Nattvarden, av Caroline & Leffe Grimwalker

Tredje delen i makarna Grimwalkers überpopulära Decemberserie!

Om boken

“När en man hittas armlös med pilar genom kroppen mitt ute i skogen utanför December får John Wagner ett nytt fall att nysta i. Spåren leder honom till en ljusskygg sekt som verkar näst intill omöjlig att komma åt. Kim får oväntat besök av en ung tjej och samtidigt ska hon hantera sin minst sagt annorlunda privatspaning som John absolut inte behöver veta något om. Ett antal mystiska kvinnomord har också skett i December den senaste tiden.

I den här serien är det ingen som håller igen, varken huvudkaraktärerna eller deras motståndare. Men en sak är säker – när du kommit till December blir det svårt att lämna.”

 

 Talk dirty to me

Malmsjö är en av våra absolut bästa inläsare. Det är en fröjd att höra honom viskväsa fram fraserna, samtidigt är jag väldigt nöjd över att kunna öka farten för att slippa utveckla ADHD.

 

En nattvard att minnas

Den här jävla staden alltså. Allt kan hända i December. Och allt händer i December. John får inte en lugn stund och detsamma kan sägas om Kim.

Precis som i tidigare delar är det fullt fart utan chans till inbromsning när Grimwalkers sätter igång. Det bjuds på några timmars riktigt underhållande och, i vanlig ordning, välskriven spänning.

Det finns så mycket berättarglädje när makarna är framme att man faktiskt knappt kan tro att Leffe nästan behöver chillpills för att återhämta sig efter senaste årets extremt intensiva skrivperioder. De upphöjs som några av Sveriges mest produktiva och kaxiga författare och med all rätt. Lyckas man producera i den farten och håller den här höga nivån så är det ta mig fasen bara att buga och gratulera.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Jag uppskattar Leffes Storm-böcker och Carolines Vågbrytar- och Trickster-serier mer än December, utan att riktigt kunna sätta fingret på varför. Dock inte menat att låta negativt, för det finns så mycket att tycka om i December. Det är fantasifullt, oförutsägbart, karaktärerna är färgstarka och välmejslade och dialogen (likaså de inre tankegångarna) är precis så jäkla underhållande och typiskt Grimwalkersk att man inte kan annat än le och emellanåt utbrista i ett högt psykopatskratt och hoppas att man skrämmer nån. Man lyckas dessutom få till böcker som både fungerar finfint i de fristående intrigerna och den röda tråden och karaktärsutvecklingen som medföljer i mixen går inte av för hackor.

 

Nattvarden är ännu ett fint December-entry. 4 av 5 pannkakor.

Ingen ängel : Ditt namn är det sista du har, av och med Louie Marti

Ingen ängel är Louies berättelse om att gå sin egen väg och vägra inordna sig.

Om boken

“En lika osannolik som hejdlös livshistoria om en man som vägrat inordna sig och som gett sig tusan på att aldrig ta ett nej, utan att gå sin egen väg till varje pris.

Louie Marti växer upp i Rinkeby i en romsk familj och gör sin första indrivning redan som åttaåring. Louies mormor är bankrånare och hans pappa pastor i Filadelfiakyrkan, men han är ingen ängel.

Louie har problem i skolan men är socialt begåvad och har ett minst sagt drivet affärssinne. Han börjar sälja mobiltelefoner via Gula Tidningen och märkesjeans till lärarna på skolan. Trots att alla tecken på dyslexi finns där, är det ingen som hjälper honom. Han får klara sig själv, tills han en dag finner tryggheten i en av världens mest beryktade mc-klubbar. I klubben hittar Louie för första gången en samvaro med ordning och struktur. Men när han får en roll i populära tv-serien Gåsmamman inser han att han vill arbeta som skådespelare och det är dags att bryta med det förflutna.

En berättelse om att lämna den kriminella världen bakom sig och om vad det innebär att jaga en dröm som få anser att han har rätt till. Han anlitas även som föreläsare inom ämne som motivation och förändring. Han brinner även för att hjälpa barn och unga som lider av dyslexi, något han har egna erfarenheter av.”

