Författare: authorwestberg

Senare, av Stephen King

Senare är Stephen Kings senaste … Sorry, jag var tvungen.

Om boken

“Ibland betyder ”växa upp” att du måste möta dina demoner. Jamie Conklin, son till en ensamstående, hårt arbetande mor, vill bara ha en vanlig och normal barndom. Men Jamie är inte ett vanligt barn – han ser vad ingen annan kan se och vet saker som ingen annan kan veta. Och priset han får betala för att hjälpa polisen jaga en mördare från andra sidan graven är högre än han någonsin kunnat föreställa sig.”

Veteranen läser in

Jonas Malmsjö har kommit att bli en av mina absoluta favoritinläsare och att döma av kommentarer på ljudboksgrupperna på Facebook och det faktum att han läser in kopiösa mängder spänning så är jag långt ifrån ensam. Han gör alltid ett riktigt bra jobb (även om han lät lite uttråkad vid inläsningen av Nattavaara), och Senare är inget undantag.

Skräckens mästare

Stephen King har lyckats hålla sig i rampljuset i många decennier, och av god anledning – Hans fantasi, språk och förmåga att bygga upp spänning och – främst – karaktärer är för det mesta inget annat än mästerligt. Personligen föredrar jag dock de äldre böckerna och håller fortfarande Jurtjyrkogården som min personliga favorit. Nu ska sägas att jag inte blir skrämd av böcker (inte sedan tonåren), men jag vill ändå påstå att Senare inte är direkt läskig, eller ens särskilt obehaglig. Inget negativt menat, men den spelas upp mer som en dramathriller med vissa skräckinslag än något annat.

I see dead people

Ja. Det är väldigt mycket Sjätte sinnet över Senare. Negativt menat? Inte nödvändigtvis. Jag tycker på det stora hela att det är en väldigt bra bok och den är intressant och åtminstone småspännande rakt igenom. Däremot tycker jag kanske inte att intrigen i sig är överdrivet spännande, den känns väldigt “gjord”, även om den bjuder på en del trevligheter. Nej, det som gör hela boken i min ödmjuka åsikt är Kings fantastiska förmåga att bygga karaktärer. Karaktärer man bryr sig om, karaktärer som är spännande, roliga, obehagliga och intressanta – och de känns oftast väldigt trovärdiga, och typiskt “King”-aktiga, perfekta i hans speciella egna lilla universum. Men, utöver det bjuder Senare inte på några direkta överraskningar även om det är en väldigt trevlig, bra och oerhört välskriven bok.

Senare landar på 4 av 5 sena pannkakor.

Till Carl på 55-årsdagen, av Linda Holgersson

Linda Holgerssons Snö, skam och champagne (i min hjärna kommer den alltid att heta Sex, skam och champagne efter en första felläsning) fick fullpott och kvalade in på min lista över de bästa böcker jag lyssnat på under förra året. Nu är hon tillbaka med en feelgood om Carl, som har det lite trassligt.

Om boken

Det är i början av juli 1963 när Carl kommer till den grönskande gården Lövänget för att sommarjobba. Här träffar han Martin som vänder upp och ner på hans tillvaro fullständigt. Tillsammans upplever den en djup förälskelse och passion. Känslor som ingen av dem någonsin vill vara utan. Men lika självklar som Martin tycker att deras kärlek är, lika omöjligt är det för Carl att föreställa sig en framtid tillsammans och frågan om han någonsin ska våga följa sitt hjärta. Det här är en berättelse om livslång kärlek, förnekelse, skam och passion. Och om hur två fel inte gör ett rätt.

Engdahlsk inläsning

Som inläsare har man valt Niklas Engdahl och det är ju oerhört trevligt, för han är en av mina absoluta favoriter och han gör i vanlig ordning ett suveränt jobb med att ge röst åt Carls kärleksliv.

Längden har betydelse

Calles 55-årsdag är i likhet med Holgerssons skamfyllda champagnefest en ganska kort bok, strax över 4 timmar, och jag gillar det. Det korta formatet passar intrigen väl även om jag faktiskt upplever den något längre än den är – Inte negativt menat, tvärtom så tycker jag att Holgersson lyckas klämma in oerhört mycket innehåll och känslor på så kort tid och det är imponerande!

