt korta kapitel och pulsen finns med mest hela tiden.

Hemskt och brutalt

Ripås har en förmåga att med få ord få mig att måla upp väldigt levande bilder. När det är våldsamt och brutalt så känns det verkligen just så även om jag inte upplever att man vältrar sig i onödan – likförbaskat innehåller Sönderlandet ett par våldsamma snuttar som biter sig fast i min skalle i form av små obehagliga filmsnuttar. Främst handlar det om de delar som utspelar sig i Kongo. Det är i de kapitlen bokens absoluta puls, spänning och obehag återfinns. Det är dit jag vill tillbaka för att höra mer – på gott och ont. De kapitlen är nämligen betydligt mer spännande och drabbande än de som utspelar sig i Sverige.

Trovärdighet och gestaltning

Karaktärerna i Sönderlandet är välgestaltade och dialogen trovärdig. Nora är en tillräckligt intressant huvudperson, även om hon inte nödvändigtvis lämnar några bestående intryck i efterhand. Vid några tillfällen blir jag av någon anledning lite förvirrad och glömmer bort vem som är vem i handlingen – om det beror på tillfällig förvirring eller annat ska jag låta vara osagt. Jag gillar psykologin som påvisas, hur människor bryts ned och förändras när dom utsätts för extrema situationer. Det är intressant – men det blir lite problematiskt, för jag tycker dels att en viss förvandling (no spoilers) går lite väl fort och förenklat, sedan tycker jag även att trovärdigheten i en bok jag i många avseenden tycker känns realistisk, faller bort framåt slutet. Det finns delar som helt enkelt känns lite väl långsökta, även om människan är en komplex och märklig varelse.

Summering

Välskrivet, spännande och bitvis riktigt obehagligt. Sönderlandet är en mörk bok så gott som rakt igenom, riktigt dyster, precis som jag ofta gillar det. De här delarna jag känner blir långsökta och då berättelsen tappar i trovärdighet drar ned slutbetyget litegrann, men på det stora hela gillar jag verkligen vad Ripås fått ihop. Det bjuds på scenerier och infall vi kanske inte är direkt bortskämda med i krimgenren, och det gillar jag skarpt.

Sönderlandet landar på 3,5 av 5 pannkakor.

Snuten på Dårön, av Kent Klint Engman

Detta är Kent Klint Engmans tredje (?) bok. Tidigare har det varit någon form av fantasy (den första ligger i Storytel-hyllan, men jag har en del annat att beta av innan). Med Snuten på Dårön, en titel som får mig att tänka på såväl Snuten i Hollywood som Sekten på Dimön och Morden på Mörkö, bjuder Kent på … ja, vad? Det får ni läsa här.

Om boken

“Den arbetslöse, före detta bruksarbetaren Knujt Maxner blir kallad till Gallbjäre, en ö utanför kusten i Nordanstig i Hälsingland där det finns ett mentalsjukhus. En av patienterna vill tala med honom. Samtidigt upptäcks ett ohyggligt mord på en ung pojke. Öborna inväntar en ny polis, men av någon anledning förväxlas Knujt med den nya polisen. Att vara polis är ju ändå Knujts högsta önskan. Det dröjer inte länge förrän han inser att allt inte står rätt till på ön. Han ser saker som han har svårt att förklara och den ena öbon är konstigare än den andra. Man skulle kunna sammanfatta berättelsen med ”Arkiv-X på en Twin Peaks ö i Hälsingland”

Unik inläsning

Klintan står själv för inläsningen av Dårön (och tidigare böcker) och det skulle jag vilja börja med att lyfta fram som en av bokens absolut största styrkor, för det är svårt att värja sig. Det bres på med hälsingedialekt i såväl intrig som dialog och det ska tilläggas att Klintan även gör x antal andra dialekter riktigt bra. Karaktärerna får egna röster och berättelsen får ett annat liv tack vare det lite teatraliska och ibland överdrivna som funkar väldigt bra ihop med det skruvade innehållet.

Parodin på Dårön

Det finns mycket att älska med Dårön. Språket sitter som en smäck. Intrigen i sig kanske spretar lite bitvis, men det är skönt att man aldrig vet vad fasen man har att vänta sig för djävulskap för är det något Kent Klint Engman är så är det påhittig. För mig som lyssnat på väldigt mycket spänningsromaner och deckare, ibland så pass många och med så pass liknande innehåll att jag faktiskt kan ha svårt att skilja dem åt, är det väldigt befriande med en riktigt skruvad parodi, allt med glimten i ögat.

