Kategori: Okategoriserade

Midsommargryning, av Lars Wilderäng

Jag har lyssnat mig igenom Wilderängs böcker lite bakvänt. Började “mitt i” med hans fantastiska dystopi Stjärnklart, en av mina absoluta favoritböcker. Detta är uppföljaren till Wilderängs debutroman Midvintermörker.

“Ordet på meddelandeblanketten var klart och tydligt. Midsommargryning. Året är 2023. När bakfulla svenskar vaknar på midsommardagens morgon är all telefon- och internettrafik bruten och snart börjar flyglarmen att tjuta. I TV och radio meddelar överbefälhavaren att Ryssland inlett nya aggressioner mot Sverige och att den svenska regeringen tvingats avgå. Är detta en skrämmande upprepning av det för Sverige fatala mellandagskriget 2012? Står Sverige rustat för att möta anfallet eller ska nya landområden gå förlorade? På vems sida står egentligen den svenska militären?”

Precis som med Wilderängs övriga böcker är det intelligent och välskrivet. Jag har själv ingen militär bakgrund men det är uppenbart att det lagts ned oerhört mycket tid på research och samtal med “branschfolk” för att få ihop den här romanen, och det är minst sagt imponerande. Den tar vid ett decennium efter föregångaren. Det är en politisk actionthriller med bitsk samhällskritik som bjuds. Huvudintrigen är skrämmande och framstår som trovärdig, även om vissa bitar känns överdrivna – men vad gör det? Det är ju en spänningsroman! Tempot är högt rakt igenom, men känslan av spänning sinkas ofta av alltför mycket (och ofta upprepande) militära termer. Vissa actionfyllda sekvenser är riktigt medryckande medan andra kan kännas rent av monotona. För den insatte och väldigt intresserade är vältrandet och upprepandet av kaliber, vapentyper och allt annat militärlingo säkert som rena julafton, men för en annan drar det dessvärre ned underhållningsvärdet en del.

En sak jag verkligen älskar med denna är hur de olika sidorna av fighten gestaltas. Skiftet mellan vilka som är goda och onda skiftar och olika drivkrafter visas på ett mästerligt sätt som skänker ännu en dimension till berättelsen.

Men, återigen: Wilderäng skriver bra och han kan bjuda på en riktigt välgenomtänkt intrig, även om jag står fast vid att hans Stjärnklart fortfarande är den absoluta toppen såhär långt.

Magnus Roosmann står för inläsning och är, i vanlig ordning, riktigt trevlig att lyssna till.

Midsommargryning landar på 3,5 av 5 pannkakor.

Din tillgivna syster, av Sebastian Avindell

Detta är en debut jag verkligen sett fram emot att ta del av. En psykologisk skräckis i sjukhusmiljö, kan det vara något?

“Sjuksköterskan Gabriel tar sitt pick och pack för att flytta till Ljungshed. Efter allt som hänt kan han verkligen behöva en förändring. Gabriel får nytt jobb på Ljungsheds sjukhus och börjar sakta men säkert släppa in människor i sitt liv igen. Men vad som till en början känns som en välbehövd nystart ska sakta men säkert förvandlas till ett rent helvete. Sjukhuspersonal börjar en efter en försvinna spårlöst och Gabriels efterforskningar leder honom till en rad hemska insikter kring sjukhusets historia.
Nere i de mörka och labyrintliknande kulvertarna gömmer sig något gammalt, ursinnigt och odefinierbart. Något som törstar efter hämnd. Plötsligt befinner sig Gabriel i en mardrömslik labyrint av skuld, hat och mörker, som på något sätt måste få ett slut.”

Detta är som sagt Sebastian Avindells debut. Och vilken debut! Det är välskrivet, medryckande och spännande! För en mindre hardcore skräckkonsument än jag själv är detta bitvis riktigt hårresande och klaustrofobiskt – med fördel om du själv arbetar i miljöerna där den utspelas, kan tänkas. För min del är det en spännande och riktigt mysig (för skräck ÄR mysigt att både se, läsa och lyssna till) roman som passar perfekt i höstrusket. Som en annan kritiker skrev – Ett fruktbart möte mellan Stephen Kings The shining och skräckisar som Dark Water och Ringu. Jag är benägen att hålla med.

Jag ser verkligen fram emot att se vad Avindell har att bjuda härnäst.

