Kategori: Okategoriserade

Ares tecken, av Dan Buthler och Dag Öhrlund

Det här är tredje kriminalromanen om Jacob Colt. Deras författarstil är väsentligt bättre när de inte fokuserar så mycket på förnedring som i Silfverbjelke-böckerna.

Saxat:

“Klockan är exakt 00.46 när Claudio Chavez avlider i ambulansen av skadorna från en brutal misshandel på Götgatan i Stockholm. Vid Chavez sargade kropp finner man en blodig papperslapp med en teckning av ett avbrutet manlighetstecken. Mordet blir ett fall för kommisarie Jacob Colt och hans kollega Linda Schecker på kriminalen i Stockholm.”

Ares tecken är en spännande roman. Hatbrotten som poliserna försöker få stopp på är obehagliga och det finns nerv i berättandet. Däremot kan Buthler/Örhlund, i vanligt manér i min mening, bli lätt långrandiga ibland. Deras sviter om Truut, Colt eller Silfverbjelke har mycket gemensamt. Bland annat det faktum att man försöker lägga upp dem för att kunna läsas fristående. Inget fel i det, inte alls. Det ter sig på så sätt att samtliga böcker innehåller “recaps” av situationer som karaktärerna varit med om – alltifrån kämpiga fall, nära-döden-upplevelser till trubbel i hemmet. Följer man bokserien så blir det lätt oerhört tradigt då varje bok innehåller MÅNGA sådana stunder där karaktärer till exempel lutar sig bakåt och “minns den där händelsen som ni läste om för tre böcker sen och även påmindes om i förra boken”. Ja, jag vet. Man kan naturligtvis hoppa förbi eller slå dövörat till om man vet om det, men det blir för återkommande. Som en “Previously on Jacob Colt” fast utspridd genom hela boken.

Det om det. Det är en välskriven och ofta spännande kriminalare, även om pulsen inte är skyhög. Men man gillar karaktärerna, det gör man. Inte nödvändigtvis för att Colt och de andra är extremt mångfacetterade, men man fastnar för dem.

Inläsningen ja. Magnus Roosman är suverän. Vet att många föredrar Sauk, men jag tröttnar lätt på hans ofta överdrivna machotugg. Föredrar Roosmans lite lugnare inläsning.

Ares tecken, tredje boken i serien om Jacob Colt, får 3,5 av 5 pannkakor. Tre pannkakor och en plätt, med andra ord.

Snö, skam och champagne, av Linda Holgersson

En relationsroman i alpmiljö, så kan vi väl sammanfatta detta kort. Eller är det en feelgood med inslag av livskris? Och varför vill jag säga “Sex, skam och champagne” när det inte rör sig som en dråplig erotisk historia? Jag vet. Det är mig det är fel på.

Saxat:

“John ska fylla femtio år. Det ska bli hans sista födelsedag och han planerar att fira den med några utvalda vänner och hans syskon. Det gästerna inte vet är att John har en agenda med den här helgen, den som ska bli hans sista helg. Temat för helgen är något av ”sanning och konsekvens”. I flera år har John sett sina vänner förbruka sina liv; i hans ögon lever de inte i sanning och ärlighet. De har hemligheter för varandra och för sina närmaste. Precis som John.”

Författaren själv tipsade mig om att lyssna på denna och det är jag tacksam över.  Jag hade aning om vad jag hade att vänta mig. Att Fredde Granberg stod som inläsare var faktiskt en sak som tilltalade. Det här är den första ljudbok jag lyssnar på inläst av den välkände herren och tyckte att det skulle bli spännande. Det första som slog mig när jag började lyssna var: “Va? Låter Fredde sådär?” Det var först så olikt den röst jag identifierade honom med, men till slut kände jag igen en viss klang. Det andra som slog mig var att herr Granberg är en s-u-v-e-r-ä-n inläsare och han kirrade den här boken med flygande färger, för att direktöversätta.