Galenskaper rakt igenom

Mycket ros ovan, och väl värd, för Dårön är verkligen en säregen och härlig upplevelse. Säreget är ett ord som även går att applicera på – precis – varenda en av karaktärerna som florerar i boken. Det är underhållande, men jag kan även uppleva att det blir lite lätt tjatigt när varje karaktär, oavsett om det är viktiga karaktärer eller biroller som är med korta stunder, tycks tävla om vem som sticker ut mest. Ofta roligt, men inte alltid. Sedan ska även tilläggas att det underhållande spektaklet, sett till vändpunkter och en intrig som inte är jättedjup, bitvis känns lite väl lång. Man hade säkert kunnat klippa bort lite dödkött, men det är en högst personlig upplevelse. Längden till trots håller Klintan intresset uppe rakt igenom tack vare sin finurlighet, humor och unika inläsning.

Snuten på Dårön är en frisk vind, en trevlig parodi på en bitvis urvattnad genre. 4 av 5 pannkakor.

En natt i Logtown City, av Daniel Andersson

Logtown City är Daniel Anderssons debutroman. En ball, oväntad blandning av skräck, fantasy, dystopi och deckare.

Om boken

“Samtidigt som polisen gör sitt största gripande någonsin, när de tar en ökänd försvarsadvokat, drar ett brutalt råskinn fram genom staden som en enmansarmé. Ingen vet vem han är eller vad han har för mål, bara att han måste stoppas innan han gör allt för stor skada.
En erfaren förhörsledare kallas in från sin semester för att bistå i båda utredningarna, samtidigt som en maskerad brottsbekämpare gräver i den undre världen i jakten på ledtrådar.
Under en och samma natt korsas deras vägar i en värld där varulvar, superhjältar och korrumperade poliser samsas om utrymmet i Logtown City.”

Mörkt innehåll, mörk röst

Magnus Tyrgrim står för inläsning. Det är långt ifrån hans första insats, men första gången jag lyssnar till hans stämma. Rösten passar innehållet perfekt. Tyrgrim har en ganska mörk, bitvis väsande och viskande röst som jag personligen finner väldigt behaglig (påminner på sätt och vis litegrann om Emil Eriksson som läst in mina två Europa Pandemus och Europa Refugium, men Tyrgrim kör kanske mindre teater). Däremot är ljudet tyvärr ganska lågt, så jag får lyssna på högsta volym för att ha en chans att följa med.

Varulvar, superhjältar och snutar

Logtown är en imponerande och spännande, riktigt skitig plats. Det är lite som en crossover mellan en Avengers-film, Dog Soldiers, Blade Runner och Judge Dredd. Riktigt positivt menat. Det är oväntat, oförutsägbart och riktigt snyggt iscensatt.

Språkmässigt finurlig

Det här är en riktigt imponerande debut. Andersson har ett förbaskat snyggt flyt i sitt språk som verkligen tilltalar mig och hjälper till att hålla intresset uppe även under passager som kanske är mindre spännande. Riktigt häftigt (för att använda ett slitet tonårsuttryck) är också att han lyckas klämma in så mycket intressant innehåll, välgestaltade karaktärer, världsbygge och spänning i en intrig som endast utspelar sig under, som titeln antyder, en natt. Jag har läst mig till att Daniel började arbeta på boken redan 2013 och det märks att han tagit sig tid med den, för det mesta sitter verkligen som en smäck.

En natt i Logtown City landar på 4 av 5 pannkakor.

 

 

 

Skärvor, av Liselotte Divelli

Skärvor är bok tre i Divellis serie Mörkrets lag. Tidigare delar heter just Mörkrets lag, följt av Skott och är två riktigt täta och bra böcker och åtminstone den första ska vara delvis baserad på en sann historia.

Om boken

“Närpoliserna Micke Ståhl och Fredrik Flink skickas på ett larm gällande en misshandlad tonårsflicka. Det som istället möter dem är så fruktansvärt att livet tillfälligt stannar upp.

Stefan Andreason, president för Rubicon Mc Stockholm, har skrapat ihop ett par timmar av ledig tid. Med sin fru Carina njuter han av en romantisk åktur på motorcykeln.
Strax innan de är hemma ser de hur det varma solskenet skiftar till ett iskallt hav av flammande blått ljus. Polisbilar och andra räddningsfordon har invaderat deras egendom.
De stannar till för att försöka förstå vad det är som pågår. Trots Stefans svärande åsikter om snutar och olagliga razzior börjar deras fasader att rämna när de kör den sista biten hem.

