Vill du synas här? Kontakta info@blogbiz.se

Recension: Introvert – Den tysta revolutionen

Introvert – den tysta revolutionen, av Linus Jonkman

Den här boken är också inläst av Emil Rehnström, ni vet, en av mina favoriter.

Det här är en oerhört intressant bok. Saxat lite från baksidan:

“Tänker du först och talar sen eller talar du först och tänker sen? Blir du besvärad när expediter kommer fram till dig i affären eller tycker du bara att det är trevligt? Är du mest kreativ när du arbetar ensam eller när du arbetar i grupp? I vår tid verkar ”utåtriktad och flexibel” vara de mest eftersökta egenskaperna på arbetsmarknaden, social kompetens värderas högre än yrkeskompetens och den som skriker högst får oftast som den vill. Det är en tid där inåtriktade, eftertänksamma och stillsamma karaktärsdrag har klassats som mentala sjukdomstillstånd. En tid där introversion ofta förväxlas med blyghet, arrogans och asocialt beteende. Inget kunde vara mer fel.”

Jag lyssnar på Jonkmans bok och finner mig själva ofta skrattandes eller nickandes av igenkänning. Det är mycket som stämmer in på mig och jag tror att många skulle må bra av lyssna på det. Att vara introvert har mycket riktigt ofta setts som något negativt. Det är inte samma sak om blyghet eller asocialt beteende.

Det roliga är att den här boken ändå klassas in lite i självhjälpskategorin, som jag ju tidigare sagt mig inte gilla. Vidare är kanske Jonkmans bok inte heller grundad i forskning, men till skillnad från t.ex. Omgiven av idioter så tar den istället med oss på en resa in i en introvert människas liv och tankar. Det finns tid för reflektion och vi ställs inför situationer som klart visar på skillnaden mellan introvert och extrovert.

Jag kan däremot ställa mig frågande till att det skulle vara så hårdkodat i vårt DNA som Linus påstår (jag har inte grävt djupare i detta). Jag arbetar bäst ensam, jag har ett STORT behov av egentid och att ladda mina batterier, däremot är jag betydligt mycket mindre introvert som person sedan vissa stora saker hänt både privat och i arbetslivet.

Oavsett. Är du introvert, eller intresserad av att lyssna på en bok om hur en introvert kan uppfatta livet och specifika situationer? Kanske har du själv en introvert människa i din direkta närhet?

Introvert – den tysta revolutionen, får av mig 4 av 5 pannkakor.

Recension: Grabben i kuvösen bredvid

Grabben i kuvösen bredvid, av Jonas Helgesson

Henrik Schyffert har läst in denna pärla, och gör det med bravur.

Saxat från baksidan: Fyrtio minuter. Så länge var Jonas Helgessons hjärna utan syre. Till slut började hans liv igen – ett liv som CP-skadad. Men Jonas beslutade sig tidigt för att inte bli en av Hjälpmedelscentralens stammisar.

Det här är en kort, men jäkligt underhållande och hoppfull blick in i Jonas liv. Han är idag komiker och boken handlar i mångt och mycket om att följa upp till synes omöjliga drömmar. I likhet med Mikael Anderssons biografi Armlös, benlös men inte hopplös väcker denna hopp. Vi får möta en viljestark och glad Jonas som tidigt beslutar sig för att hans CP-skada inte ska vara ett hinder.

Man blir glad av den här boken… Det enda negativa jag kan säga är väl att den är en smula kort.  Jag vet att Jonas skrivit ett par böcker till, men det här är den enda som finns på ljud. Den rekommenderas varmt!

En varm, livlig berättelse som belönas med 4 av 5 pannkakor.

Recension: Hemmet

Hemmet, av Mats Strandberg

Mats Strandberg är en snackis. Han sätter skräck på kartan och det är jag, som själv skriver i genren, oerhört tacksam för. Innan Hemmet släppte han Färjan, en bok jag hatälskade. Inte minst i och med det faktum att jag själv, flera år tidigare, haft en idé identisk med Färjan. En idé jag aldrig skrev. Shame on me.

Mats är duktig på att gå på igenkänning. I Färjan beskrev han alla de komiska och tragiska människor man kan tänka sig stöta på under en Finlands kryssning och spetsade det hela med komik, skräck och en jävla massa blodigt slafs. I romanen hemmet får vi följa med till ett ålderdomshem, för samma typ av igenkänning.

Hemmet är oerhört välskriven och jag kan redan nu säga att det absolut mest obehagliga är just beskrivningarna av de människor vi får träffa som i mångt och mycket endast är skal av de personer de varit innan åldersdemens tagit dem. Jag har läst av folk som jobbar inom äldrevården att boken inte alls särskilt trovärdigt återger dagarna på ett ålderdomshem, men för mig som inte är insatt känns det åminstone jäkligt välbeskrivet och verkligt. Jag älskar det. Det finns en uppgivenhet där som ingen skräckroman kan komma nära.