Sol, skam och polyamori

Det är intressant att följa Carl i hans livslånga kärlekspusslande. Som karaktär tycker jag att han är komplex – han är både godhjärtad och framgångsrik men samtidigt velig och ganska hopplös. Jag får en liten hatkärlek till honom, man både tycker om honom och vill strypa honom samtidigt. Det är både sorgligt och underhållande att följa hans kärleksstrapatser och jag gillar hur han målas upp och utvecklas under resans gång. Holgersson har ett riktigt bra flyt i språket och hon är oerhört duktig på att gestalta sina karaktärer.  Till Carl på 55-årsdagen är riktigt bra och lär tilltala alla som gillar genren (och vissa som kanske inte hänger sig åt den alltför ofta, likt mig själv), men den når inte riktigt upp i samma alphöjder som Snö, skam och champagne, som lekte lite mer med mina känslor än Carl gör.

Till Carl på 55-årsdagen landar på 4 av 5 välförtjänta pannkakor.

Brinn mig en sol, av Christoffer Carlsson

Christoffer Carlsson har tidigare skrivit serien om Leo Junker (som jag inte lyssnat på) och Järtecken (som jag lyssnat på och recenserat). Detta är hans senaste, som redan nominerats i kategorin Årets bok.

Om boken

“I februari 1986 sker det första mordet i byn Tiarp på Nyårsåsen utanför Halmstad.

För polisen Sven och hans son Vidar blir det en avgörande tid. Landet är i chock efter mordet på Olof Palme. Medan Vidar söker sin väg mot vuxenlivet, tvingas Sven in i mörkret på Nyårsåsen för att jaga Tiarpsmannen: Vem är han? Vem blir hans nästa offer? Och vem är författaren som långt senare återger historien – varför skriver han?

“Brinn mig en sol” är en kriminalroman om sanning, skuld och ansvar i en tid då Sverige förändras bortom igenkänning.”

Författarinläsning

Till skillnad från tidigare böcker har man här valt att låta Carlsson själv läsa in boken. Om detta har jag läst både ris och ros i kommentarsfältet på Storytel, men personligen kan jag konstatera att det var rätt val. Jag tycker att han gör ett riktigt bra jobb med lagom dos inlevelse. Hans dialekt gör även sitt för att tillföra ytterligare en dimension. Det blir lite mysigt, helt enkelt.

Språkligt mästerlig

Jag var inte överdrivet förtjust i förra boken Järtecken, men slogs redan där av Carlssons språkbruk, som är minst sagt fenomenalt. Jag överdriver inte när jag skriver att det här är en av de mest välskrivna böcker jag läst på väldigt länge. Jag skrattar rakt ut vid en underbar beskrivning av en bok som en av karaktärerna läst men haft svårt för på grund av alltför många karaktärer. Punchlinen med Robinson Crusoe är fantastisk. Det känns som om Carlsson valt vartenda ord på vågskål för att få ett så bra och vackert flyt som möjligt. So far so good, men hur håller resten av ingredienserna?

Sävlig kriminalare

Brinn mig en sol lär, i likhet med Järtecken, vara en rejäl vågdelare. Det finns mycket att gilla med boken – karaktärerna är oerhört välgestaltade och känns levande. Men. Jag fastnar aldrig för intrigen … Berättandet är på tok för sävligt. Det glimmar till någon gång här och där, men blir inte direkt spännande förrän framåt sluttampen. Faktum är att jag vid ett par tillfällen under bokens speltid kommer på mig själv med att nästan ha glömt av vad den handlar om. Väldigt personligt, jag vet, och boken har mottagit oerhört mycket positiv respons (Årets bok-nomineringen som nämnts tidigare), men så vet jag mycket väl att jag inte är förtjust i alltför långsamma böcker. Därav blir denna svår att betygsätta, då så många saker sitter som en smäck. Men …

Brinn mig en sol landar på 3 av 5 pannkakor. Språket och karaktärerna får fullpott men farten drar ned slutbetyget rejält.

Den svenska legionären, av Jenny Aktander Navab

En ny bok skriven av en debuterande författare. Politisk actionthriller, kan det vara något?

