Med mörkret som vittne, av Hamit Aktas

En debutant vars litterära insats jag och min vän och kollega Carlén fick chans att förhandslyssna på. Håll i er!

 

Om boken

“Unga kvinnor har under flera år hittats mördade och fastspikade i bryggor på olika badplatser i Stockholm. Erfarna kriminalkommissarien John Messmer och kollegorna Hreinn och Alina saknar helt spår i utredningen.

Johns besatthet av att få fast mördaren har lett till separation från hustrun Nina och delad vårdnad om dottern Ida. En besatthet som till slut också tvingar honom att bryta mot de lagar som han har vigt sitt liv åt att upprätthålla.

Samtidigt i en välbärgad förstad till Paris är Edmond Bouiver ekonomiskt oberoende efter ett arv. Men minnena av att som liten pojke ha bevittnat våldtäkten och mordet på sin biologiska mamma plågar honom. Han står inte ut längre och inleder en egen jakt på mannen som gäckat den franska polisen sedan 1974. Spåren leder honom till Främlingslegionen och en insats i dåvarande Zaire.”

 

Malmsjö raskar över isen

Jonas Malmsjö levererar som vanligt på högsta nivå. Jag kommer allt oftare på att jag skulle vilja höra honom läsa in ett recept på säg en sockerkaka, bara för att få höra honom avsluta varje moment av bakningen på samma sätt som han avslutar varje kapitel med att läsa de avslutande orden ett … i … taget och avsluta med en liten suck.

 

John Messmör och hans ensemble

Nej, det är ingen felskrivning. Så fort jag hör namnet Messmer tänker jag automatisk på messmör, så enkelt är det. Var börjar vi då? “I början”, säger ni.

“Okej.”

Det här är alltså Hamit Aktas debutroman. Jag som själv lyssnar på oerhört mycket böcker och gjort mig skyldig till att släppa några egna kan ofta notera småsaker som tyder på just debut. Detta inte menat som något negativt, men saker folk ofta gör tidigt i karriären. I det här fallet tänker jag exempelvis på en spännande scen framåt slutet där en ABBA-låt får vara med. Man hoppar mellan beskrivande text om ett par-tre rader följt av en textrad ur aktuell låt som spelas i bakgrunden. Det här är en sak som funkar ganska bra i film men som egentligen kanske inte fyller så mycket funktion i text, men det är kul att experimentera. Nog om det. Som sagt. Debut. Och vilken jäkla debut, får vi ta och säga! Aktas fångar mig direkt. Han skriver förbaskat bra och på ett sätt som får spänningen att stegra. Sen har han lyckats skriva in karaktärer som är intressanta, trovärdiga och trevliga att följa.

En sak som jag kan störa mig på ibland, men som mestadels fungerar, är att han har en förmåga att hoppa mellan olika perspektiv i ett och samma kapitel. Det kan bli jäkligt fel och förvirrande, kanske främst på ljud, men jag tycker oftast att det lyckas, även om det ibland tenderar till lite övertydlighet. Men det förstör inte helheten på nåt sätt. Det tack vare att Aktas på övriga punkter levererar så förbaskat bra.

Intrigen är komplex, smart och medryckande. Miljöerna vi får besöka – alltifrån Zaire till Lovön, är intressanta och välbeskrivna. Det får boken att sticka ut lite extra. Passagerna med Främlingslegionen är riktigt, riktigt bra. Det är resten också, men det blir ett sånt trevligt avbrott från mordutredning att jag njuter. Beskrivningarna av händelserna i Zaire och hur folk behandlas är obehagliga och sorgliga och jag gissar, utan att ha låst på, att det mesta är taget ur verkligheten. Överlag känns boken välresearchad, det finns mycket småsaker som får den att glimma. Många oväntade vändningar och oförutsägbara karaktärsdrag och en del trevlig humor. Jargongen mellan Messmör och kollegorna gillar jag.

Nu känner jag att recensionen håller på att spåra lite, och en lång text blir det. Sammanfattningsvis så kan jag säga att jag faktiskt inte har särskilt mycket att klanka ned på mer än det jag tagit upp tidigare. Överlag är det här en riktigt imponerande debut som är välskriven och riktigt, riktigt nervig. Den sticker ut på många sätt vilken gör att jag gillar den lite extra.

Faktum är att Med mörkret som vittne är en av de bästa böcker jag lyssnat på i år. Den ni.

 

Med mörkret som vittne landar på 4,5 av 5 pannkakor.

Lögnaren, av Monica Rehn

En bok som fått väldigt mycket ros och som jag verkligen sett fram emot!