 

Författarinläsning

Det är ju vida känt att biografier gör sig bäst i författarinläsning – under förutsättning att personen ifråga behärskar det. Det gör Louie med bravur, tycker jag. Det är gjort med inlevelse och hans humor genomsyrar inläsningen.

 

The Louie Story

Jag har träffat Louie vid ett tillfälle (inflyttningsfest på ett av förlagen där jag är utgiven) och kände då redan till honom efter SVT-dokumentären som även den heter “Ingen ängel”. Liksom den är boken en intressant inblick i en karismatisk människas liv, för Louie går verkligen sin egen väg. Det är underhållande att följa och inte minst fascinerande. Det hade helt klart kunnat bli en riktigt bra Netflix-serie i stil med Clark.

Berättelsen om hur han, redan som åttaåring, börjar som indrivare för att få in skulder från folk som handlar på krita hos hans morsa är förbaskat underhållande och målar upp bilden av en person som är både företagsam och envis. Man kan tycka vad man vill om detta med att tillhöra ett MC-gäng – Här förskönas dock inte deras kriminella aktiviteter utan det som beskrivs är sammanhållningen i gruppen där Louie, som vart han är rör sig, tar en naturlig plats och blir omtyckt och respekterad. Det märks inte minst på det faktum att han tar sig fram med envishet och personlighet – Skådespelarkarriären har tagit honom till roller i diverse filmer och serier och det ska bli spännande att se den utvecklas.

Jag hoppas att han får igenom drömmen med att filmatisera manuset som beskrivs i boken, för den hade varit oerhört intressant att se och där finns också en poäng: Zigenare, eller romer, har ett oerhört skamfilat rykte i samhället och deras historia bärs aldrig fram i media. Det enda exemplet jag själv kommer på på rak arm är just Kusturicas mästerliga “Zigenarnas tid” från slutet på åttiotalet.

Det här är, som tidigare nämnt, en väldigt fascinerande berättelse som är riktigt, riktigt underhållande. Delarna med hans färder med Ferdinand och förföljandet av en gammal plågoande från barndomen är stoff till fantastiska scener i en filmatisering. Det är både humor och kaxighet på hög nivå.

 

Ingen ängel landar på 4 av 5 pannkakor.

Strid, av Andreas Ek

Strid är den avslutande delen i Eks dystopiska serie som inleddes med suveräna Raseri.

Om boken

“Invånarna i samhället på Skeppsholmen har levt utan fruktan sedan de Förändrade frös till döds under vintern. Gruppen från Skåne anländer, vilket innebär fler munnar att mätta. När det första brottet begås måste ett straff utdömas, men det visar sig vara ödesdigert.

Våren och värmen kommer sakta tillbaka och det gör även en handfull Förändrade. Det beslutas att en grupp ska åka söderut för att spana efter fler. Ett överhängande hot riskerar att rasera allt man byggt upp.

“Strid” är sista delen i Andreas Eks postapokalyptiska spänningsserie “Raseri”. När grupperna från Stockholm och Malmö sammanstrålar verkar det först som att de äntligen kan leva i frid, men när lugnet inte blir långvarigt inser överlevarna att de kanske alltid kommer att vara på flykt.”

Creepypodden-Josephson

Som tidigare är det Ludvig Josephson som står för inläsning. Han är kanske mest känd som inläsare av många av novellerna i Creepypodden. Jag tycker att han funkar ganska bra även om han tenderar att låta ganska monoton i längden.

Slutet på slutet

Det här är alltså sista delen i serien. Vi kan väl börja med att spola tillbaka till början. Jag satt själv och skrev på första utkastet av vad som långt senare blev min debut Europa Pandemus. Jag kämpade, kom inte riktigt igång. Mitt i den känslan läser jag i lokaltidningen i Solna om en hunkig polis som just skrivit sin debut – som har i princip samma intrig som min tilltänkta. Jag gav upp för en stund och kände “Fan, den finns ju redan”. Resten är historia.

