Vill du synas här? Kontakta info@blogbiz.se

Recension: Fallet

Fallet, av Lars Wilderäng

Herr Wilderäng har skrivit några riktigt bra böcker. Stjärnklart, första delen i hans dysopiska trilogi, räknar jag som en av de absolut bästa i genren. Jag fullständigt älskar hur han lyckas blanda sci-fi med realism och få till en så pass vacker och obehaglig undergång. Dessvärre följdes den upp av två avslutande delar som, om än spännande och välskrivna, tog på tok för långa kliv utanför realismen vilket jag tyckte förstörde upplevelsen. Hur som en trilogi väl värd att investera tid i.

Fallet är en spänningsroman som är ganska annorlunda mot Wilderängs tidigare manus. Den handlar om Mikael, som i sviterna av en bostadskarriär som lämnar honom utblottad och ensam priserna börjar dala och hans skulder blir allt större. Premissen är intressant nog, men inte mycket mer. Jag tilltalas aldrig riktigt av grundhistorien och påverkas heller inte nämnvärt av Mikaels kamp. Dels finns det bitar av konflikten som känns ogenomtänkta, Mikael själv handlar ofta så pass naivt att man inte riktigt kan sympatisera.

Somliga har kallat detta för Wilderängs hittills starkaste manus, men där kan jag inte hålla med. Tvärtom så slås jag gång på gång av känslan att detta var en idé han burit på och helt enkelt behövde få ur systemet, som det så vackert heter. Jag vill se Wilderäng återgå till de genrer han skrivit innan och behärskar så väl (Har lyssnat på Höstsol, vilken jag gillade skarpt, men inte hunnit med del 2 i den serien).

Niklas Engdahl gör ett bra jobb som uppläsare och lämnar inget att önska.

Fallet hamnar på 3 av 5 pannkakor.

Recension: Stay Metal

Stay Metal, av Håkan Mattsson och Stefan Hellström

Det här är en riktigt dråplig och rolig bok som osar av whiskeyångor och svettig lastbilskupé.

Kenny “Metal” Bladqvist är störst och bäst på många sätt. Åtminstone om han ska tro honom själv. Han är en skitduktig trummis, det är bara övriga världen som inte riktigt insett det än. Han är också en misogyn, homofobisk och rasistisk gubbe sina bästa år.

Unge Lance klarar inte av gå klart gymnasiet utan får praktikplats på ett fraktbolag. Han får den tveksamma äran att åka med herr Metal och märker ganska snabbt att orden som flödar ur hans mun, alla de världsfrånvända tankar karl’n vädrar, är guld. Faktum är att hela världen borde få ta del av dem. Lance börjar helt sonika spela in Kenny “Metal” och hans ordbajseri i hemlighet – och det blir succé. Men förr eller senare måste ju Metal själv få reda på det, eller?

Duon Mattsson och Hellström får till en sjukt underhållande bok. Att en så patetisk och förhatlig människa kan framställas som så älskvärd är ett under. Men ja, det finns ju mer hos Metal än vad man först ser. Lite i allafall.

Den här boken rekommenderas varmt till alla som vill följa med på en underhållande resa i Metals plåtkaross.

Håkan Mattsson läser själv in boken, och jag kan inte annat än känna att den här karl’n borde få fler jobb som inläsare, för han gör det jävligt bra.

5 av 5 fettdrypande pannkakor till Stay Metal, som återfinns i min lista över de bästa böcker jag lyssnat på under året 2019.

Recension: Folk med ångest

Folk med ångest, av Fredrik Backman

Folk med ångest är skriven av herr Backman, som slog igenom med dunder och brak med fantastiska En man som heter Ove.

Den här är dessutom uppläst av Anna Maria Käll, en av de enligt mig tryggaste ljudboksrösterna.

Det blev mycket skriverier om Folk med ångest då den var en av de böcker som först hotades att inte dyka upp på Storytel i och med bråket mellan dem och Bonnier. Nu löste det sig tack och lov.