Om boken

Daniel Granat från Sollentuna har lämnat Sverige för att börja om. Han har köpt sin italienska drömgård bland Umbriens böljande kullar och här ska han och hans vackra fästmö Laura livnära sig på att producera olivolja samt bilda familj. Men det förflutna kommer helt oväntat och abrupt ikapp Daniel.

Han åker till Florens för att gå på en fotbollsmatch med sin ungdomsvän, den glamouröse toppolitikern Massimo Latanza som har ordnat platser på arenans VIP-läktare. Men under matchen får Daniel ett samtal – Laura är kidnappad. Han ställs inför ett grymt ultimatum: villkoret för att släppa henne är att Daniel mördar sin vän. Annars dödar kidnapparna Laura.

Kan kidnappningen ha något med ungdomsåren i Franska främlingslegionen att göra? En tjänstgöring som slutade i Rwanda i april 1994, samtidigt som det grymma folkmordet i landet inleddes. Allt pekar på att kidnappningen bara är början på ett spel med extrema insatser.

Caroline Svedin Gyllensvärd från Stockholmspolisen blir, tack vare sin koppling till Interpol, en av nyckelpersonerna för att förstå vilka mörka krafter som står bakom den stora konspirationen.

 

Veteran lånar rösten åt debutant

Jag blev lite lycklig när jag såg att det var Magnus Roosmann som lånat rösten till Den svenske legionären. Han är en av mina manliga favoritinläsare och gör här i vanlig ordning ett gediget jobb med att blåsa liv i Aktander Navabs vassa debut.

 

Lite Bond, lite Wilderäng, lite Bourne

Legionären tar oss med till en massa platser i Europa och tempot är högt rakt igenom, lite som en svensk Bond, eller Hamilton. Det spelas upp på många sätt likt en klassisk actionthriller och för mina tankar till bland annat Bourne-filmerna, med ett stänk av Wilderängs politiska thrillers – men utan samma stridspittfetischism och stelhet. Det är kanske inget nytt under solen i sig, men det gör ingenting. Det är spännande rakt igenom och dessutom ganska smart. Jag gillar hur man blandat in historiska händelser i mixen på ett trovärdigt sätt. Karaktärerna är trevliga att följa och växer på en med tiden, men det är intrigen man verkligen fastnar för, det andra är lite sekundärt. På det stora hela gillar jag det här väldigt mycket och det ska bli riktigt spännande att se vad Aktander Navab har att bjuda på i en uppföljare, för Den svenske legionären ligger uppe på Storytel som Legionärserien: 1.

Den svenske legionären landar på 4 av 5 pannkakor.

Förortssnuten, av Hanif Azizi och Markus Lutteman

Hanif berättar i en ärlig och intressant bok om att arbeta som polis i förorten och om sin uppväxt efter flykten till Sverige.

Om boken

“Hanif Azizi växer upp på en militärbas i Iraks öken. Hans föräldrar är krigare för den iranska rebellrörelsen Folkets Mujahedin och kampen mot Khomeini genomsyrar hela tillvaron. Efter att pappan dödats i kriget tar nioårige Hanif sin lillebror i handen och påbörjar en flykt som så småningom tar honom till Sverige. Han har svårt att finna sig tillrätta i det nya landet och i tonåren får han kontakt med den terroriststämplade rebellrörelsen på nytt. Lockad av gemenskap och en möjlig återförening med sin mamma åker han till Irak för att bli en krigare i Folkets Mujahedin.

Berättelsen kunde ha slutat här, men något händer som får livet att vända om. Istället återvänder Hanif till Sverige – och utbildar sig till polis.

Han söker en tjänst i Rinkeby, och får snart vara med om saker han aldrig trodde skulle kunna ske i Sverige. Förortssnuten är en verklighetsbaserad berättelse om flykt, utanförskap, radikalisering och livet i svenska utanförskapsområden. Det är en historia om vänskap, sammanhållning och om en poliskår som ställs inför en brutalitet den inte kan hantera.”

Författarinläsning

Hanif läser själv in sin bok och det är ett bra val. Som så ofta i biografier medför det en extra dimension och känns mer personligt. Dessutom gör han det väldigt bra.