Raseri tyckte jag mycket om. VÄLDIGT mycket. Uppföljaren var även den riktigt bra. Andreas Ek har kommit att bli en av mina favoritförfattare (och för övrigt en av de trevligaste människor jag lärt känna på många år) och han har visat prov på ett brett spektra, även om ordet spänning alltid finns med i mixen. Trilogin Förödelse – Fruktan – Flykt, tre kortare böcker i serien, som släpptes för ett par år sedan, fastnade jag inte riktigt för. De var välskrivna, precis som övriga, men dels var jag rejält less på dystopier (efter att ha skrivit två egna, genomlevt en i verkligheten och konsumerat så gott som allt som finns i film- och serieväg), och jag tyckte inte riktigt att trilogin gjorde något som stack ut, utan fortsatte på samma spår som de inledande två, men inte riktigt med samma nerv.

Med Strid tar Ek dock nytt grepp. Visst. Det är inget nytt under solen, egentligen. Det är en ganska typisk dystopisk vision med en stundande slutstrid. Det lånas friskt från såväl andra böcker som filmer (jag kan inte undgå hintarna till en viss stor herre i Romero’s Land of the dead), men gör det något? Absolut inte. Framför allt inte när det är så pass välskrivet och spännande – för det ska sägas att Strid definitivt är den av böckerna i serien med störst nerv. Det är full fart från början till slut. Våldsamt, bitvis hopplöst – och jäkligt spännande. Det här är en sån bok jag inte riktigt vill pausa när jag väl påbörjat den och det är ett väldigt bra betyg för en genre jag återigen egentligen är – väldigt – trött på. Jag gillar också det oförutsägbara i att man inte vet vem som ska stryka med. Här finns en scen som jag tycker faller lite (no spoiler!), där jag hade önskat att författaren utforskat känslor och förvandling lite mer.

Sammanfattningsvis så är Strid ett värdigt, snyggt avslut på en riktigt bra serie. Jag vill kalla den för seriens bästa – direkt efter ettan, Raseri, som jag fortfarande tycker sticker ut mer än efterföljarna. Snyggt! Nu ser jag fram emot det där hemliga projektet som Ek hintar om i sociala medier, för det blir alltid intressant när han är i farten!

Strid landar på 4 av 5 pannkakor.

Det som inte syns, av Benny Haag & Lennart Karlsson

Det som inte syns är skådespelaren och författaren Benny Haags skönlitterära debut. Det är också narkotikapolisen Lennart Karlssons debut. Och således deras debut som författarduo.

Om boken

“Wollter och Bergström är knark­spanare med Sergels torg och Klarakvarteren som huvudsaklig arbetsplats. Vid ett tillslag hittas en langares kontaktuppgifter till olika köpare i Stockholmstrakten. Högt uppsatta män i samhället, till och med inom den egna kå­ren, hittas i registret. Wollter och Bergström märker snart att ären­det har en tendens att tystas ner från högsta ort. De bestämmer sig för att tillsammans med åklaga­ren Dorte Jacobsen börja bedriva egna spaningar vid sidan om.

Snart öppnas en värld för dem som de bara anat förut men inte förstått vidden av. Det handlar inte bara om narkotika utan även om afghanska pojkar som utnyttjas i en helt omänsklig lek. Allt en­ligt principen “det som inte syns finns inte”.”

 

Den som hörs

Fredde Granberg gör ett fantastiskt jobb med inläsning. Jag vet att jag är lite partisk, men han är en av våra absolut bästa inläsare.

 

Mörk samtid, varmt hjärta

Det här är första delen i duons serie Stockholm nu (tredje delen är på gång, så det finns en del att se fram emot). Det är en ganska mörk samtid som tyvärr är ytterst verklig. Huvudintrigen kring minderåriga flyktingar som utnyttjas av högt uppsatta är minst sagt hemsk.

Men så har vi några underbara huvudkaraktärer som gör sitt för att skänka värme till en rå, kall samtid. Det är lätta att ta till sig, och det gör man. Snabbt. Karaktärerna är välskrivna och trovärdiga rakt igenom. Mest tycker man såklart om Wollter och Zarin.

Intrigen är måhända ganska välanvänd, både i film och litteratur, men jag tycker ändå att Haag & Karlsson lyckas göra något eget av det – och det beror kanske främst på just karaktärerna.