Om boken

“Den framgångsrike författaren Fabian Hammar och hans nya hustru Amanda bor centralt i Stockholm, och utåt sett har de allt. När Fabian får ett brev där han anklagas för våldtäkt av den anonyma avsändaren tror han att ännu en galen stalker dykt upp, men i brevet finns besvärande detaljer som väcker hans tvivel om vad som egentligen hände på hotellet i Visby förra sommaren.

Våldtäktsanklagelsen når medierna och drevet tar fart. Omvärlden måste välja sida. Men anklagelsen är bara början, och när Amanda plötsligt försvinner vid ett midsommarfirande ökar misstankarna mot Fabian. Hur han än bedyrar sin oskuld förvandlas han till en enda sak: Sveriges mest hatade man.

Samtidigt får vi följa en kvinna i hans närhet som en gång i tiden levde ett helt annat liv. Vem är hon? Hur långt är hon beredd att gå för att nå sina egna mål?

Lögnaren är en psykologisk spänningsroman som vrider på begreppen skuld och oskuld. Vem är lögnare och vem äger sanningen?”

 

Mästerlig inläsning

Fredde Granberg är som klippt och skuren för denna. Han gör det som vanligt med bravur och den där knappt märkbara övergången när han hoppar mellan manlig och kvinnlig dialog är lika snyggt balanserad som vanligt.

 

Vem ljuger och vem talar sanning?

Jag gillade Monica Rehns Moratorium och har haft stora förväntningar på Lögnaren, som jag läst oerhört mycket gott om. Det är alltid lite blandad förtjusning att påbörja en lyssning när man har byggt upp något i tankarna.

Tack och lov märker jag väldigt tidigt att mina förväntningar på Lögnaren inte är tinnar och torn på ett luftslott. Ibland händer det att man påbörjar en bok och redan en kvart in känner att “Den här kommer att vara riktigt bra”. När böckerna sätter tonen snabbt och språkbruket tyder på att författaren kan mer än att stapla ord för att pressa fram en intrig.

Jag fastnar med andra ord väldigt, väldigt fort för Lögnaren. Den visar snabbt sin fulla potential. Det ska även sägas att det här kan vara en av de mest välskrivna böcker jag lyssnat på i år. Flytet i språket, de genomtänkta meningarna och den snygga dialogen är en fröjd att lyssna till – det blir inte direkt sämre med en av de absoluta favoriterna som inläsare. Rehn drar oss in i en intressant och komplex intrig med trovärdiga och lika intressanta karaktärer. Man känner för Fabian och slängs mellan hopp och förtvivlan i alla snygga vändningar som bjuds på och spänningen byggs upp riktigt snyggt. Jag kan tycka att Fabian verkar lite väl blåögd inför vissa saker som utspelar sig framåt slutet, vissa av dem förklarade med oviljan att såra människor, men det är smådetaljer som inte stör helheten. Det märks även att Rehn tar med sig kunskaper från yrkeslivet här, för Lögnaren bjuder på några scener ur rättssalen som är riktigt välskrivna – så pass att jag kan se det hela framför mig som scener ut att rättegångsdrama – och utan att det blir långdraget. Riktigt snyggt!

Sammanfattningsvis en tät, oerhört välskriven och spännande upplevelse som rekommenderas varmt!

 

Lögnaren landar på 4,5 av 5 pannkakor

Skit på dej: en rövarhistoria, av Clark Olofsson och Leffe Grimwalker

Förra året fick vi en både snygg, rolig och bitvis jobbigt fjantig Netflix-serie med en suverän Skarsgård i huvudrollen. Här följer ännu en rövarhistoria som berättats för Leffe Grimwalker.

Om boken

“»Alla tror att dom vet vem jag är. Särskilt efter tv-serien om mig. För den fick jag bra pröjs, men det var ljug alltihop. Det bjuder jag gärna på, jag är ju trots allt i underhållningsbranschen och hela mitt liv har varit en enda lång dokusåpa med andra berättare. Men nu ska du äntligen få veta vad som egentligen hände.«

Skit på dej är Clark Olofssons egen berättelse om dom mest dramatiska åren i hans liv. Men vänta dig inget ältande av barndomen eller annat gnäll. Det blir fullt jävla ös istället: bankrån, dramatiska flykter och en och annan kärlekshistoria.”

 

Tick tack, din jävel

Det är Oscar Skagerberg, som läst in bland annat Grimwalkers Originals-serie Tick Tack, som lånar ut rösten till Olofssons rövarhistorier. Mycket bra val. Han är bra på att låta sådär kaxig och självsäker som vår huvudperson är.

 

Charmig, kriminell eller kriminellt charmig?

Eller ja. Jag vet inte om jag själv skulle kalla honom för charmig, men Clark har ju lyckats charma till sig x antal kvinnor (åtminstone enligt honom själv) och blivit gullad med och fått kändisstatus, så nog funkar det!