”Stefan”, kvider Carina. ”Ungarna”…

Förintad i ett dovt vakuum försöker Stefan Andreason desperat att hantera sin nya verklighet. Förmågan till rationella tankar har försvunnit. Sakta men säkert börjar han inse vidden av sveket som har drabbat honom.

Tragedin sveper med sig allt i sin väg och triggar igång det som borde vara begravt. De inblandade poliserna ställs inför beslut som aldrig skulle behöva fattas och som i slutändan får förödande konsekvenser.”

Ondskans Wilson

Nej, rubriken tyder inte på en volleyball besatt av en demon, utan på inläsaren Andreas Wilson, mest känd som sin prestation som huvudrollen i filmatiseringen Jan Guillous (eller Jangelljoe, som en dalmas till klasskamrat uttalade det) bok. Wilsons röst kan dra mot det monotona, men till skillnad från exempelvis veteranen Ludvig Josephsson tycker jag inte att han faller ned i träsket utan sköter sig riktigt bra. Ett plus för att han även får till engelska uttal utan att man behövas skämmas.

Välskriven spänning

Divelli slänger oss genast in i händelsernas centrum och Skärvor är spännande rakt igenom. Det finns egentligen inga passager som känns onödiga eller direkt drar ned på tempot överdrivet mycket utan det hela är uppbyggt riktigt snyggt och intensivt.

Vardagskrim

Jag är ganska förtjust i berättelser (oavsett om det är på film, serie eller bok) som handlar om organiserad brottslighet. Det här någonting eggande och intressant och jag kan inte undvika att dra paralleller mellan Skärvor och min egen kommande krim, som hanterar ämnet om än på ett helt annat (och kanske mindre realistiskt) sätt. Karaktärerna känns trovärdiga, dialogen är riktigt snyggt skriven och även om jag kan tänka mig att det (vilket även sägs i bokens början) tas vissa friheter med hur rättsväsendet arbetar så finns det inget som stör. Tvärtom. För min del är det här väldigt nära helgjuten spänning, något jag skulle vilja se som film. Mörkret som gömmer sig inom många av karaktärerna är spännande och obehagligt, slutet är rafflande, snyggt och bygger ju faktiskt upp för en potentiell (men inte nödvändig) uppföljare. Det här är en av årets hittills trevligaste överraskningar i bokform (inte för att jag fått så många andra överraskningar utöver ett återvändande nageltrång, men nu pratade vi om trevligheter).

Skärvor kammar hem en fullpott. 5 av 5 pannkakor.

 

Gräset är alltid blodigare på andra sidan häcken, av Sofia Rutbäck Eriksson och Mattias Boström

Så har Rutbäck Eriksson och Boströms första del i mysdeckarserien om Katarinas eminente detektivbyrå släppts. Gräset är alltid blodigare på andra sidan häcken (även känd som Världens längsta boktitel) är första delen av fyra (vad vi vet just nu, övriga tre släpps under sommaren).

Om boken

“Varför den spänningsälskande Katarina Zapp, 31 år gammal, arbetar med något så strukturerat som revision är egentligen en gåta. Men hon får dagarna att gå med hjälp av stora mängder choklad och detektivromaner som får ryggraden att krulla sig.
När mystiska saker sker både på arbetet och hemma i grannskapet slänger hon sig rakt ut i det okända tillsammans med sin pensionärs­granne Greta. Äntligen får hon användning för allt hon lärt sig i böckernas värld. För är det inte så att hon är menad att arbeta med något helt annat än siffror?
“Gräset är alltid blodigare på andra sidan häcken” är första delen i den humoristiska deckarserien Katarinas eminenta detektivbyrå. Mer mys än rys utlovas i böckerna om det annorlunda gänget på lilla Malmudden i Luleå. Boken är skriven av Sofia Rutbäck Eriksson i spirande samarbete med Mattias Boström.”

Nya bekantskaper

Utöver att det är första boken av de aktuella författarna jag lyssnar på så är det även premiär i mina öron för Ellen Jelinek, en duktig skådis som även har ett antal ljudböcker på sitt samvete (bättre det än ett antal mord, eh?). Hon gör ett riktigt bra jobb och passar perfekt till stämningen som författarna bygger upp.

Klämkäckt bubbelmys

Jag blir lite sugen på bubbel när jag lyssnar på “Gräset … “. Det kan ha att göra med att bokens huvudperson Katarina är väldigt (läs: kanske lite väl) förtjust i drycken och därför nämns i tid och otid. Bokens intrig är relativt enkel, men bygger upp för kommande böcker på ett bra sätt. Och det där med enkel behöver ni inte läsa som något negativt. Jag vill inte alltid ha superdjup plot och komplicerade fall. Ibland behöver man bara en rejäl dos mysdeckare och det levereras här på ett oerhört trevligt sätt.

