Författare Peter Westberg [email protected]

Mer än bara Tunnelbanenettan, av Jeanette Höglund

Jag har inte sett realityserien Tunnelbanan och hade ingen koll på “Tunnelbanenettan”, så detta blev intressant lyssning.

Om boken

“Trots en rad traumatiska händelser under uppväxten reste sig Jeanette Höglund stark. I sökandet efter mening har hon varit dörrvakt, jobbat på lyxkryssare och deltagit i en dokusåpa. Men det var efter ett oväntat möte i tunnelbanan som hon fann sitt kall i livet: att hjälpa äldre hemlösa.”

 

All heder åt Lundqvist

Anja Lundqvist står för inläsning. Hon är i min mening en av våra absolut duktigaste skådespelare och har, på senare tid, även visat sig vara en suverän inläsare. Det här är inget undantag.

 

Mer än bara T-bane-Nettan, ja

För en som inte har kollat på Tunnelbanan och inte har någon koll på Nettan bakom namnet sedan innan kanske titeln ter sig rätt ointressant. Jag är dock glad att jag trotsar mina fördomar baserade på okunskap och ger den en chans. För det är verkligen “mer än bara”.

Jag har läst en del tråkiga kommentarer om boken på exempelvis ljudboksgrupperna där man menar på att boken mest är till för att låta huvudpersonen framhäva sig själv och sin suveränitet. Då tror jag att man missuppfattar och misstolkar väldigt mycket, men så är det vida känt att somliga har otur när de tänker. Emellanåt. Jag upplever det varken som en “förhöjningsberättelse” eller nån slags offerkofta. Visst är det en personlig berättelse som kanske kommer bäst till sin rätt om man känner till och uppskattar personen bakom. Jag som återigen inte hade koll på Jeanette innan uppskattar den. Det är en berättelse om att våga vara sig själv, gå sin egen väg (jag vet, jag måste sluta stapla klyschor men här kom dom nära till hands), men det är också en berättelse om livets mörkare sidor. Jeanette berättar om en barndom med diverse mörkare inslag av en sorts övergrepp som vi vet att väldigt många kvinnor (och män i inte lika stor utsträckning) dessvärre delar.

Det återspeglas under hela livet och har således satt sina djupa spår. Jag gillar medmänniskan Jeanette och hur arbetet främst som ordningsvakt i tunnelbanan beskrivs. Jag älskar beskrivningen av tunnelbanenätverket som en egen värld under jord, med alla de ofta tragiska berättelser som följer med den. Engagemanget kring ekonomiskt utsatta pensionärer får såklart igång mig på alla cylindrar, för är det något som kan få blodet att koka och känslor att svämma över så är det hur de äldre i vårt samhälle negligeras. Och det är ju det här som fascinerar med Jeanettes biografi – Mitt i avsaknad av den egna fungerande kärleksrelationen, svek från psykopater som livnär sig på att suga blodet ur en och annat så består så gott som hela Jeanettes livsglöd i att se människor. Att finnas där och hjälpa behövande. Det är vackert – och kan bitvis få en själv att känna sig väl lat och ego. Det är en sak att skriva om och lovorda andra som gör gott – något helt annat att resa sig ur sin egen nöjdhet och medelmåttighet för att göra detsamma.

Och där har vi bokens bultande hjärta. Ja, det finns några passager som kan kännas lite tjatiga, det finns en del upprepningar som redaktören borde cuttat bort, men det stör inte helheten. Om fler människor på klotet agerade som Tunnelbanenetten så vore världen en vackrare plats.

Tror för övrigt att jag kommit på titeln till min egen biografi: Mer än bara Pancake-Pettan.

 

Mer än bara Tunnelbanenetten landar på 4 av 5 tunnelbanepancakes.

 

 

Psykopaten hatar oss alla, av Filip Blom

Filip Blom debuterar med en bok vars titel sätter sig på minnet.