Intressant och ärligt

Förortssnuten är väldigt intressant. På förhand tänkte jag att den kanske skulle kännas lite långrandig, inte minst med tanke på att den är nästan 12 timmar lång. Visst finns det ett par ställen där den tappar fart lite, men överlag tycker jag att man lyckas lägga upp berättandet på ett väl fungerande sätt. Man bryter även av berättelsen om Hanifs egna liv med världshändelser som gör det riktigt intressant. Att exempelvis följa med till Drottninggatan strax efter det hemska terrordådet är väldigt spännande. Det ger även en intressant och nyanserad insyn i rebellrörelsen och kulturella skillnader.

Mest fascinerande är att få följa med in i Rinkeby och de andra förorterna och ta del av hur man försöker jobba förebyggande, men även maktlösheten polisen ibland upplever och skillnaderna i hantering som verkligen tyder på att det finns olika, osynliga skikt i samhället. Det är en viktig bok som ger perspektiv.

Förortssnuten är intressant och medryckande. 4 av 5 pannkakor.

Konferensen, av Mats Strandberg

Hans solokarriär har bjudit på vampyrer ombord på en Finlandsfärja, demoner på äldreboende och en sorgsen Kometen kommer. Strandberg är tillbaka, nu med en litterär slasher.

Om boken

“En grupp anställda på kommunens exploateringsenhet anländer till den pittoreska lilla stugbyn vid Kolarsjöns strand. De är där för att ha konferens om ett kontroversiellt projekt som väcker starka känslor, både på bygden och bland personalen. Vad de inte vet är att någon iakttar dem från andra sidan sjön. Någon som är ute efter blodig hämnd. När mörkret faller börjar de försvinna, en efter en. Nu måste de lära sig att samarbeta på allvar – om de ska ha en chans att överleva. Det är den värsta teambuildingen någonsin. Vilka är egentligen de här människorna vi tillbringar större delen av vår vakna tid med, men inte valt själva – kollegorna?”

Som en slasher-rulle

Strandberg lånar ofta inspiration från klassiska skräckfilmsmarker och Konferensen är inget undantag. Här har man hämtat inspiration från filmer som Friday the 13th och Halloween och kärleken till skräckfilmer skiner verkligen igenom. Det märks så tydligt att Strandberg verkligen älskat att skriva den här berättelsen, för han går in för det med sådan lekfullhet och kärlek. Intrigen i sig är ganska tunn, ska sägas, men det hör genren till …

Teambuilding

… Och Strandberg räddar upp en ganska tunn och enkel story med att, i vanlig ordning, bjuda på ett färgstarkt galleri av karaktärer. Det tar ett rätt bra tag innan saker verkligen börjar gå åt helvete på den här konferensen, men Strandberg bygger upp det effektivt med hjälp av exploateringsenhetens anställda. Det ska sägas direkt att jag personligen inte tycker att Strandbergs böcker är läskiga och Konferensen är inget undantag. Hemmet får stå för hans mest obehagliga alster till dags datum, men det fanns egentligen inget i det övernaturliga som blev läskigare eller mer obehagligt än demensen i korridorerna. Är man mer kräsmagad eller lättskrämd så kan jag dock gott tänka mig att samtliga hans mer skräckinriktade böcker ter sig riktigt obehagliga eller läskiga – och det får mig att önska att jag tillhörde den kategorin, för jag hade verkligen älskat att bli skrämd. Men. Strandbergs styrkor är många och på många sätt anser jag honom vara en av de mest intressanta och duktiga författare vi har. Han håller skräckfanan högt och i Konferensen kliver han utanför den övernaturliga skräcken, vilket jag tycker är trevligt. Hans styrkor ligger bland annat i ett välutvecklat språk, en lekfullhet som även bjuder på djup, filosofiska tankar och en hel del ångest. Den största styrkan är dock, i min åsikt, hans förmåga att ge liv åt karaktärer och gestalta gruppdynamik. Varenda karaktär i Konferensen känns, även när det går riktigt illa och kanske tenderar åt det överdrivna, som om vi skulle kunna träffa på dem på kommunen. De känns levande och trovärdiga. Älskvärda, avskyvärda, sorgliga, patetiska – Strandberg kan få fram dem alla.

