Showing all posts in Okategoriserade

Mitt ibland oss, av Evin Cetin och Jens Liljestrand

Advokaten Evin Cetin ger oss en skrämmande och fascinerande inblick i gängkriminaliteten. Boken är skriven tillsammans med prisade journalisten Jens Liljestrand.

Om boken

“Hur blev dödsskjutningar bland unga män en del av vardagslunken i ett av världens rikaste länder?

I sitt jobb som advokat har Evin Cetin mött såväl offren som förövarna i det gängvåld som skakat om vårt svenska samhälle. I “Mitt ibland oss” träffar hon huvudpersonerna själva: dem som beställer morden, dem som lever med ett pris på sitt huvud och dem som rekryterar narkotikans barnsoldater. Genom deras berättelser kastar Cetin nytt ljus på frågan ingen verkar kunna besvara: Vad är det som händer – och går det att stoppa?”

 

The more the merrier

Mitt ibland oss har flera inläsare. Anja Lundqvist, Jens Liljestrand, Philomène Grandin, Roy Rizk samsas om ordet. Anja läser in själva grundberättelsen. Evin har träffat och intervjuat ett flertal människor involverade i dne här världen. Roy ger röst åt de manliga busarna medan Philomène tar de kvinnliga perspektiven. Ett grepp jag gillar skarpt.

 

Knock-out

Det här är, som rubriken avslöjar, inget annat än en knock-out. Ett slag i magen. Det här är en förbaskat fascinerande och skrämmande bok. En värld så nära min egen men ändå så långt bort. Premisserna för livet de här människorna lever, främst killar, är så mörka. Man gör allt för pengar – och pengar tjänar man i massor om man gör rätt. Och tar risker. Och risken? Att få en kula i pannan, eller att någon i familjen råkar bli collateral damage. Det är intressant att följa och ta del av den här sidan av samhället. Bristen på respekt för mänskligt liv är nog det som skrämmer mest. De som är något äldre, och då snackar vi ju snubbar i sådär tjugofemårsåldern, som beskriver hänsynslösheten hos den yngre generationen. Att det någonstans funnits någon form av “hederskodex” kring att barn, gamla och kvinnor – utomstående – inte ska komma till skada. Att den nya generationen utan problem kan peppra en lägenhetsdörr med automatgevär utan en tanke på vilka som befinner sig på andra sidan utöver deras måltavla.

Det är sällan jag dras in i en bok på det här viset. Jag är verkligen helt fast från första stund. Evins perspektiv och hennes personliga reflektioner är oerhört intressanta att ta del av. Och vi kan lugnt säga att det inte är något fint framtidsscenario som målas upp. Vi lever i en vardag där dödsskjutningar tillhör vanligheten, där man knappt ens reagerar över såna inslag i nyheterna. “Jaha, idag igen?” Och begrepp som självsanering. Skrämmande. Men det är ju så: Så länge det finns efterfrågan på droger existerar gängen. Och för en som levt ett liv förskonad från allt vad droger heter är det ganska läskigt – men föga överraskande – hur utbredd användningen är hos gemene man. Jag säger inget om det i sig – Jag skiter fullständigt i om folk drar i sig näsgodis på löpande band. I praktiken. Vi vet väl alla att alkohol hade blivit totalförbjudet om det introducerats i samhället idag och inte redan varit en vedertagen självklarhet? Vem som missbrukar vad bryr jag mig inte om, däremot har jag oerhört svårt att förstå hur man kan köpa på sig eller nyttja substanserna med vetskapen om industrin som ligger bakom och alla offer den skördar. Nog om nog.

Mitt ibland oss är en av de starkaste böcker jag lyssnat på i år.

Fullpott. Mitt ibland oss landar på 5 av 5 pannkakor.

Inertia, av Johan Daisne

En flamländsk klassiker, nu på svenska. Johan Daisne (1912-1978) bjuder oss på tågresa.

Om boken

“I enlighet med tröghetslagen – inertia – tenderar en rörelse att fortsätta en stund även efter det att den har avslutats, som till exempel när en motor stängs av.

En man sitter på kvällståget efter att ha föreläst i grannstaden. Han slumrar till som hastigast, och när han vaknar är tågvagnen helt stilla. Vad som först inte verkar uppseendeväckande framstår snart som väldigt besynnerligt – sover verkligen alla? Hur länge har han själv egentligen sovit? Ljuset och det förbipasserande landskapet utanför tågfönstret tycks inte alls stämma överens med klockans läge. Är hans resa ens verklig?”