Självsäker, kaxig … narcissist ut i fingerspetsarna kanske. Jag har lite svårt för glorifierandet av en människa som valt att leva merparten av sitt liv som kriminell, men samtidigt går det ju inte att blåneka till att karlns berättelse är oerhört fascinerande. Om det sen är så som han själv säger vad gäller motviljan att skada andra människor så är väl det fint.

Clark är sig själv, helt enkelt. Möjligen lite mer än många andra tenderar att vara sig själva. Och det är ju ett bra betyg till ett liv väl levt, för allt i berättelsen tyder på att han är nöjd med de många timmar han tillbringat såväl i frihet som inlåst.

Clark framställer sig genomgående i väldigt positiv dager och det gör det hela än mer underhållande. Det är även skrivet på ett sådär Grimwalkerskt sätt med full fart – att det skulle funka lika bra i spänningsgenren som i en biografi är ju jäkligt kul. För det är en sak jag kan säga: Skit på dej är en oerhört underhållande skröna att lyssna till. Måhända tar den slut lite abrupt och det är ju ingen djupdykning i mänskligt psyke, men jäkligt kul har man ändå. Och detta med rövarhistoria, då, hur känns det? För faktum är ju att, likt Netflix-serien, så vet vi egentligen inte mycket om hur stora delar av Clarks berättelse som är sanningsenlig och vad som är uppdiktat. Överraskande nog tycker jag att det är lite befriande. Jag dras liksom med i berättandet och tänker typ att “Ja, if you say so” och skiter uppriktigt sagt i om det vi får berättat är tio eller nittio procent verkligt.

Det blir nästan lite mer eggande för varje gång jag kommer på mig själv med att tänka att “det där är nog skitsnack, men kör på, det är jävligt kul ändå”.

Det här är helt enkelt en bok som är jäkligt rolig att lyssna på och vet ni vad? Ni som mot all förmodan inte håller med mig: Skit på er.

Fotnot: Likt Grimwalkers Memoria mori så finns det även här en snubbe vars haka går att kapa livsmedel med (eller jag tror att det var en haka och mer specifikt vill jag minnas att den kunde skära till kött, eller har jag hallucinerat det här?).

 

Skit på dej landar på 4 av 5 verklighetstrogna pannkakor.

Svart vecka: Ett fall för privatdetektiv Anders Johansson, av Tony Fischier

Fischier, som gett oss serien om Niklas Ragnvik, återvänder med något lite lättsammare.

Om boken

“Charlie Rönnberg vaknar upp på tåget från Göteborg till Stockholm. Men vad gör han där? Han minns varken hur han tagit sig till tåget eller varför. Vid hemkomsten möts han av information som ger honom kalla kårar, och som leder till att Charlie anlitar privatdetektiv Anders Johansson för att utreda vad som faktiskt hänt dagarna före tågresan. Anders Johansson som nyligen blivit dumpad av sin tjej vill helst av allt bara dränka sina sorger, men dras nu in i en märklig härva av gamla oförrätter, amatörporr och utpressning. Ovanpå på allt detta så visar det sig att mannen som fälldes för mordförsök på Anders för fyra år sedan nu ska friges – och han verkar vara hämndlysten.”

 

Wallström

Martin Wallström står för inläsning. Han är en suverän skådis och minst lika duktig inläsare. Personligen hade jag gärna sett Fredde Granberg läsa in detta då han med perfektion får till balansgången mellan humor och allvar. Wallström gör detta riktigt bra han också, men lyckas inte riktigt ta vara på Fischiers fullständigt briljanta humor.

 

Deckarbuskis

Det här är ju något helt annat än det Fischier bjudit på med sina böcker om Ragnvik som jag vill minnas (har faktiskt bara hunnit lyssna på första delen i serien!) som mörka och bitvis ganska råa. Här visar Fischier att han är lika mångfacetterad författare som han är i verkliga livet (musiker, konstnär och författare är inte alla som kan stoltsera med, kudos!).

Det finns mycket att gilla här. Inte minst för att jag känner igen denna blandning av allvar, humor och ren buskis från min egen “Gourmand” och den bakåtsträvande privatdetektiven Conny Erixon. Han och Anders Johansson hade kommit oerhört bra överens.

Intrigen i Svart vecka är underhållande och till en början ganska enkel, men med många underhållande och smarta förvecklingar. Men, men, men. Det är inte intrigen som står i huvudfokus här utan det jag främst fastnar för är persongalleriet. Från vår käre privatdetektiv och hans vänner till den stackars porrutpressade Charlie och hans kompisgäng. De flesta sticker ut, alla är intressanta och det öppnar upp för flera roliga scener och förvecklingar.

