Sponsrat inlägg i samarbete med Advokatfirman Libre
När man behöver en advokat.
Det finns många gånger man kan behöva en advokat. Det vanligaste kanske är vid en tvist med någon eller några. Även testamente, bouppdelning och annat kan man få hjälp av en advokat.
Vis en skilsmässa behövs ofta en advokat. Även om man är sams är det viktigt att allt går rätt till. Man kan vara sams till en början, men anledningen till en skilsmässa är oftast att man inte kommer helt överens och då kan det vara svårt att vara överens när man ska separera.
Vårdnadstvist är en annan anledning till att anlita en advokat. Vid en separation finns det många anledningar till att det blir bråk om barnen. Det är viktigt att tänka på barnens bästa och att de varken ska känna skuld till någon förälder. Barn känner oftast in känslor hos föräldrarna och många använder tyvärr barnen som ett verktyg mot den andra partnern. Se till att allt går rätt till genom att ha enadvokat vårdnadstvist.
En separation är jobbig för hela familjen och för vänner och familj runtomkring. Se till att göra det så smidigt som möjligt och på rätt sätt. Genom att anlita en advokat så får du och ni den rätta hjälpen till att komma vidare.
När man separerar kan det vara en sorg, allt beror på varför man separerar från varandra. Om man är överens i beslutet eller om det var ett beslut som fattades endast av den ena partnern. Det man vet är att det kommer att bli bra tillslut, men vägen dit kan vara krokig. Med hjälp av advokater så kan man få en rakare och enklare väg med mindre bråk.
När separationen och tvisten väl är över och allting är löst så kan ni fortsätta med era nya liv och göra det till det bästa. Har man barn tillsammans kommer man alltid att behöva ha någon slags kontakt så satsa på att få ett så bra avslut som möjligt för att barnen ska få det så bra som möjligt. Allt går, bara man är villig att kämpa lite!
För några veckor sedan recenserade jag Sernelins suveräna Lagt kort ligger. Den gjorde mig väldigt sugen på att lyssna på mer av författaren, som tack och lov hunnit ge ut även denna!
Om boken
“Julia bär på ett smärtsamt förflutet. När hon motvilligt finner sig i Högskolans föreläsningssal och träffar kärleken, eller i alla fall vad hon tror är kärleken, i den gifta universitetsläraren Jesper blir det enklare att leva igen. Vad Julia inte förutsett är vilka krafter deras förbjudna relation satt igång, och hur hon själv kommer att drabbas av den. För vad döljer sig egentligen i äktenskapet hon trängt in i?”
Nina Zanjani
Zanjani är en ny bekantskap för mig – och imponerar stort! Ser i listan på Storytel att hon är något av en veteran som uppenbarligen flugit under min radar. Ser fram emot att lyssna på fler böcker inlästa av henne!
78 nyanser av grått
Som så ofta valde jag att inte läsa mig till vad för typ av bok 78 slag i minuten är. Precis som i Lagt kort ligger fastnar jag snabbt tack vare Sernelins oerhört kompetenta språkbruk. Det är vackert, genomtänkt och flyter på så jäkla bra. Intrigen vi bjuds på är ganska mörk (läs: inte läskig eller våldsam) och oändligt vemodig. Det känns bitvis väldigt personligt och jag undrar flera gånger under bokens speltid om delar av det hela måhända är självupplevt. Så visar det sig vara. Det är en intressant, sorglig och högst mänsklig historia om kärlek, svek, sorg och bräcklighet. Vackert och väldigt sorgligt. Intrigen håller mig fast rakt igenom men det ska sägas att känslan av vemod ibland kan bli nästan överrumplande – Ett mycket bra betyg till författaren som med vackert svängda meningar, dialog och gestaltning lyckas förmedla så mycket känslor.
När man lyssnat klart på 78 slag i minuten kan det faktiskt krävas en feelgood eller att rent av slå på en riktigt dålig komedi på Netflix för att skaka av sig svårmodet, ’cause this ain’t no joyride. Men likväl en väldigt bra bok med högst trovärdiga karaktärer och existentiella bryderier som jag tror att många kan känna igen sig i.