Maken lånar ut rösten

Likt Färjan och Hemmet är det maken Johan Ehn som läser in även Konferensen. Jag gillar hans stil. Inlevelse och dramatisering men balanserat rakt igenom.

Summan

Mats Strandberg är en av våra riktigt stora och jag är oerhört glad att han fortsätter att bjuda oss på filmisk skräck. Även om den inte skrämmer mig så underhåller den oerhört och i vanlig ordning ser jag verkligen fram emot att se vad han bjuder på härnäst.

Konferensen landar på välförtjänta 4 av 5 pannkakor.

Dotter av jord, av Ann-Catrin Mattsson

Dotter av jord är Ann-Catrin Mattssons debutroman och den har hittills fått en hel drös riktigt fina recensioner och lovord.

Om boken

“Spänning, passion, våld och magi i 1600-talets Europa.
Irland 1649. Ailea är inte som andra. Hon ser saker ingen annan ser. Nattens mardrömmar blir ofta sanna. I stugorna viskas det att modern lider av galenskap. När oroligheterna sprider sig över landet beslutar sig Aileas far för att rycka upp sin familj och flytta till Skottland. Där bor Magy, ortens örtahelare, som tidigt förstår att det är något speciellt med flickan. Snart kommer Aileas liv förändras för all framtid och hon kommer finna sig intrasslad i tusenåriga mysterier.
På andra sidan havet, börjar Roderic, brorson till en mäktig spansk överste, sin militära utbildning på krigsskolan i Bologna. Där lär han känna sin mentor, den charmiga Muccio, som gör sitt yttersta för att få fason på sin eldiga lärling. Roderic och Aileas öden är tätt sammanflätade. Mellan dem växer en passion och kärlek, starkare än tid och rum.”

En svensk Outlander

Jag såg det skrivas om Dotter av jord innan jag började lyssna på den och kan såhär i efterhand hålla med – Det känns på sätt och vis som en svensk Outlander. Oerhört positivt menat. Jag har själv inte läst den litterära förlagan men däremot sett om inte alla så mycket av den omåttligt populära tv-serien och kvinnan som färdas från 1940-tal till ett Skottland i uppror under 1700-talet. Det ska genast tilläggas att igenkänningen inte beror på att den på något sätt känns som en kopia – Dotter av jord går en helt egen väg, men ingredienserna och känslan finns där. Historiens vingslag, miljöerna.

Oerhört välskriven

Jag blev lite lätt trollbunden av Dotter av jord bara några få minuter in i berättelsen. Mattssons språk är så förbaskat finslipat, hennes sätt att måla upp miljöer och gestalta karaktärer inget annat än fenomenalt. Ann-Catrin har bland annat studerat litteraturvetenskap, historia och kreativt skrivande och det återspeglas verkligen i romanen. Det märks att boken tagit lång tid att skriva och att många timmar lagts på research. Jag kan komma på mig själv med att le åt detaljer som dyker upp under resans gång – alltifrån svärdteknik, klädesplagg och klasser i samhället till vilka ingredienser man hade i en viss rusdryck. Jag vet naturligtvis inte själv om allt är verklighetsförankrat men det spelar heller ingen roll. Det beskrivs så okonstlat, med sådan självklarhet och främst av allt – Ingenting känns onödigt detaljerat eller tradigt så som det lätt kan bli när man går in på detaljnivå kring saker som egentligen inte är direkt viktiga. I Dotter av jord känns det som att allt har sin plats och hjälper till att utmejsla språket och den gamla världen.

En imponerande debut

Det är väl knappast någon hemlighet att jag verkligen gillar den här boken? Den är fascinerande och intressant rakt igenom. Jag tycker oerhört mycket om att följa karaktärerna som alla är väldigt nyanserade och lätta att ta till sig. Och det är en debutroman jag skriver om, glöm inte det … Wow. Dotter av jord hade passat på vilket större förlag som helst och innehåller allt som behövs för att kunna bli riktigt populär – och översatt. För att inte nämna att den känns som gjord för att bli tv-serie.

Inläsning

Helena Zetterman står för inläsning. Hon är ett okänt namn för mig, men gör ett riktigt bra jobb. Röst, tonfall och uttal passar materialet riktigt bra. ‘Nuff said.