Vi följer Joel, som flyttat hem till småstaden där han växte upp, för att hjälpa sin åldrade mor Monika. Hon bor på hemmet Tallskuggan, där Joels barndomsvän Nina jobbar och Joel får motvilligt se sig själv bli förälder åt sin egen mor. Det är oerhört sorgligt. Men så händer något. Monika börjar få alltmer våldsamma utbrott. Hon tycks även uttala sig om saker hon inte borde känna till.  Joel och Nina försöker hitta sanningen.

Låter det intressant? Det är det. Men skrämmande? Nej. Det finns inget i den här romanen som blir mer skrämmande än bilden av hur våra åldringar förlorar sig själva, barn som blir vårdnadshavare för sina egna föräldrar.

Faktum är att hela skräckberättelsen, demonen som tagit sig in på Tallskuggan, lämnar mig helt oberörd. Det blir aldrig läskigt, det väcker absolut ingenting i mig. Snarare förstört det en rörande berättelse jag lärt mig gilla. Det tar emot att säga det, men Hemmet förlorar i min värld hela sin potential när den blandar in övernaturliga element.

Som med färjan är det Strandbergs make Johan Ehn som agerar inläsare, och han gör det riktigt bra.

Hemmet slutar därför på en svag hög om 3 pannkakor av 5 möjliga.

Recension: Franska kort

Franska kort, av Anna-Lena Brander

Saxat från baksidan:

Bland kolonistugorna i Uppsala blommar pioner och träden dignar av frukt, men i takt med naturens gång gror även svek och skandaler. När flera kvinnor inser att de fallit offer för en lömsk charmör med dolda avsikter, drar en skugga av obehag in över sommaridyllen. Snart hittar kvinnorna nya sidor hos sig själva, och varandra, som de inte visste fanns.

Boken är oklanderligt uppläst av Thomas Hanzon, känd svensk skådespelare, och lämnar mersmak. Faktum är att han var en av inläsarna på listan över potentiella kandidater till min egen debut.

Det här är en feelgood-historia. En dråplig och ofta rolig sådan.  Men den ger också vissa rysningar. Överraskande sådana.

Vi får följa en konstnär som bjuder in sina icke ont anande offer till sin kolonistuga. Han dinerar med dem, är artig, bjuder på vin – spetsat sådan. När de väl somnat in tar han sig friheter och skapar konst med deras blottade kroppar. Det är här obehaget infinner sig. Konstnären i berättelsen tar sig friheter där han placerar de sövda kvinnorna och skapar konst. Han smeker även de drogade offrens bröst etcetera. Mitt i den dråpliga, rätt trivsamma berättelsen så får man en bitter eftersmak, naturligtvis så menat av författaren. Men det som slår, det som gnager i mig, är ett de faktiska sexuella ofredanden som boken innehåller beskrivs och avhandlas så pass lättsamt.

Det kan te sig lite märkligt, främst för en bok utgiven av Ordberoende Förlag, specialiserat på att framhäva starka kvinnors berättelser som ofta innehåller relationer med misshandel och dylikt. Det kanske är jag som missuppfattar det hela, men den lättvindiga tonen kring ofredanden, konstnärens kommande öde till trots, lämnar en bitter eftersmak som jag inte riktigt vet vad jag ska göra av.

Franska kort får 3,5 av 5 pannkakor.

Recension: Havrefarsan

Havrefarsan, av Leffe Delo

En riktigt trevlig självbiografi. Leffe Delo, numer känd som Leffe Grimwalker, låter oss följa med på berättelsen om hur han förvandlades till superhjälten Havrefarsan, som ger sig ut i natten i jakt på brottslingar.

Nej, just kidding, förlåt. Leffes dotter Nikki förälskar sig i hästlivet och det gör att Leffe blir Havrefarsan. Den där som ska lära sig allt om hästlivet. Plötsligt tillbringar han all ledig tid i stallet, eller på jakt efter förrymda hästar. Däremellan kämpar han med ex-fruar, socialen, en dotter som riskerar att hamna snett och – återigen – los Gnäggos. Hästarna.

Det här är en allvarsam och även jäkligt humoristisk, befriande berättelse om helvetet som väntar alla föräldrar: Tonårsåren. Jag älskar den från första stund och dras in i Delos/Grimwalkers vardag. Vi får även följa honom i det romantiska mötet med den kvinna som får honom att lämna livet i Estócolmo och flytta ned till Skåne. Deras möte är kärleksfyllt och oerhört vackert beskrivet, man blir liksom nästan lite puttenuttigt kär i kärleken.

Okej. Jag kanske håller väl humoristisk ton i detta, men jag gillar verkligen Havrefarsan. Grimwalker, som hans ondskefulla alter ego kallas, gör dessutom ett fint jobb som läser in sin egen bok.