Wollter är en småtjurig, envis polis med ett hjärta av guld. Det kan låta som världens klyscha, men det är liksom omöjligt att inte tycka om honom och det jag tycker sticker ut lite med den här boken är den oerhörda värme och empati som förmedlas. Det är som sagt en mörk och obehaglig värld vi kastas in i, men våra hjältar (och Zarin, en av de utsatta) har försetts med så jäkla starka ficklampor att de lyser upp tillvaron. Det blir liksom vackert och hoppingivande mitt i allt mörker på ett sätt som jag tycker känns ovanligt för genren och får den här debuten att sticka ut. Det är dessutom kryddat med välbehövd humor.

Sen är det kul att Wollter kallas Wollter av ALLA (han heter alltså något annat och såklart finns det en trevlig berättelse kring varför han bär sitt nickname). Och med alla räknar jag in hans egen fru. Det får mig osökt att tänka på det där fantastiska Rederiet-avsnittet där Uno och säkerhetschefen Bengtsson äntligen får till det och Joker går förbi utanför rummet och får höra Uno stöna “Åh, Bengtsson!”.

Det som inte syns är sammanfattningsvis en vacker, mörk och drabbande deckare som sticker ut på helt rätt sätt. Det är, till och med, en av de bättre böcker jag lyssnat på i år.

Det som inte syns landar på 4,5 av 5 pannkakor

Bränd jord, av Daniel Åberg

Åberg, mannen som givit oss flera säsonger av ljuddboksserien Virus och trilogin Nära gränsen, är tillbaka med första delen i en ny spänningsserie.

Om boken

“En av de dödligaste terrorattackerna någonsin drabbar Frankfurts flygplats. Världen är i chock. Vem ligger bakom och vad är motivet?

Misstankarna riktas snart mot miljöorganisationen Climate Revolution. Dess karismatiske ledare Valentin Wagner, före detta tysk toppolitiker, och hans svenska presschef, Anna Svensson, pekas ut som skyldiga. Bevisen hopar sig, och inom kort jagas de som förhärdade terrorister genom Europa.

I Stockholm kraschar tillvaron för Annas make Tor och dottern Stina. Är deras Anna i själva verket en iskall psykopat? Men när Tor kontaktas av en mystisk kvinna tänds ett svagt hopp. Hon uppmanar honom att inte tro på vad myndigheterna påstår. Att inte tro på något alls.

För Anna Svensson och Valentin Wagner har mardrömmen bara börjat. De verkligt skyldiga tycks ha oändliga resurser och förmågan att vända lögn till sanning. Dessutom verkar flygplatsattacken bara vara ett led i något som pågått i hundratals år, där klimatet blivit en del av striden om hela världsordningen. Hur ska de kunna bekämpa en sådan fiende?”

 

Granberg

Fredde gör i vanlig ordning en alldeles fenomenal inläsning!

 

Hög puls och stresseksem

Bränd jord börjar, ordagrant, explosionsartat. Den fortsätter sedan på exakt samma sätt. Det är verkligen full fart från början till slut och jag vill påstå att det här är en av de nervigaste spänningsromaner jag någonsin lyssnat på. Och det säger inte lite. Det är korta kapitel, action och puls mest hela tiden. Det tar dessutom oväntade vändningar och bjuder på en intrig som sticker ut. Det är lite som att Åberg sneglat på ett antal liknande spänningsromaner, thrillers och inte minst populära filmer- och tv-serier, inspirerats – och gjort något eget av det. För på något vis kryddar han det annorlunda och bjuder på en actionrökare som inte känns som en dussinprodukt. Och det imponerar. Jag älskar också hur han lyckas få med högaktuella ämnen och lyfta diskussionen om klimatet på ett sätt som känns relevant och skänker en extra dimension.

Det här är långt ifrån aktivister som limmar fast arslet på E4. Här snackar vi terrorism i klimatets tjänst. Det är oerhört välskrivet, smart och överraskande vändningar avlöser varandra. Det är oförutsägbart, obehagligt, ibland underhållande tack vare fint samspel mellan karaktärer och smart dialog.

Mest fascinerad blir jag av det faktum att Åberg ju faktiskt erkänt hur han skriver sina böcker – med i princip obefintlig planering. Att med den skrivstilen koka ihop en intrig som flyger på det sätt som Bränd jord faktiskt gör är djupt imponerande och vittnar om en förbaskat duktig författare – och måhända en rejäl dos galenskap.