Så, till recensionen. En misslyckad bankrånare låser in sig på en lägenhetsvisning och en gisslansituation uppstår. Vi möter ett antal karaktärer, den ena märkligare än den andra. Jag läste just igenom baksidestexten och ska medge att jag redan efter det kändes mig ganska mätt. Det här har blivit lite typiskt “Backman” och förlåt om jag låter negativ. Det är nog bara jag som inte tilltalas oerhört av den här typen av bok. Längre.

Faktum är att när jag lyssnat mig in sådär tre timmar i boken så har jag flertalet gånger övervägt att ge upp och byta. Det finns initialt ingenting som håller mig kvar. Det är varken särskilt intressant eller spännande och jag stör mig på hur man nästan tar i från tårna för att var och varannan mening ska vara kännas underfundig – det känns mest skitnödigt, för att uttrycka sig plumpt.

Jag inser tidigt, och även när jag skriver detta, att en bok som Folk med ångest helt enkelt inte är skriven för mig. MEN, det kommer mera. För jag är lika lite typen som slutar lyssna på en bok som jag är typen som stänger av en film – om det inte är helt och fullständigt värdelöst. Jag ger Backman en till chans.

Jag fastnar aldrig för berättelsen och tycker fortsatt att intrigen är rätt tråkig, men jag slås av hur Backman verkligen får sin berättelse att mogna.

Från den skitnödiga inledningen växlar han upp och utvecklar sina karaktärer så att det plötsligt blir människor. Det blir vemodigt, bitvis riktigt jävla sorgligt, för det är något Backman är bra på. Det visade han främst i Ove, där jag kastades från att skratta till att faktiskt hålla tillbaka tårar när det blev känslosamt. Vilket det ofta blev. Det är inte lika starkt här, men han kan fortfarande leka med känslorna.

Så. Summa summarum, som jag avskyr att skriva. Jag önskar att jag kunnat gilla det här mer. Att intrigen fallit med i smaken, för i det här fallet är det uppenbart att det är jag som är den konstiga, det är ni som är normala (Eh, Thåström?). Backman räddar mycket hos mig när han börjar spela på mina känslor och det är det som räddar den här boken i mitt tycke.

Folk med ångest klarar sig med nöd och näppe upp till 3 av 5 pannkakor.

Recension: Staden

Staden, av Camilla Sten

Jag hade hört en del om den här boken innan jag la in den i min digitala bokhylla. Den har sålts till 15 länder innan utgivning och det är ju riktigt häftigt!

Initialt gillar jag detta skarpt. Ett gäng dokumentärfilmare beger sig till den lilla staden Silvertjärn, där 900 människor försvann spårlöst för 60 år sedan. Alice och hennes team ska befinna sig i staden i fem dygn och spela in, men så fort de kommer fram börjar märkliga saker hända. Underliga ljud och oförklarliga syner.

Det börjar som en riktigt spännande thriller och jag vill verkligen tycka om det här. Den innehåller så mycket ingredienser som jag borde älska, men jag tappar faktiskt intresset lite mer än halvvägs in. Jag kan inte riktigt sätta fingret på precis varför, men den tappar mig. När vi närmar oss upplösningen så blir jag ganska besviken, det blir helt enkelt för osannolikt.

Däremot har Camilla Sten ett oerhört fint språk och jag medger att jag ser fram emot vad hon har att bjuda oss på härnäst.

Uppläsaren Callin Öhrvall Delmar gör jobbet bra. Hon har bra rytm och inlevelse i sin uppläsning.

Staden landar på 3 svaga pannkakor av 5 möjliga.

Recension: OBS: Flirt

OBS: Flirt, av Lovisa Wistrand

Detta är något så modernt som en romance där stor del av dialogen består av konversationer i Messenger.