Om boken

“Filip volontärarbetar för Läkare utan gränser i Afrika när lägret plötsligt blir attackerat. Strax efter får han ett mejl från Sverige. Någon har kidnappat hans man och kräver att Filip tar med sig ebolaviruset till Sverige för att maken ska släppas fri och deras adoptivbarn ska förbli oskadda.

Filip hamnar i ett dilemma – kan han verkligen riskera det svenska folkets säkerhet för att hans man och barn ska överleva? Har han något annat val? I ett desperat försök att rädda sin familj tvingas Filip möta mörka sidor av sig själv, sidor han sedan länge försökt tränga undan.”

 

En roos till Roosmann

Magnus Roosmann, duktig skådis och duktig inläsare, gör ett finfint jobb i vanlig ordning!

 

Psykopater utan gränser

Bloms debut börjar alltså i Afrika där huvudkaraktären (vars förnamn delas med författaren) jobbar som volontär år Läkare utan gränser. Det är en intressant öppning och visar snabbt på bokens oförutsägbara vändningar – och det blir många såna.

Bör även noteras att huvudkaraktären och författaren delar namn, men vad jag vet inget mer än så. Ett intressant grepp som jag kanske inte riktigt får grepp om när det finns så många namn att välja mellan. Men det finns säkert en enkel förklaring!

Jag beundrar verkligen Bloms fantasirikedom, för den här boken är, trots relativt kort speltid, fullproppad av oförutsägbara händelser, hemskheter och annorlunda karaktärer. I mångt och mycket gillar jag det. Det finns ett härligt driv och det är för det mesta väldigt välskrivet. Det märks på vissa sätt att det rör sig om en debut, kanske mest för att man verkligen vill pressa in så mycket som möjligt i mixen. Och mycket av det funkar. Men jag vet själv hur svårt det kan vara med klassikern “kill your darlings”. Språket är återigen rikt och rappt, inte minst dialogen, men en mer pedantisk korrekturläsare eller redaktör hade kanske kunnat plocka bort vissa upprepningar och annat smått.

Jag gillar verkligen hur oförutsägbart det hela är – som läsare (lyssnare) har jag sällan någon aning om vad som komma skall och det är friskt och härligt. Karaktärerna är intressanta, inte minst den riktiga psykopaten – som bitvis får Silfverbielke att likna en körgosse, även om likheterna är många. Visst agerande från somliga karaktärer kan emellanåt kännas lite ologiskt, men det kan jag låta passera. Jag tänker inte avslöja mer om handlingen än vad som framgår i baksidestexten, men jag kan säga att vi får en rejält utstuderad bakgrundshistoria till antagonisten i titeln. En intressant sådan och även här visar Blom på sin fantasifullhet och förmåga till det oväntade, även om det bitvis kan upplevas lite rörigt med svängarna mellan perspektiv och skeenden i olika tidsåldrar.

Det här är ingen berättelse för den kräsmagade. Jag har fått en hel del kommentarer kring det grafiska innehållet i “Gourmand” (som egentligen är väldigt snäll, med tanke på att det mesta våldet inte beskrivs detaljerat). “Psykopaten hatar oss alla” är däremot en väldigt makaber berättelse – både sett till grafiska detaljer och antagonistens minst sagt mörka tankar om så gott som allt och alla i hans omgivning. Blir det lite väl utstuderat? För vissa – garanterat. Och det är en balansgång mellan chock value och kontext, men jag ska inte säga något – Jag har själv fläskat på med mycket våld och äckel förr (och lär göra igen). En balansgång, helt klart.

Intrigen är i slutändan kanske ganska långsökt, men det gör mig faktiskt ingenting. Jag gillar hur Blom tar ut svängarna och överraskar. Nu blev jag långdragen igen, men jag tror mig ha fått fram ungefär det jag vill. Det finns både ris och ros här men sammantaget gillar jag det här. Och jag ser fram emot att få ta del av vad Filip Blom kan tänkas bjuda på härnäst.