För inläsning står Magnus Schmitz och jag tycker att han har en behaglig stämma och bra inlevelse!

Din tillgivna syster är en imponerande debut som förtjänar sin fullpott. 5 av 5 pannkakor.

Blåmärken, av Lina Arvidsson

En till ny bekantskap! La till denna i bokhyllan efter att ha läst om den på Linas insta, eller om det var ett inlägg i någon av ljudboksgrupperna på Facebook. Tyckte att den lät väldigt intressant.

“Det är strax före millennieskiftet och Stella arbetar på ett äldreboende sedan fyra år tillbaka. Hon trivs på sitt jobb och med sina kollegor, men därhemma finns den kontrollerande pojkvännen Samuel som håller Stella i ett järngrepp. Till slut passerar Samuel en gräns som får Stella att inse att hon, för att rädda sitt eget liv, måste lämna honom. När Stella får veta att Maj, en av hennes gamla vårdtagare, har testamenterat sin stora våning på Söder till Stella ser hon sin chans att äntligen bli fri från Samuel. Men är det verkligen så enkelt?
Den excentriska Lilly bor i lägenheten ovanför, men förnekar att hon kände Maj. Stella förstår dock snart att det inte är sant och får samtidigt klart för sig att Majs lägenhet härbärgerar en hemlighet. Vad är det Lilly döljer, och vad exakt var det som pågick i Majs våning?”

Anja Lundqvist läser och gör det fenomenalt bra. Suverän inlevelse, behaglig röst att lyssna till.

Jag hade inte läst på innan jag gav mig i kast med boken, men förstod att det skulle innefatta det jobbiga ämnet fysisk och psykisk misshandel. Jag drogs in i boken på direkten. Så fort vi får stifta bekantskap med en viss Samuel börjar blodet koka i mig. Det är spännande, hemskt, sorgligt, roligt och förbaskat välskrivet rakt igenom. Karaktären Lilly är dessutom en av de härligaste jag introducerats till på länge. Den parallella berättelsen som gradvis utvecklas vid sidan av den om Stella pockar hela tiden på intresset och sista fjärdedelen av boken är rent ut sagt fenomenal. Med det inte sagt att övriga delar inte är riktigt bra, men det händer saker här som jag verkligen gillar. En av de absolut bästa böcker jag lyssnat på hittills i år.

Blåmärken förtjänar sin fullpott. 5 av 5 pannkakor.

Prästgårdens hemlighet, av Tobias Söderlund

Tobias är en superhärlig prick som lyckats lamslå Rabén & Sjögren med sin serie om spöksightings. Hade jag älskat dessa böcker som barn? JA! Helt klart. Mer skräck åt småfolket!.

“DEN ENSLIGA PRÄSTGÅRDEN i Borgvattnet sägs vara ett av världens mest hemsökta hus. Tolvåriga Vanessa tror inte på historierna om vad som finns där inne, men eftersom hon vill filma något läskigt till sin Youtube-kanal bestämmer hon sig för att dra dit med vännerna Abbe och Martin. Besöket blir otäckare än hon väntat sig. De flyr det gamla huset och väl hemma upptäcker Vanessa att hon faktiskt har fångat ett spöke på film! Dessutom börjar konstiga saker hända på nätterna. Kameran slås på av sig själv. Vanessas pappa beter sig ytterst märkligt. Och vem är det som har grävt en grop på gården och lagt ner en av Vanessas gamla dockor?”

Jag ska börja med att erkänna ett flertal saker:

1. Jag tror på spöken.
2. Jag har sett spöken.
3. Jag har övernattat (eller okej, i ärlighetens namn; vi sov inte en blund utan låg vakna och kollade på film) på Borgvattnet.
4. Jag har försökt hålla blåsan för att slippa använda toaletten på Borgvattnets övervåning.

Prästgårdens hemlighet är en underbar bok för ungdomar. Jag hoppas verkligen att ungdomar uppskattar skräck i åtminstone en promille av den utsträckning jag gjorde i den åldern. Boken är mycket välskriven och karaktärerna känns levande och trovärdiga rätt igenom. I denna kusliga berättelse lyckas Tobias Söderlund även väva in tyngre ämnen som krigsflyktingar, utanförskap och trassliga familjeförhållanden på ett riktigt fint sätt.

Det är ingen hemlighet att jag verkligen tycker om Prästgårdens hemlighet, en bok (och dess uppföljare) jag tror och hoppas kommer att uppskattas av många ungdomar. Det här är riktigt jäkla bra.