Senaste året har jag knappt hunnit nysa mellan makarna Grimwalkers boksläpp. Nu är han den där Leffe aktuell med tredje boken om Victoria Bonde.
Om boken
“Mitt namn är Victoria Bonde och jag är en snut. Fast ibland önskar jag att jag bara kunde sitta packad på en parkbänk hela dagarna istället. Som nu, när chefen tvingar mig att utreda ett kändismord. Till råga på allt börjar det ganska snabbt se ut som att Sverige kan ha fått sin första nya seriemördare på många år.
Min kille Niklas beter sig dessutom väldigt skumt. Jag vet att hans jobb innebär att allt är hemligstämplat, men det är något som inte stämmer.
Men plötsligt pekar mordutredningen åt ett oväntat håll och då blir det personligt, och allt hänger på att jag fångar den som är skyldig. Vem det än må vara …”
Leining eller Malmsjö, det är frågan
En sak man lärt sig senaste två åren är detta: Släpper en Grimwalker en bok så är den antingen inläst av Jonas “Knulla, knulla” Malmsjö eller Gunilla “Veteranen” Leining. I det här fallet den senare och för mig ÄR hon typ Victoria Bonde.
Bondepraktika
Så var den kanske potentiellt möjligen eller förhoppningsvis inte alls sista boken om Victoria Bonde här. Snuten som får Gunvald Larsson att kännas som en vilsen, oskyldig liten skolpojke. Hon som på senare tid lierat sig med Niklas “Tick-tack-mannen” för en ultimat fucked-up-combo. Precis som i tidigare böcker (och synonymt med efternamnet Grimwalker) bjuds vi på full fart utan säkerhetsbälten. Det blir spännande, lite våldsamt och väldigt underhållande. Leffe fortsätter klassikern att ha ihjäl verkliga människor, fiktivt alltså (eller vad fan vet jag vad han gör hemma i Häljarp när han har rast från skrivande och poolhäng?). I det här fallet inte helt okänt folk, vilket skänker en hel del småskratt och hånflin. Det är sånt, i kombination med underfundig humor, rappt språk och härliga karaktärer som får en sån här spänningsroman att lyfta ytterligare ett snäpp.
Som en pedantiskt skött motor
Lite så känns det allt som oftast att lyssna på Victoria Bondes hektiska liv. Jag vill säga att så gott som varenda mening verkar ha vägts in på vågskål för att passa perfekt, men så vet jag vilken infernalisk jäkla fart det skrivs med hos författaren så jag vet inte. Det kanske är skicklighet, rent av? Eller så har han förbrukat en av sina tre önskningar hos Anden i lampan på “Jag vill aldrig mer redigera”. Oavsett flyter språket med sina typiska Grimwalkerismer på så pass fint att man liksom bara hänger med och njuter av resan. Jag har för övrigt blivit hotad av Leffe Grimwalker. Om jag hatar Tre små apor så ska han sätta krokben för mig på Bokmässan och det är ju något att se fram emot. Så. Bara för att citera världens mest saknade stålfarfar som redan när jag var liten peppade genom att säga “Du är en duktig grabb, inte.”:
Jag hatar Tre små apor, inte.
Men. Seriöst. Nog fan blir det mer av både Bonde och Tick-tack-mannen, Leffe? Va? Om svaret är nej ska jag sätta krokben för dig på Bokmässan.
En författare är ingenting utan sin uppblåsbara flamingo. Jag såg för övrigt en sån här flamingo kidnappad i bakluckan på en EPA på väg ut ur Mölle den 28/7. Var det flamingon på bilden? Stoff till en ny roman bara sådär *poff*
Leif Selander bjuder med oss till vikingatiden och jag som just plöjt fem säsonger “The last kingdom” och har lite abstinens följer mer än gärna med.
Om boken
“Året är 1030 när den femtonårige Harald flyr skadad från slagfältet vid Stiklestad. Där lämnar han sin döde halvbror Olaf Haraldsson bakom sig. Flykten går via Sveariket mot öst.
Omständigheterna gör att han stannar i Gårdarike i tre år. Innan han går vidare med sitt eget liv, måste han först förhindra en mordkomplott mot sin brorson. Något som visar sig bli oerhört farligt för den unge krigaren.
