Det vita spöket, av Peter Johansson

Det vita spöket är den direkta fortsättningen på Johanssons spännande och brutala debut Och sen så är jag död.

 

Om boken

“Efter att mot alla odds ha överlevt ett ohyggligt övergrepp lever Elin ett tillbakadraget liv där hon bearbetar sitt trauma och bidar sin tid. När hon plötsligt nås av fruktansvärda nyheter om en vän, ger hon upp sin dolda tillvaro för att skipa sin egen rättvisa.

Ett skoningslöst överfall tvingar in Stockholmspolisen Eric i en akut livskris. När sedan hans ärlighet blir ifrågasatt från flera håll väljer han att ge alla fingret och istället börja söka efter kvinnan han aldrig riktigt kunnat glömma.

Gangsterrapparen Mohammad avtjänar ett flerårigt straff på sluten anstalt. Samtidigt som hans musik gör succé på topplistorna kan han inte släppa tanken på de gängbröder han fintades att elda upp under en musikvideoinspelning. Då polisen inte gör tillräckligt för att lösa fallet tror sig Mohammad ha löst mysteriet på egen hand och beordrar sina soldater att hämnas hänsynslöst.”

 

 

Vinkla den som Winclair

Lars Winclair har kommit att bli en klar favorit och han växer för varje inläst bok jag lyssnar till. Han gör det här suveränt. Skönt att man kirrat bra volym på ljudet som var riktigt, riktigt lågt trots högsta volym på del ett så att man får njuta av Winclairs stämma på allvar.

 

 

Ett fucking kampsportsspöke

Jag ska börja med att påtala en sak: Att kalla detta för en fristående uppföljare känns fel. Vi får tillbakablickar till vad som hänt så att det går att läsa/lyssna på utan att plöja ettan, men jag tror inte att man har lika stor behållning utan den som grund. Vi återser alla fortfarande levande karaktärer och även om Spöket tar vid två år efter första boken så är det i grund och botten en direkt fortsättning på den händelsekedjan. Dessutom är första boken väldigt spännande och välskriven, så det vore synd för ny publik att missa starten. Nog om det.

Det första som slår mig är att Johansson har ett jävla driv i sitt skrivande. Det är inte många lugna stunder och det är således aldrig tråkigt. Fullt ös, vilket jag gillar. De Lapidusluktande greppen återkommer här. Åsikt: Delad. Det är kul när det passar in och bryter av på ett effektivt sätt, men ibland blir det kanske lite för ofta förekommande. Läge: Svårt. Men i övrigt så tycker jag att det flyter på riktigt bra och jag tycker mig märka en utveckling i det språkliga som var riktigt bra redan i första boken. Och återigen: Spänning finns det gott om här för den som söker det.

Det är dessutom oförutsägbart, ännu ett stort plus. Även om man naturligtvis förstår varthän det hela barkar så lyckas Johansson gira oväntat vilket alltid är trevligt. Det finns händelseutvecklingar som överraskar rejält (varför tog du inte hissen upp istället för balkongvägen, dumfan?) Och som många känner till är jag väldans svag för revenge-thrillers.

Precis som i första boken drar det rätt tydliga högervindar genom samhällskritiken och de flesta vita karaktärer i boken tycks kryssa lika på valsedeln. Det är å andra sidan inget ovanligt att författare tillämpar egna åsikter på sina verk, det gör jag också. Ibland omedvetet. Jag väljer att se förbi det och bedöma helt utifrån kritieriet fiktiv hämndthriller.

Sen har vi det här med karaktärerna. De är väldigt välskrivna och intressanta allihop. Elin är en hård, hämndlysten jävel som man lätt tycker om. Mohammad är ett riktigt praktsvin och en intressant antagonist. Och så har vi antihjälten Erik. Jag fick för mig att han var lite sympatisk i första boken tills jag läste min recension och insåg att han inte alls var det. Han är en, vad ska vi säga? En korkad version av Silfverbielke med både rasistiska, sexistiska och homofobiska tankegångar – eller va’ fan. Han verkar ärligt talat avsky de allra flesta, bortsett från Elin som fascinerar. Men det beror nog mest på att han vill doppa batongen. Vilket han gör, men kanske inte med just henne … Mycket av hans driv verkar vara just knulla och han är genomgående väldigt osympatisk. Vilket såklart gör det både provocerande och intressant att följa honom – Snyggt!

