Hej Döden, kan du hjälpa mig leva? av Hasse Carlsson
Hasse Carlsson föreläser bland annat om att stressa mindre – något som låter rätt nödvändigt i det här samhället. Hej Döden är fiktion, men tankeväckande sådan.
Om boken
“Har du någon gång funderat på varför det viktigaste i våra liv är relationer, samtidigt som det vi har svårast för är just relationer? Allt galet, vackert, mörkt, roligt, smärtsamt och fullständigt underbart som dessa relationer bjuder på i vår resa genom livet. Ett liv som dessutom tar slut en dag vi dör.
Finns det något som ger oss mer av det där vi kallar livet?
Följ med den medelålders Holmfrid på ett hisnande äventyr med sin granne Ann-Britt. Hon är över åttio år och är allt det som han genuint avskyr och retar sig på, samtidigt som hon älskar Black Sabbath och redan verkar känna honom. Skenet kanske bedrar?
Ann-Britt introducerar Holmfrid för sina väninnor, som också är åttio plus. De har precis som Ann-Britt märkliga förmågor och bär på ovärderliga visdomar och perspektiv: vikten av att bli tidspessimist, hur stillheten kan växa i rörelse, varför alla patriarkala strukturer är skit och allt gott som kommer med att tro på ett liv före döden. Detta och mycket mer förändrar Holmfrids liv i grunden.”
Ewerlöf
Jag har hört det sägas att Carlsson hade målet inställt på att få Ewerlöf som inläsare redan från start. Ett bra val, för hon är som klippt och skuren för detta.
En man som heter Holmfrid
Jag dras snabbt med i “Hej Döden”, då språket är väldigt målande och vackert. Jag tycker även att Carlsson lyckas kasta oss in i handlingen och känslorna väldigt snabbt. Jag får genast vibbar av En man som heter Ove och diverse filmer som hanterar sorg, saknad, relationer och annat.
Det finns mycket att tycka om här och orden kommer från en bra plats, så att säga. Den försöker förmedla något vackert, viktigt och basalt.
Jag tycker mycket om Hasse Carlssons språk. Det gör till en början att historien flyter på bra och får mig som lyssnare att fastna – i kombination med Ewerlöfs suveräna inläsning. I vissa delar kan jag dock tycka att språkbruket blir lite väl högtravande, att man staplar poetiska uttryck på varandra lite för sakens skull. Det blir liksom vackert men onödigt pompöst.
Detsamma gäller innehållet. Jag gillar idén och jag gillar bitvis utförandet som är både vackert och lekfullt och livsbejakande. Resan Holmfrid och Ann-Britt gör är själslig och bjuder på spännande möten och sorgliga sådana. Men, nu kommer det: Jag är allergisk mot så kallade självhjälpsböcker och “Hej Döden” tenderar ibland att kännas som en fiktiv självhjälpsbok (en ny genre?). Det blir lite övertydligt att jag som lyssnare/läsare förväntas lämna boken med en känsla av att ha fått nya insikter på samma sätt som Holmfrid. Det är fint i en värld där så mycket av fiktionen är mörk och hopplös och – det ska tilläggas – uppskattas säkerligen av rätt mottagare. Återigen kommer det från en bra plats, intentionen är fin och det sticker ut, men det urartar lite för mycket i känslan av omskriven självhjälpsföreläsning (kalla mig grinig).
Hej Döden, kan du hjälpa mig leva? bjuder således på både högt och lågt och jag gillar att man vågar sticka ut även om resultatet inte tilltalar mig fullt ut. Jag tar gärna del av författarens kommande alster, för här finns stor potential.