Åter till boken i sig. John ska som sagt bjuda sina vänner och syskon på stordådig 50-årsfest. Det etableras rätt snart att det finns något mörkt i bakhuvudet och det får upp intresset rejält utan att det någonsin tar överhand. Han bjuder dem till hotell i Alperna där de ska kombinera skidåkning med samkväm och god mat och dryck. Snö och champagne är således etablerat.

Vi får möte de olika festdeltagarna och ta del av deras respektive relationer och de olika problem livet för med sig. Många av dem kommer väldigt bra överens, andra har glidit isär och somliga är lite som nålar i varandras ögon. Något som står helt klart är att alla dessa relationer ska ställas på sin spets under dagarna som tillbringas ihop för att fira in det nya året.

Karaktärerna, de vi får komma allra närmst, är väldigt spännande att följa – mest för att man vill se vad allt ska mynna ut i.

Det slår mig i skrivande stund att det här är en perfekt julbok! Den utspelar sig dagarna innan nyår och främst framåt slutet så infinner sig faktiskt lite härlig jul- och nyårsfeeling. Och Wham! förekommer i dialogen.

 

Som ni kanske, kanske förstår av ovan så gillar jag det här. Mer än så. Jag älskar den. Det här är en bok som berör på allvar. Den är sorglig, mysig, varm, kärleksfull och så jäkla vacker. Jag drar ofta på smilbanden när jag glider runt i bilen och lyssnar och den leker lite lätt med tårkanalerna emellanåt också. En sak jag uppskattar är längden på boken. Okej. Den hade faktiskt kunnat få vara lite längre, främst hade jag velat se att slutet drogs ut några sidor, men det här är en typ av berättelse jag tycker gör sig bäst som ganska rappt berättad och inte onödigt utdragen. Det här var helt klart en riktig överraskning och kommer med stor sannolikhet kvala in på Pannkakans topplista 2020.

Snö, skam och champagne förtjänar 5 av 5 pannkakor med laktosfri grädde och hemmagjord blåbärssylt ovanpå.

 

 

Vattnet drar, av Madeleine Bäck

Vattnet drar är första delen av en trilogi. Det är Madeleine Bäcks debutroman och räknas förenklat som en skräckfantasy.

Saxat:

“Så blir handen iskall. Ytan slutar bölja. Den ändrar mönster. Sipprar fram och upp över hans hand som mjuka istappar. Viktor är för fascinerad för att kunna röra sig. Han ser hur ytan böjer sig och trevar som långa ormar kring hans arm. Trevar över hans hud. Det är vått och bedövande kallt. Och så ser han naglarna. Kroppen av en kvinna hittas vid Malmjärn i Gästrikland. Har det något med den illegala sprithandeln att göra? Eller stölden av den värdefulla madonnan i Ovansjö kyrka? Något har förändrats i bygden under den här helvetesvarma sommaren. Det känns i själva luften. Som ett elektriskt stråk av begär och desperation. Det som legat dolt i hundratals år har vaknat igen. ”

I den här mörka, mystiska berättelsen får vi följa ett antal intressanta karaktärer. Mannen som jobbar med djurskydd och vars händer tycks kunna lugna, rent av hela djur. De vilsna unga vuxna i samhället i Gästrikland som stjäl saker och säljer fulsprit till de törstiga. Lokaltidningsjournalisten som, tillsammans med stjärnskottet till fotograf ska rapportera om mordet vid Malmjärn.

De är alla ytterst levande och intressanta karaktärer. Jag tänker inte avslöja mer om handlingen än det ovan. Språket, alltså. Det är rappt, riktigt snyggt och dialogen känns oerhört autentisk. Jag vill påstå att Bäck satt allt klockrent. Det flyter liksom på riktigt  härligt och det märks även att boken är väl genomgången när det kommer till korrekturen. Något annat som flyter på bra är Sanna Kräppers inläsning. Jag har faktiskt inget att klaga på där.

Vattnet drar har fått oerhört mycket beröm (det ser ni inte minst om ni läser alla utdrag ur recensioner som finns på boksidan på Storytel). Den har kallast för en helgjuten debutroman och vet ni vad? Det är det. Det här är riktigt, riktigt, bra. Det är spännande så gott som rakt igenom. Det är allt annat än förutsägbart. Bäcks sätt att växa in sex (no spoiler here) är riktigt intelligent. I min mening är den inte särskilt obehaglig, men det är en högst personlig upplevelse och inget som påverkar mitt helhetsintryck negativt.