Mohammads lilla flyktplan är ju för övrigt väldigt underhållande. Likaså många av de filmreferenser som rasar förbi.

Precis som första boken så är det bitvis väldigt rått och mörkt. Inte mig emot, även om jag har väldigt svårt för alla typer av övergreppsscener, och sånt förekommer även här om än inte lika utstuderat som i första delen.

Det vita spöket hamnar för övrigt troligen på topp fem över böcker med flest svordomar. Något jag kan tycka är rätt kul, som också tenderar att skriva in jävligt mycket svordomar i mina fucking böcker, men jag tror att en noggrannare genomgång från förlagets redaktör och korrekturläsare hade kunnat banta ned ett visst överflöd. Där faller med andra ord ingen skugga på författaren. Mitt senaste manus förlorade exempelvis åtminstone trettiofem svordomar när redaktören fick säga sitt.

Något jag dock blir lite less på är beskrivningar av de kvinnor som förekommer i boken. Fullt medveten om att vi har att göra med osympatiska, hemska antagonister och antihjältens respektive perspektiv så blir det för mycket om välformade tuttar, batonger som ska doppas och sugas, sprut i gomspalt och beskrivningar av analöppningar med mera. Jag förstår poängen, men jag upplever det ofta som väl explicit, bitvis på gränsen till frossande i onödiga detaljer. Det är å andra sidan en högst personlig åsikt och behöver inte vara något som stör andra överhuvudtaget.

Ovan stycke kanske låter väldigt hårt. Jag vill dock poängtera att jag hellre lyssnar på böcker som får mig att tänka till eller som provocerar än konsumerar något som inte alls stannar i tankarna. Det vita spöket är en bok som, precis likt debuten, stannar kvar i tankarna av en mängd olika anledningar. Bland annat för att den är förbaskat spännande och medryckande.

Puls: Death metal-snabb. Underhållningsfaktor: Hög.

Det vita spöket landar på 4 av 5 pannkakor.

Mord, det är mord, av Lena Risberg

Det här är Lena Risbergs första bok i serien om Bim & Ninnis. Pusseldeckare blandat med mysdeckare skulle jag kalla det.

 

Om boken

“Utanför en tvättstuga i bostadsrättsföreningen Konvaljen på Södermalm i Stockholm hittas en illa omtyckt granne död. Det ser ut att ha varit en olycka men bästa väninnorna Ninni och Bim tror annorlunda – de misstänker att en mördare går lös!

I boken Mord, det är mord! får vi i sällskap av Ninni och Bim, två färgstarka kvinnor som har en tendens att hamna i dråpliga situationer, stifta bekantskap med udda grannar. Mordmysterier varvas med lite historia, anekdoter, nostalgitrippar och ett och annat matrecept.”

 

Mys-Leining

Gunilla Leining står för inläsning. Hon gör det super. Mer behöver inte ordas i ämnet.

 

Början på en trevlig vänskap

Jag gillar det här. Det är en ganska kort bok, vilket jag gillar, och fylld med trevligheter. Den är rappt berättad och språket flyter på finfint. Det är underhållande och innehåller en hel del trevlig humor. Det förekommer även såna där film- och seriereferenser som jag gillar.

Intrigen i sig är ganska enkel, men upplägget funkar bra. Jag förundras lite över att Risberg lyckas fylla den här boken med så mycket trevliga vändningar och utveckla en riktig pusseldeckare på så pass kort speltid. En stor eloge för det. Karaktärerna är trevliga och känns trovärdiga och dialogen tycker jag är riktigt välskriven.

Det förekommer några onödiga upprepningar som jag förstår ligger kvar till följd av den egna författarblindheten – Något en person med objektiva ögon, säg en redaktör, hade kunnat snappa upp. Det är dock inget som stör mig eller förtar upplevelsen. Får man följa med på en så pass trevlig och underhållande resa så har man överseende med småsaker.

Jag ser fram emot att få lära känna Bim & Ninni mer i uppföljarna.

 

Mord, det är mord landar på 4 av 5 pannkakor.

Lova mig tystnad, av Mattias Edvardsson

Edvardsson är en av mina klara favoriter. Nu är han tillbaka med den fjärde fristående delen i Lundasviten. Klart man blir lite pirrig!