 

Konduktör Winclair

Lars Winclair står för inläsningen av Daisnes klassiker. Ni som följer bloggen vet sedan tidigare att Winclair är en av de inläsare jag verkligen kommit att tycka om. Han gör en suverän inläsning!

 

Tröghetståget

Som framgår i beskrivningen är alltså inertia ett annat ord för tröghetslagen. En lag som beskriver hur trög en författare emellanåt känner sig när han sitter med ett manus som inte rör sig framåt. Nä. Inte riktigt, men. Inertia är en kort roman. Eller kortroman, om man inte särskriver. Inslag av magisk realism och lite Inception-feeling. Språket är vackert – det kan vi tacka översättare Urban Lindström och framlidne Daisne för. Karaktärerna vi möter är trevliga och det blir en ganska besynnerlig resa vi får åka med på. Men lite fantasieggande och intressant.

Jag ska ärligt säga att jag inte riktigt vet vad jag egentligen ska tycka om Inertia. Jag har lyft positiva saker och håller fast vid att det finns något intressant i den och att den är välskriven. Och återigen med en väldigt trevlig inläsning av Winclair. Men berättelsen lämnar mig inte med några större intryck även om det är både filosofiskt, fint och existentiellt.

Inertia landar på 3 av 5 pannkakor.

X, av Pascal Engman

Pascal Engman är tillbaka med den femte boken om Vanessa Frank. Yippie!

Om boken

“Sport- och spelindustrin exploderar, men bortom onlinebettingen finns en underjordisk marknad där de stora transaktionerna sker genom matchfixning, våld och korruption.

En mördad fotbollsfru i en lyxvilla på Lidingö. En pojke i förorten med en framtid som idrottsstjärna. En utstött mellanstadielärare som drömmer om att bli sedd för den hon är. I den senaste delen i serien om Vanessa Frank vävs deras historier samman till ett fartfyllt drama och en omöjlig ekvation. Nu måste polisinspektör Vanessa Frank hitta den okända variabeln X innan det är för sent.”

 

Testo-Sauk

Stefan Sauk är en omåttligt populär inläsare och har lånat ut sin testosteronstinna röst till samtliga Engmans böcker. Personligen kan jag tycka om det dramatiska i tonen när han läser “brödtexten”, men när det kommer till karaktärer blir det väl mycket teater. Främst när det ska imiteras förortstugg – eller kvinnorna som ibland låter snudd på förlöjligande. Smak/bak you know.

 

Pascal, ditt satans geni

Det har väl knappast undgått någon att Pascal Engman är ett av de största namnen bland svenska författare? Har ni missat det så missade ni troligen även spårvagnen som rullade genom stan brandad med hans nuna och bokomslaget till X inför release. Och att han blivit så pass stor (sedd till popularitet, inte BMI, hö hö) är lätt att förstå. Han är en av mina personliga favoriter med fantastiska böcker som Patrioterna, Rått kungen och Till minne av en mördare (co-effort mellan honom och Johannes Selåker, rec. anm).

X är inget undantag. Det är en lång bok och såna tenderar att kunna göra mig lite otålig – jag vet att per andra recensenter anmärkt på det. Men intrigen är så pass intressant, drivet så stort och pulsen så hög att det inte gör något. Engman svingar med svenska språket som om det vore en enkelt manövrerad lian. Det märks även att han lägger ned betydande tid på research (medan en annan författare ofta men inte alltid googlar fram svaret på livets frågor som “hur smakar människokött”, “varför flyter en oljetanker som väger femtusen ton” och så vidare). Rent intrigmässigt tilltalas jag snäppet mer av tidigare nämnda Patrioterna och Råttkungen, även om inblicken i sportvärldens baksida är förbaskat mörk och fascinerande.  Och det är i vanlig ordning bitvis ganska våldsamt. Och i X förekommer det sex! Framåt slutet av boken används vid två tillfällen ett litet trick som gjort sig känt genom exempelvis otalet Bond-filmer, jag tänker inte spoila och jag kan inte heller bestämma mig för om det är snyggt eller känns lite billigt. Men underhållande är det och med tanke på hur jävla bra den här boken är så trissar jag inte upp mig på en sådan detalj. Men jag måste välla få gnälla?

