Vill du synas här? Kontakta info@blogbiz.se

Recension: Ålevangeliet

Ålevangeliet, av Patrik Svensson

En bok om ålar. “Ska jag orka ta mig igenom detta?” är första tanken. Men jag har redan läst så mycket gott om den här, så jag måste ge det en chans.

Och så gör jag. Vad som hände sedan är, som man säger, historia.

Om Ålbibeln, förlåt, Ålevangeliet:

“Hur mycket kan man veta om en ål? Eller om en människa?

“Ålevangeliet” är en bok om världens mest gåtfulla fisk. En fisk som gett upphov till ett alldeles eget mysterium inom naturvetenskapen, det som kallas ”ålfrågan”. En fisk som alla från Aristoteles till Sigmund Freud försökt förstå sig på, utan att lyckas. Och som nu dör ifrån oss, i mångt och mycket fortfarande en gåta.

Men ”Ålevangeliet” är också en bok om författaren och hans far och hur ålen förde dem samman. En berättelse om ursprung, öde, livet och hur det bör levas. Samt om det som är livets sista och ofrånkomliga utmaning: hur man hanterar döden.”

Jag håller på mystiken kring min reaktion lite genom att börja med att omnämna Hannes Meidal. Det är nämligen han som står för inläsning. Han gör det suveränt.

Boken då? Vilken jävla bok. Menat på det allra mest positiva sätt. Den är underbar. Jag är fascinerad av våra djupa hav och dess hemligheter. Det faktum att vi sägs veta mer om yttre rymden än vad våra hav döljer i sina mörkaste djup är talande. Ålen är sannerligen ett oerhört fascinerande och mystiskt djur. Hur man sedan kategoriserar Ålevangeliet. Ja. Det är ju en fackbok. Samtidigt är det lite biografiskt. Samtidigt får vi följa med på en hel del resor i historien. Den känns på sätt och vis skönlitterär, för den pendlar faktiskt mellan fakta och äventyr. En helt underbar kombination.

Sedan är den ju sorglig också, för nog är vi människor våra egna, och jordens, värsta fiender.

Jag skulle vilja utnämna en ny kategori: Fackekothriller.

Missa för allt i världen inte Ålevangeliet. Den kammar hem 5 feta pannkakor av 5 möjliga.

Recension: Skräckstorm

Skräckstorm, av Mikael Strömberg

Så var det dags för ännu en bokrecension för unga i slukaråldern. Mikael Strömberg har för stunden lämnat sina barnförbjudna alster till förmån för en yngre generation. Det är knappast någon hemlighet att jag personligen gillar Strömbergs böcker. Faktum är att han råkar vara min svenska favoritleverantör av skräcklitteratur direkt efter John Ajvide (innan denna klev ifrån underbar skräck som Hanteringen av odöda till förmån för något tråkigare).

Skräckstorm är inläst av Bobo Engström, som mestadels läser in barnböcker. Han sköter sig riktigt bra, en mysig stämma att lyssna på. Sen är det ju faktiskt trevligt att han inleder med “Hej, nu ska jag läsa en bok som heter Skräckstorm!” varpå jag själv, sittandes ensam i bilen, utbrister “Tack, så trevligt!”.

Om Skräckstorm:

“Bastian ska börja sista terminen i mellanstadiet och allt är pest. Hans bäste vän Frans har flyttat, mamma fattar ingenting och pappa är ständigt frånvarande. Dessutom hackar skolans stökigaste gäng BRÅK på honom hela tiden. Som om allt detta inte är nog börjar oförklarliga saker hända i spåren efter stormen Alfrida. Bastian är rädd för att de starka vindarna rivit upp sår från en gammal sägen om en fruktansvärd händelse – olycklig kärlek och död. Oron får honom att känna sig än mer ensam och utsatt. Men så börjar en ny tjej i klassen, Lykke, som visar sig vara både modig och cool. Bastian fattar tycke för henne direkt. Han behöver hjälp att stå upp mot bråkstakarna i skolan, och framförallt måste han prata med någon om sina farhågor – ondskan som stormen kan ha väckt.”