 

Om boken

“Jari och Maria befinner sig mitt i livet med lyckade karriärer och en välordnad tillvaro på vackra Stavstensudde i Trelleborg. Deras tonårsdöttrar Isabella och Amanda gör bra ifrån sig både i skolan och sina idrotter. På andra sidan stan bor Sasho och Linda i skuggan av den gamla gummifabriken. Egentligen hade de inte tänkt att bli långvariga på ICA, men nu har de passerat fyrtio och sitter fast. Sonen Niko är det stora glädjeämnet, duktig och disciplinerad. En sommarkväll träffas Amanda och Niko och det slår omedelbart gnistor om dem, men föräldrarna tycks inte lika nöjda med sina tonåringars förälskelse. Familjerna delar ett mörkt förflutet och det dröjer inte länge förrän livet vänds upp och ner, och snart är katastrofen ett faktum.”

 

 

När vi tre blir en

Tidigare har Edvardssons Lundasvit lästs in av tre (och senast i En Familjetragedi, hela fem!) uppläsare. Ett grepp jag personligen älskat. Det ger helt nya dimensioner till boken. Men jag vet att det stör somliga. Och jag kan tänka mig att produktionen blir väldigt dyr och kanske lite, lite jobbigare. Så. Nu har man låtit den fjärde boken vila på endast en man. Och där nånstans hör jag såklart Pablo Franciscos klassiska trailer-gag “One man, one desire”. Nog om det. Jonas Malmsjö axlar rollen och här utlovas ingen tystnad, men hans sedvanliga viskande i kapitel- och styckeslut. Skämt åsido. Jag älskar Mamlsjö. Han gör naturligtvis detta suveränt.

 

 

Lova mig ingen längre tystnad från Edvardsson

Som sagt. Edvardsson har med sin Lundasvit etablerat sig som en oerhört stark författare och i år är han dessutom dubbelaktuell i och med att första boken, suveräna En helt vanlig familj, kommer till Netflix. Den här gången står såklart åter familjer i centrum och det handlar kort och gott om två familjer från olika delar av Trelleborg men vars öden varit sammanflätade i decennier. I den här boken upplever jag att fokus ligger lite mer på ungdomarnas perspektiv än det gjort tidigare – men så var det också ett tag sen jag hade nöjet att lyssna på föregående böcker. Av den anledningen tycker jag att det vilar lite April, April över den här. Och inte som i det ordagranna aprilskämtet utan som i Edvardssons ungdomsroman som släpptes innan Lundasviten. Också den mycket välskriven och lyssningsvärd.

I vanlig ordning får vi en djupdykning i psykologin bakom karaktärerna och alla känns väldigt trovärdiga. Dialogen är som vanligt suverän och Edvardsson vet hur man bygger upp en smart intrig. Det är både sorglig, jobbig och underhållande lyssning som håller oerhört hög klass precis som jag förväntar mig.

Jag är inte lika “blown away” som jag blev av En helt vanlig familj, men så är det å andra sidan ofta. Det är svårt att toppa ett mästerverk. Missförstå mig rätt. Lova mig tystnad är en suverän bok på alla sätt och vis och den tar upp viktiga ämnen på ett bra sätt. Den har alla plus och förtjänar fler superlativ än jag vill skriva. Men den kommer inte riktigt upp i samma nerv som jag upplevde med främst En helt vanlig familj och Goda grannar, där jag nästan blev nervös och verkligen inte kunde sluta lyssna för att jag verkligen ville veta hur fasen saker skulle drivas vidare. Även här finns spänning och nerv, men det blir aldrig lika påtagligt för mig.

Tack och lov gör det inte så mycket för min del när vi har att göra med en sådan tangentmästare som Edvardsson. Nu får han gärna göra sina författargigg och signeringar så att han kan isolera sig och skriva nästa bok.

 

 

Lova mig tystnad landar på 4,5 av 5 pannkakor.

 

Götgatsbacken, av Viktor Adolphson och Hans-Olov Öberg

YB Södermalm och mästaren av drinkböcker gör gemensam sak och levererar en söderdeckare om ordningspoliser och lättkränkta skådespelare.