Ond bråd död, inte.

Överskriften syftar på hur min älskade, saknade norrländska farfar Gunnar brukade titta på mig och säga “Du är en duktig grabb, inte.” och hör inte alls hit, eller jo. På tal om mys, och skoj. Jag kan ju bitvis ha svårt för böcker som är strukturerade så att i stort sett varenda mening ska osa humor och fyndighet. Det kan nästan bli lite skitnödigt (jag tittar på dig, Fredrik Backman, författare som i mina ögon är som allra bäst när han tonar ned humorn och går på våra känslor). Missförstå mig rätt. Jag älskar humor. Klart jag gör. Jag är en ganska rolig prick själv, när jag känner för det. Men det får inte bli FÖR mycket, för då blir det krystat. Och det är en svår lina att balansera på. Det händer emellanåt att det språket blir lite för kryddat med komik, lite framtungt som vissa kunder säger om min fakturering, men för det mesta så balanseras det riktigt, riktigt bra. Och då är det även riktigt, riktigt kul. Det finns partier, tankegångar och dråpliga situationer som får mig att dra rejält på smilbanden.

Mysstund

Mysdeckare. Cozy crime. Den engelska varianten låter klart mycket trevligare än den svenska. Det är inte en genre jag kommer att lyssna ihjäl mig på (hö hö), men “Gräset … ” får nog ändå sägas vara definitionen av en lyckad sådan. Jag är underhållen från början till slut, jag vill veta varthän det hela ska barka och jag vill ha mer av den eminenta detektivbyrån. Det är märkligt befriande att slippa mörker och rått våld för en stund och det tackar jag för.

För övrigt skulle bokens Katarina passa perfekt ihop med min egen åttiotalsdyrkande, småtragiska privatdetektiv Conny Erixon som ni kommer att få lära känna i höst.

Jag ser fram emot att följa Katarina och Greta i kommande böcker.

Gräset är alltid blodigare på andra sidan häcken landar på 4 pannkakor av 5.

Oslagbar, av C N Persson

Oslagbar är C N Perssons debutroman, en bok som i första hand riktar sig till unga vuxna och fått riktigt fina omdömen av diverse bokbloggare. Det är första delen i en tänkt serie böcker om karaktären Maddox Silver.

Om boken

“Anton är nyförälskad i flickvännen Nora. Men varför dras hans ögon då mot Sandy gång på gång? Han är inte intresserad av henne. Inte egentligen. Allt Anton önskar är att få vara som alla andra. Den perfekta fasaden har han putsat på hela sitt liv, den som hemlighåller vem han egentligen är. Men att vara Superhjälten Axius lärling är någonting som förväntas av honom, ingenting han själv önskar.”

En ny röst

Oslagbar är inläst av Elias Elling, vad jag kunnat läsa mig till en ung skådespelare som snart ska vara aktuell i en större roll i en C More-serie. Det är alltid spännande med nya ljudboksröster och Elias sköter sig riktigt bra. Jag tycker att han har en röst och en inlevelse som passar innehållet i Perssons debut riktigt bra. Det ligger kvar en del mic-ljud och annat som vanligtvis kanske skulle rensats i redigering av ljudboken, men det kan knappast inläsare eller författare beskyllas för och är heller inget som stör helheten direkt.

Sandor slash Nightcrawler

Jag visste inte alls vad jag hade att vänta mig av Oslagbar. Jag har läst flyktigt om handlingen tidigare men i övrigt mest lovorden kring författarens förmågor, så det var klart spännande att ge sig i kast med den. Ska jag beskriva den kort så skulle jag säga att Oslagbar är ett relationsdrama med unga superhjältar. En kombination av ungdomsbok, kärlekshistoria blandat med superhjältar och tydliga vinklingar av rasism och ojämställdhet i vårt eget samhälle. Att blanda in rasismtema i superhjältegenren är i sig inget nytt, men Persson gör det riktigt bra och jag kan inte minnas att jag tagit del av någon film (eftersom jag mestadels konsumeras superhjälteberättelser på rörlig media) som fokuserar så pass mycket på ungdomarnas inre liv och låter superhjälteberättelsen ligga och pyra i bakgrunden. Det är intressant och riktigt snyggt, som en kombination av “Sandor slash Ida”, som var poppis när jag var tonåring, och en X-men-rulle fast utan överdrivet våld.