 

Psykopaten hatar oss alla landar på 3,5 av pannkakor.

Frostänglar, av Ramona Ivener

Uppföljaren till Iveners populära Nattväkten. David Ritter is back.

Om boken

“Kriminalkommissarie David Ritter befinner sig i sitt semesterhus på Gotland av privata skäl, när en sexårig flicka försvinner plötsligt. Det dröjer bara timmar innan ytterligare ett barn anmäls saknad. Nästa dag hittas ett av barnen livlös i snön och paniken bryter ut på ön. Den lokala polisen inser snabbt att de behöver Ritters hjälp.

Jakten på förövaren blir till en otäck kamp mot klockan, där varje ledtråd bara leder till nya vändningar och fler frågor. Ju närmare sanningen Ritter kommer, ju mer skrämmande ter sig fallet och han inser att han åter är i hälarna på en sinnessjuk galning.”

 

Trygg Roosmann

Återigen står Magnus Roosmann för inläsning och den karln gör en aldrig besviken. Åtminstone inte sen den där väldigt tidiga inläsning (tror det var nån av Buthler/Öhrlunds första) där det lät som att han satt och sög på en godisklubba mellan varje mening. Men det är glömt vid det här laget, Roosmann. Nästan. Eller inte alls.

 

Det spritter i Ritter

Det har nu gått ganska precis två år sedan jag lyssnade på första boken, Nattväkten. Jag har den således inte färskt i minnet men jag minns att jag var väldigt förtjust i drivet, språket och Iveners förmåga att få till en smart, spännande intrig. Jag minns också att jag kunde dra klara referenser till Kepler, bland annat av ovan anledningar, men även för att de har något annat gemensamt: De bitvis råa och explicita våldsbeskrivningarna. Jag tyckte kanske att det bitvis kändes som lite effektsökeri – och jag håller faktiskt fast vid det även här. Jag gillar det, någonstans, och tycker kanske om den här typen av utstuderat effektsökeri mer än jag borde när det kommer till filmer och tv-serier.

Det är ungar, småbarn, som råkar illa ut här. Jag har personligen inga större problem med det, men vet att många drar sig för kriminalare och spänningsromaner där offren är barn. Jag förstår det och det kanske blåser lite glöd i debatten kring hur sunt det egentligen är att konsumera “underhållning” där ungar råkar illa ut. Men å andra sidan går den debatten att dra hur långt som helst vad gäller all form av underhållningsvåld.

Jag tycker att Ivener lyckas bra med det där råa, även om det kanske inte låter så. Det kan lätt bli på tok för överdrivet och nästan pajigt (minns att jag tyckte något i stil med det om någon av Keplers senare böcker, dock inte Spindeln), men Ivener är en så pass skicklig författare att hon liksom bromsar innan det halkar till.

Det är spännande rakt igenom och de olika svängarna i intrigen fungerar riktigt bra. Spänning på mycket hög nivå. Jag gillar denna snäppet bättre än första delen, ett bra betyg i sig! Ritter är i sig kanske ingen jätteintressant karaktär, men det vägs upp av drivet och kemin mellan honom och en viss rättspsykolog.

 

Frostänglar landar på 4 av 5 pannkakor

Under svart himmel, av Christina Öhman

Öhman romandebuterar med en mörk berättelse som blandar folktro med norrländska kufar.

Om boken

“En pojke. En legend. En förhäxad kråka.

Lars känner sig ensam och finner tröst hos en oväntad vän, en kråka som tycks följa honom vart han än är.

En mörk vinternatt hör han en knackning på sitt sovrumsfönster, men det är inte kråkan han kommit att kalla Kara, utan en flicka i hans egen ålder. Naken ute i kölden. Flickan lämnar honom inte ifred. Hon fortsätter dyka upp och människor i Lars närhet dör under mystiska omständigheter.