Skräckstorm är en trevlig bok. Bra längd (strax under 4 timmar), vackert språk (som alltid när Strömberg kikar fram ur buskaget) och en spännande intrig. Jag gillar hur han väver in Alfrida i berättelsen och hur han beskriver gruppdynamik och känslan av utanförskapet som Bastian slåss emot till en början. Jag vill tro att det finns mycket som ungar i slukaråldern kan känna igen sig i.

Sen är det ju lite småballt att det hela bitvis känns som en barnvänlig version av hans underbara “Inmurad”.

Skräckstorm rekommenderas varmt, en fin inkörsport innan ni börjar mata era ungar med Strömbergs vuxnare romaner och annan skräck. Detta är definitivt en bok jag själv kommer att utsätta framtida avkommor för.

En välförtjänt fullpott. 5 av 5 pannkakor.

Recension: 1794

1794, av Niklas Natt och Dag

Detta är uppföljaren till den omåttligt populära 1793. Även den finns recenserad på bloggen, en bok jag verkligen ville tycka mer om än jag i slutändan gjorde.

Om 1794:

“Uppföljaren till succéromanen ”1793”, som tagit Sverige och världen med storm.

En mor sörjer sin dotter, dräpt på sin bröllopsnatt. När ingen annan vill utreda dödsfallet frågar hon den ende som återstår, en enarmad palt som sörjer sin döde vän. På Danvikens hospital, i utkanten av Stockholm, sitter en ung ädling och våndas över det vidriga brott han anklagas för. I den andra delen i Niklas Natt och Dags ”Bellman noir”-trilogi, får vi åter följa Mickel Cardell och Anna Stina Knapp och den myllrande och ruttnande värld som är deras, där vad lite som återstår av den gustavianska ärans prakt är statt i sönderfall. Niklas Natt och Dag visar att han är långtifrån färdig med sin brutala och nakna skildring av det sena 1700-talets mörkaste vrår.”

Jag vill börja med att åter prisa inläsare Martin Wallström. Jag gillar balansen i rösten, hur både skörhet och mörker återspeglas. Det märks väl att han är en erfaren skådespelare.

Boken i sig då? Precis som i fallet med 1793 så älskar jag Niklas språk. Det är verkligen en fröjd att ta del av. Likaså den research som uppenbart ligger bakom båda dessa böcker. Han har ett sätt att återge det skitiga, brutala och sorgliga sena 1700-talet som är helt fantastiskt. Det känns bitvis som om man själv promenerar vid karaktärernas sida, ser misären och känner stanken av allt avträde som rinner längs rännstenen.

So far so good. Potentialen är verkligen enorm, och jag vill så gärna gilla båda dessa böcker mer än vad jag gör. Problemet är att intrigen inte matchar bakomliggande research och mästerligt språkbruk. Jag ska helt ärligt säga att jag i efterhand knappt minns vad första boken handlade om. Jag minns att den började med ett mord och jag minns namnen på vissa av karaktärerna, men inte mycket mer. Likaså lär det blir i fallet med uppföljaren. Handlingen känns lite rörig och svår att få grepp om och bakom all misär och allt obehag så upplever jag att det inte finns så mycket mer. Jag känner inget direkt för karaktärerna och det återfinns egentligen inte mycket till spänning.

Det gör ju inte saken bättre när ljudboken löper på i 14 timmar. Jag kommer ofta på mig själv med att börja tänka på annat och bitvis glömma bort vad jag nyss hört.

Så. Tyvärr. Jag ser storheten i jobbet som ligger bakom samt Natt och Dags underbara språk. Med en mer spännande intrig hade detta kunnat vara det mästerverk många anser det vara.

1794 slutar likt dess föregångare på 2,5 av 5 pannkakor.

Recension: Järtecken

Järtecken, av Christoffer Carlsson

Den här boken har också legat i min digitala bokhylla ett bra tag, men nu kände jag att det var tid för den. Jag har ingen tidigare relation till Carlssons alster men hade läst lite om den här och det verkade lovande.