 

Suveränt inläst av Ella Schartner.

 

Prästgårdens hemlighet, bör läsas av alla i slukaråldern. 5 av 5 pannkakor!

Grävlingen, av Fredrik P Winter

Det här är en bok jag sett fram emot sedan jag läste om den för första gången. En kriminalare som flirtar med skräck och det övernaturliga? Ja tack, säger skräckentusiasten i mig!

“Natten till den 6 november varje år bryter sig seriemördaren som kallas Grävlingen in genom källargolvet till sitt utvalda offers hus. Allt polisen finner på mordplatsen är jordrester och blodspåren där offrets kropp släpats ner i underjorden. Cecilia Wreede är polisen som sitter fast i den omöjliga utredningen och förgäves försöker lösa Grävlingens gåta.
En morgon finner förläggaren Annika Granlund ett jordigt manuskript utanför kontorets dörr. Det verkar vara skrivet av författaren Jan Apelgren, känd för att ha skrivit två succédeckare, innan han försvann spårlöst. Manuset heter Jag är Grävlingen. Det är en slags makaber men välskriven biografi om en seriemördare som lever under marken.
Annika, som kämpar med drömmen om barn och hus i ett krackelerande förhållande, ser en möjlighet att rädda förlaget som är på väg mot ruinens brant. Trots att de inledningsvis är motvilliga ser ledningen till slut inget annat alternativ än att ge ut manuset, trots att det är kontroversiellt. Snart blir Annika själv misstänkt för Grävlingens gärningar, och sakta men säkert glider hon ned i ett mörker hon trott sig ha överkommit som barn.
Vem är Grävlingen? Vem är det som skrivit boken? Och vad är det egentligen som ruvar under jorden?”

Jag vill börja med en eloge till uppläsare Sofia Berntsson som jag tycker gör ett fenomenalt jobb.

Winter har bland annat skrivit ett par ungdomsböcker tidigare samt medverkat i Fantastisk Podd, som handlar om att skriva SF, fantasy och skräck, så anledningen till det mer övernaturliga temat har en enkel förklaring. Jag är väldigt förtjust i försök att korsa genrer för att bjuda på något fräscht.

Grävlingen börjar riktigt intressant och bra och lyckas hålla mitt intresse uppe rakt igenom. Den är välskriven med ett språk som är lätt att ta till sig och spänningsfaktorn är riktigt hög. Skräcktemat flirtar med läsaren/lyssnaren utan att ta överhand och skänker en trevlig extradimension till mordutredningen. Det jag uppskattar mest med boken är dock de delar som involverar förlagsbranschen och det genialiska i att sy in detta mystiska manus. Det är kittlande och riktigt väl genomfört av Winter. Upplösningen är inte riktigt lika stark som övriga delar av boken och personligen hade jag gärna sett att man dragit på ett snäpp till med skräcktemat (även om jag vet att många krimälskare säkerligen inte alls håller med).

Det här är i slutändan en riktigt, riktigt bra roman som lovar gott för Winters fortsatta litterära verk. Helt klart en författare jag kommer att följa med stort intresse!

Grävlingen är en trevlig twist på krimgenren som förtjänar 4 av 5 pannkakor.

Nidamörkur, av Peter Fröberg Idling

Läste om den här i en av ljudboksgrupperna på Facebook och tyckte att det lät som en trevlig rysare. Fröberg Idling är en ny bekantskap för min del och det här är hans första försök på skräckgenren.

“Simon har förlorat sin släktgård och längtar tillbaka till barndomens somrar på södra Gotland. Som andra genera­tionens storstadsbo vill han återknyta banden med vad han ser som sin egentliga hembygd. När han får möjlighet att köpa en tomt slår han till, utan att fråga sin sambo Jenny.
Jenny delar inte hans entusiasm inför ett gotländskt sommarhus och motsättningarna växer när han bestämmer sig för att själv bygga huset.
Väl där blir Simon snart alltmer isolerad och paranoid. När han inser att tomten, Nidamörkur enligt folktron, ligger på en plats ”där eldar brann” och avrättningar och människooffer ägde rum, växer hans obehag. Husbygget fortskrider, men platsens fasansfulla förflutna tycks stiga ur den steniga heden.”