“Flykten” är den första delen i serien “Den hårda vägen”, en verklighetsbaserad berättelse om Harald Sigurdssons år i österled. Ett av historiens mest spännande livsöden.
“Den hårda vägen” är Leif Selanders andra bokserie. Den första av författaren heter “Väringasagan”, en välskriven serie historiska äventyrsromaner i vikingamiljö. Bokserien är baserad på verkliga händelser.
Författaren är före detta rundtursguide i Turkiet, där han för första gången fick upp ögonen för vikingarnas kontakt med romarriket. Något som mynnat ut i hans böcker om Väringagardet. Den romerska kejsarens livvakt och elitgarde.”
Winclair förföljer mig
Det har blivit många böcker inlästa av Lars Winclair på kort tid. Tur att han, som tidigare nämnts, kommit att segla upp som något av en ny favorit. Likt sist är ljudet ganska lågt (gissar på något med inspelning eller slutmix, hälsningar ovetande amatör), men funkar bra i bilens högtalare.
Till Ankeborg vi far
Selander fängslar mig snabbt. Tidigare har jag ganska lätt kunnat tappa fokus när jag lyssnat på historiska romaner, eller histoaction, som jag kommer att kalla detta lilla epos åtminstone en gång. Selander kastar mig dock in i en tidsmaskin och kastar mig in i en brutal, spännande värld som troligen luktar ganska illa och där få människor lever för att bli gamla. Det är förbaskat välskrivet, miljöerna målas upp så att det bitvis känns som att man själv står med VR-glasögon och ser spektaklet och väjer undan svingande svärd och flygande ölsejdlar. En fotnot här är att jag lyssnar på hög hastighet vilket kan få vissa saker att låta roligt. Det pratas ett flertal gånger om en plats kallad Aldeigjuborg, men jag hör alltid Ankeborg. Man nämner även ett folkslag som på 2,3x hastighet låter som “shunnar”. Kanske banar det väg för en framtida crossover, tidrese-sci-fi-eposet “Förortsgangsters vs vikings”?
En man och hans vikingar
Det här är inte Selanders första vikingaroman. Han har även skrivit trilogin “Väringasagan” och den fristående (?) “Fejden”. Detta är första boken i serien Den hårda vägen (inte att blanda ihop med folk som gått Livets hårds skola). Jag nämnde att det är välskrivet. Och att miljöerna är snyggt målade. Utan att kunna peka på historisk korrekthet eller fakta från århundradet i fråga så skriver Leif Selander på ett sätt som får mig att köpa det hela med hull och hår. Det vill säga: Det verkar som att karln verkligen vet vad han skriver om, och det är ju en bragd i sig. Det går väl inte att blunda för att detta skulle kunna bli en sjuhelvetes bra tv-serie och efter “The last kingdom” är jag verkligen sugen på mer vikingaaction i rörlig bild (jag kommer aldrig kunna besöka ett apotek och se en förpackning Berocca utan att instinktivt vilja vråla “FATHER BEOCCA!”). Jag ser fram emot del två i Livets hårda… förlåt… Den hårda vägen. Och den där “Fejden” ligger redan och väntar i bokhyllan. Jag har tidigare lyssnat på första delen av Tony Gullövs bokserie “Tusenårsriket”, välskrivna, bra – och väldigt populära. Jag vågar dock påstå att “Flykten” var mer i min smak. Well done, vikinga-Selander. Well done.
Författare Selander lutar sig avspänt mot en av sina böcker tryckt i extra stort format för trångsynta läsare.
Johansson, låtskrivare och producent, debuterar med en hård spänningsroman som behandlar aktuella ämnen.
Om boken
“Artonårige Ali kämpar målmedvetet för att förtjäna respekt och plats i ett av de multikriminella gäng som härjar i Stockholmsförorterna kring Järvafältet. Han är villig att gå mycket långt för att dra in cashen som krävs.
Eric, instagrampolisen, tvingas lämna vardagslunken för en privatjakt efter stulna ägodelar som, om de avslöjas för omvärlden, kan krossa hans karriär.
Mohammad – a.k.a. Mo’ Mad – gängledaren och gangsterrapparen, som byggt sin artistkarriär på köpta streams finansierade av drogförsäljning, har en plan om hur han skall lyfta sin image rejält och dominera scenen.