Att den sen är inläst av Martin Wallström, som visat sig vara suverän såväl som skådis och ljudboksinläsare, gjorde inte saken sämre. Han gör det galant.

Om Järtecken:

“En novembernatt 1994 begås ett mord i utkanten av den halländska byn Marbäck. Den skyldige identifieras snart. Han döms och allt ställs till rätta. Men brottet skapar ringar på vattnet. Genom tiden gör det små och stora avtryck i människors liv. Frågetecken uppstår: Vad var det egentligen som hände däruppe i Marbäcksskogen?

Och så är det Isak, pojken med järtecknet i sig, som fruktar att han en dag ska göra något förfärligt.”

Järtecken är en för mig tidigare okänd synonym till omen, eller förebud. Ett mycket vackert ord, bör tilläggas. Vacker är något som även går att säga om boken. Språket är verkligen fantastiskt och en av de starkaste anledningarna till att ge Järtecken en chans. Något annat jag verkligen gillar är karaktärerna. De är intressant att följa och känns väldigt mänskliga, realistiska. Det finns inget konstlat över vare sig karaktärsutveckling eller dialog, vilket jag annars ofta upplever. Berättelsen spänner sig från 1994 och fram till nu och det är väl även det en av styrkorna – Jag gillar att vi får följa med karaktärerna under lång tid. Inte heller det känns konstlat eller onödigt utan fungerar sömlöst. Jag tycker även mycket om hur Carlsson knyter an till verkliga händelser som till exempel inblicken i hur stormen Gudrun påverkade bygderna där den slog till som värst, samt att den påverkar berättelsen och ger den nytt liv.

Däremot är jag inte lika begeistrad av handlingen i sig. Mordet och dess gåta greppar inte riktigt tag i mig utan ligger mest i bakgrunden och skvalpar, medan den riktiga behållningen istället är ovan nämnda ingredienser.  Mysteriet får i och för sig oerhörd, tragisk inverkan på många av de inblandade vilket gestaltas väl. Jag gillar Järtecken, men jag kan tycka att tempot haltar lite.

Vacker, intressant om än svajande tempo gör att Järtecken landar på 3,5 av 5 pannkakor.

Recension: En helt vanlig familj

En helt vanlig familj, av Mattias Edvardsson

Det här är en bok som legat oförtjänt länge i min bokhylla. Jag har dragit mig för den utan att riktigt veta varför. Kanske lät det inte tilltalande nog? Tji fick jag.

Detta är min första bekantskap med Mattias Edvardsson, och det kommer garanterat att blir flera.

Ni som känner mig vet att jag inte är jätteförtjust i böcker skrivna ur jag-perspektivet. Jag (höhö) upplever ofta att det blir monotont och att en del av spänningen försvinner. Detta är naturligtvis personligt men kan likväl även handla om författarnas förmågor att skapa spänning. Vem vet, detta är i allafall fakta. Jag har själv skrivit några alster i jag-perspektiv, dock enbart noveller, då de i min mening gör sig bäst i kortare format.

Detta är dock INTE fallet med En helt vanlig familj. Det är helt klart den mest gripande och mest välskrivna bok jag fått äran att ta del av, skriven just så.

Vi pausar och klistrar in handlingen:

“Hur långt skulle du gå för att skydda din familj? Och hur väl känner du egentligen dina barn?

De är en helt vanlig familj. Prästen Adam, juristen Ulrika och deras 19-åriga dotter Stella. De bor i en fin villaförort utanför Lund och på ytan tycks deras tillvaro perfekt. Men en dag raseras allt. Stella anklagas för mord och hamnar i häktet.

Kvar finns de förtvivlade föräldrarna som inte förstår vad som har hänt eller vad de ska ta sig till. De är båda beredda att göra allt för att hjälpa Stella, men frågan är bara om de egentligen känner sin dotter. Eller varandra.

I tre olika delar får vi följa fadern, modern och dottern, och bit för bit avslöjas sanningen om vad som egentligen hände.”