Havrefarsan erhåller 4 av 5 nygräddade pannkakor.

Recension: Mördare utan mord

Mördare utan mord, av Jonas Kihlman

Mördare utan mord är första delen i en trilogi. En pojke hittas mördad i en container i Sigtuna. Det görs ännu ett hemskt fynd i samma container: ett 30 veckor gammalt foster. Samtidigt hittas en kvinna strypt i en lägenhet i Märsta. Polisen börjar genast försöka utröna om det finns kopplingar mellan morden och ett etiskt dilemma dyker upp: Kan man enligt svensk lag döma någon för mord på ett foster om man inte finner fostrets mamma?

Det här är inte Jonas första bok, men väl den första han ger ut. Jag läste själv manuset för ett tiotal år sedan och slogs av hur tätt och välskrivet det var. Versionen vi får i ljudbok är redigerat ytterligare ett par omgångar. Jag, som vanligtvis inte är överdrivet förtjust i deckare, slås av hur pass mycket den unika vinklingen gör för historien. Kihlman har verkligen lyckats få in nog mer originalitet för att lyfta detta. Man bryr sig även om de utredare vi får följa och upplösningen är suverän. En liten teaser dock: Del två i den här trilogin är flera gånger vassare och rekommenderas med kärlek och värme!

När jag först läste att Hasse Aro skulle läsa upp denna blev jag överlycklig. Dels för Jonas skull (vän till mig sedan flera år tillbaka), men även för att Hasse kändes som ett så klart kort. Det visade sig dock att Aro inte tillförde boken riktigt den karisma eller kärlek som jag hoppats. Han låter oerhört trött och oengagerade – MEN det blev betydligt mycket bättre när man ökade till 1,5x fart (vilket jag numer gör på ALLA mina ljudböcker, vilket jag är tacksam för).

Mördare utan mord belönas med 4 av 5 pannkakor och med uppmaningen ytterligare en gång: Lyssna på 1,5x hastighet för att undvika Aros sävlighet.

Recension: För evigt din

För evigt din, av och med Janne Persson

Saxat från baksidestexten:

Kan ditt medvetande finnas på en annan plats än i din hjärna? Vad händer när människa och maskin smälter samman till ett? Vad krävs för att du ska få ha samma rättigheter i samhället som alla andra? En hjärna? En kropp? Åsikter, känslor och tankar? I strävan efter att skapa evigt liv finns vinnare. Men även de vars fysiska kroppar måste offras.

I För evigt din får vi följa Lars Grip, hjärnforskare och föreläsare på KTH. Han bjuder in den betydligt yngre Sofia att assistera honom i ett projekt. Hon flyttar in i båthuset på hans ägor. Hemma hos Lars finns Anna, hans fru, som är totalförlamad efter en olycka. Snabbt visar det sig att något inte stämmer. Sofia får ställa sig frågan om projektet hon ska hjälpa Lars med är etiskt försvarbart, eller ens lagligt? Sofia får varningar från oväntade håll, varningar om att Lars har en dold agenda.

För evigt din är en spänningsroman. Kanske skräck, lite sci-fi, mycket thriller. Lars Grip är sannerligen ingen man vill bjuda med sig hem på släktmiddag.

Janne Perssons roman är medryckande, spännande och originell. Oerhört välskriven och ja, Janne fungerar även ypperligt som inläsare av sitt eget material.

Det finns egentlig bara en sak som stör mig med här ljudboken: En märklig korp har en betydande roll, och så fort den dyker upp läggs ett korpskri på. Skriet ligger betydligt högre än volymen på övrig ljudbok, så håll i ratten, ni som kör bil och lyssnar!

Korpskri eller ej. För evigt din är en tät och spännande berättelse som utan omsvep förtjänar 4 av 5 pannkakor.

Recension: Det lilla hotellet på rue d’Amour

Det lilla hotellet på rue d’Amour, av Dag Öhrlund

Återigen vill jag påbörja med att prisa en inläsare. Maria Lyckows stämma har jag lyssnat till i mången böcker och är en klar favorit.

Det lilla hotellet… är Dag Öhrlunds kliv från krimgenren och in i feelgood-bubblan. En allt annat än lyckad sådan, får jag erkänna. Mina tankar kring Öhrlunds tidigare böcker är många och delade, men mer om det framöver.

I den här boken, som utspelar sig i Paris år 1965, är det rum nummer ett på hotellet som berättelsen kretsar kring. Inte bara det. Det är rummet självt som berättar om de människor som kommer och går. Till sin hjälp har hon även bland annat La clé, rumsnyckeln, som följer med gästerna ut i vida världen. Även rummets fönster och en telefon med det passande namnet Bakélite, utgör andra vägar för rummet att berätta om de människoöden som passerar.