Den vackra änkan Elin, ännu inte fyllda fyrtio, lever ett tillbakadraget liv i Hässelby Villastad. Hon rör sig ogärna utomhus och sköter sitt jobb mestadels hemifrån. En vårnatt inträffar hennes värsta mardröm, när två gängmedlemmar bryter sig in och våldför sig brutalt på henne. Efter timmar av övergrepp, misshandel och förnedring tar händelserna en oväntad vändning och Elin får övertaget.”
Gangsta-Winclair
Lars Winclair står för inläsning och gör det förbaskat bra. Han har en trygg stämma som är härlig att lyssna till och får till ett bra flyt rakt igenom. Det har påtalats att ljudnivån i produktionen är ganska låg och där får jag tyvärr stämma in – Vid lyssning under promenad har jag svårt att höra trots högsta volym. I bilen gick det tack och lov bättre.
Och sen så är jag spännande
Och sen så är jag död greppar tag i mig som lyssnare väldigt snabbt. Korta kapitel, rappt språk. Och väldigt välskriven. Visst förekommer det en del onödig upprepning av typen man som författare själv blir blind för, men som en redaktör borde kunnat uppmärksamma (jag vet, jag slåss med precis samma saker själv). Men inget som förstör. Jag både gillar och ogillar de återkommande Lapidus-luktande greppen som “Läge: Krisläge” etc. Det är å ena sidan effektivt och ett underhållande men skaver av någon anledning lite. Men, frånsett detta som tjurgubben naturligtvis måste gnata på, så är den här boken väldigt välskriven. Bra flyt, genomtänkt och med ett driv som hela tiden håller spänningen uppe.
Jag noterar även att det finns en del likheter mellan Johanssons debut och min egen spänningsroman “Gourmand”. Inte minst hämndtemat och en sårad kvinna som vill ge igen på sina förövare. Men det påminner även delvis rent språkmässigt med korta, kärnfulla meningar och återkommande referenser till både film och musik. Detta med popkultur-referenser är alltid spännande, men det gäller att inte sväva iväg för mycket från det aktuella med detaljer som vilket år en viss skiva släpptes – om det inte är viktigt för berättelsen, såklart. Tro mig. Jag får lägga band på mig själv för att inte springa för långt med mina återkommande referenser. I debuten Europa Pandemus lades det exempelvis extremt mycket tid på att förklara bakgrunden till Mike Oldfields brölande i Tubular Bells. Kul? Jag tycker det. Nödvändigt? Kräsna läsare tycker definitivt inte det.
Läge: Skitnödig
Man kan bli både mörkrädd och lite lätt skitnödig av vårt samhälle. Johanssons debut tar upp en hel del aktuella ämnen som knappast gör att man sover bättre om nätterna. Karaktärerna är trovärdiga och jag gillar att rötäggen inte bara är de gängkriminella, det finns gott och ont i de allra flesta och här är exempelvis Instasnuten en riktig så kallad antihjälte som vill väl men samtidigt helst vill doppa batongen.
Jag har tagit del av en del kritiska kommentarer kring vissa delar av innehållet, vilket alltid är intressant. Svar ja. Boken är bitvis väldigt brutal och innehåller en scen som är väldigt grafisk och jobbig. Jag köper argumenten kring att låta oss ta del av detta. Inte minst gör det efterföljderna betydligt starkare. Blir det onödigt detaljerat eller spekulativt i min mening? Svårbedömt. Det är en nyckelscen för intrigen men hade klart kunnat göras mindre utstuderat med hemskheten i behåll. Oavsett så visar Johanssons gång på gång att han kan skriva bra spänning. Och obekväm sådan!