Sexton år framåt fördunklas Lars tillvaro av en sorg från barndomen och han har genom år av terapi accepterat att både kråkan och flickan endast levt i hans fantasi. Till den dag fasaden rämnar, när en kvinna med bekanta, mörka ögon dyker upp vid hans hem. Smutsig och utmärglad säger hon Jag har hittat dig igen.”

 

Liljenrothska i Norrland

Frans Liljenroth står för inläsning. Han är en inläsare som vuxit i mina ögon (eller öron?) de senaste åren. Han är pricksäker vad gäller tonfall och inlevelse och får till de där små norrländska uttrycken fint. Ett minus är dock att ljudnivån genomgående är rätt låg, oavsett om jag lyssnar i bilen eller med mina in-ear-hörlurar. 

 

Stalkerkråka

Under svart himmel är en imponerande debut. Där, då var det skrivet. Christina Öhman har ett levande, vackert språk som gör att man genast målar upp bilderna framför sig. Lite lätt filmiskt, sådär som jag själv gillar att skriva. Och berättelser som innehåller mörker, lite skräck och folktro kan väl inte gå fel? Eller jo, klart de kan, men så är inte fallet här.

Det är medryckande, intressant och spännande rakt igenom. Miljöbeskrivningarna är härliga, men främst gillar jag karaktärerna och att de får ha sina norrländska uttryck (som för övrigt läses upp magnifikt av Liljenroth). Det ger en extra dimension och får mig ibland att tänka på Sofia Rutbäck Erikssons böcker som såklart är något HELT annat än detta, men just för de norrländska originalen som tar plats.

Love it. Jag tänker inte avslöja mer om berättelsen än framgår i baksidestexten, men jag gillar det här skarpt och ser fram emot vad Öhman kommer bjuda oss på härnäst!

 

Under svart himmel landar på 4 av 5 fjuniga pannkakor.

Allt för Bodil, av David Ärlemalm

Ärlemalm följer upp med en tredje del i sviten Nattvak, som rör sig längs samma gator som föregående två böcker.

Om boken

“Allt för Bodil” fortsätter utmed samma gator som hyllade debuten ”Lite död runt ögonen” och uppföljaren ”Som natten”. Vi slår följe med den före detta missbrukaren och biltjuven Arto och 11-åriga dottern Bodil. I väntan på att baren han driver tillsammans med en vän ska gå ihop arbetar Arto extra som flyttgubbe åt ex-gangstern Rune. Men kan han lita på att Rune lämnat tjuvlivet eller riskerar Arto att åter dras mot avgrunden? Samtidigt ger sig Bodil ensam ut på gatorna under sommarlovets första veckor. En natt blir hon vittne till ett hemskt brott, en händelse som för henne i en livsfarlig riktning.”

 

Engdahl med svärta

Niklas Engdahl är en inläsare som vuxit från enormt i mina ögon (eller öron?) under årens lopp. Han är en suverän skådespelare och en lika bra inläsare. Det finns en svärta, något sorgset över hans register som gör att han passar perfekt till det här.

 

Nattsvart och trasiga själar

Ärlemalm har ett sätt att skriva som går rakt in i själen. Jag älskade “Lite död runt ögonen” (för övrigt fortfarande en av världens bästa titlar) och gillade uppföljaren även om den inte höll riktigt samma klass. I “Allt för Bodil” känns såklart mycket igen. Vi får följa Bodil och Arto. Bodil något av en brådmogen 11-åring som tvingats växa upp för snabbt till följd av hur folket i hennes närhet lever. Det är sorgligt, berättelsen med morsan, hur Bodil skaffar sig pansarhud och lär sig klara sig själv på ett sätt som ungar i hennes ålder inte ska behöva.