Pascal Engmans X landar på 4,5 av 5 pannkakor.

Julakuten för ensamma hjärtan, av Callum Bloodworth

He’s back. Mannen med Bondskurks-namnet som förklätt sig till feelgood-författare. Callum Bloodworth återvänder för att sprida glädje. Och sukta med bakverk.

Om boken

“Elsa och Sophia har fått den galna och härliga idén att skapa ett julfirande på hjul. Ett julfirande för alla som är ensamma eller ledsna. Men Sophia måste plötsligt åka och ta hand om sin mamma, och Elsa står ensam precis när projektet ska dra igång. Hon som inte riktigt känner sig som eldsjälen i detta. Kommer hennes besök att bli uppskattade eller kommer alla bara att tycka att hon är en galning med skåpbil som tränger sig på när de är som mest sårbara?

Som om inte det vore nog måste hon dessutom jonglera en surmulen tonåring, en översocial granndam och en misstänksam äldre herre som verkar arg på precis allt och alla. Och en tomte som skulle kunna ha dejtingpotential men som hon faktiskt inte vet hur han ser ut under masken.”

 

Inläsning för ensamma hjärtan

Charlotta Jonsson står för inläsning. Hon är en ny bekantskap för mig men har läst in en määäängd böcker. Jag tycker att hon passar materialet bra. Inledningsvis tycker jag att det kanske låter lite… Opersonligt? Men det tar sig, eller jag vänjer mig, eller så ändrar jag mig. Jag vet inte. I slutändan tycker jag hur som helst att hon passar väldigt bra. Det var poängen. Så. Get on with it, skriker publiken.

 

Humor, känslor och bakverk

Rubriken hade passat lika bra till hans förra (och helt fantastiska) 36 frågor om kärlek. För det märks, inte bara om man stalkar Callums insta, att han älskar bakverk (främst croissanter) minst lika mycket som karaktärerna i hans böcker. Och det är kul. Fetischer ska man ha, har jag hört!

Det här kanske skulle kunna kallas för en rent själslig uppföljare till tidigare nämnd bok, för mycket känns igen. Den härliga humorn. Kärleksbekymren. Känslostormarna. Och bakverken. Och på tal om känslostormar – Callum är duktig på att leka med våra känslor, även om “Julakuten” kanske inte gör det lika mycket som “36 frågor… “. Det här är en finstämd, julig och hjulig (hö hö hö, pappaskämten samlas på hög, det går bra nu) berättelse som mestadels är underhållande och mysig. Men ja, det glimmar till med sorgliga och vackra ögonblick, precis som jag väntat mig.

Idén i sig är riktigt härlig och kanske rent av lite originell, med ett medmänskligt, varmt budskap. Kärleksintrigen är rätt kul den med – och då ska ni ju också tänka på att det här är en genre jag inte direkt lyssnar sönder – även om det blir lite förutsägbart. Men vad gör det när man blir rejält underhållen? Till skillnad från föregående bok blir det kanske inte riktigt lika Love Actually-smörigt kring upplösningen. Callum har en förmåga att fånga mitt intresse med sina små gimmicks. Det ligger i rapp dialog, karaktärer man gillar och tar till sig – och den där kärleken till både julen och författarskapet som blir bokens bultande hjärta.

Finfint, lord Bloodworth.

Julakuten för ensamma hjärtan landar på 4,5 av 5 pannkakor.

Bortom Dimön, av Mariette Lindstein

Den sjätte boken i serien om sekten på Dimön.

Om boken

“En julinatt för femtio år sedan förändrades Dimön för alltid

Julia har lämnat Dimön bakom sig, men så får hon ett desperat telefonsamtal: Franz Oswald, den före detta sektledaren, har låst in sig i källaren på herrgården och vägrar att komma ut. När Julia motvilligt återvänder till ön för att övertala honom att avbryta sin självvalda isolering förvandlas det som skulle ha varit en snabbvisit till något helt annat. En anonym källa tipsar tidningen hon jobbar på om ett femtio år gammalt olöst mysterium på Dimön.

Tre tonårsflickor försvann spårlöst en natt i juli. Händelsen skakade det lilla samhället då, numera är det något man ogärna pratar högt om. De vidskepliga byborna verkar tro att öns vålnad, Grevinnan, lockade flickorna till klipporna, där de hoppade mot sin död.