 

Om boken

“En bomb exploderar under småtimmarna på kändisrestaurangen Judas Lykta i Götgatsbacken. När en av delägarna hittas död bredvid champagnekylen spekulerar kvällspressen i ”Terrordåd”. Polisens utredare håller sig till brottsrubriceringen ”Mord”. Men vad är motivet? Har restaurangens ägare iscensatt ett väl utvecklat försäkringsbedrägeri? Eller är det utpressning? Kanske en hämnd riktad mot den överlevande grundaren för hans gränslösa livsstil? Samtidigt som polisens specialister driver sin utredning får Jon Smeds, polisman i yttre tjänst, en helt annan bild från sitt perspektiv bland uteliggare, smågangsters och flanörer. Tillsammans med sin handlingskraftiga och kvicktänkta kollega Emma Modig, kan han inte låta bli att nysta i de trådar som alltför lätt tappas bort i en traditionell utredningsapparat.”

 

 

Mannen för jobbet

Man har valt Fredde Granberg som inläsare och vilken fullträff det är (fullständigt opartisk kanske jag inte är som själv har honom som inläsare av Gourmand). Han passar materialet perfekt och kanske främst alla humoristiska, fyndiga utsvävningar.

 

 

En sprängfylld bag in box som smakar gott

Det finns mycket att tycka om här. Jag är personligen rätt less på standardböckerna om kriminalare som utreder brott. Att likt fantastiska serien Tunna blå linjen få följa med fotfolket på äventyr är ett genidrag. Det gör väldigt mycket för intresset och det faktum att Adolphson vet vad han snackar om sätter sin prägel på snutdelarna. Jag dras snabbt in i Öberg & Adolphsons värld. Det är rappt berättat och väldigt välskrivet. Intrigen i sig är inte särskilt avancerad, men sticker även den utanför träsket av mängddeckare.

Det finns ett bra driv i berättelsen men det är ingen direkt pulshöjande lyssning. Det är mer intressant än spännande. Låter det som två negativa saker så kan jag säga att så inte är fallet. Att spänningen inte är jättehög gör mig absolut ingenting. Det jag fastnar för är först och främst karaktärerna. Dolph Lundgrens fula kopia är en fullträff till antagonist. Jag gillar sättet han beskrivs. Han framställs liksom sympatisk men ändå inte, vi får en bakgrund som förklarar honom som person och mänskliggör istället för den gamla vanliga genomonda skurken. Likaså är den lättkränkta skådisen Sverker oerhört underhållande och jag kan se honom så tydligt framför mig. Vidare är Jon Smeds en bra huvudkaraktär och jag tycker att han lyfts fram på ett bra sätt med både styrkor och brister, men ärligt talat så är hans kollega Emma Modig den riktiga stjärnan. Hon är så jäkla genomhärlig att man skulle vilja ha en spin-off-serie med henne som huvudkaraktär.

Dessa härliga karaktärer är en av bokens största styrkor. Den andra är underhållningsvärdet. Götgatsbacken är en bok sprängfylld (höhö) av underbar, underfundig humor. Viktor har skrivit polisperspektiv och Hans-Olov hanterar the bad guys. De lyckas hålla samma kvalitet och likvärdig ton. Båda perspektiven är humoristiska men Hans-Olovs delar fullständigt dryper av det underfundiga och jag älskar det. Kanske dels för att det påminner väldigt mycket om mitt eget sätt att alltid krydda med underbar, ibland oväntad humor. Man skulle kunna säga att jag känner igen mig i hans sätt att leka med orden.

Kort och gott: Götgatsbacken är en suverän första del av en serie som jag kommer att följa med stor behållning.

 

Götgatsbacken landar på 4,5 av 5 pannkakor

Det sista livet, av Peter Mohlin & Peter Nyström

Första boken av succéradarparet Peter & Peter (mycket fina namn!). De är inne på del tre som i skrivande stund ligger etta på Storytel-toppen!

 

Om boken

“Dottern till VD:n för ett av Sveriges mest framgångsrika företag försvinner spårlöst i Karlstad. Hon tros vara mördad, men ingen kropp hittas.

Tio år senare vittnar FBI-agenten John Adderley i en uppmärksammad rättegång i Baltimore. I behov av en ny identitet kräver han att få bli placerad i Sverige, närmare bestämt i Karlstad. Staden han vuxit upp i, men inte besökt på tjugo år. John får ett nytt namn och ett jobb i cold case-gruppen som utreder det tio år gamla försvinnandet.

Det blir snart tydligt att Johns vilja att få komma till Karlstad och jobba med just det här fallet handlar om mer än att återse sitt barndoms Värmland. Samtidigt växer oron för att hans verkliga identitet ska röjas och han får allt svårare att balansera sina hemligheter.”