Sen har vi det här med gängkriminaliteten, det hårda och bitvis väldigt otrygga samhället vi lever i. Den här typen av böcker lämnar en alltid med en viss bitter eftersmak och en känsla av uppgivenhet. Dessvärre är det mesta som sker i den här boken väldigt nära verkligheten. Mellan raderna går politisk samhörighet onekligen att utläsa, ibland väldigt tydligt, och det är något jag finner intressant. Det är vanligt att författares egna värderingar skiner igenom sidorna, säkerligen är det så även när jag själv skriver även om jag tror mig göra det omedvetet. Det behöver absolut inte vara problematiskt, men kan ibland flytta fokus lite från själva intrigen eller inge en känsla av att Jehovas knackat på dörren för att sälja in soltid i himmelriket. Där tycker jag dock att Johansson lyckas bra, för även om det går att utläsa så balanseras det. Men skitsamma, det var en fotnot. Jag börjar bli sådär babblig igen. Detta recenseras i egenskap av vad det är – en riktigt bra spänningsroman, och de ämnen som tas upp är – dessvärre – extremt aktuella och i behov av krafttag för lösning.
Summa summarum (ja, jag ryser lite ända in i benmärgen bara av att skriva de orden). “Och sen så är jag död” är en brutal, mörk, spännande och väldigt välskriven debut.
Författare Peter Johanssons kroppslösa huvud svävar runt i space.
Och sen så är jag död landar på 4 av 5 blodiga pannkakor.
Att flytta kan vara jättejobbigt eller väldigt enkelt, det väljer du själv! Jag kan bara varmt rekommendera att använda sig av en flyttfirma.
Hur många gånger har du hjälpt dina vänner att flytta och hur många gånger har du själv varit flytthjälp? Det finns ingenting roligt med att bära på kartonger och möbler, det roliga kommer efteråt. Inflyttningsfest eller en välförtjänt pizza och öl är det man längtar till när man släpar på kartonger.
När man var ung var det självklart att man hjälpte varandra att flytta, men då hade man inte heller så mycket saker. Första flytten kanske man klarade av med lite ikeakassar och möjligtvis en säng om man hade tur. Ju längre tiden går desto mer saker har man och framförallt, desto mer otympliga möbler har man. Det är nog möblerna som är det jobbigaste att bära tror jag.
Att anlita en flyttfirma är guld värt! Man packar ihop alla saker man har och sen så låter man någon annan göra grovjobbet, det vill säga att bära allt. Enkelt bokar man en dag och tid med flyttfirman, de kommer och hämtar allt. Efter det möts ni upp vid nya lyan och där kan du bara stå och visa var du vill ha alla saker. Se till att kartongerna är väl märkta, då kan du få dem i rätt rum på en gång.
Om man använder sig av en flyttfirma när man flyttar så lovar jag dig att din flytt kommer att kännas så mycket enklare. När alla kartonger är på plats kommer det roliga, att packa upp och inreda. Vare sig du är själv eller bort tillsammans med någon så är det så kul att få inreda sitt nya boende. När du känner dig klart med att packa upp så se till att ha en ordentlig inflyttningsfest, då får alla vänner och din familj se din nya bostad och ni kan fira in den tillsammans.
Sernelin är en ny bekantskap för mig och här väljer jag, som så ofta förut, att dra igång ljudboken utan att ha läst mig till intrigen. Mer spännande så!
Om boken
“När Rickard, som annars ser sig som en briljant pokerspelare, förlorar en stor summa pengar, hotas han till livet om skulden inte återbetalas. Han flyr till Mallorca där han träffar änkan Kristina som vid 57 års ålder samlat på sig mer än pengar i sitt bagage. Hon tillbringar ensamma dagar i en solstol. När hon tror att det faktiskt går att dö av tristess dyker en yngre man upp och ler charmigt.”
Åkerbloms trygga stämma
Jag har sagt det förr och säger det igen: Viktor Åkerblom är en av mina absoluta favoriter. Han gör här, i vanlig ordning, en suverän inläsning och jag tycker ta mig tusan att att han bitvis får den erotiska laddningen mellan huvudkaraktärerna att spraka.
Fifty shades of cash
Nä. Det är inga läderpiskor och walk-in-bondage-closets i Sernelins roman, men till skillnad från Fifty shades så är det här faktiskt rätt hett. Vi bjuds på en blandning av kriminalare, romance och erotik och jag tycker att Sernelin får till det på ett så jäkla snyggt vis. De olika ingredienserna blandas och gifter sig liksom. Ibland är det underhållande och lite småmysigt, sen varvas det med lite erotisk laddning och sekunden efter dropkickar Rickard en skum figur i en hotellkorridor. Det bästa av flera världar liksom.