Jag har lyssnat på, och tyckt om, många av Åbergs böcker och har hittills kallat Dannyboy & kärleken för hans hittills bästa. I och med Bränd jord är jag dock benägen att ändra mig: Det här är Daniel Åbergs hittills bästa bok. En våldsam, fartfylld spänningsroman som imponerar  på många plan.

Jag vill rent av sträcka mig så långt att kalla Bränd jord för en av de bästa böcker jag lyssnat på i år. Och då har jag lyssnat på några stycken.

 

Bränd jord landar på 5 av 5 pannkakor.

Jävlar karlar, av Andrev Walden

Waldens debut har jag läst mycket gott om, så det är med stora förhoppningar jag ger mig i kast med den.

Om boken

“En gång hade jag sju pappor på sju år. Det här är berättelsen om de åren. Om något låter påhittat kan du vara säker på att det är sant.”

Julen 1983 skakas en villa i skogarna utanför Norrköping av ett våldsamt bråk och en hemlighet trillar ut ur en mamma. En pojke som heter Andrev får veta att hans pappa inte är hans pappa. Den riktiga bor i ett land långt bort och har hår ner till axlarna. Som en indian, säger mamman och tecknar mot armbågen för att pojken ska förstå. Det brusar i pojken för det är det bästa han har hört. Det känns som att han är pojken i en bok om en pojke som får veta att hans pappa är kung i ett magiskt land och att en ande ska komma för att ta med honom dit. Men det kommer inga andar, bara nya pappor som inte är hans.

Andrev Walden romandebuterar med en vild berättelse om att växa upp i spillrorna av 68-rörelsen, om mammor som står under köksfläkten och säger jävla karlar, om hur kärlek börjar och slutar, om en skalperad hamster, om den långa skuggan av ett mirakel men framför allt om män.”

 

Hoberstorfer

Jag fattar inte hur jag kunnat missa Hoberstorfer. Det är här andra eller tredje boken jag lyssnar på som han läst in och karln är fantastisk!

 

Mästerliga underfundigheter

Ibland händer det att man lyssnar på en bok som sticker ut och är så speciell att man knappt kan hitta ord för att börja beskriva den och främst när man inte vill att recensionen ska bli lång som en roman.

Andrev Waldens debut Jävla karlar kan dock, om ni tillåter mig vara extremt kortfattad, sammanfattas med endast ett ord: Magnifik. Eller: Genialisk. Eller: Mästerverk.

Jag lyssnar på i runda slängar 100 böcker om året. De allra flesta av dessa böcker håller tack och lov hög klass varpå mitt arbete som recensent förenklas (för det är faktiskt inte kul att såga något en annan författare tillbringat hundratals timmar med att komponera). Dock ska det sägas att det är oerhört få av dessa böcker som lever kvar överdrivet länge i mitt minne mer än möjligen som små fragment. Det är inte heller överdrivet många som på allvar ger mig den där “bara en stund till, bara ett kapitel till”-känslan. Det är inte heller särskilt många av dem som bjuder på så mycket olika känslor, eller, kanske framförallt – Det är inte många av dem som får mig att skratta rakt ut eller sitta och le för mig själv vart och vart annat stycke för att det är så jäkla välkomponerat och underfundigt skrivet.

Det är inte heller många böcker, eller författare, som på allvar gör mig avundsjuk, som får mig att gång på gång tänka: Jag önskar att jag skrev sådär pricksäkert.

När det kommer till Andrev Waldens Jävla karlar går samtliga ovan utströdda boxar att kryssa i. Det här är en upplevelse utöver det vanliga. En bok som fått mig att dra på smilbanden åt fantastiska stycken, underbara liknelser och påhittiga referenser oftare än jag kliar mig i hårbotten vid varje skrivpass.

Det här är, i min allra ödmjukaste mening, årets helt klart bästa bok. Just det.

 

Jävla karlar landar på 5 jävla pannkakor av 5 möjliga

Städerskan, av Dag Öhrlund och Niclas Franklin

Städerskan är fjärde delen i serien om psykopaten Suzanne Eriks.