Nidamörkur är en mysig berättelse, helt klart. Det jag tycker Fröberg Idling lyckas bäst med är att framhäva miljöerna. Det är ju något speciellt med Gotland, helt klart. Att den sedan utspelar sig på platser jag själv känner till (jag har familj som bor på en av det gotländska platser som nämns) gör det trevligt. Att väsendet från nordisk folktro kallad Bysen omnämns är också trevligt – den där lilla tomtelika herren som sätter skräck i Roma i min uppskattade novell Tomtejäveln (finns inläst i Radioväsens julavsnitt från 2019). Nidamörkur är välskriven och just språket är en av de saker jag uppskattar mest, men som helhet får jag ändå slå fast att jag kanske vill tycka mer om den än jag gör. Den har inslag av en riktig mysrysare och glimmar till ibland, men jag tycker aldrig att den blir vare sig läskig eller överdrivet spännande. Nu är jag å andra sidan inte den lättskrämda typen. Vissa skräckromaner (min egen debut är ett talande exempel) tenderar att vara lite väl in your face med de läskiga och våldsamma inslagen, men i det här fallet tror jag att boken faktiskt hade mått bättre (läs: blivit läskigare) om vissa saker förtydligats lite.

Många hårda ord kan tyckas, men jag vill samtidigt förtydliga: Nidamörkur är väldigt välskriven och en mysig rysare att läsa (eller lyssna på) i höstrusket. Det finns mycket att tycka om och den glimmar till emellanåt. I sina starkaste stunder känns det som en kombination av en King-roman och ett riktigt bra avsnitt av Creepypodden. Jag vill även slå ett slag för den då jag verkligen uppskattar den smala genren skräck. Den förtjänar mer spridning. Det skulle säkerligen kunna bli en trevlig film att se på, även om svensk filmindustri gång på gång bekräftat att skräck inte är en genre den behärskar (fråntaget Besökarna från 1988).

Skådespelaren Anders Mossling står för inläsning. Jag tycker att han gör det bra.

Nidamörkur slutar på 3,5 av 5 pannkakor.

Sleeping beauties, av Stephen King och Owen King

Ett samarbete mellan veteranen och hans son låter onekligen intressant, eller hur? King är trots allt en av författarna som betytt mest för mig, även om jag inte läst/lyssnat mig upp oerhört på hans mer moderna verk.

“Över en natt faller världens kvinnor i en märklig sömn. Pandemin sprider sig i takt med att tidszonerna släcks. Om de väcks blir kvinnorna livsfarliga. Och medan de sover befinner de sig på en helt annan plats.

I en småstad i Appalacherna kämpar sheriff Lila Norcross för att hålla sig vaken medan männens ociviliserade sidor tar över allt mer. I jakten på botemedel utspelas en kamp på liv och död.”

OBS! Boken finns endast som ljudbok på engelska (åtminstone på Storytel)! Men hur håller detta? Intrigen i sig är … Ja. Den är intressant, även om jag inte köper den helt – hade någon mindre begåvad än King tagit sig an detta finns risken att det inte alls flugit. Nu fungerar det, mycket tack vare hans briljans. Som vanligt är det Kings gestaltningar som lyfter högst, alla små King-ismer. Precis hur fördelningen mellan far och son sett ut i författandet av denna har jag inte gjort någon djupdykning i, men klart är att den känns väldigt … King. Menat på ett bra sätt. Stephen Kings Cell (eller Signal, som den heter på svenska) möter Törnrosa, ungefär. Jag vet att vissa tyckt att delar av det feministiska innehållet känns väl påklistrat, men jag håller inte med. Det fungerar bra och gagnar historien. Det finns dock partier som känns lite långdragna och där jag tappar fokus lite. Intressant, bitvis riktigt bra, men kanske ingen home run. Kul samarbete och bådar gott för Owen!

Marin Ireland står för inläsning. Hon har bra inlevelse, även om jag tycker att hon tar i lite väl i gestaltningen av karaktärerna ibland.

Sleeping beauties landar på 3,5 av 5 pannkakor.

 

Lazarus, av Lars Kepler

Detta är min första bekantskap med Lars Kepler, pseudonymen som tagit Sverige med storm. Eller, okej, jag såg filmatiseringen av Hypnotisören på bio när det begav sig, men detta är första boken jag tar mig an.