Då fortsätter vi. Den här boken greppar tag om mig direkt och släpper därefter inte taget. Jag känner med karaktärerna, jag vill verkligen gå till botten med vad som egentligen hänt. Och där kom det – Karaktärerna. För även om boken är skriven i jag-perspektiv så är det inte ur ett, utan tre. Vi får följa far, mor och dotters väg genom det kaos deras helt vanliga familj slängs in i.

Vad än bättre är – Ljudboksproduktionen genomgår samma karaktärsbyten. Magnus Roosmann, Rebecka Hemse och Johanna Lazcano delar upp inläsningen mellan sina tre karaktärer och det är ljuvligt.

Den här boken har fått mycket beröm, jag har även läst vissa som tycker att den segnar till runt mittpartiet. Jag kände inte av det. Jag var naglad rakt igenom och kände, för första gången på extremt länge, att det bitvis var så innerligt, fint och spännande att jag behövde bilens autopilot för att inte dras in helt.

Jag rekommenderar verkligen den här boken. Den är suverän.

En helt vanlig familj är allt annat än en vanlig bok. 5 av 5 möjliga pannkakor bildar en pannkakstårta att njuta av.

Recension: Spår av dina händer

Spår av dina händer, av Izabelle Åman

Det här är en oerhört viktig bok, vill jag börja med att säga.  Samtidigt är det även riktigt tung lyssning. En av de jobbigaste böcker jag lyssnat på. Merparten av den spelades i bilen på väg till jobb i Eskilstuna och jag kände mig nästan lite vimmelkantig när den väl tagit slut och jag skulle återgå till “min” verklighet. Det är något som inte händer ofta. Inte för att jag inte brukar påverkas av mörka, och som i detta fallet verklighetsförankrade berättelser, men det här var ändå steget värre.

Möjligen beror det på att huvudperson vars öde vi får följa är så pass ung. Jag har tidigare lyssnat på Lena Bivners “Helvetet jag kallade kärlek” och Maria Blomqvists  “En vacker dag lämnar jag honom”. De två sistnämnda är minst lika starka, men det blir så pass mycket värre när det handlar om unga människor istället för vuxna.

Saxat från baksidan:

“Som fjortonåring inleder Cornelia ett förhållande med den två år äldre Christoffer. Djupt förälskad i den tystlåtne och blyge unge mannen hamnar hon snabbt i en relation som förvandlar hennes liv till en mardröm. Efter mer än tre år av misshandel, våldtäkter och fångenskap måste hon göra ett val: stanna kvar eller fly för sitt liv.

”Spår av dina händer” är en roman baserad på verkliga händelser. Cornelia kunde ha varit du, din mor, din syster, din bästa vän. Din kollega eller kvinnan du ofta möter på vägen hem från jobbet. Hon kan vara din granne, henne du sällan ser men som du vet bor där, intill dig.
Hon var jag.”

Jag vill åter belysa hur viktig den här boken är, samtidigt som jag inte ens vill tänka på hur stort mörkertalet är och hur ständigt aktuellt detta hemska tema tyvärr är. För en annan som levt ett jämförelsevis enkelt och tryggt liv så är det så fruktansvärt svårt att ens försöka förstå hur hemskt det måste vara att hamna i en liknande situation. En stor eloge till författaren som blottar sig så för att hjälpa andra. Med det sagt – en oerhört stark debut.

Viktoria Flodström, som jag senast hörde läsa upp “Som en öppen bok” gör ett kanonjobb här.

Med ett så här pass allvarligt och viktigt tema känns det fjuttigt att gå in på andra detaljer, men det är fortfarande en recension. “Spår av dina händer” är oerhört välskriven och jag tycker om Izabelles målande språk som tillför väldigt mycket till känslostormen. Det enda jag har att slå ned på är att boken kanske hade mått bra av en extra korrekturläsning då det förekommer en del onödig repetition som till exempel när bokens monster benämns som “snäll men blyg” fyra, fem gånger under väldigt kort tid. Men vet ni vad? Det är små jäkla petitesser i sammanhanget.

Och en sak till: Jag hade gärna sett att boken höll på en stund till. Att vi fick lite mer information om tiden efter helvetet, den långsamma vägen tillbaka. Samtidigt förstår jag, och kan uppskatta, att boken tar slut där den gör. Men det kanske kommer mer?