Boken handlar om Isabel, en ung kvinna som tror sig ha kontroll på livet. Hon ska gifta sig med Elias, killen som funnits vid hennes sida i princip hela livet. Någon gång i framtiden ska de skaffa hus, barn och allt det där. Allt är redan utstakat. Och så ska Isabel bli författare. Hon jobbar hårt på sitt första fantasymanus. För att få manuset så tätt som möjligt bestämmer hon sig för att gå en skrivarkurs.

På kursen händer något som får henne att fullständigt tappa kontrollen över allt: Hon träffar Per, en man långt äldre än henne som skriver som en gud och snabbt blir en viktig del i hennes liv.

OBS: Flirt är första delen i Lovisas så kallade Messenger-duologi. Den är rappt och intelligent skriven. Den är rolig, intressant och även bitvis förbaskat sorglig. Hon beskriver på ett enkelt men levande sätt hur Isabels så förutbestämda liv plötsligt förändras, hur planer slås i spillror. Det är en hoppfull, vacker historia och jag dras med från så gott som första stund.

Uppläsare Jenny Lindberg är som klippt och skuren för den här boken.

Det enda jag kan störa mig på är väl att Messenger-konversationerna emellanåt tar över lite för mycket, även om det är ett ganska friskt sätt att föra berättelsen framåt. Sen får jag lite lätta rysningar av obehag till följd av den flitigt använda svengelskan i ovan nämnda konversationer, inte för att det på något sätt påverkar mitt betyg.

OBS: Flirt rekommenderas varmt om man vill försvinna i lite underhållande feelgood/romance. Den får 5 av 5 pannkakor (och återfinns även i min Topp Tio år 2018).

Recension: Jag är Zlatan Ibrahimovic

Jag är Zlatan Ibrahimovic, av Zlatan Ibrahimovic och David Lagercrantz

Det här var en av de absolut första böcker jag lyssnade på efter att ha skaffat Storytel. Lite i researchsyfte då jag själv just skulle börja spökskriva en biografi.

Det ska sägas att Zlatan är en oerhört fascinerande människa. Det är spännande att följa hans väg från Rosengård fram till att vara en av de mest omtalade människorna i världen. Och ingen kan ta ifrån honom att han är en suverän fotbollsspelare.

Boken i sig är därför automatiskt intressant. Dessvärre är den även oerhört opersonlig och väldigt lång. Vi får aldrig riktigt komma in på djupet i personen Zlatan utan hålls hela tiden på ytan, vilket snabbt gör att intresset sjunker.

När man i slutändan kastas runt väldigt mycket mellan de olika klubbar han spelat för, de länder han flyttat till så känner man sig snart rätt mätt.

Jag vet inte sanningshalten, men jag har hört rykten om att Zlatan själv inte är nöjd med boken, att han och Lagerkrantz inte direkt slutade på “good terms”, och det skulle ju kunna förklara varför författaren inte riktigt lyckades nå under skinnet.

Jonas Malmsjö gör dock i vanlig ordning en finfin insats som uppläsare.

Men, de lär vara jäkligt nöjda ändå med tanke på hur bra boken sålt…

Jag är Zlatan landar på 3 av 5 pannkakor.

Recension: Mörk stad

Mörk Stad, av J.S Axell

Mörk Stad är inläst av Pascal Wibe och inger till en början hopp. Inledande 2-3 timmar bjuder på skön apokalyps. Undergången i USA är fantastisk och man hoppas på en lovande fortsättning. Den följer dock inte riktigt. Det händer något när vi återkommer till Sverige. Boken tappar fart och hotet dämpas.

Mörk Stad fokuserar sedan extremt mycket på Klubblandet, den nattklubb huvudpersonen kretsar kring. Fokus på överlevnad och hemskheter tappas relativt snabbt och boken känns bitvis forcerad och onödigt lång i kontrast till innehåll.