Julia börjar få makabra ledtrådar från någon som driver på utredningen idet fördolda. Samtidigt ruckas Franz i grundvalarna när sanningen bit för bit avslöjas och spåren leder till herrgården och hans sadistiska pappa. Alltmer växer Franz övertygelse om att hans eget beteende är nedärvt genom generationer av outsäglig ondska.

Vad hände egentligen den där natten för femtio år sedan? Och vem är det som lurar i skuggorna och bevakar Julias minsta steg?”

 

Duetten om Dimön

Likt i de två senaste böckerna läser Gunilla Leining och Björn Wahlberg in varsitt perspektiv här och ni två som följer mig med vet vid det här laget att jag är oerhört svag för när en bok har fler än en inläsare. Och ja, det fungerar suveränt. Inte minst med tanke på att det är två förbaskat duktiga inläsare.

 

Fortsatt dimmigt på Dimön

Jag fascineras av Lindstein. Jag minns att jag runt bok fyra började tänka “Men vad kan finnas kvar att berätta? Låt en bra berättelse ligga när den är klar!”. Men så är vi tillbaka på Dimön för sjätte och potentiellt näst sista gången. Med Franz, Julia och de andra. Och återigen fascineras jag av Lindstein. För när jag blir rädd att hon ska trampa för välkänt vatten och bli tjatig lyckas hon återigen vrida om skruvarna ett par varv och förnyar berättelsen om Dimön, bevisar att det finns mer att berätta. Det är snyggt. Och jag dras in. Även om jag faktiskt känner av genom boken att “det här borde lida mot sitt slut”, för det är ju nåt med bokserier som pågår länge. Men vid det här laget känner man Franz & Co ganska väl och ändå lyckas man blir liver överraskad. Karaktärernas fördjupas än mer och nytt intresse väcks – även om jag kanske inte är helt övertygad när det kommer till just sektledarens psykologi. Men det funkar, mer än bra!

Intrigen i den sjätte delen är genomtänkt och välskriven som alltid. Tempot är trevligt och vändningarna likaså. Snacket om Franz “preferenser” kanske blir lite tjatigt, men inget som stör. Intrigens upplösning är vacker och lite filmisk. Jag kanske ifrågasätter trovärdigheten i den något, men väljer att lämna det där för att det fungerar så fint dramaturgiskt och känslomässigt.

Lindstein lyckas alltså fängsla mig på Dimön för sjätte gången. Duktigt!

Bortom Dimön landar på 4 av 5 pannkakor.

Spindeln, av Lars Kepler

Makarna Ahndorils pseudonym, Sveriges kanske största författarskap, är tillbaka med den nionde boken om Joona Linna & kompani.

Om boken

“För tre år sedan fick Saga Bauer ett vykort med en hotfull text om en pistol med nio vita kulor – varav en väntar på Joona Linna. Det stod att hon var den enda som skulle kunna rädda honom. Hon visade kortet för Joona, men tiden gick och hotet bleknade som en meningslös provokation. Fram till nu.

En säck med en nästan fullständigt upplöst kropp hittas fastsurrad i ett träd i Kapellskär. På mordplatsen återfinns en mjölkvit patronhylsa. Via komplicerade gåtor börjar en bestialisk förövare ge polisen möjligheten att stoppa serien av mord.

Joona Linna och Saga Bauer kämpar sida vid sida för att lägga pusslet och rädda de utsedda offren innan det är för sent. Den våldsamma jakten blir alltmer desperat. Kanske är denna seriemördare omöjlig att stoppa, kanske sitter de redan fast i spindelnätet.”

 

Malmsjö, din dramatiske fan

Jonas Malmsjö, denna gigant. En av de absolut bästa inläsarna. Han gör nog sällan lyssnarna besvikna. Karl’n skulle kunna läsa New York-börsen för en sifferblind och ändå trollbinda. Typ.

 

Linna den nionde

Detta är alltså den nionde boken om Joona Linna och hans vänner (låter som titeln på en barnfilm, jag vet). Det är den tredje i serien jag lyssnar på. Riktigt varför jag hoppade in först i Lazarus kan jag inte svara på och någon gång ska jag börja från start. Jag har både gillat och varit hård mot de två jag tidigare lyssnat på.