Fischier visar att han är en jäkel på att skriva humor, för även om det finns en hel del allvar i Svart vecka så är den till största del skriven med glimten i ögat. Det gnabbas och pikas och dialogerna är som en gigantisk påse lösgodis, fylld med alla mina favoritsmaker – och det bästa är att man varken tröttnar eller får ont i magen av de stora doserna. Jag ler mest hela tiden och skrattar rakt ut om vartannat, kan återigen känna igen humorn från främst mina två senaste böcker här. Och igenkänning är alltid trevligt.

Men åter till intrigen. Den är intressant, som redan skrivits, och bjuder på flera spännande vändningar. Måhända kan jag tycka att trovärdigheten får sig en spark på smalbenet, men det gör mig ärligt talat ingenting. Actionscenen på Liseberg blir kanske lite utdragen och småförvirrande, mest för att jag av någon anledning inte riktigt tycker att den passar in, men det är en väldigt liten sak att gnälla på när helheten är så här underhållande.

Vad gäller humorn påminner den även om Erik Thulins författarskap och jag kan således stoltsera med att i sommar ha lyssnat på två fantastiskt underhållande buskisdeckare.

 

Svart vecka landar på 4 av 5 pannkakor.

 

 

Vargblod, av Chris Berg

Chris bjöd på snygg spänning med Draksådd. Nu är han tillbaka med första delen i en ny serie.

Om boken

“När den lite udda och ensamma läkarstudenten Fridas patient attackeras av män i svarta motorcykelställ tvingas hon agera och gläntar på dörren till värld vid sidan av samhället. Patienten, en äldre kvinna vid namn Luna, leder den hemliga organisationen Varghundarna. De är män och kvinnor som lever sina liv i skuggorna och är beredda att offra allt för att skydda den breda allmänhetens trygga tillvaro från ondskan.

Deras främsta fiende, organisationen Vargarna har rekryterat en man kallad Ingenjören. I deras klor hotar hans nya vapenteknologi att rubba maktbalansen och skapa en ny, osäker framtid. Luna och hennes Varghundar är de enda som står i deras väg.”

 

Leining

Gunilla Leining gör i vanlig ordning ett oklanderligt jobb som inläsare!

 

Annorlunda spänning

Jag gillade Bergs Draksådd. Den var snyggt uppdiktad och spännande. Därför är förväntningarna ganska stora när jag ger mig in i Vargblod, första delen i hans nya serie.

En sak går att konstatera direkt – och rakt igenom – Chris Berg är en duktig författare. Han skriver riktigt bra. Främst tycker jag om det filmiska sättet att måla upp actionsekvenserna. Faktum är att hela Vargblod känns väldigt mycket som en action-scifi man skulle kunna se på Prime eller dylikt. Det är full fart mest hela tiden. Jag gillar världsbygget och berättelsen känns ganska fräsch och annorlunda, men det är ändå något som skaver ganska tidigt. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför, men av någon anledning kommer jag aldrig riktigt in i handlingen. Jag fastnar inte heller för karaktärerna. Åtminstone inte till en början. De växer på en med tiden, ett par av dem i synnerhet. Och just på den fronten gillar jag slutet av boken bäst, för där breds det på med inte bara spänning och våldsamma skildringar utan även en hel del känslor.

Men vägen dit är lång. Berg är, som jag redan skrivit, en mycket duktig författare. Möjligen är det så att kommande delar, nu när jag introducerats för världen och karaktärerna, kommer att tilltala mer. Vargblod innehåller många fina ingredienser som borde kunna leda till en riktigt lyckad kaka (jävla mat- och bakreferenser, Peter, sluta med det!) men ändå känner jag mig märkligt distanserad till slutprodukten utan att riktigt veta varför.

Det är helt enkelt något som saknas i mixen för att jag verkligen ska fastna. Kanske blir det för mycket hopkok av allt möjligt, lite spretigt. Jag vet inte. Oavsett så ska det bli kul att se vad som bjuds i del två.

Och får jag räcka upp handen och önska något så hade jag gärna sett en fortsättning på Draksådd.

 

Vargblod landar på 3 av 5 pannkakor.

Minnet av att dö, av Leffe Grimwalker

Minnet av att dö är första delen i Grimwalkers nya serie Memoria Mori som att döma av info kan komma att bli typ tio böcker lång.

Om boken

“När en seriemördare kommer tillbaka från de döda tvingas jag in i mitt gamla liv igen. Jag är säker på att det inte kan vara han, men ju fler mord han begår, desto mer inser jag att det faktiskt är han. Agnus mord är vackra konstverk, det måste man ge honom, men jag vill inte ha med utredningen att göra, trots att min fosterfar gör allt för att dra in mig i den.