Eggande spänning
Jag gillar intrigen i den här boken. Den är enkel och samtidigt inte men framförallt utvecklas den på ett riktigt intressant sätt. Rickard är i grund och botten ganska blåst men oerhört underhållande att följa när han försöker charma sig till pengar, kåtar upp sig och kärar ner sig samtidigt som klockan tickar mot säker vendetta och folk i hans närhet ligger i farozonen. Kristina är även hon spännande att följa. Nedbruten, ensam och sorglig, närhetstörstande fast hon kanske inte trodde det själv och mitt i allt visar hon sig ganska stark. Jag älskar Sernelins sätt att skriva och måste faktiskt tillstå att språkbruket i Lagt kort ligger påminner en del om min egen Gourmand – Korta, rappa meningar som för intrigen framåt. Intelligent, underfundig humor. Ja, där gav mig själv en klapp på axeln, men det var främst menat som en stående ovation till Johanna Sernelin. Här har vi en författare vars litterära framsteg jag kommer att följa med nöje (OBS! No stalkning intended). Spänningsmomenten är snygga, men det är den erotiska laddningen som lyfter det hela lite extra. Det är beskrivet både underhållande och upphetsande och när de här två uppenbart superkåta karaktärerna eggat varandra ett bra tag vill man liksom göra en Monty Python och skrika “GET ON WITH IT!”. Och här kommer en av få saker jag kommer att gnälla över i denna annars lovordande, högtflygande recension: Rickard och Kristinas trevande närmande blir lite tjatigt stundtals. Det kanske är ett par beskrivningar för mycket av hur de klär av varandra med blicken eller dylikt. Då är det tur att Sernelin är skicklig och blandar in spänningsmomenten eller den där skumma stalkern i strumpor och sandaler som tillför mycket. Jo, en liten sak till: En oerhört begåvad, framgångsrik och snabbproducerande författare med imponerande flint rättade mig en gång tidigt i författarskapet: Man skriver tillbringa. Inte spendera. Man tillbringar tid och spenderar pengar.
Ett förekommande fenomen i boken är att perspektiven emellanåt raskt skiftar mellan två (och ibland tre) karaktärer i ett och samma kapitel. Det här är en balansgång och något jag tror att man generellt ska hålla sig ifrån. Ett kapitel – Ett perspektiv använder jag som generell regel. Det här perspektivskivandet är en sak jag hade kunnat störa mig på oerhört mycket, men av någon anledning tycker jag att det funkar här.
Så. Det här blev en av mina längre recensioner. Puh. Som ni förstår av ovan så tycker jag oerhört mycket om den här krimerotiska (ny genre någon?) Mallorca-vistelsen. Well done, Johanna! Och till ditt fortsatta författarskap vill jag bara säga en sista sak: GET ON WITH IT!
Författare Johanna Sernelin. Foto: Veronica Eng
Lagt kort ligger kammar hem fullpott. 5 av 5 extatiska pannkakor.
Karlsson är tillbaka med den femte delen i serien om Jessica Jackson och fiktiva Mörkö.
Om boken
“Ett filmteam åker ut till en ö i Tjust skärgård utanför Västervik, där det finns en övergiven kyrka.
Planen är att spela in en spökfilm och en scen med en seans under midsommarhelgen. Några dagar senare hittas flera i teamet döda, uppradade inne i kyrkan.
På ön bor en enstöring som dragit sig undan från världen och som fångar polisens intresse. Under utredningen visar det sig också att det funnits konflikter i filmteamet efter en misslyckad inspelning i Skottland som satt dem i ekonomisk kris. Jessica Jackson ansvarar för utredningen och åker till Skye för att undersöka Skottlandsspåret.”
Leining
Det behöver inte ordas särskilt mycket här. Leining är en veteran och en av de bästa. Hon gör ett suveränt jobb.
Over the seas to Skye
I femte boken får vi träffa på en filmteam som råkar ut för hemskheter. Jakten på mördaren tar oss från Mörkö, Västervik och Sverige och vidare till Skye. Mycket känns igen från tidigare böcker och just miljöombytet till Skottland är kanske det som sticker ut mest. Jag som älskar Skottland njuter lite extra av just detta och att få återbesöka platser som Loch Lomond, Inverness och Skye i minnet samtidigt som Jackson är där av klart mindre trevliga anledningar.