Om boken

“Den psykopatiska hovrättsdomaren Suzanne Eriks har tre personliga mål: att bli justitieråd, ekonomiskt oberoende och ta sina erotiska äventyr till nya nivåer. På vägen dit gör hon samhället en tjänst genom att fortsätta städa undan de mänskliga parasiter som kommer i hennes väg. Allt går dock inte som hon tänkt sig och problemen hopar sig. Hon blir lurad på en förmögenhet, väninnan Jessica börjar mot alla odds få ordning på sitt liv och Suzanne tar en för stor risk i jakten på en dominant man. Vem kommer att få henne på fall? Väninnan som inte ser någon annan lösning än att döda Suzanne, poliskommissarie Engberg som genomskådat henne eller mannen som håller henne inlåst i sin källare?”

 

Källkritik

Anna Maria Käll står för inläsning och jag konstaterar att det var ett tag sedan jag senaste lyssnade på något hon läst in (hon fokuserar mer på skådespeleriet om jag inte missminner mig?). Jag tycker att hon passar perfekt till Eriks utsvävningar.

 

Sex och samlevnad

Jag tyckte främst första boken om Eriks var intressant, sedan ska jag ärligt säga att det blev ganska tjatigt. En kvinnlig Silfverbjelke, ungefär samma utspädning av sex och våld. Därför var jag lite avvaktande inför denna fjärde, men jag ska nämnas att det blir lite nytändning.

Intrigen i sig är väldigt, väldigt tunn. Inget fel i sig. En bok behöver inte innehålla djuplodande eller avancerad intrig för att vara bra. Det här är ren underhållning och skriver man underhållande så funkar det. Och det är en sak man vet med Öhrlund – Han skriver så pass skickligt att han faktiskt lyckas hålla mitt intresse uppe även i böcker där huvudintrigen i sig inte tilltalar överdrivet.

I denna fjärde bok har han även hjälp av Niclas Franklin, som är en ny bekantskap för min del. Hur arbetet delats upp vet jag inte, men kanske är det en anledning till nytändningen. För precis som i tidigare böcker så handlar det om Eriks avsky mot folk generellt och den innefattar även den egna familjen. Vi får även följa ett par av hennes mer eller mindre motvilliga vänner.

Avskyn mot maken kan te sig lite underhållande även om jag fortsatt tycker att trovärdigheten fallerar rejält i att en karaktär som Eriks ens skulle ha sett åt en sån velpottas håll. Men nu är detta å andra sidan inte en bokserie skriven för att vara trovärdig. Eriks är en välmejslad karaktär som är intressant att följa i sin gränslöshet, även om det blir lite för over the top och tjatigt ibland. Och det blir en hel del jakt på sköna, hårda påsättningar.

Och mycket sex blir det, som alltid när Öhrlund är framme, i stora doser. Det är ett så pass starkt signum för hans böcker att det kan anses onödigt att anmärka på, men ibland blir det överflödigt och tjatigt och ter sig allt som oftast som gubbiga fantasier. Vilket någonstans också är synonymt med signaturen. Jag blev rejält less på Silfverbjelkes återkommande, onödigt explicita eskapader som oftast bestod av regelrätta våldtäkter. Sådant förekommer även i den här serien, om än de värsta bitarna är något mer nedtonade.

Karaktärerna är färgstarka och underhållande, dialogen likaså. Detta har jag tjatat om många gånger, men faktum är att det är få författare som lyckas underhålla mig så pass mycket.  Det finns ett stort driv som tillsammans med korta kapitel och lite shock value gör sitt. Jag förstår att de här böckerna går bra, för det är väldigt mycket “bara en stund till” när man lyssnar.

Jag har själv fått en del skit för de cliffhangers jag lämnar mina läsare med emellanåt, men Eriks del fyra tar nog fan priset. Det är nervigt, förnedrande och äckligt. Och samtidigt en sån där klassisk “to be continued” som retade gallfeber när man satt i tevesoffan och serien man följde gick in i säsongsfinal.

 

Städerskan landar på 3 av 5 pannkakor.

 

Kidnappad, av Samuel Karlsson

Sjätte boken i serien om Jessica Jackson (och läser ni rubriken ser ni hur viktigt det är med kommatecken).