I Lazarus slogs jag hur avtrubbad allt grafiskt våld fick en att känna sig efter ett tag. Spegelmannen var kanske lite “snällare”. I Spindeln upplever jag det inte heller riktigt lika brutalt. Visst är det mycket äckel, visst är det rått och våldsamt, men jag upplever det inte lika spekulativt som tidigare – möjligen med reservation för visst sexuellt våld.

Spindeln bjuder på en hel del spänning. Pseudonym-makarna visar än en gång varför de lyckats trycka fram en av Sveriges största succéserier. Man blir lätt fastnaglad när det blir spännande – och det blir det ganska ofta. Det är förbaskat välskrivet – även om jag ibland kan störa mig på nivån för intrigen relativt onödiga detaljer som emellanåt tar upp lite väl mycket fokus. Som min syster sa när vi diskuterade Spindeln: Man hade utan problem kunnat kapa bort två-tre timmars speltid genom att klippa bort överflödiga detaljer. Det ligger något där. Det stör kanske inte onödigt mycket, men det kan få mig att bli lite otålig. (Vi får exempelvis via “allvetar”-perspektivet veta att Tenstas ortnamn härrör från 1500-talet och kan ha något med fiskeredskapet Tena att göra. Tack, tror jag?) Och det återspeglas lite i karaktärerna. Kepler är förbaskat bra när det kommer till karaktärer (även om jag tycker att Joona Linna är rätt tråkig, tack och lov då för Saga Bauer!). Man gjuter liv i så gott som varenda karaktär som seglar förbi, oavsett om det är en återkommande eller någon som är med en kort stund. På gott och ont, vill jag säga, för även här kan detaljerna ta över. Är jag överdrivet intresserad av att få ta del av en liten birolls barndomsminnen som egentligen inte tillför något till berättelsen? Nja. Men det hör till på nåt sätt och blir både charmigt och störigt på samma gång.

Det här låter ju bitvis som en sågning och det blir kanske naturligt att jag går in mer på djupet och blir gnällig när det gäller en bok, eller bokserie, som tokhyllas likt denna. Men. Jag tycker väldigt mycket om det här. Det är snyggt, mörkt och förbaskat välskrivet. Ganska smart och oförutsägbart också. Och bitvis riktigt jäkla nagelbitar-spännande. Duon bakom pseudonymen vet hur man levererar spänning.

Nu kanske ni vill påtala att jag, som klagat på längden och onödiga detaljer, borde kapa ned längden och sudda ut onödiga detaljer i den här recensionen? Ja. Det kanske jag borde. Och det kanske jag hade gjort om det inte var för att jag fortfarande är lite traumatiserad efter den där gången då jag som sju- eller åttaåring satt och studerade en gammal frimärkessamling tillsammans med min far och vi tittade på ett specifikt frimärke från Andra världskriget med en bild på en viss mustaschprydd, vattenkammad barsk herre. Den natten hade jag en av mitt livs värsta mardrömmar där Hitler återuppstod i lekrummet på fritids och hasade efter mig, väsandes, för att förvandla mig till någon form av zombieskitunge att lobotomera för att ha med i sitt odöda krig mot allt gott i världen. Såg ni vad jag gjorde där? Ju-uust det. Och ni läste. Och ni gillade. #kepler

Spindeln landar på 4 av 5 hårda pannkakor

Malma Station, av Alex Schulman

Schulman är tillbaka med en ny vemodig roman.

Om boken

“Alex Schulmans nya roman utspelar sig på ett tåg. Fem personer är på resa genom Sverige: ett gift par i kris, en ensamstående far och hans dotter, och en kvinna som söker svaret på en gåta som hennes mamma lämnat efter sig.

De reser alla mot Malma station och varken de eller läsaren vet hur deras öden hänger samman, eller anar att det som händer på slutdestinationen kommer att omdefiniera deras liv. Malma station är en drabbande berättelse om familjehemligheter och oförrätter som gått i arv genom generationer – och jakten på sanningen som kan förändra allt.”

 

Den perfekta rösten för jobbet?

Kristofer Kamiyasu står för inläsning. Han golvade mig första gången – då var det Anders Fagers novellsamling “Kaknäs sista band”, som Kamiyasu skötte helt fantastiskt. Malma Station är inget undantag. Han gör ett suveränt jobb med precis rätt känsla och tonläge. Love at the first syllable.