Dotter av jord är kort sagt en imponerande debut. 5 av 5 pannkakor.

Som natten, av David Ärlemalm

David Ärlemalm debuterade förra året med Lite död runt ögonen, som erhöll stående ovationer från flera håll. En bok som levde kvar i mitt minne länge och kvalade in bland förra årets bästa böcker. Nu kommer hans andra bok, Som natten.

Om boken

“En ny nervig skildring av Stockholms skuggsida efter den uppmärksammade debuten ”Lite död runt ögonen”. För tjugoåriga Asynja är den fyra månader gamla dottern ”Snäckan” allting som egentligen betyder något. När pojkvännen Eddies drogaffärer går snett blir Asynja och dottern maktlösa brickor i ett mörkt spel. Under några dygn i södra Stockholm driver Asynja längre och längre bort från det liv hon drömt om, och lämnat en sårig uppväxt i Norrland för. ”Som natten” är en mörk roman om en ung kvinna som dras in i en härva av kriminalitet, en berättelse om brutalitet men också om vänskap och mänsklig värme.”

Ärlemalm + Kauppi

Som natten är inläst av veteranen Lo Kauppi och det går inte kalla för annat än ett klockrent val. Kauppi är alltid suverän och hennes inlevelse och skörhet skänker boken en extra dimension.

Lite död runt tragiken

Jag har sett fram emot den här boken. Lite död runt ögonen var en oerhört imponerande debut som levde kvar i mina tankar längre än många andra böcker gör. Som natten får väl kallas för en själslig uppföljare för även om det inte rör sig om en faktisk uppföljare så har de två många beröringspunkter. Tragiken, exempelvis. Det är verkligen ingen joy ride Ärlemalm tar oss med på. Även om mörk humor kan återspeglas så är mestadels becksvart och inget annat.

Inget varar för evigt

Det första som slog mig när jag började lyssna var längden. Jag hade förväntat mig en betydligt längre bok, men när jag sökte mig in på debuten såg jag att även den var relativt kort. Inget negativt menat utan faktum är att jag är väldigt förtjust i böcker som klarar att säga och bjuda på mycket under kort tid. Som natten är ett perfekt exempel på just det. På strax över fem timmar lyckas Ärlemalm leka med mina känslor och frambringa såväl ilska som uppgivenhet, sorg och något blekt hopp. Måhända känner jag mig av dessa anledningar även ganska nöjd över att boken inte är dubbelt så lång, för det hade i ärlighetens namn känts jobbigt att dras ned i det bråddjup Ärlemalms karaktärer befinner sig på i mer än fem timmar.

Unik röst

Och med det sagt: David Ärlemalm har en unik berättarröst. Han bjuder oss på sargarade karaktärer vars öden är både fascinerande och jobbiga att följa. Trovärdigheten, känslan av att dessa är personer vi ser ute på stan och som verkligen kämpar med sina liv, gör det hela än mer påtagligt. Han kan verkligen spela på våra känslor. I backspegeln vill jag minnas att en kritik jag hade mot debuten var att dialogen åtminstone bitvis kändes forcerad. Den kritiken återfinns inte här.

Som natten är en mer eller mindre nattsvart pärla som landar på 4 av 5 pannkakor.

 

 

Livlina, av Happy Jankell

Happy Jankell är sedan tidigare känd som skådespelare (och en riktigt duktig sådan, bör tilläggas!) som bland annat medverkat i serierna Jordskott och Äkta människor. Livlina är hennes debutroman.

Om boken

“Liv är hypokondriker och stamkund hos nätdoktorn Care Call. Hon kämpar mot sin ångest med hjälp av mediciner, kroppsbesiktningar och ett och annat destruktivt Tinder-ragg. Men ingenting blir bättre och inte heller hjälper det att hon hela tiden jämförs med sin perfekta storasyster Lina. Trots att de är av samma kött och blod är de varandras motsatser: Lina har allt, Liv har inget. Inte ens sorgen efter deras döda pappa hanterar de på samma sätt.

I takt med att ensamhetskänslorna eskalerar tar Liv till mer och mer drastiska metoder för att klara vardagen. Snart inleder hon en relation med den betydligt äldre läkaren Mårten, vilket startar en kedjereaktion av händelser som förändrar hennes liv i grunden och avslöjar familjens såriga hemligheter.”