Deckare som sticker ut
Ni som läst tidigare recensioner vet att jag gillar Karlssons deckarsvit. Jessica Jackson är måhända inte den mest spännande huvudkaraktär jag fått följa, men det balanserar Karlsson genom att blåsa lite mer liv i intrigen. Min favoritdel i serien såhär långt var förra boken, Dödsspelet. Där bröt han deckarmönstret och bjöd på en bok som gick mer åt spänningsgenren med klart högre tempo än övriga delar i serien (denna inkluderad). Det blev lite mer tänka-utanför-boxen och lämna komfortabla zoner, vilket jag verkligen uppskattade. I Sommarmord är vi således tillbaka i en mer klassisk deckare. Men här kryddas det till med den spöklika filminspelningen och ledtrådarna som ger oss ett trevligt miljöombyte. Karlsson får återigen visa prov på sin förmåga att vrida och vända på pusslet för att överraska och förvilla. Duktigt!
“Vem äger rätten till ett barn? Dagen som ingen trodde skulle komma drabbar Fredrik och Jessica Flink med full kraft. Deras trygghet hotas. Milo, deras fyraåriga son, är i fara. Mc-presidenten Stefan Andreason, som säger sig vara Milos biologiska far, har krävt ett dna-test. Efter avtjänat fängelsestraff vill han ha juridisk rätt till framtida umgänge. Ett möte med en åklagare bekräftar deras värsta farhågor, Andreason har lagen på sin sida. I maktlös förtvivlan bestämmer sig Fredrik och Jessica för att göra allt de kan för att rädda sitt barn. Det otänkbara måste hanteras på de kriminellas sätt; med våld. Beslutet utlöser en lavin av händelser och konsekvenserna blir förödande för alla inblandade. PATRIARK är del fyra i serien om maktkampen mellan Rubicon MC och polisen.”
Wilson och patriarket
Andreas Wilson står för inläsningen, precis som tidigare delar (de första två i serien fanns förut med annan inläsare, men släpptes i nyversion för ett eller två år sen). Wilson har en mörk, ganska sorgsen stämma som jag gillar. Däremot kan jag tänka mig att det låter ganska sävligt om man kör i vanlig fart då jag får speeda upp honom rejält.
Polis vs MC-knuttar
Rubicon MCs president Stefan Andreasson, polisen Fredrik Flink med flera känns igen från Skärvor och till skillnad från de första böckerna i serien (Mörkrets Lag och Skott) som är fristående så hänger denna intrig ihop med föregående bok. Även om jag vill påstå att man kan lyssna på denna utan att ha hört Skärvor så rekommenderar jag att börja i rätt ände för att få helhet och lära känna karaktärerna. Precis som tidigare är det en spännande liten katt-och-råtta-lek mellan polis och kriminella, men den här gången på ett långt mer personligt plan än tidigare.
Divelli och buset
Jag tycker mig tidigare läste att serien bygger på en del verkliga händelser och att mycket kommit fram i intervjuer som författaren hållit med diverse ljusskygga personer. Hur mycket av det faktiska innehållet som är verkligt har jag dock ingen aning om, men jag tycker att hon fångar realismen. I det här fallet en känsla av skörhet och uppgivenhet när det man älskar mest står på spel. Patriark är, likt tidigare delar, spännande och välskriven. Divelli leker även med många för mig välkända miljöer, vilket alltid kryddar till lite extra. För er som följer bloggen och minns så var föregående del, Skärvor, med i min Topp 20 över bästa genomlyssnade böcker förra året. Patriark når inte riktigt upp i samma höjder som del tre, även om alla ingredienser finns med. Precis varför kan jag inte svara på, mer än detta: Skärvor är helt enkelt en svårslagen spänningsroman.
En ny bekantskap som bjuder oss på första delen i sin så kallade Petahertz-trilogi. Vad kan detta vara, eh?
Om boken
“Allting tycks hänga ihop via ett fenomen som alltid fascinerat människor: möjligheten att kunna manipulera tid och rum. För Lundastudenten Ulla börjar det när hon hittar sin döda morfars anteckningar. Hur kunde en anonym taxiförare från Iran ha bedrivit en sådan avancerad fysikforskning? Varför ville någon mörda honom?