 

Vemod, vemod, vemod

Jag hade ingen direkt relation till Schulman innan jag lyssnade på hans “Bränn alla mina brev”. Inte mer än att jag sett honom i tidning, på tv och visste att han och Sigge har en populär podd som jag aldrig lär förstå mig på. “Bränn alla mina brev” var förbaskat stark och bra. Uppföljaren “Överlevarna” var intressant men föll mig inte helt i smaken. Inför “Malma station” känner jag lite samma sak. Men först: Schulman golvar mig bitvis med sitt språk. Han skriver verkligen förbaskat vackert – och det var nog en av de saker som överraskade mig när jag lyssnade på första boken – en fördomsfull bild baserad på ytliga iakttagelser och andra människors åsikter hamnade liksom på ända. Karl’n har ju doktorerat i ordsvängeri! Och här är det exakt samma sak. Det är vackert. Det är melankoliskt, tungt, poetiskt och ganska grått. Alla karaktärer bär sina bördor och är ganska trasiga och sorgliga. Några av dem väldigt fina – och det finns några riktigt vackra ögonblick i “Malma station”, men på det stora hela fastnar jag inte. Eller jo. Jag klamrar mig fast vid språket och de vackra beskrivningarna. Ibland i det sorgliga. Men ibland blir det för mycket och det händer samtidigt för lite. Ett par passager kring en av karaktärernas utåtagerande gränslöshet är både komiska och nattsvarta på samma gång, men… Det blir ärligt talat aldrig särskilt intressant. Jag vet inte riktigt vad jag har att vänta mig av intrigen och kommer efter hand på mig själv med att inse att jag inte riktigt bryr mig. Det här kanske helt enkelt inte är för mig.

Malma station vinner på språk och en fantastisk uppläsare och landar på 3 av 5 pannkakor.

Elden ska falna, av Linda Ståhl

Ståhls debut Syndaren ska vakna nominerades till Crimetime Awards Årets deckardebut. Hur håller uppföljaren?

Om boken

“Ett flyktingboende brinner ner. När elden lagt sig upptäcks kvarlevorna av ett spädbarn i askan. Ingen vet var barnet kommer ifrån, eller vilka föräldrarna är. Kort därpå hittas en ung mamma på stranden i Höllviken, mördad.

Kriminalchef Reub Thelander leder den komplexa mordutredningen tillsammans med kollegorna vid Vellingepolisen. Parallellt ställs de inför svåra dilemman. Estrid Berg är precis på väg att återgå i tjänst efter sin föräldraledighet när en katastrof inträffar. Claes Trygg inleder en förbjuden relation med en kvinna som förekommer i utredningen, en överlevare med mer mörker i sitt förflutna än han först förstår.”

 

Lyckat med Lyckow

Veteranen Maria Lyckow står för inläsning. Gör ett suveränt jobb. Märkligt att det talas rikssvenska i Skåne, men ganska skönt!

 

Pulshöjande normbryt

Precis som i första boken följer vi icke-binära Reub Thelander och bjuds på så vis på en typ av karaktär som genren (och litteraturen i stort, kanske kan tilläggas) inte är bortskämd med. Reub är en stark, smart och intressant karaktär och tema transfobi som tas upp är intressant, men tar ingen större plats. Jag var väldigt förtjust i Linda Ståhls debut som var välskriven och smart. Uppföljaren är faktiskt ett snäpp bättre. Intrigen är intressant, mörk och medryckande. Tema utsatthet gestaltas på fler än ett sätt och ur fler än ett perspektiv. Det är aktuella teman som tas upp överlag och karaktärerna känns alla levande och intressanta. Och när det kommer till karaktärer så ska sägas att det bitvis är ganska många livsöden att hålla koll på – Och det här kan lätt bli ett problem och i värsta fall sinka en intressant historia när man stundtals tappar bort sig – Tack och lov är Ståhl så pass duktig i sitt upplägg att det inte är några problem att hålla isär ensembeln. Välskrivet, pulshöjande, medryckande – och i vissa mörkare delar kokar blodet nästan.

Elden ska falna är en förbaskat bra uppföljare som lovar gott inför kommande delar – och nog lämnas vi med ett par cliffhangers på det rent privata planet efter huvudintrigens upplösning?

Elden ska falna landar på 4,5 av 5 pannkakor