Jag hoppas verkligen att den här boken får stor spridning och att den kan hjälpa människor i liknande situationer.

“Spår av dina händer” är en oerhört stark resa och slutar på 4,5 av 5 pannkakor.

 

Recension: Ghettokungen

Ghettokungen, av Sammy Jeridi

Ghettokungen är Sammy Jeridis debutroman och det som slår mig väldigt snabbt är hur kärleken till det skrivna ordet skiner igenom hans författarstil. Precis som jag, och tusentals andra, har Jeridi beskrivit hur författarskapet har varit en av hans livslånga drömmar – och nog fasen är det vackert när drömmar blir verklighet.

Ghettokungen är en oavbrutet spännande och fartfylld spänningsroman som mestadels utspelar sig i norra Stockholm. Extra kul blir det då min egen debutroman delvis rör sig på samma platser i Solna.

Klipp och klistra:

“Leon har en dröm.

Leon driver det framgångsrika företaget Ghettosäljarna. Det du vill ha, det fixar han. Vill du ha ut försäkring på din bil ser Leon till att den brinner upp. Om någon vill sälja eller köpa saker man inte hittar i en affär ställer Leon alltid upp. Vare sig det är en levande tvättbjörn eller ett förstahandskontrakt i City. Pengarna använder han för att ge sin lillebror Emir det han själv aldrig fått – ett Svenssonliv, med bra utbildning och respektabelt yrke.

När gangstern Jambolo vill ha tillbaka ett vapen som Leon sålt riskerar drömmen gå i kras, för Leon har principer, han avslöjar aldrig säljare och köpare för varandra. När även kriminalkommissarie Eva Möller, som mot sin vilja blivit förflyttad till Palmegruppen, får upp ögonen för Leon dras snaran åt.

Nu är det Leon som har ett pris på sitt huvud, och han är jagad, jagad av alla.”

Leffe Grimwalker har sammanfattat Ghettokungen på ett passande sätt:  “som Snabba Cash fast bättre”. Jag är benägen att hålla med, och komiskt nog använde jag själv exakt samma ord för att beskriva hans och Dan Buthlers underbara En perfekt storm (recenserad på bloggen tidigare, den fick även plats i min topplista över förra årets bästa böcker). Inte märkligt med tanke på att de två romanerna är stöpta i samma, fina form och känns som två kivande brorsor. Menat på det allra mest positiva vis.

Som jag skrev tidigare i recensionen så är Ghettokungen oavbrutet spännande. Man fastnar direkt för karaktärerna, samtliga sargade själar. En sak som jag verkligen älskar är hur Jeridi ger stenhårde Jambolo ett hjärta. Å ena sidan livsfarlig gangster och Leons näst värsta fiende, men samtidigt en vilsen, rotlös familjefar. Jag uppskattar även att allas vår ghettokung Leon framställs som skör bakom en tuff fasad. Han är ingen stenhård machoman som tar sig ur alla fighter ensam och starkast. Tvärtom tar han hård stryk och får räddning från de allra mest oväntade håll.

Ghettokungen är bitvis även riktigt jäkla hemsk. Jeridi har lyckats skapa en av de absolut mest avskyvärda antagonister jag stött på i litteraturen. Dennes obevekliga ondska kastar sin skugga över flera av bokens karaktärer. Han skulle kunna uppfattas som nästan orealistiskt ondskefull men Jeridi lyckas balansera hemskheterna utan att tumma på realismen.

Okej. Det var nog om boken. Har ni läst såhär långt så förstår ni att jag verkligen gillar det här. Ja. Ghettokungen är så gott som garanterad en plats i 2020 års topplista.

Inläst av Jonas Malmsjö som i vanlig ordning gör ett fantastiskt jobb.

Sist en uppmaning: Jag vet att boken just släppts och man får lite hybris av att läsa vad andra tycker, men… Jeridi. Sluta läsa recensioner och ge mig en uppföljare istället.

Ghettokungen kammar med lätthet hem 5 av 5 möjliga. En fet ghettopannkakstårta.