“En död man hittas i en lägenhet i Oslo. När polisen öppnar frysboxen i köket gör de ett fruktansvärt fynd. Offret visar sig vara en dittills okänd gravskändare och trofésamlare. Några dagar senare kontaktar en tysk kommissarie Joona Linna och ber om hjälp med ett mordfall på en camping utanför Rostock. Joona förstår att mönstret som framträder är vansinnigt och samtidigt omöjligt att ignorera. Vissa skulle kalla det för ett mirakel om någon återvände från döden – andra skulle kalla det för en mardröm.”

Lazarus är den sjunde boken om polisen Joona Linna. Trots det är det inte svårt att komma in och få en känsla för karaktärerna och världen som förstagångslyssnare. Där tycker jag att författarparet lyckas bra – även om jag kan tänka mig att det innebär (och har även läst vissa reaktioner på just det) att det blir lite väl mycket repetition för de som faktiskt följt hela serien. Återstår att se om och när jag tar mig an resten av Linna-sviten.

Handlingen i Lazarus är ganska enkel, men tar mååååånga svängar – somliga oväntade och smarta, andra  pendlar mellan förutsägbara, lite väl långsökta, otroliga och ibland rätt orealistiska. Det sista ordet vill jag återkomma till, för en sak lär jag mig tidigt: Ska man få ut så mycket som möjligt av den bergochdalbana som är Lazarus så måste man tidigt öppna fönstret och slänga ut allt vad heter trovärdighet och realism. Kan man acceptera det så bjuds man på nästan 18 timmar fullt ös. För det är precis det Lazarus är: Full fart från start till slut. Pulsen är skyhög, det finns inte många andningspauser och risken att bli uttråkad är minimal. Helt i min smak, även om mycket kring “superskurken” Jurek Walter faktiskt bitvis blir rent ut sagt fånigt. Det här är som gjort att filmatiseras, helt klart.

En annan sak som är synonymt med Lazarus är död. Ond bråd död. För i den här romanen dör folk som flugor. Flugor som skjuts, begravs levande, lemlästas, får kropparna sönderkrossade, uppskurna och allt annat man kan tänka sig. Det är faktiskt lite väl mycket explicita våldsbeskrivningar och detaljerade redogörelser för skicket på de tätt återkommande lik våra karaktärer hittar. Jag har absolut inget emot våldsbeskrivningar, men här blir det faktiskt bitvis överdrivet mycket och man känner sig nästan skriven på näsan när varenda hemskhet i förmultnade, lemlästade kroppar ska beskrivas så att vi om och om igen ska förstå precis hur sjuk och omänsklig herr Walter är. Ett litet plus i kanten är väl att man faktiskt inte vet vem som ska dö. Eller när.

Det här kanske bitvis låter som en riktig sågning och hade inte Kepler utgjorts av ett par författare som är mästare på att svänga med språket och trycka gasen i botten så hade det nog varit just det. Trots det orealistiska, det överdrivna våldet och 70-plussaren som känns som en empatilös crossover mellan Rambo och T1000 så är det förbaskat underhållande.

Jonas Malmsjö står för uppläsningen och gör det som vanligt suveränt.

Lazarus är både fascinerande, skicklig och fånig och slutar på 3,5 av 5 pannkakor.

Lite död runt ögonen, av David Ärlemalm

En ny bekantskap. Som jag gillar dem. Främst i fall som med Lite död runt ögonen, där jag verkligen inte hade en aning om handling eller egentlig genretillhörighet.

“En gripande bladvändare från Stockholms skuggsida, en kärlekshistoria mellan två föräldrar, en levande och en död, och deras barn. När Sofia dör av en överdos lämnar Arto livet som missbrukare för att försöka skapa en tillvaro för sig själv och dottern Bodil. Då han anklagas för att sälja droger och får sparken från den skola där han arbetar i köket, pressas han att ordna pengar på de sätt han känner sedan gammalt. Under senhöstens nätter tvingas Arto allt längre in i en värld av lögner, brott och våld när han försöker rädda sig själv och sin dotter. ”Lite död runt ögonen” är en rå och ömsint skildring av ett Stockholm som vi sällan får läsa om.”