Samtidigt träffar jag flickan Ayla, en av alla dem som jag har en skuld till. Jag förstörde hennes pappas liv och nu vill jag rädda hennes, men frågan är om det inte blir tvärtom. När Agnus bestämmer sig för att mörda dem som står mig närmast måste jag ta upp jakten på honom, och ingenting är vad man tror att det är. Dessutom måste jag ta ett beslut. Ska jag döda min fru eller inte? Allt jag vill är att dö. Jag hoppar från broar, kör in i väggar, tar tabletter och försöker till och med supa ihjäl mig, men det är som om jag är odödlig.

Mitt förflutna väcks till liv när Agnus börjar ta kontakt med mig och jag inser att jag måste hitta honom. Inte bara för att stoppa honom från att döda dem jag älskar, utan också för att en gång för alla ta tag i mitt eget förflutna.”

 

Granberg + Grimwalker = Sant

Man har ju lärt sig att namnen Malmsjö och Grimwalker i princip sitter ihop, men den nya serien är alltså Fredde Granberg som läser. Han gör det naturligtvis fantastiskt. Främst bemästrar han de komiska inslagen med bravur där han fångar tonen perfekt.

 

Grimwalkers nya kläder

Vid det här laget, efter serier som Tick Tack och Alex Storm, har man vant sig vid en viss typ av böcker signerade Leffe Grimwalker. Rått, spännande, humoristiskt och berättat med farten av ett höghastighetståg. Minnet av att dö, första delen i Memoria Mori-serien, är något helt annat.

Leffes typiska ID känns igen väl – det rappa språket, den underbara humorn och underfundigheten. Inte minst roliga, Grimwalkerska karaktärsbeskrivningar. Nån har en haka hård nog att skala potatis mot och en annan har skäggstugg som går att riva morot i. Ni hör ju, karln har uppenbarligen en viss förkärlek för rotfrukter. Däremot är detta något betydligt mer vemodigt och mörkt än man kanske är van vid och intrigen är LÅNGT ifrån hans tidigare böcker. Detta visar på hur pass mångfacetterad Grimwalker är, för även om detta genremässigt påminner om tidigare böcker så är det fortfarande något nytt.

Tempot är även det ett annat. Det är ingen långsam berättelse vi leds in i, men det är betydligt mer broms än gas jämfört med tidigare. Menat som något negativt? Hell no. Ibland kan det vara skönt att kunna andas även när man sticker ut skallen genom fönstret istället för att fylla käften med flugor och g-krafter.

Låt mig även bjuda på en anekdot som absolut inte har något med recensionen att göra. Egentligen. Det förekommer en karaktär vid namn Peter Dupree och det upprepas ett par gånger något i stil med att “man inte kan heta Peter Dupree”. Det här hör jag i bilen på väg till Karlstad. Klockan är 05:50 och jag har sovit i ungefär tre timmar. Överött, för att vara övertydlig. Det leder till en liten egenskriven låt som jag sitter och sjunger för mig själv i höjd med Västerås:

Peter Dupree,

vem fan heter det?

Mycket kan man heta, men

man heter inte Peter Dupree

Nog om det och åter till da recension. Det tar en stund innan jag kommer in i intrigen, det kan antingen bero på egen tröghet ELLER det faktum att jag blir så överraskad av en så pass annorlunda Leffe-story, men när jag väl är fast så är det samma gamla grepp som vanligt. Intressanta karaktärer, ett trevligt mörker, men även väldigt kärleksfullt och mänskligt och här märks även tydligt att författaren vill mer än “bara” berätta sin story, vilket jag får bekräftat i det fina efterordet.

 

Minnet av att dö landar på 4,5 av 5 pannkakor.

Splitter, av Johan Brännström

Brännström är tillbaka med fjärde boken i serien om Mikaela Sköld. Lilla julafton, med andra ord.

Om boken

“En kort dit efter massmorden i Solberga (“Ingen ska skonas”) har polisen avkrypterat en app som kriminella använder för att kommunicera. I det omfattande materialet gör Stefan Jelinek, Mikaelas vän och kollega, en oväntad upptäckt.

I chattarna framträder vad som ser ut att vara planeringen av ett terrordåd där man ska slå till “mot hjärtat av Mediasverige”. Jelinek misstänker att målet är Nyhetsbyrån och att ett av kodnamnen i chattarna är en anställd. Han övertalar Mikaela att delta i en operation där hon låtsas säga upp sig från polisen för att återvända som journalist. Under täckmantel måste hon ta reda på identiteten på den medhjälpare terroristerna har på insidan.

Mikaela tvingas därmed spela dubbelspel, inte bara mot Kim, Mikaelas före detta sambo, utan också mot sin dotter Vanja.”

 

Tabu, eller?