Trovärdiga gestaltningar

Det visar sig även att Persson är riktigt duktig på att ge sina karaktärer liv. Jag tyckte att hon så gott som rakt igenom lyckas fånga ungdomarnas språk och typiska tankebanor – utan att det känns klyschigt. Intressant är det också att hon lyckas porträttera en ung killes känsloliv och tankar så pass klockrent.

Det är intressant att följa Antons resa och vi bjuds på en hel del tänkvärda och trovärdiga incidenter som ibland hör ungdomslivet till.

Sedan är jag, utan att spoila, galet förtjust i svängarna kring ett specifikt kärleksintresse. Jag ser det komma ett tag innan men kan bara le, för det är jäkligt snyggt.

Nu räknas jag inte till bokens huvudsakliga målgrupp, men det gör inget, det är så pass välskrivet och intressant att jag inte kan värja mig. Jag kan nästan garantera att den här boken hade lästs pärm till pärm av samtliga läsintresserade när jag gick i högstadiet, men utan tillgång till tidsmaskin hoppas jag verkligen att nutidens ungdomar (och där fick jag mig själv att låta som en dinosaurie) hittar Oslagbar och tar den till sina hjärtan.

Oslagbar är en riktigt imponerande debut. 5 av 5 pannkakor.

 

Dom meddelas redan i natt, av Dag Öhrlund

Öhrlund är tillbaka med tredje boken om domaren Suzanne Eriks. I vanlig ordning toppar den populäre popcorn-författaren listorna på Storytel efter bara någon vecka.

Om boken

“Världen är full av idioter och irritationsmoment. På jobbet är det den smygfisande kollegan, i stallet de outhärdliga överklassmammorna, och hemma går maken Mats runt i sina fula gabardinbyxor och förbereder fredagsmys med taco. Men värst av allt är alla mördare och våldtäktsmän som förstör vårt fina land. Suzanne Eriks står knappt ut, men som tur är vet hon att hantera buset. Det som inte samhället klarar av att städa upp får helt enkelt någon annan ta hand om. Livet leker för Suzanne men samtidigt som hon tar sig an ett stort nytt ”städuppdrag” börjar polisen komma henne på spåren. Maken Mats talar om skilsmässa och väninnan Jessica väntar barn med sin nya kärlek och blir alltmer ovillig att delta i deras gemensamma upptåg. Börjar verkligheten komma i kapp hovrättsdomaren Suzanne Eriks?”

En van inläsare

Anna Maria Käll står för inläsning. Jag brukar oftast gilla Källs inläsningar, även om ett par undantag har funnits. I det här fallet tycker jag att hon sköter sig riktigt bra, med passande nivå på dramatisering.

Suzanne Silfverbielke

Ja, det är ju ingen nyhet att Öhrlunds nya psykopatkaraktär egentligen är en kvinnlig version av den skojsige champagne- och våldtäktsidkande Christopher Silfverbielke. På gott och ont. I första boken tyckte jag att Eriks var rätt rolig att följa, men såhär i bok tre är det lite väl likt, och lite väl enkelspårigt …

Silkestunn intrig som underhåller

… Och vi fortsätter lite på samma spår som ovan. Intrigen i denna tredje del är väldigt tunn, så pass att jag emellanåt undrar om den ens existerar. Fokuset på sex tillhör i och för sig Öhrlunds signum, men här blir det faktiskt bitvis rent ut sagt fånigt. Men ändock underhållande, även om det sällan blir direkt spännande. Likaså är det lite väl mycket och täta repetitioner (tappar räkningen på hur många gånger Eriks tänker tillbaka på en viss trekant och vilken makt de två övriga deltagarna har över henne). En sak den här boken saknar, som den bitvis genialiska serien om Ewert Truut har i massor, är riktigt intressanta karaktärer. Suzanne är bitvis småkul att följa, men de övriga lämnar inga direkta avtryck. Nu har jag delat ut en hel del smisk – förlåt, ris – men det är dags att lyfta fram de bra bitarna:

Öhrlund har ett underhållande och levande språk som alltid för oss framåt. Rappt, ofta komiskt. Dialogerna är också fyndiga och välskrivna.

Det ska även tillskrivas en REJÄL eloge, för det krävs en riktigt duktig författare för att få en bok med så här pass tunn intrig och repetitivt händelsemönster och ändå lyckas underhålla mig rakt igenom. Det är Öhrlunds största styrka i den här serien och ett av bevisen på ett han kan underhålla på allvar är böckernas fortsatta höga placeringar. Men personligen ser jag hellre att han fortsätter med Truut & Co.

Dom meddelas redan imorgon landar på 3 av 5 pannkakor.