Okej. Jag är ingen sucker för feelgood. Men det finns somliga jag gillar, eller älskar (Det stora dejtingäventyret, exempelvis, se kommande recension). En bok berättad ur ett hotellrums perspektiv är måhända en originell twist, men…

Nja. Jag ska erkänna att det här inte funkar för mig. Inte alls. Inte någonstans. Lite som i fallet med Wilderängs bok Fallet (se tidigare recension) så får jag en stark och ihållande känsla av att Det lilla hotellet… är en mellanbok. En idé herr Öhrlund ville få ur sitt system. En idé han kanske fått efter att ha insupit ett glas gott rött på gatorna i Paris, hållandes i en hotellrumsnyckel efter att ha sett en bakelittelefon i hotellreceptionen.

Det lilla hotellet på rue d’Amour får 1 av 5 pannkakor.

 

Recension: Armlös, benlös men inte hopplös

Armlös, benlös men inte hopplös, av och med Mikael Andersson

Inspiratören och föreläsaren Mikael Andersson har skrivit en självbiografi och sedermera även läst in den själv. Rätt val, tycker jag. Jag hade länge sett fram emot att lyssna på denna och känner själv författaren flyktigt efter ett par telefonsamtal.

Mikael Andersson föddes utan armar och ben. Ett utdrag från baksidestexten:

Min pappa var inte med på sjukhuset när jag föddes, och förlossningen var normal ända fram till den stund när “hela jag” för första gången kom ut och skådade världen. Mamma fick inte se mig. Personalen rusade ut ur rummet med mig, och kvar därinne låg hon och undrade om det blev en pojke eller flicka. Ingen sade något. Inte ett ord, bara tystnad och spända, nervösa anletsdrag.

Det här är början på en allt annat än sorglig berättelse. Mikael berättar om hur han klarat sig igenom livet och stärkts av alla situationer han ställts inför.  Gång på gång har han motbevisat Jante-lagen och vi får följa med på en spännande uppväxtsresa. Som ung är det skytteltrafik till sjukhuset för olika undersökningar som står på agendan och skolgången präglas av lärare som inte tror på honom. Mikael reser sig dock långt över sin funktionsvariation och visar att det inte finns några hinder höga nog. Han tar körkort, som vilken annan artonåring som helst, och blir en framgångsrik entreprenör och föreläsare. Det här är en bok som väcker hopp, en bok man blir glad av.

Mikael är sannerligen en viljestark inspiratör.

Armlös, benlös men inte hopplös erhåller 5 självklara pannkakor av 5. Denna bok rekommenderas varmt.

Recension: Omgiven av idioter

Omgiven av idioter, av Thomas Erikson

Omgiven av självhjälpsböcker var titeln på en skämtsam bild där omslaget till denna gjorts om, och det stämmer rätt bra. Jag är själv inte alls förtjust i självhjälpsböcker. Det känns ofta som lite mumbo-jumbo, någon som vill förpassa sin egen filosofi. Den här boken har ju debatterats om rätt mycket. Det finns ingen riktig forskning som styrker uppdelningen av färger och tankarna bakom dem och så vidare.

Och vet ni vad? Jag är skeptisk. Jävligt skeptisk. Å ena sidan kan jag finna mig själv igenkännandes emellanåt när en viss färg beskrivs och jag börjar tänka dels på folket i min omgivning, men även mig själv.

Något som dock stör hela sammanhållningen i boken är slutet. Man inleder med att detaljerat beskriva olika färger och deras sätt att tänka och fungera, lägger upp det nästan som att de flesta kan delas in i en specifik färg.

Mot slutet kommer dock just slutklämmen (minns inte detta dagsfärskt), men där meddelar man att i princip ingen endast “består” av en färg. De flesta går att dela in i två, många i tre och vissa även i fyra. För det är just det jag känt under hela lyssningen: “Vad fan, jag är ju en kombination av alla dessa jävla färger. Gulgrönrödblåbeigeorangegrå.” Och där någonstans tycker jag att kortspelet faller.

Jag har hört många säga att det här färgsystemet hjälpt dem i vardagslivet och i jobblivet då de kunnat se kollegor och folk på andra sätt. “Ahaaa, nuuuu förstår jag. Den här personen är starkt blå, det är DÄRFÖR vi inte förstår varandra.” Jo men grattis. Jag kan även känna att, i en värld med funkofobi och där vi redan delar in folk som deppiga, extroverta, introverta, ADHD etcetera – behöver vi verkligen även börja dela in folk efter vilken färg som speglar deras personlighet?

Jag betackar mig psykologin bakom Omgiven av idioter, men det är en underhållande bok och klanderfritt inläst av Mattias Linderoth.

3 av 5 pancakes. A for effort, D for content.

 

Till startsidan