Inför fjärde boken bryter man vad som av vissa kan ses som ett tabu: Man byter inläsare mitt i serien. Det till följd av Leinings fullspäckade schema. Tack och lov har man den goda smaken att byta till Sofia Berntson, som i min värld (hej, opartiskhet!) är precis lika duktig. Jag tycker dessutom att deras röster och sätt att läsa in påminner en del om varandra, så för min del gör det absolut nada.

 

En Sköld mot svåra situationer

Det här är som sagt fjärde gången vi får följa med Mikaela Sköld på äventyr. Personligen tycker jag fortfarande att första boken Feber står sig något starkare än de del två och tre. Uppföljarna är lika välskrivna men intrigen i första tilltalar ett snäpp mer. Hur står sig då del fyra?

Låt mig avslöja det: Splitter är Johan Brännströms hittills bästa. Den är precis lika välskriven som tidigare delar. Mikaela och övriga karaktärer från tidigare böcker utvecklas på ett intressant och trovärdigt sätt. Pulsen är betydligt högre än tidigare och intrigen är både smart, obehaglig och gör det enormt svårt att pausa (fått köra omvägar hem flera gånger, tack för det, herr Brännström!).

Författaren lyckas fånga in mig väldigt tidigt för att sedan hålla ett fast grepp om spänningsnerven. Den nerven får även vår inläsare ta kredd för. Man lyckas även kapa bort alla former av transportsträckor. Det finns faktiskt inte en passage i den här boken som jag upplever onödigt lång eller långsam. Allt känns genomtänkt och välslipat som en dyr jävla blodsdiamant. Brännström var en suveränt duktig författare redan med sin imponerande debut, men här visar han verkligen prov på hur han utvecklats genom bokserien.

Det ska bli oerhört spännande att se vad han har att bjuda på härnäst, när vi får träffa Sköld igen om sådär ett år.

 

Splitter landar på 4,5 av 5 välförtjänta pannkakor

Den tjuvaktiga författarinnan, av Erik Thulin

Det här är min första bekantskap med Thulin som författare. Han har bland annat skrivit en scheisselång serie för Storytel Original som verkar ball.

 

Om boken

“Kriminalkommissarie Edvard Nordenmark stirrar på mobilen. En fot har hittats i havet. Det är inte den första. I tolv års tid har olika kroppsdelar flutit iland utanför Norrköping. Att likdelar hittas i havet är inte ovanligt. Men här, i den vackraste av alla skärgårdar, Sankt Anna, kontinuerliga fynd i tolv års tid. Omöjligt.

Samtidigt är Amina Almroth, 43, succéförfattare, medias gullegris med den besynnerliga egenheten att stjäla allt i sin väg, på väg till ön Morbrorsklabben för att föreläsa för andra kvinnor om skrivandets ädla konst. Framför sig ser hon några dagar med spabehandlingar, avkoppling och nätverkande. I stället blir hon indragen i en polisutredning, efter att en kvinna försvunnit spårlöst och en annan hittats död. En galning härjar på ön och något döljer sig i mörkret i de gamla övergivna militärtunnlarna.”

 

Granberg läser humor

Jag ska inte tjata. Ni två som följer bloggen vet att jag älskar Fredde som inläsare även om jag är lite partisk. Han är fantastisk, som alltid.

 

Skruvad humor deluxe

Erik Thulin, detta yrväder från Östergötland. På ett rent personligt plan så måste jag sticka in att karln är en av de absolut trevligaste, mest ödmjuka människor jag fått äran att lära känna. Att han har underbar humor krävs inte mer än två minuter i sällskap för att fatta.

Det smittar såklart av sig på boken. Jag kan bitvis känna igen mitt eget skrivande här och då tänker jag främst på Gourmand. Vår humor är bitvis väldigt lika, även om Thulin trissar upp sin humor några snäpp mer än jag gör.

Det här är en förbaskat välskriven bok, så pass att jag känner att jag själv ligger i lä. Karaktärerna är underhållande, underfundiga och roliga att följa. Edvard som huvudkaraktär är lätt att tycka om. Han pendlar mellan smart och driftig snut och lite “Dum & dummare”-infall, främst privat.

Intrigen är intressant och drivet är bra. Jag gillar de olika miljöerna och oftast väldigt oväntade vändningar berättelsen tar. Men främst är det ju karaktärerna och humorn jag fastnar för och när det gäller humor så kan det vara lite vanskligt. Det är en hårfin gräns där – dels om det funkar eller ej (VILKET DEN GÖR!) men också hur upptrissat det är. Här kan jag tycka att humorn ibland får lite väl fritt spelrum, det kan bli på bekostnad av spänningen. Samtidigt vill jag inte att den ska dämpas. Och samtidigt så finns det scener som är så hiskeligt jäkla spännande (främst en scen framåt slutet där hjälten tar sig vatten över huvudet är något av det snyggaste, mest nerviga jag lyssnat till på länge!).