 

 

Brynolfson

Reine Brynolfsson står för inläsning. Han gör det väldigt bra som vanligt.

 

 

Karlstad, USA

Berättelsen om FBI-agenten som flyttar till Karlstad – Smaka på den premissen. Här bjuds vi på en underhållande men ganska mörk kriminalare, men det är ju ta mig fasen stoff till en svensk buskis. Jag tänkte lite på svensk-amerikanska Johan Glans-ledda Swedish Dicks. Nog om det. Adderley har svenskt påbrå och flyttar av olika anledningar hem till Sverige.

I bagaget har han alltså en ny identitet och ett personligt motiv att ge sig in i utredningen av ett gammalt cold case. Det är en väldigt intressant upptakt och jag dras snabbt in i intrigen. Slås fort gör man också av det faktum att dessa två Petrar skriver väldigt bra. De tappar mig en stund ett par-tre timmar in då jag börjar bli lite rädd att det här ska utvecklas till en standarddeckare av typen som jag kan lyssna igenom för att fem minuter senare ha glömt bort.

Men nej nej nej. Petrarna är bättre än så. De bygger upp det och, precis som citatet som nämns – “Just when I thought I was out, the pulled me back in”. Man bygger upp spänningen så jäkla snyggt. Intrigen bjuder på en hel del intressanta och oväntade svängar. Därtill är karaktärerna riktigt intressanta och trovärdiga – John Adderley som huvudperson växer väldigt snabbt (inte ordagrant, han är redan fullvuxen) och blir högintressant. Jag kan möjligen känna av att boken faktiskt är 16 timmar lång, även om jag inte kan säga att det finns någon passage som är i behov av häcktrimning. Tvärtom behöver vi nog den här uppbyggnaden och det är både underhållande, spännande och väldigt sorgligt. Den här duon kan leka med våra känslor och det är tecken på ett väldigt bra författarskap.

Jag lämnar denna första bok om Karlstads egen FBI-agent med en önskan om att snart (efter att ha betat av x antal andra böcker som pockar på uppmärksamhet i bokhyllan) få ge mig in i del två.

 

Det sista livet landar på 4 av 5 pannkakor.

Fångarna, av Per E Åsberg

En bok jag varit sugen på länge. Åsberg vann Nonas manustävling som utlystes sommaren 2021, och den här debuten är slutresultatet.

 

Om boken

“Det är en tidig sommardag i juni. Johan och Fredrik är på väg från Stockholm till lantstället tillsammans med barndomsvännen Nono, som plötsligt hört av sig efter tjugo år. De stannar för en matpaus, men utsätts för ett rånförsök och förföljs upp i Husby, rätt in i armarna på ett av ortens kriminella gäng. Där förvandlas de snabbt till spelbrickor i ett upptrappat gängkrig mellan rivaliserande kriminella nätverk och polisen, en konflikt som förändrar maktbalansen i hela norra Stockholm och snart delar barndomsvännerna i olika läger. I förvirringen och kaoset som uppstår blir det allt svårare att avgöra vem som går att lita på och vad som är värt att kämpa för i en situation där mer än ens eget liv står på spel. Vad är egentligen ett människoliv värt?”

 

 

Malmsjö gör’t igen

Ja. Malmsjö dyker ju allt som oftast upp på listan över folks favoritinläsare. Av en god anledning. Han passar perfekt till den här spänningsromanen.

 

 

Köp inte snabbmat

Den första regeln man lär sig här är att, liksom slasherfilmens regel inget dopp i grytan om du vill överleva – stanna inte för att köpa snabbmat, it won’t end well. Jag gillar verkligen hur Fångarna byggs upp. Eller vad fan. Jag gillar faktiskt det mesta med Fångarna.

Språket, karaktärerna, idérikedomen, drivet. Den är så gott som konstant spännande från start till slut. Om jag ska sammanfatta det så skulle jag vilja kalla det för en blandning av en spänningsroman signerad valfri Grimwalker och nån nervig actionfilm (jag tänker exempelvis ’71, där vi får följa en ung soldat som kommer ifrån sin grupp mitt under dödligt upplopp på Belfasts gator). Vagt beskrivet? Ja, kanske. Men här blandas action och spänning med gängkriminalitet och de bitarna, om än överdrivna, känns bitvis väldigt trovärdiga.