Recension: Änglaleken

Änglaleken, av Aline Lilja Gladh

Först av allt måste jag säga, vilket jag redan påtalat för Aline själv: Det där omslaget! Det är så förbaskat jäkla löjligt snyggt! Det märks att Aline, som designat det själv, har en bakgrund inom det grafiska.

Änglaleken är en fristående uppföljare till Alines debut Tändstickan.

Vidare då. Inläst av ljudboksveteranen Maria Lyckow, ett lyckat val (no pun intended). Hon har en mycket behaglig röst och gör ett fantastiskt jobb både med att gestalta karaktärer och vagga in oss i den mörka, spännande berättelsen.

Klippt och klistrat:

“Änglaleken är den andra, fristående delen i Örbyhusserien om konstnären Lo Karlberg, kommissarien Linus Karlberg och presidenten Conny Thorsson.

Vintern har bäddat ner Örbyhus i en låda med iskall bomull. Bygden behöver läka. Lo Karlberg med. Hon har börjat måla igen och mammakänslorna flödar, men lugnet blir inte långvarigt.

En gammal skolkamrat avrättas framför ögonen på några lajvande ungdomar och Los polisgener kräver sin plats. Vendels skogar bär på hemligheter få vill kännas vid och en aktad skogspamp vill sälja sin mark till ett utländskt storföretag. Conny oroar sig för att hans gäng har något med avrättningen att göra, samtidigt som han slåss mot livsfarliga rykten och förlorad respekt.

Vem kan man lita på när snöstormen sliter i husknutarna och piskar mot fönstren? Vad döljer sig bakom stängda ytterdörrar och slutna ögonlock? När andra söker svar, vet Ängeln hur allt ska sluta …”

Änglaleken är precis lika välskriven och tät som Tändstickan. Handlingen är medryckande och spännande rakt igenom, det finns inget utrymme för dötid eller tråkiga passager utan allt känns genomtänkt och väl avvägt. Jag älskar karaktärerna Aline skapat och bygger vidare på och just karaktärsutvecklingen är nog det jag uppskattar mest. Man bryr sig om karaktärerna, man vill veta hur det ska gå.

Jag har inte recenserat den första delen på bloggen, däremot var den med i min Topp 10 över 2019 års bästa ljudböcker. Med det sagt så är ju ribban satt rätt högt.

Så frågan är ju då: Håller Änglaleken samma höga nivå som Tändstickan?

Ja, det gör den mestadels, men jag ska erkänna att jag tyckte ettan var snäppet tätare. Kanske tilltalade handlingen mer eller så saknar jag helt enkelt Messina. Det är dock inget att hänga läpp för. Det här är fortfarande en väldigt bra, väldigt välskriven bok och jag ser verkligen fram emot nästa del!

Änglaleken slutar på 4 av 5 tändstickor. Förlåt. Pannkakor.

Recension: Är du förberedd?

Är du förberedd?, av Lena & Lars Wilderäng

Vad kan passa mer i tiden än en bok om att vara förberedd inför situationer där de bekvämligheter vårt moderna samhälle bjuder inte längre står att finna?

Här kommer makana Lena och Lars Wilderängs bok om prepping. Lars känner vi ju sen tidigare i form av bland annat fantastiska Stjärnklart, en bok som enligt utsago fick många läsare att bli just preppers.

“Vad gör du om strömmen går och inte kommer tillbaks på flera dagar? Vattnet slutar rinna, toaletten går inte att spola. Du försöker hitta svar på vad du kan göra, men internet ligger nere.

Prepping har under senaste åren gått från att vara en smal undergroundhobby till en trend – och slutligen mainstream. Den här är en personlig bok av två av Sveriges mest kända experter inom området. Lena Wilderäng (f.d Padukova) är professionell äventyrare med överlevnad som integrerad del av sitt yrke, och Lars Wilderäng är romanförfattare till bla. Stjärnklart – boken som fick Sveriges befolkning att börja preppa. Deras gemensamma brinnande intresse för prepping mynnar ut i mängder av inspirerande tips. Texten är generöst kryddad av personliga erfarenheter och berättelser.”