Avslutningsvis – Jag kommer att lyssna på resterande två delar av trilogin och hålla koll på vad Madeleine Bäck tar sig an härnäst. Hon har även ett par noveller på Storytel och jag rekommenderar New View (den enda av dem jag hunnit lyssna på) varmt. Det här är en stark start på mitt ljudboksår 2020.

Vattnet drar landar på 4 av 5 pannkakor.

Den extraordinära berättelsen om Jonas Paulssons plötsliga död, av Alexander Karim

Okej. Jag börjar med att erkänna en sak: Jag kopierade titeltexten direkt från Storytel för att slippa skriva ut hela.

Den extraordinära titeln som ger en tunghäfta och får en att glömma bort åtminstone ett av orden som ingår, av Alexander Karim. Nej. Jag ska inte skämta på bekostnad av en så duktig skådespelare och författare, men. Titeln är lång. Ni fattar.

Jag pendlade inför den här. Först blev jag väldigt intresserad när jag läste att Alexander Karim, en av mina favoriter bland svenska skådisar, hade skrivit en bok. Sen läste jag vad den handlade om och kände… Nja. Nej, det lät ju inte så kul.

Saxat:

“När Jonas Paulsson vaknar på morgonen tror han att det är en helt vanlig söndag. Han äter frukost, går en sväng på stan och blir därefter brutalt mördad i sitt hem. När han sedan vaknar upp oskadd i sängen tänker han självklart att det hela var en mardröm. Men snart inser han att dagen han vaknar upp till är lördagen, dagen innan hans förestående död. Lördagen verkar till synes likadan som första gången han upplevde den, förutom små, små skillnader.”

Let’s face it: I grund och botten låter det som en ny take på Groundhog Day (Måndag hela veckan på svenska, Bill Murray, komedi, ni vet). Vilket det också är. Och jag är utled på filmer, serier och böcker om folk som får återuppleva samma dag om och om igen och traggla sig framåt. Vi har sett det, vi har läst det.

Så. Jag ger mig in i berättelsen och känner mig lite avig, och det tar ett tag innan det förändras. Det första som håller mig kvar är Karim själv. Han har ett rappt språk som är härligt att följa och bäst av allt: Han läser in boken själv, och han gör det med sådan jäkla känsla. Han är definitivt i topp bland mina favoriter (där uppe med Julia Dufvenius, Magdi Saleh etc).

Groundhog Day-temat är etablerat, så det är bara hänga med. Men så händer ju något. Karim twistar till det med intressanta karaktärer och spännande, dråpliga och känslosamma ögonblick och det blir liksom ganska snart svårt att värja sig. När vi nått ungefär hälften så är jag så investerad i Jonas Paulssons öde att jag liksom vill ha mer.

Det är faktiskt fascinerande att sammanfatta den här recensionen med att säga att Den extraorinära berättelsen (…) är en väldigt fin, känslosam och härlig bok. Trots inledande tvivel och gnäll så gillar jag den skarpt. Faktiskt så pass att den ändå kvalar in bland de böcker jag uppskattade mest av alla över 100 genomlyssnade under 2019. Inte. Illa. Skrivet.

Den extraordinära (…) av och med A. Karim slutar på hela 4 av 5 pannkakor.

 

Bränn alla mina brev, av Alex Schulman

Saxat:

“Tre tidsperspektiv. Två generationer. En hemlighet. Efter ett uppslitande gräl inser Alex att han bär på en vrede, ett odefinierbart mörker. Besatt av att ta reda på dess ursprung följer han ledtrådar som tar honom tillbaka till sommaren 1932 och vintern 1988 – och de ödesdigra händelser som kom att förändra allt. I Bränn alla mina brev väver Alex Schulman samman tre perspektiv till en berättelse som överskrider både tid och rum.”