En sak som jag vill gnälla på, för gnälla måste jag, främst när det gäller en bok som är så jäkla bra som den här: Att en snubbe på cirka 40 höjer på ögonbrynen och inte fattar vad ord som aina, keff och gitta (tror jag det var) betyder har jag lite svårt att tro. Men som sagt. Det var mitt gnäll, carry on.

Boken klockar in på 14 timmar men känns, tack vare den konstanta nerven och snygga uppbyggnaden, betydligt kortare. Fångarna är inget annat än en suverän debut och det ska bli förbaskat trevligt att bekanta sig med Åsbergs fortsättning på serien.

 

Fångarna landar på 4,5 av 5 pannkakor.

 

 

Här slutar allmän väg, av Sofia Löfgren

Det här är min första bekantskap med Löfgren. Hon har gjort sig ett namn främst som författare av erotiska noveller, men den här allmänna vägen leder till diverse relationer, romantik och … En del snusk!

 

Om boken

“Cassandra befinner sig vid ett vägskäl. Mediebyrån hon driver står inför ett avgörande kundmöte i New York och ett positivt svar från ett bokförlag ger eld åt författardrömmarna.

Men det som inte får hända händer och hon lämnar storstaden för Dalstuga. Där väntar inte bara hennes trassliga familjehistoria, utan även en pirrig bekantskap från förr.

Här slutar allmän väg är en relationsroman om vänskap, kärlek och svårigheten i att förena det förflutna med förhoppningar om framtiden. Berättelsens ärliga och stundvis allvarliga underton serveras ihop med en stor dos romantik, humor och Dalaidyll.”

 

Anja

Jag har tidigare lista Anja Lundqvist som såväl något av en favoritinläsare som en av våra bättre skådespelare. Hon gör det här riktigt, riktigt bra. En inläsare som passar materialet mycket bra.

 

Vid ett vägskäl i Dalaidyll

Vi ska börja med att peka på elefanten i rummet: Relationsromaner hör inte till de genrer jag konsumerar jätteofta. Samtidigt får jag någonstans inse att min kommande bok också delvis är en relationsroman, blandat med mycket annat, så hej dubbelmoral! Även om jag uppskattar berättelser om relationer och välskrivna karaktärer så vet jag av erfarenhet att jag lätt kan tappa fokus och intresse.

Men. Det är något visst med Sofia Löfgrens allmänna väg. Vi kan få en sak ur världen direkt: Den här boken är välskriven. Väldigt välskriven. Språket flyter på suveränt, tonen sitter rakt igenom, karaktärerna är trovärdigt utskurna och dialogen är riktigt, riktigt skarp. Det är bland annat därför jag ändå fastnar. Sofia har ju som tidigare nämnt skrivit en del erotik, och det märks, för det är lite romance och erotiska situationer här och det tillför faktiskt sitt också. Jag gillar det. Det är inte beskrivet sådär pang-på och nästan skämmigt detaljerat så att man vill sätta skämskudden för ansiktet som jag upplever att många rena erotiknoveller kan vara. Här beskrivs sexet någonstans detaljerat men utan att det blir för mycket, det är bitvis “grovt” men ändå inte. Jag kan inte riktigt förklara det bättre än så. Väl avvägt är det och, för att dra till med ett ord jag inte ofta använder för att beskriva något jag lyssnat på: det är ganska sexigt. Jag upplevde lite samma sak med Johanna Sernelins Lagt kort ligger innehåller en väldigt stark erotisk laddning. Det här kanske inte är på riktigt samma sätt, men det för ändå tankarna dit.

Sen finns det personliga aspekter jag gillar. Jag vet om Löfgren (och Adamssons) historia där ett av våra största förlag visar intresse för ett manus för att sedan göra en helvändning och att få följa med på en liknande resa här skänker boken en extra dimension. Sen gillar jag karaktärernas olika svagheter och personliga resor,  som ger ett trevligt djup.

Fan vad jag känner att jag ordbajsar nu. Men jag vill poängtera att det finns många saker jag verkligen uppskattar och som lyfter den här boken och gör den intressant även om grundintrigen kanske in är en som tilltalar mig överdrivet. Sånt ror man inte iland om man inte är en väldigt duktig författare, vilket Löfgren alltså är. Om ni inte redan fattat det.

Och jag tror att den här boken har chans att platsa på topplistor och vara ett fint startskott för ett nytt, lovande bokförlag. Älskar man relationsromaner så vore det faktiskt prov på riktigt dålig smak att inte älska det här.