Ulla upprepar sin morfars experiment och inser att det skulle vara förödande om tekniken hamnade i fel händer. Samtidigt förbereds ett enormt fysikexperiment med en konstgjord petahertz-signal. Experimentet hotar rubba rum-tiden och orsaka en global katastrof – om ingen lyckas stoppa det.
Vårt liv är inte vårt är lika mycket deckare som science fiction, lika mycket filosofi som fysik. Det är den första boken i trilogin Petahertz av författaren och forskningschefen Orest Lastow. I en resa genom årtionden och omvälvande världshändelser får läsaren möta många människoöden, ta del av en enorm konspiration och lära känna en teknik som skapar stora möjligheter, men även extrema faror för vår planet.”
En Rolf för dina tankar
Boken är inläst av Rolf Arsenius, som tidigare varit programledare och radiopratare. Vad jag kan se är det här en av två böcker han hittills läst in. Rolf gör ett bra jobb och har en behaglig stämma. Men den här boken förtjänar en mer genomarbetad slutprodukt. Det är gott om små ljud i bakgrunden, bland annat “micpuffar” eller om det kommer utifrån – Det låter hur som helst som om Godzilla spatserar förbi på morgonpromenad utanför ljudstudion emellanåt. Man borde ha gått igenom detta och siktat på en renare slutprodukt.
Peta inte på min peterhertz
Vi kan väl gott säga att Orest lyckats skapa något eget med Vårt liv är inte vårt. Lite deckare, lite sci-fi. Jag tänker på Darren Aronofskys “Pi”, Shane Carruths “Primer” och Nolan’s filmer. Karaktärerna är trevliga, dialogen är snygg och miljöerna levande. Sen gillar jag de återkommande popkulturella referenserna. Och när man tar del av Angus tankar kring att bli en del av det svenska samhället och de diverse minst sagt märkliga saker vi har för oss. Det fanns en sådan referens ganska tidigt i boken som fick mig att skratta högt men den har tyvärr, åtminstone för stunden, gömt sig bakom något annat i minnesbanken.
Mattepyramiden
Okej, nu kommer vi till en ris och ros. Till det positiva hör språket, Lastows förmåga att berätta en annorlunda och intressant berättelse – och den där händelsen längs nollmeridianen framåt slutet är riktigt tankeväckande och häftigt beskriven. Sen är det såhär:” Vårt liv är inte vårt” är en smart berättelse. Eller åtminstone tror jag det. För den hanterar ämnen som jag, trots tidigare nämnda filmer, inte kan särskilt mycket om. Jag är dålig på fysik (men vet att ett äpple bör falla till marken om man släpper det förutsatt att man inte befinner sig i rymden), och ännu sämre på matematik. Det innebär att jag såklart får ta mycket, eller det mesta, med en nypa salt och helt enkelt anta att herr Författare vet vad han pratar om. Om inte annat så får han det att låta fullt trovärdigt och det är en bedrift i sig. Var det där en förolämpning? Inte alls. Bara ett sätt att framhäva att Orest Lastow skrivit en bok som inte bara är komplex utan även känns väldigt smart – och antagligen är det. Men här kommer lite av problematiken: Det blir tyvärr på tok för mycket teknikaliteter och matematiskt snack. Det är återkommande och drar effektivt ned spänningsvärdet (under förutsättning att man inte är high på eller galet intresserad av allt som nämns). Jag vill tro att man hade kunnat, och att manuset mått bra av, att korta ned eller på annat sätt framhäva meningen med exempelvis långa sifferserier och bokstavspussel. Sen finns det gott om riktigt snygga och spännande passager! Med det sagt så är detta en på många sätt imponerande och välskriven bok och en bra första del i en lovande trilogi. Kanske släpps en lättläst version för oss som hade problem att klara oss igenom matte A? Just kidding.
Vårt liv är inte vårt är intressant, annorlunda och oförutsägbar. 3,5 av 5 pannkakor som tillhör dig och inte mig.
PS. Akta er för Nollmeridianen. There’s some nasty shit going on along that one.