Jag hade läst en del om denna men visste inte riktigt vad jag hade att vänta mig. Det visar sig att Schulman bjuder på en riktigt gripande och oerhört sorglig djupdykning i en trasig släkt – sin egen. Den innehåller en så fruktansvärt vacker men sorglig kärlekshistoria.

Det här är drabbande, välskrivet och intressant även om det kanske tar ett tag innan jag verkligen fastnar, men när det väl händer, så. Jag vill inte avslöja för mycket mer om handlingen. Jag gillar verkligen det här och Alex gör ett superbra jobb med att läsa in sin egen berättelse.

Bränn alla mina brev får 4 av 5 möjliga pannkakor.

Adjö 2019 – Välkommen 2020.

Och vilket år det varit. Kan erkänna att jag är helt slut såhär timmar innan aftonen. Slut och nöjd.
Så mycket som hänt.

Psykologen, av Martin Falkman

Saxat:

“Henry är trettio plus och singel. Några år tidigare har hans mamma försvunnit och han grubblar mycket över vart hon kan ha tagit vägen och varför pappan, i samband med att hon försvann, flyttade utomlands. Det stressar honom att inte veta om modern är död eller levande. Henry sover illa, känner sig ofta fylld av ångest och får rådet av sin läkare att uppsöka en terapeut. Han bokar tid hos psykologen Johanna. Efter en trevande inledning börjar de mejla och bestämmer sig för att träffas privat. De inleder ett sexuellt förhållande, mycket styrt av Johannas fantasier och rollspel. Så småningom börjar Henry forska efter vad som kan ha hänt mamman. När han letar igenom en kartong från hennes lägenhet hittar han en samling brev. Långsamt nystas den hemska sanningen upp … ”

Det här är en feelbad. En spänningsroman om ensamhet, saknad och psykisk ohälsa. Jag gillar den, även om det finns vissa fallgropar. Henry och Johannas väg från patient och psykolog känns lite väl snabb och enkel, det förtog lite av en annars oerhört lovande uppbyggnad. Bortser man från det så fortsätter boken dock intressant. Jag kan bitvis känna att de två historierna – relationen med psykologen och sökandet efter mamman – inte riktigt binds samman utöver att båda har med Henry att göra. Historierna känns bitvis helt enkelt för olika och lösryckta, men på något sätt fungerar det ändå. Man vill följa Henrys resa, man vill veta hur det ska sluta. Jag kommer även ha koll på Falkmans framtida skrifter.

Och, gott folk, det för mig till en av anledningarna. Magdi Saleh, inläsare. Han är helt enkelt suverän. Jag fullständigt älskar hans känsla och rytmen i inläsningen, det gör oerhört mycket för berättelsen.

Psykologen förtjänar 3,5 av 5 pannkakor.

Kaknäs sista band och andra zonsagor, av Anders Fager

Vi saxar;

“Undergången kom. Stockholm är i ruiner och de få människor som finns kvar kämpar för att överleva. Över ruinerna reser sig ännu Kaknästornet som fortfarande sänder dagliga nyheter. För någon där uppe ser dem där nere. Och pratar om en bättre framtid. Kaknäs sista band är en samling noveller som utspelar sig i Stockholm efter katastrofen. Vi möter de överlevande: skrotletare från Dieselverkstaden, rövarhövdingar från Blackeberg och köpmän från Kungsholmen. Alla försöker de skapa en ny värld. Alla lyssnar de på Kaknäs sändningar.”

De som har erfarenhet av Fagers ljudböcker vet att han ofta läser in själv, något jag själv brukar uppskatta då han har ett väldigt levande sätt att berätta. I det här fallet är det dock Kristofer Kamiyasu som sköter inläsningen.

Det här är en av de mest välproducerade ljudböcker jag lyssnat på. Allt från mixning till Kamiyasus inlevelse sitter som en smäck.

Berättelserna i sig är sammanlänkade av den trasiga världen och sändningarna från Kaknästornet. Det är vackert, rörande, spännande och ofta väldigt roligt. Svart humor när den är som bäst. Jag föredrar Fagers novellsamlingar framför hans böcker då jag anser honom som mest helgjuten i kortare berättelser. Det här är det bästa av författarens verk enligt mig.