Om boken

“Han är borta. Mardrömmen träffar Jessica Jackson som ett knytnävsslag i magen: hennes son Johannes har blivit kidnappad. Förövarna lämnar efter sig ett enkelt men brutalt budskap – betala lösensumman eller förlora din son för alltid – och Jessica inleder en desperat jakt på pengar innan tidsfristen löper ut.

Mathias Fors har kopplats bort från den utredning som rör Jessica och kämpar i stället med en omfattande narkotikahärva, men frågan är om inte även den leder tillbaka till hans tidigare kollega.

När Jessica agerar som privatperson tvingas kollegorna på polisstationen i Västervik välja sida. Gamla vänner blir fiender i jakten på kidnapparna och Jessica vågar inte lita på någon. Men när läget är som svårast kommer hjälp från ett minst sagt oväntat håll … “

 

Leining

Copy-paste: Leining är suverän, inga fler ord behövs.

 

Jackson den sjätte

Det är alltså dags för ännu ett äventyr med Jessica Jackson. Den delen i serien jag hittills gillat bäst är Dödsspelet, där Karlsson vågade lämna standard-deckar-konceptet och bjöd på rafflande spänning. I Kidnappad gör han samma sak, för här är det Jacksons grabb som måste räddas. Boken är egentligen en enda kamp mot klockan, en jakt på förövarna. Jag gillar det. Tempot är högt, insatserna högre. Det är rappt berättat och bjuder på en del överraskningar.

Jag gillar att man vågar lämna originalkonceptet med mordutredningar för att ge oss det här lite mer personliga. Främst när det sköts så snyggt. Det pressas in ett par sidospår som också hjälper att hålla farten uppe. Jag har bitvis varit lite reserverad mot Jessica Jackson – Å ena sidan en stark huvudkaraktär, men jag har ändå inte riktigt fastnat för henne. Här tycker jag att man kommer henne lite närmre, när hon pressas till det yttersta och börjar överväga sina vägval.

Det finns mycket att tycka om här och Karlsson berättar som vanligt med nerv och snyggt språk. Jag vet att han jobbar på något nytt, som inte är Mörkö, och det ska bli oerhört spännande att se vad han kokat ihop.

 

Kidnappad landar på 4 av 5 pannkakor

Mord i bistra vinternatten, av Lena Risberg

Det här är andra delen i Risbergs serie om Bim & Ninni.

Om boken

“Det lackar mot en fröjdefull jul men i bostadsrättsföreningen Konvaljen på Södermalm störs den stundande julefriden av ett dubbelmord. Två okända människor hittas döda i en husbil parkerad utanför fastigheten. Är det en tragisk olycka eller mord?

Bästa väninnorna och grannarna Ninni och Bim hamnar återigen mitt i händelsernas centrum. Vad döljer deras grannar? Såväl nyinflyttade som gamla bekanta är misstänkta till motsatsen bevisats. Dessutom verkar det som om kärleken hittat till den olycksdrabbade bostadsrättsföreningen.

I “Mord i bistra vinternatten” får vi ta del av underhållande personporträtt, nostalgitrippar och spännande intriger. Det är en rolig och fartfylld mordgåta toppad med matinspiration och fina miljöbeskrivningar.”

 

Mys-Leining

Gunilla Leining gör en aldrig besviken. Hon passar perfekt även till en mysdeckare om en brf på Söder.

 

How about a nice little murder?

Jag tyckte mycket om första delen Mord, det är mord! Som storkonsument av mörkare spänningsromaner och deckare kan det kännas ganska befriande att sticka emellan något som är lite mer lättsamt. Visst, det där ju folk även här och det finns stunder som är mörkare men det är aldrig våldsamt i den aspekten och den där mysfaktorn lyser rakt igenom.

Det är trivsamt, helt enkelt. Bim och Ninni är två huvudkaraktärer som är väldigt lätta att tycka om. Som en bonus bjuder Risberg på ett övrigt persongalleri som är färgstarkt och tillför mycket till intrig och mysfaktor. Kul också att man lyckas få upp en skön spänningsnivå mitt i granngnabbandet. Det är oerhört välskrivet och fångar mig som lyssnare snabbt. Sedan ska jag inte sticka under stolen med att jag är väldigt förtjust i det här korta formatet – och en eloge till Risberg som lyckas berätta en snyggt sammanfogad intrig medelst nödvändig karaktärsutveckling utan att brodera ut det hela till en tiotimmarsbok.