 

Här slutar allmän väg landar på 4 av 5 pannkakor.

Inte alla män, av Veronica Palm

Veronica är en ny bekantskap. Jag har hört mycket gott om hennes böcker, så det är med spänning jag drar igång den här boken!

 

Om boken

“Emilia Berg brottas med varannan vecka-livet på hemmaplan och storpolitiken i Riksdagen. Livspusslet blir inte enklare när hon av en slump upptäcker att hennes barndomsvän Josefine blir misshandlad av sin beundrade make.

Kan hon hjälpa någon som inte vill bli hjälpt? Och om hon inte gör något, vad är hon då för människa? Är alla fina ord i plenisalen bara en fasad? Det eskalerande våldet, rädslan och Josefines försök att ta sig vidare driver utvecklingen fram till det oundvikliga.”

 

Lyckow lyckas

Maria Lyckow står för inläsning och jag tror faktiskt att det här är en av hennes absolut bästa prestationer. Kul!

 

Som ett slag i magen

Inte alla män tar upp ett tyvärr ständigt aktuellt ämne: Mäns våld mot kvinnor. Det är oerhört välskrivet och medryckande. Karaktärerna är trovärdiga, dialogen är på topp. Extra intressant är det att få inblick i politikernas liv. Hur mycket som stämmer överens med verkligheten kan jag inte utröna själv, men med vetskap om Palms politiska erfarenhet så känns allt mycket trovärdigt.

Inte minst är det en spännande miljö för den här typen av intrig, något jag inte vet med mig att jag stött på förr i litteraturen (med det inte sagt att det inte existerar).

Här finns kvinnor som slår sig fria, män som är fina och hjälpsamma och män som är såna svin att man sitter med knutna nävar och liksom hoppas att Josefine ska plocka fram en hagelbrakare och göra processen kort. Det är intressant rakt igenom och drivet är stort. Palm berättar på ett trovärdigt och snyggt, karaktärernas resor gör halva boken och det är svårt att pausa. Budskapet är kristallklart, innehållet starkt.

Jag ser verkligen fram emot att lyssna på mer av Veronica Palm.

Inte alla män landar på 4,5 av 5 pannkakor

Han älskade dem alla, av Andreas Ek

Ek är tillbaka med tredje boken om Jannica Brandt, en serie jag verkligen gillar.

Om boken

“Göran är en medelålders låssmed som drömmer om den stora kärleken. Hans eget familjeliv går på tomgång – tonårssonen spelar mest hockey och gnistan i äktenskapet har falnat. Tillgång till mjukvaran i larm- och övervakningsutrustning samt en extranyckel till de lås han installerar ger honom en genväg in i människors liv, men nyckeln till unga kvinnors hjärtan är svårare att komma åt. När en person hittas mördad i en gångtunnel kallas Jannica Brandt, utredare på enheten för grova brott, till platsen. Det uppdagas snart att brottet har betydande likheter med tidigare ouppklarade mordfall och misstanken att man jagar en seriemördare växer sig allt starkare. En intensiv katt- och råttalek – där polisen emellanåt kommer brännande nära gärningsmannen – tar sin början. Men det mördaren inte vet är att ödet riskerar att slå tillbaka, och att hans egen son svävar i livsfara.”

 

Lycklig med Lyckow?

Tredje delen i serien ges ut av Modernista och här har förlaget valt att göra något som av många lyssnare anses oförlåtligt (skämtsamt menat men med viss allvarstyngd): Man byter inläsare. Sandra Andreis läste in de två första – och gjorde det riktigt bra. Lyckow gör detta mycket bra, men jag tycker faktiskt inte att hon passar lika bra som Andreis, vilket kan bero på vanans makt.

 

Lita aldrig på en låssmed

Intrigen i Han älskade dem alla är smart och väl genomtänkt, precis som man vant sig vid när Ek skriver spänning eller deckare. Men så finns det ju en uppsjö av böcker som är snarlika och som särskiljs av ytterst små detaljer, så håller det?

Men ja. Det gör det ju, naturligtvis. Man uppfinner inte hjulet, men Ek är en så pass duktig författare att han kan ta ett välbeprövat koncept och vrida till det lite. Jannica är en tuff karaktär, intressant att följa såväl i arbete som i privatliv. Övriga karaktärer som passerar revy är intressanta och trovärdiga, såväl små roller som de riktigt fula fiskarna.