Jag gillar det här. Skarpt. Det är både underhållande och riktigt viktigt. Att makarna dessutom verkligen vet vad de pratar om ger de prov på om och om igen. Det är alltså inte tal om någon halvdan självhjälpsbok, utan något som faktiskt kan komma att rädda människor. En bok av den här kalibern borde erbjudas som allmän samhällsinformation, så att alla faktiskt har en chans att förbereda sig på allvar. Jag är själv ingen regelrätt prepper, men har mina små förberedelser och inspireras djupt av att lyssna på detta.

Boken är mestadels inläst av Johan Holmberg, som även läst in Lars Stjärnklart-trilogi. Johan gör ett gediget jobb, men här följer även det som drar ned betyget ett snäpp. Jag skrev att den mestadels är inläst av Johan. Lena och Lars har dock själva bistått med sina röster till vissa personliga redogörelser under bokens speltid. Det är inte rösterna i sig jag klankar ned på, men ljudkvalitén på just sagda delar. Ljudet blir plötsligt betydligt mycket burkigare, det är bitvis lite småsvårt att höra och man får korrigera volymen på ljudboken mellan deras personliga inläsningar och övriga för att kompensera.

Sedan kan jag inte undgå att störa mig på vissa små språkliga saker som att man slänger in väldigt mycket engelska termer som fungerar i dagligt tal, eller rent av uttalar “IRL”. Jag vet, jag vet. Det är inte ett skönlitterärt verk vi pratar om, men det stör ändå.

Är du förberedd? är en oerhört viktig bok för alla som behöver bli just det.

4 av 5 pannkakor!

Recension: I mördarens skugga

I mördarens skugga, av Samuel Karlsson

Detta är del två i serien om Jessica Jackson, mikrobryggeri-pliten på fiktiva Mörkö. Första delen, Morden på Mörkö, har tidigare recenserats (och bitvis hyllats) på bloggen. Den här bokserien har blivit väldigt populär, och jag kan förstå varför.

Vi snor från baksidan:

“Jessica Jackson är tjänstledig från sitt jobb som kriminalinspektör och börjar få fart på sitt mikrobryggeri i det gamla mejeriet på Mörkö. Men när hennes pappa Larry kommer tillbaka från USA grusas hennes planer. Han är inte alls glad över förändringarna som skett i hans gamla hem. När några dykare blir brutalt mördade tvingas Jessica lägga planerna för sitt bryggeri på is och hon kastas in i ett intensivt spaningsarbete i jakten på gärningsmannen. Flera av öns innevånare verkar vara inblandade med dunkla motiv.”

Ovan är inte hela baksidestexten, men jag valde att inte ta med det sista då jag tycker att det avslöjar onödigt om bokens innehåll. Ingen mega-spoiler, men ändock.

Del två är även den inläst av Gunilla Leining, som snabbt kommit att bli en av de tryggare ljudboksrösterna i mina öron.

Jag har läst att många tyckt mer om den här delen än den första. Personligen är jag kluven. I mördarens skugga upplever jag något rappare än första delen. Handlingen drivs fram snabbt och den har ett helt annat tempo, vilket jag gillar. Inte för att första boken saknade tempo, men det tar ju alltid lite tid när karaktärer och bakgrund ska etableras. Jag gillar Karlssons målande språk och tycker mig få en rätt bra bild av den här ön där folk dör som flugor.

Däremot får jag inte riktigt samma adrenalinpåslag och wow-känsla som vid den underbara, tragiska vändningen i ettan där verkligheten klev in i bilden på ett nytt sätt. Jag tycker att Jessica Jackson är en intressant och väl utmejslad karaktär, men i den här uppföljaren så störs jag faktiskt av att hon ofta agerar så satans otaktiskt och trampar i klaveret flera gånger. Men vad tusan, det väcker ju känslor!

Summa summarum. I mördarens skugga är spännande och bra, medan föregångaren föll mig något mer i smaken. Jag ser fram emot att följa Jackson i fler böcker.

I mördarens skugga slutar på 3,5 starka pannkakor av 5.

Till startsidan