Kaknäs sista band och andra zonsagor förtjänar klart 5 av 5 pannkakor.

Hjärtats skimmer, av Samuel Karlsson

Det här är en, dessvärre, relativt okänd bok av Samuel Karlsson. Den förtjänar helt klart en större publik.

Saxat:

“Hon följde alltid sitt hjärta. Hon växte upp i den amerikanska södern vid början av förra seklet och drömde om att bli världsberömd författarinna. Hon var bisexuell och utmanade sin tids fördomar och normer. Carson McCullers slog igenom över en natt 23 år gammal och hyllades som ett litterärt underbarn. Hon blev snabbt en del av New Yorks kulturelit och umgicks med sin tids stora som Truman Capote, Tennesse Williams, Karen Blixen och Marilyn Monroe. Hjärtats skimmer är inte en biografi utan en skönlitterär skildring där författaren Samuel Karlsson fokuserar på McCullers kamp med att lyckas som författare och hennes stormiga privatliv.”

Vi får följa Carsons resa från aspirerande till världskänd författare. Det är en ärlig berättelse om en stark kvinna med stora drömmar, även om kanske inte alltid är direkt sympatisk. Det är en berättelse som osar av spritångor och krutröken från frontlinjen i Frankrike under Andra världskriget. Ett destruktivt, stormigt leverne i jakten på att fullfölja sina drömmar.

Som jag skrev i inledningen så tycker jag att den här boken förtjänar större publik. Jag vacklar lite i intresse då och då, men den lyckas alltid fånga in mig igen.

Hjärtats skimmer belönas med 3,5 av 5 pannkakor.

Morden på Mörkö, av Samuel Karlsson

Den här boken har ju knappast flugit under radarn senaste tiden. En uppsjö av lyssningar och med på listor och omröstningar. Vanligtvis är jag ju inte överdrivet förtjust i  den här genren. Mordmysterier ÄR inte min grej, att gräva djupare.

Vi saxar lite från baksidan:

“Jessica Jackson är polis i Västervik och får ärva ett gammalt nedlagt mejeri på (den fiktiva ön) Mörkö, där hon drömmer om att starta ett mikrobryggeri. Men när en död man flyter i land på ön grusas hennes planer. Efter en fest i bygdegården försvinner en ung kvinna. Allt tyder på att hon blivit utsatt för våld. Jessica var själv med på festen, men har inte någon klar bild över vad som egentligen hände. Allt hon minns är ett bråk mellan några invandrare och den försvunna kvinnan. Eftersom hon känner till platsen dras Jessica snart in i den alltmer komplicerade polisutredningen. Och när ön blir isolerad efter en häftig storm står hon plötsligt helt ensam. Den idylliska fasaden briserar. ”

Samuel Karlsson är på sina sätt en frisk fläkt. Dels tilltalas jag rejält av hans språk. Det är vackert och målande utan att det blir för mycket fokus på onödiga detaljer eller långrandiga beskrivningar. Det tar ett tag innan jag verkligen rycks med i historien, det ska erkännas. Jessica Jackson är en intressant huvudkaraktär och hennes tänkta liv med mikrobryggeriet ger lite extra färg. Det som kretsar kring mordet och utredningen är dock inte av jättestort intresse till en början. Det känns på många sätt rätt typiskt.

Men. Karlsson har vissa ess i rockärmen. Dels bjuder hela isolationen av övärlden, till följd av storm, på lite extra spänning och ny ved till brasan. Vad som dock blir avgörande för det faktum att jag i slutändan verkligen gillar den här boken och, framförallt, kommer att minnas den länge och väl, är twisten som kommer framåt slutet. Det är oväntat, rafflande och jag finner mig själv ovanligt påverkad och indragen.

Det, herr Karlsson, tackar jag för. Med dessa medel lyfter Morden på Mörkö från den vanliga kriminalaren och blir något större. Inläsare är Gunilla Leining och jag tycker att hon har en röst som är mycket behaglig att lyssna till.

Morden på Mörkö slutar på 4 av 5 möjliga pannkakor.