Litet död runt ögonen är David Ärlemalms debutroman (om jag inte missuppfattat det?). Som jag skrev ovan så hade jag ingen aning om vad jag skulle vänta mig. Jag hade inte på förhand läst mer om den än någon kort rekommendation i ljudboksgrupper på Facebook samt sett omslaget passera i mitt flöde ett par gånger. En titel som verkligen fastnar. Jag hade väntat mig en krim, någon slags deckare. Krim är det ju såklart delvis, men så mycket mer. En kärlekshistoria, ett relationsdrama om föräldraskap och missbruk. En bitvis oerhört stark skildring som biter sig tag. Tempot är lugnt, men inte långsamt. Det är intressant och medryckande rakt igenom och man vill verkligen få reda på hur Arto ska få sitt trasiga liv, och relationen till sin lilla dotter, att gå ihop. Karaktärsgalleriet är trevligt och välgestaltat. Språket flyter på fint, även om jag, utan gå in i närmre detalj, upplever att dialogen inte alltid känns naturlig. Det är dock inget som stör helhetsupplevelsen.

David Ärlemalm är helt klart en författare jag kommer att ha koll på, för det ska bli riktigt spännande att se vad han bjuder på härnäst.

Niklas Engdahl står för inläsning. En klar favorit för min del!

Lite död runt ögonen slutar på 4 av 5 pannkakor.

Sankta psyko, av Johan Theorin

Theorin gjorde sig känd med sin så kallade Ölandskvartett. Av den har jag än så länge bara lyssnat på den inledande boken Skumtimmen, som jag tyckte var oerhört välskriven även om intrigen inte engagerade mig överdrivet. Sankta psyko är också en bok jag hört mycket om, så det var med viss förväntan jag tog mig an den.

“Johan Theorins romaner med Öland som fond har satt stora avtryck i svensk spänningslitteratur. Nu byter han tillfälligt spelplats och från ett vindpinat alvar tar han oss med till en mellanstor stad någonstans på västkusten.

Dit anländer Jan Hauger för att söka tjänst som förskolepedagog. Men Gläntan är inte riktigt som andra förskolor. Det ligger på andra sidan muren till Sankta Patricia – med öknamnet Sankta Psyko – ett säkerhetsklassat sjukhus där psykiskt störda våldsbrottslingar vårdas. Gläntan är Sankta Patricias egen förskola, där patienternas barn vistas för att under noggrann övervakning få träffa sina föräldrar. En av Jans uppgifter blir att eskortera barnen genom de underjordiska gångarna som förbinder förskolan med besöksrummet på kliniken.
Jan är en duktig pedagog, men han har också hemligheter. Han har inte avslöjat för någon vad som egentligen hände nio år tidigare, när lille William försvann från den förskola där han då arbetade. Han har inte heller berättat varför han var så angelägen om att få tjänsten på Sankta Patricia: att det har att göra med att Alice Rami, den egensinniga sångerskan som han varit besatt av sedan tonåren, är patient på sjukhuset . Är något av dagisbarnen hennes? Jan är förbjuden att fråga, men lockelsen att hitta en väg in till de slutna avdelningarna och möta Alice igen växer.
En natt när barnen sover djupt hämtar Jan nyckeln till källardörren, låser upp och börjar gå nedför trappan som leder in till Sankta Patricia.”

Likt Skumtimmen är det Magnus Krepper som står för inläsning. En mycket duktig skådespelare med en röst som är behaglig, men det kan bli lite lätt monotont.

I övrigt då? Precis som i Skumtimmen imponerar Theorin verkligen med sitt språk. Det är oerhört vackert och väl avvägt. Fina miljöbeskrivningar, bra gestaltning av karaktärer och utan alltför mycket detaljer som upplevs onödiga. Jag gillar karaktärerna. Jan Haugen är en intressant karl att slå följe med. Ett annat konststycke Theorin lyckas med är att hålla intresset uppe trots väldigt långsamt tempo. Det tar oändligt lång tid innan intrigen verkligen tar fart på allvar och jag upplever den som varken som särskilt spännande eller obehaglig och ändå vill jag lyssna till slutet. Det är en liten bragd i sig. För jag vill följa Haugen, jag vill veta vad det hela ska mynna ut i och framförallt så undrar jag när det ska bli sådär spännande och obehagligt som jag hört många kalla Theorins böcker. Det är på så vis både småmysigt och något av en besvikelse, för det finns ingredienser och karaktärer till att göra detta till en riktigt gastkramande, spännande bok. Det händer bara inte riktigt. Däremot blir jag lite sugen på att ge mig i kast med resten av Ölandskvartetten.

Sankta psyko är både “hit and miss” och slutar på 3,5 av 5 pannkakor.