En sak som särskiljer Eks deckare från vissa andra är ju det faktum att han bygger trovärdigt. Och med sin bakgrund inom polisen är det inte så konstigt. Jag upplever också att han ofta använder polisens mer formella språk, vilket ger en lite annan ton och också bygger upp trovärdigheten. Och där har vi en av de där små sakerna som hjälper honom att sticka ut nog från mängden för att jag ska bli intresserad.

Men så finns det här även ett annat spår kring ungdomar som han bygger upp på ett effektivt, obehagligt sätt och som leder till än mer spänning.

Men på tal om trovärdighet: Vem fan byter trall på uteplatsen i januari?!

Välskrivet, intressant och spännande – Och jag är förbaskat sugen på nästa del i hans nya serie om Joel Adler. Och så vågar han avsluta med en SÅN cliffhanger. Minns hur mycket klagomål jag fick för hur Gourmand slutade. Ek. Det här var nästan lika oschysst, men på ett bra sätt. Jag gillar ju cliffhangers.

 

Han älskade dem alla landar på 4 av 5 pannkakor.

Oskuld och oleander, av Kerstin Bergman

Första delen i Bergmans serie om Iris Bure

Om boken

“Iris Bure återhämtar sig som bäst från ett stort svek när dödsbudet kommer: Faster Irma har gått bort. Efter sig lämnar hon Iris barndomshem, huset på Ekerö. Med några semesterveckor till godo erbjuder sig Iris att röja upp och återvänder till platsen där hon växte upp. Men det som börjar som en enkel flyttstädning får snart mörkare karaktär. Vem var egentligen hennes faster? Vilka hemligheter bar hon på? Rum för rum, låda för låda, kartong för kartong gräver sig Iris in i historien. Oförklarliga minnen från barndomen kommer upp till ytan och när forne bästisen Jonas åter kommer in i hennes liv får jakten på sanningen fastare form. Vad hände egentligen med lekkamraten Nina som försvann? Med grannens svarta labrador som kom på avvägar strax därpå? Vem gräver i trädgården på nätterna? Och vill någon över huvud taget att sanningen kommer fram?”

 

Mys-Mohlin

Rachel Mohlin står för inläsning och hon är ju förbaskat trevlig att lyssna till. Passar innehållet perfekt tonmässigt!

 

Ekerö revisited

Det första som slår mig är att jag verkligen gillar Bergmans sätt att skriva. Jag har ofta haft lite svårt för böcker skrivna i jag-form, men här funkar det utmärkt. Det är välskrivet och fyllt med underfundigheter. Karaktärerna är trovärdiga och välgestaltade och känns samtliga som folk man skulle kunna träffa på stan eller bo granne med. Inget känns konstlat, helt enkelt. Miljöbeskrivningarna är vackra och levande och får mig att både känna att jag faktiskt är på plats med Iris – och bli lite sugen på att ta bilen till Ekerö.

Det här är en deckare av ett lite mysigare mått än jag kanske är van vid, där det är karaktärerna och deras relationer som står i fokus snarare än mysteriet i sig. Något jag kan uppskatta, även om det kanske får sägas inte riktigt vara min grej i det långa loppet. Jag gillar hur Bergman bygger upp intrigen och lyckas blanda in karaktärerna med händelser i barndomen som får nytt liv när Iris börjar grotta i saker och ting. Det är snyggt gjort och bevisar att Bergman är en väldigt skicklig författare.

Jag inser att jag kanske inte rikitigt är rätt målgrupp och jag vet med mig att jag lätt kan tappa fokus när det kommer till böcker med lägre tempo och det säger garanterat mer om mig än om böckerna ifråga. Lite motsägelsefullt kan jag ändå uppskatta att det inte går i 180. Att få lyssna på en deckare som inte vältrar sig i blod och misär är ju trevligt som omväxling, men det blir lite för långsamt för min smak och det blir en aning för mycket påtande i trädgård och dylikt innan intrigen vaknar till liv på allvar. Men det är fortfarande oerhört välskrivet, skickligt och relationer byggs upp på ett väldigt fint sätt.

Som helhet gillar jag utflykten till Ekerö och att få följa med Iris, även om det kanske inte är min kopp te hela vägen.

 

Oskuld och oleander landar på 3,5 av 5 pannkakor