Jag älskar ju naturligtvis alla filmreferenser och den sköna humor som genomsyrar berättandet – Inte minst den misslyckade förförelsen medelst styva bröstvårtor. Det är berättarglädje på hög nivå. Jag gillar även uppbyggnaden av det underhållande triangeldramat som tar stort fokus.

Som ni förstår av ovan finns det mycket att gilla i Bim & Ninnis bostadsrättsförening. Men jag skulle inte vilja bo där själv.

 

Mord i bistra vinternatten landar på 4 av 5 pannkakor.

De Aderton, av Anton Berg

Journalisten och radioproducenten Bergs debut, en bok jag hört mycket gott om.

Om boken

“När radiojournalisten Axel Sköld gör efterforskningar inför en dokumentär snubblar han över ett märkligt samband. En och samme man tycks vara inblandad i tre historiska dödsfall: mordet på Olof Palme, vapeninspektören Algernons påstådda självmord och journalisten Cats Falcks dödliga bilolycka.

Allt börjar som en konspirationsteori, men när Axel Sköld gräver vidare uppenbarar sig kopplingar till ett svenskt konungamord och en dold organisation med rötter i 1700-talet. Sällskapet visar sig vara aktivt än i dag, på höga poster i samhället. I sin strävan att bibehålla makten gör de allt för att dölja sanningen och snart visar det sig att ännu en ministers liv svävar i fara.

DE ADERTON är en lika utmanande som trovärdig konspirationsthriller om mörkermän som inte skyr några medel för att bevara sina hemligheter och om en journalist vars mål är att avslöja dem.”

 

Författarinläsning

Anton läser själv in boken och det här med författarinläsningar är ett hett diskuterat ämne. Jag tycker till en början att det låter lite monotont, men det tar sig efter en stund. Om det är en vanesak eller om Berg snabbt blir varm i kläderna låter jag vara osagt, men som helhet är det en inläsning som fungerar mycket bra.

 

Konspirationer och mörkläggning

De Aderton börjar lite trevande och det tar ett par timmars lyssning innan jag verkligen är inne i intrigen. När jag väl lärt känna Axel och de övriga karaktärerna så är det bara kapitulera – Jag dras in i en intrig som är både smart, klurig, välskriven och underhållande. Lågan hålls uppe rakt igenom när jag väl fastnat. Konspirationerna vi serveras och Axels egna frustration när han försöker nå ut med information som andra knappt vill ta i är riktigt snyggt iscensatt. Det bygger upp spänningen på ett trovärdigt och välfungerande sätt. Sedan tycker jag även att Berg lyckas skildra de privata relationerna på ett intressant sätt och inte minst beblandas de med huvudintrigen på ett sätt som ger extra krydda – och ännu mer spänning. Axel och Stina är ett fint radarpar, men en karaktär som faktiskt stjäl rampljuset så fort han är med är Stinas son David. Här lyckas Berg på ett både vackert och underhållande sätt få in ett funkistema i berättelsen, vilket vi knappast är bortskämda med. Det här är något som fungerar oerhört bra, ger en extra dimension till berättelsen – och faktiskt ökar på spänningen ibland. Riktigt snyggt. Jag läste i någon intervju om en läsare som uttryckt något i stil med “kröker du ett hår på David så blir jag galen”, och den reaktionen säger ganska mycket om vilken plats han faktiskt tar i De Adertons universum.

Kort och gott så är De Aderton en journalistdeckare som inte trampar gamla fotspår. Även om jag initialt tänker “Nej, inte Olof Palme”, eftersom jag i ärlighetens namn är ganska less på Palme-konspirationer, så är detta något jag snabbt kan släppa, för Bergs debut är smart, rapp och lyckas, ibland med små men effektiva medel, slå sig ut från klyschig terräng. Riktigt spännande lyssning.

De Aderton landar på 4 av 5 pannkakor.