Författarinläsning

Happy lånar ut sin egen röst för att blåsa liv i debutromanen och det är ett väldigt bra val. Hon läser in med träffsäker ton och suverän inlevelse – faktum är att hon nog med lätthet skulle kunna bli en av de där inläsarna vars tid förlagen slåss om.

Stark debut om psykisk ohälsa

Livlina är en väldigt stark debut. Både menat till kvalité och det faktum att innehållet berör. Liv är en sargad, vilsen och ack så trovärdig karaktär. Hon får mig genast att tänka på folk jag själv känner eller känt. Det är en berättelse om psykisk ohälsa, att inte känna sig tillräcklig och, kanske framförallt: att inte riktigt förstå var vår stressiga värld man hör hemma. Alla karaktärer är oerhört välgestaltade och känns som att de skulle vara den där personen man stod bakom i cafékön, eller för all del den där doktorn man hade möte med på mobilskärmen.

Vemodigt

Det är en vemodig berättelse Happy bjuder på och den är bitvis jobbig att lyssna på för all den själsliga vånda Liv utstår. En viss karaktär ger rysningar redan vid deras första möte och man vill skrika åt Liv att inte följa sina impulser i jakten på att finna någon slags stabilitet. Men, det är inget bråddjupt mörker heller – Livlina är även fylld av hopp och humor som lättar upp. Framåt slutet slår Happy även på med de stora känslorna och jag fann mig själv pendla mellan att le och känna tårkanalerna fyllas. Allt som allt en oerhört stark debut och början på en lovande författarkarriär.

Livlina landar på 4,5 av 5 pannkakor.

 

 

Mordet i Bollasjö, av Bosse Kindberg

Deckare skriven av en erfaren manusförfattare som bland annat jobbat med tv-serier som Skilda världar och Vita lögner.

Om boken

“Ett högsäte för udda figurer och riktiga original – så skulle man kunna beskriva den blekingska byn Bollasjö. Man skulle också kunna säga att det är en avsides håla full av bönder och alkoholister. Just därför gör sig inte kriminalkommissarie Hansson i Karlskrona någon större brådska, när han får rapporter om rattfylla och stenkastning. Men nog blir det lite mer intressant när han plötsligt får en mordbrand på sitt bord…

På plats i Bollasjö möts både läsaren och stjärnkommissarien av en salig blandning karaktärer. Här finns bl.a. den alkoholiserade familjefadern Gunnar, den buttre bonden Börjesson och en skomakare som aldrig lagat några skor. Men mitt i händelsernas centrum befinner sig förstås den stackars Greta i Gropen – och för henne kommer det bara bli värre.”

Inläsning

Frederick Halbout står för inläsning och han gör det riktigt bra. Han har en trevligt röst att lyssna till och inlevelse som passar materialet bra.

Mysdeckare

Ja, detta måste ändå vara definition av genren mysdeckare – Vi serveras mord, byliv med otrohet, alkoholintag och olyckor vid järnvägen, allt berättat med glimten i ögat och kryddat med dråplig humor. Det är dock en bitvis ganska svår balansgång att få till  utan att det blir för mycket åt något håll. I stort sett tycker jag att Kindberg lyckas bra, men det finns ett par partier där humorn kanske känns felplacerad. Till en början tänker jag även på att karaktärernas reaktioner inte känns särskilt trovärdiga, när man tar väl lättvindigt på allvarliga händelser – men å andra sidan är det en del av buskisingredienserna.

Välskrivet och fyndigt

Språket flyter på bra och dråpligheterna fungerar oftast mer än väl. Även om intrigen kanske inte är jätteintressant eller bjuder på någon direkt spänning så håller det ihop riktigt bra och det har vi humorn och det färgstarka persongalleriet att tacka för. Jag är underhållen rakt igenom och det ska tilläggas att det här inte är en av mina favoritgenrer, så pluspoäng till Kindberg där! Det ska bli kul att se vad han trollar fram nästa gång, för här finns stor potential och berättarglädje.

Mordet i Bollasjö landar på 3,5 av 5 pannkakor.