Det funkar väldigt, väldigt bra och oftast lyckas man klara den hårfina gränsen så att humorn inte tar över. Sen bör tilläggas att jag ofta ler och garvar rakt ut över dråpligheter som inträffar här. Jag kan tycka att slutet känns abrupt, men så har jag inte hunnit med uppföljaren.

Jag reagerar också att den tillhör serien Hundföraren, som enligt Storytel-info ska innefatta Edvard och en Golven retriever, men det här är inte Turner & Hooch, y’all! Men jag gissar på att vi får lära känna en viss jycke i kommande böcker, annars känner jag mig lite snuvad på mina marshmallows.

Den tjuvaktiga författarinnan är en riktigt trevlig bekantskap och jag ser fram emot mer av Thulin.

Den tjuvaktiga författarinnan landar på 4 av 5 pannkakor

Havets erövrare, av Leif Selander

Detta är andra delen i Selanders serie Den hårda vägen. Böckerna vill jag något förenklat kalla verklighetsbaserad vikingaaction.

 

Om boken

“Harald Sigurdsson tar sig ner längs floden Dnjepr mot Konstantinopel tillsammans med sitt manskap och bästa vännen Atle. Målet är att ansluta sig till Väringagardet, men det visar sig inte vara så lätt som de trott. Såväl petjeneger som pirater står i deras väg.

I Konstantinopel är den nya kejsarens position svag och matbrist hotar riket. Haralds rykte och en oväntad kontakt ger honom en möjlighet att visa vad han går för. I en tid fylld av palatsintriger, otrohet och giftmord är dock utmaningarna många.”

 

Vikinga-Winclair

Precis som med föregående bok är det Lars Winclair som får ge röst åt Harald och hans äventyr. Ett suveränt val och en lika suverän inläsning. Winclair är fenomenal.

 

Slåss som en viking

Första boken i serien, Flykten, tyckte jag väldigt mycket om så det är med stora förväntningar man ger sig i kast med Havets erövrare (av nån anledning skriver jag alltid Havrets erövrare, men detta är alltså ingen smygreklam för havregryn).

Selander är en förbaskat duktig författare, men det visste jag redan. Spänningsmomenten och de våldsammare bitarna är skickligt iscensatta, men det som kanske sticker ut mest är miljöbeskrivningar, dialog och allt tidstypiskt. Dialogen får han exempelvis till på ett sätt som känns genuint. Likaså märks det i all beskrivande text att Selander sitter på en oerhörd kunskap och att han gjort gedigen research. Att han är en vikingafetischist råder det ingen tvekan om – jag sitter på inside info om att han gjort en egen runsten vilket kräver sin tid, sin man – och ett visst mått kreativ galenskap jag själv också besitter utan att kunna stoltsera med liknande bedrift. När vi snackar sten har jag på sin höjd kastat macka med småsten, men åter till saken, nämligen boken!

Vi är inte överdrivet övergödda med berättelser från den här tiden så det känns ju lite högtidligt att få ge sig i kast med en sån här bok. Jag har även lyssnat på Tonny Gullövs populära vikingaböcker som är bra, men Selanders är faktiskt betydligt bättre. Jag kan inte sätta fingret på exakt varför, men en bidragande orsak är att jag föredrar Selanders perspektiv och det blir heller inte sådär långrandigt. Oavsett så beskrivs händelserna och miljöerna i Havets erövrare på ett så pass trovärdigt sätt att jag köper allt rätt upp och ned utan att besitta kunskap kring vart och hur Selander tänjt på verkligheten.

Det här är helt klart en serie som förtjänar uppmärksamhet och framgång. Ska jag gnälla på något så är det väl möjligen att någon liten passage här och där som hade kunnat tightas till, men det är småsaker. Går jag in med författar- och redigeringshjärnan så märker jag även av en del upprepningar och rena korrekturfel, men det här är saker som redaktör och den som gjort korrekturläsning ska uppmärksamma och således ingen skugga över författaren (han är för övrigt ganska lång och ståtlig, så det är snarare han som kastar skugga över mig). Och för att citera Edda Headshot: Man spenderar pengar och tillbringar tid.

 

Havets Erövrare landar på 4,5 av 5 pannkakor.

Ghettoexit, av Sammy Jeridi

Jeridi är äntligen tillbaka med femte boken i sin populära, stenhårda serie om Ghettokungen Leon. Lyssna på den, annars får ni spö av Dragomir “Gago” Mrsic.

Om boken

“Leons lillebror Emir hatar honom. För att vinna tillbaka hans kärlek måste Leon lägga Stockholms undre värld bakom sig. Han byter sida, blir privatutredare och anställer sin trogna följeslagare Sarmed Karman, en turkisk torped med ett hjärta av guld.