Slutord: Mörk stad börjar lovande och fortsätter trevande. Det är intressant berättelse och hade kunnat bli så mycket mer. Med mer gediget (eller åtminstone något) arbete från en seriös redaktör hade det här kunnat lyfta till fina höjder!

Mörk Stad får 2 av 5 pannkakor.

Recension: Eldslandet

Eldslandet, skriven av Pascal Engman

Jag lyssnade på uppföljaren först. Dumt? Kanske. Eldslandet följer den hårdnackade kommisarien Vanessa Frank. Jag både älskar och ogillar henne här. Hon är självständig och cool men på gränsen till olidligt kaxig – det är betydligt bättre ställt med det i uppföljaren.

 

Klockhandlare i Stockholm rånas och vi vävs in i illegal handel med organ. Pascal förmedlar skickligt spänning och introducerar intressanta karaktärer.

Det tar dock ett tag innan handlingen verkligen tar spinn och jag känner hatkärlek till Vanessa. Hon är självständig och cool, främst i uppföljaren, men lyckas här nästan bli lite för mycket, vilket för mig bitvis stjäl momentum.

Eldslandet får 3,5 av 5 pannkakor.

Recension: Karne – Skriet från häxberget

Karne – Skriet från häxberget, av Kristina Suomela Björklund

Alla har hört talas om häxprocessen, när häxorna brändes på bål och utsattes för diverse andra hemska tortyrmetoder och avrättningar till följd av vidskepelse.

Saxat:

“Vad skulle du göra om du hamnade i tiden när jakten på häxor var som värst och du själv blev jagad både då och i nutid? Märit och hennes kollegor på Ödets förlag får besök av en gammal kvinna som berättar en aldrig tidigare avslöjad historia om häxprocesserna i Ångermanland. Hon vill att de ska skriva den åt henne. Efter besöket börjar Märit drömma mardrömmar så verkliga att det känns som om hon upplever dem på riktigt.”

I Kristinas roman färdas vi mellan nutid och dåtid. Det är en riktigt spännande och ibland obehaglig berättelse som håller intresset uppe rakt igenom. Inte minst är det oerhört intressant med en bok om häxprocesserna, en mörk del av mänsklighetens historia som åtminstone jag aldrig läst om i en fiktiv berättelse.

Det är välskrivet, konstant spännande och karaktärerna är intressant. Jag älskar hur Kristina fått till kombinationen av fiktion och något av ett tidsdokument, det här är ju trots allt något av en skamfläck i historien. Jag kan emellanåt störa mig lite smått på “tidsresorna” även om författaren faktiskt lyckas få till det överraskande bra. Det blir aldrig förvirrande och de spelar en avgörande roll i att föra den fascinerande handlingen framåt.

Jag hade dock gärna sett att delarna som utspelar sig i dåtid hade fått ta ännu större plats – det ska ni dock inte läsa som en negativ kommentar – boken hade gärna fått vara längre. Så pass fascinerande är det.

Uppläsningen av Marie Oliv är godkänd, men lämnar något mer att önska.

Karne – Skriet från häxberget, får 4 av 5 pannkakakor. 

Ser verkligen fram emot att få lyssna på den fristående uppföljaren…

Recension: Evig Natt

Evig natt, av Michelle Paver

Hur klarar min sig fyra månader ensam i mörkret? Jack beger sig ut på en resa till Spetsbergen i Norge. Han ser en mörk gestalt krypa upp ur havet , men vågar inte berätta för de övriga. Därefter lämnar de en efter en och till slut är Jack ensam kvar Där finner han sig på randen till galenskap.

Evig natt är en psykologisk och oerhört mysig berättelse om ensamhet och skräck.

Den påminner bitvis en del om min egen filmfavorit “The thing”, även om den aldrig urartar i mycket våld. Nej. Det är krypande, psykologiskt obehag som tar oss igenom denna berättelse. Det här är en av de finaste skräckberättelser jag tagit del av.

Evig natt får 4 av 5 pannkakor.

Till startsidan