Första uppdraget blir att lokalisera en förrymd patient från Karsuddens rättspsyk. Leon är inte ensam om att söka efter honom och hamnar direkt i korselden mellan den israeliska och iranska underrättelsetjänsten som båda opererar i Stockholm. Leon, som varit med om värre, tvekar inte att fullfölja sitt uppdrag – en Jaziri viker aldrig ner sig. Men när hans väg korsas av en gåtfull kvinna avslöjas en mörk livshemlighet som skakar om honom i grunden.

I en annan del av stan, i Rinkeby, sitter Ayanda Karlsson på Prästens testamente hemligheter som samhällseliten vill begrava för all framtid. Med hjälp av utpressning tänker hon dra in pengar för att en gång för alla tvätta bort Rinkebys ghettostämpel. Margareta Maggan Palm, poliskommissarie från Boden, är henne på spåren.”

 

Ghetto-Jonas

Som vanligt är det Jonas Malmsjö som lånar ut sin röst till Leon & Co. Jag har av säkra källor hört att det är skottpengar utlovade till den som ens kommer på tanken att inte låta Malmsjö läsa in Ghettoserien. Så jag vågar inte säga annat än att han gör det fantastiskt.

 

Leons liv är tuffare än ditt

Ghetto-serien är en jäkligt speciell bokserie. För den som inte läst mina tidigare recensioner så kan jag informera om att jag älskar böckerna. Och det säger jag inte enbart för det överliggande hotet att få dörren insparkad av Gago eller det faktum att Jeridi förevigat mazarinkungarna Carlén och Westberg i Ghettoexit.

“Jäkla Carlén och Westberg”, kan vara den absolut bästa mening Sammy någonsin kommer att skriva. Det säger jag naturligtvis utan att vara partisk.

Men, åter till poängen. Ghettoserien började i Stockholm och Solna, sen har den liksom varit på utflykt i halva världen, bland annat bland grottor i Tunisien. I Ghettoexit är vi tillbaka i hoodsen runt Solna och det känns på något vis väldigt mycket som att “hitta hem” till rötterna som är Ghettokungen.

Jag skriver det redan nu så är det klart: Ghettoexit ÄR den bästa boken i serien direkt efter just Ghettokungen. Eller. De delar nog förstaplats. Här sätter Jeridi själv på sig kungakronan (och han passar bättre i den än i den Backlundska peruken han bar i lördags). Jag har i tidigare recensioner varit lite gnällig på att intrigen förlitar sig lite väl mycket på rena tillfälligheter, folk vars vägar korsas lite väl passande, och sist kanske att karaktären Pussan gav lite snudd på buskis-feeling över det hela.

Men vet ni vad? I Ghettoexit har Jeridi putsat till precis alla delar jag kunnat gnälla över. Språket är suveränt, som vanligt, och påminner en hel del om makarna Grimwalker när det kommer till humor och liknelser som haglar. Dialogerna är hårda och vi tappar snabbt räkningen på alla svordomar. Allt är, med andra ord, precis som det ska vara. Men åter till det jag började med: Förbättringar. Intrigen i Ghettoexit är tightare än i de senaste delarna. Pulsen är skyhög, våldskapitalet stort och den är även intelligentare, mer genomarbetad. Han får in världspolitiken på ett hörn, lite av skattjaktsfeelingen från Ghettolegender finns med och karaktärerna är lika underbara som alltid. Främst Sarmed, vilken jävla dunka-dunka-stjärna. Alla borde ha en egen tvåhundrakilosvän och kombinerad livvakt. Men här lyckas han även utveckla karaktären Pussan. Ja, hon är kanske inte världens smartaste människa, men vi får se nya sidor och mer djup. Mer djup blir det på flera andra håll också. Alla de viktigaste karaktärerna får en lite mer psykologisk bredd. Och precis som i förra boken tar kvinnorna nästan större plats än männen och Jeridi är förbaskat duktig på starka kvinnoporträtt. Främst tycker jag dock att Ghettoexit sticker ut på ett rent känslomässigt plan. Ja. Den är våldsam, hård och jäkligt humoristisk, som alltid, men den är framförallt både mer känslosam och, bitvis, betydligt sorgligare än tidigare entries.  Jeridi leker fucking bergochdalbana med mina känslor, bror.

Kort och gott och på repeat: Ghettoexit är Jeridis hittills bästa bok.

Och som konstaterat flera gånger om: Fi satan en sån bra tv-serie det här kommer att bli en vacker dag.

 

Ghettoexit kammar hem fullpott.

5 av 5 stenhårda pannkakor.

 

 

PS: Satt betyg är ej baserat på Gago-utpressning eller förevigande av Mazarinkungarna Carlén och Westberg. Satt betyg är jeridiskt bindande.