Det är en kavalkad av trasiga själar vi får möta. Trasiga, välskrivna. Ärlemalms språk är oerhört vackert, det finns ett driv hela tiden och det osar liksom mörker och misär, även om underfundig humor tittar fram. Dialogen känns som tagen “från gatan” och adderar ännu ett lager. Möjligen kan jag tycka att Bodil och vissa av hennes jämnåriga har et språk som bitvis kan kännas lite väl vuxet – Det hänger såklart ihop med hur hennes liv ser ut och hur hon återigen hanterar mycket ett barn inte ska behöva göra – men jag tycker ändå att vissa av hennes repliker känns, ja, för vuxna. Men det är min åsikt, en oerhört liten petitess som inte på något sätt förtar eller förstör. Mest en iakttagelse.

Jag gillar verkligen det här, och efter att ha hängt med Bodil och de trasiga själarna kan jag faktiskt behöva bryta av med något lite muntrare.

 

Allt för Bodil landar på 4 av 5 pannkakor.

Terrortåg 85, av Nils-Petter Löf

Jag har sagt det förr: Löf är en av de mest produktiva författare jag vet. Något jag älskar med hans författarskap är det faktum att han inte låser sig till en genre utan verkligen skriver precis det han känner för. Det här är en slags fristående uppföljare till thrillern Kärnpartiet.

Om boken

“Kvällen den 22 december stannar tåg 85 oväntat mitt på en bro över Ljusnan, bara sju kilometer från Järvsö. En grupp terrorister har tagit alla passagerare som gisslan men kräver varken lösensumma eller ställer några krav.
NCT, nationellt centrum för terrorhotbedömning, kopplas omedelbart in. Det framkommer snart att tågkapningen har ett mycket mörkare syfte än att bara ta alla passagerare som gisslan. Ombord finns ett föremål som kan komma att äventyra hela landets säkerhet.
Vad är det egentligen terroristerna hoppas finna på tåg 85?”

 

Roosmann

Veteranen Magnus Roosmann står för uppläsning. Ett mycket bra val. Den behagliga, trygga stämman passar intrigen perfekt.

 

Hell on wheels

En av de saker jag uppskattar mest med Löf är att han skriver oförutsägbart. Man vet aldrig vad man har att vänta sig, och Terrortåget är inget undantag. Det är full fart från start och drivet håller i sig. Likaså det oförutsägbara. De originella karaktärer som kännetecknar Löf är kanske inte riktigt lika framträdande här, även om ett par av huvudkaraktärerna sticker ut. Lokföraren är en trevlig bekantskap, unga Ida likaså. Det är spännande i princip rakt igenom och det ska inte stickas under stolen – Jag älskar gisslansituationer, vare sig det rör sig om böcker, film eller serier. Det är länge sedan jag tog del av en som utspelade sig på ett tag – den första som kommer upp i minnet är faktiskt Steven Seagal-filmen Under belägring 2. Och den kanske vi inte behöver lägga mer tid på. Jag gillar tåg. Det är en tacksam skådeplats för något likt Terrortåget!

På det stora hela gillar jag som sagt det här skarpt. Det oförutsägbara är hela tiden framträdande, man vet aldrig riktigt vad man har att vänta sig. Jag upplever det lite tjatigt när Alfred under inledande två timmar vid tre tillfällen hinner fråga gisslantagarna om motiven och får olika högtravande, undflyende svar. Det är petitesser, men en måste väl få gnälla lite? Främst när boken som helhet håller sådan hög nivå, främst på spänningsplanet. Jag upplever även detta som en av Löfs våldsammaste böcker. Han brukar ofta tona ned våldet, och det är knappast explicit eller överdrivet här heller, men likväl något våldsammare än tidigare böcker. Trevligt, vilket också får sammanfatta recensionen. En trevlig terrorresa med tåg genom delar av Norrland – för miljöerna gör ju sitt också. Jag gillar verkligen det här.

 

Terrortåg 85 landar på 4 av 5 pannkakor.

Medlaren, av Jenny Rogneby

Rogneby är en av våra riktigt framgångsrika deckarförfattare. Efter fem böcker om Leona bjuder hon nu på första delen i en ny serie.

Om boken

“En av våra allra största deckarförfattare gör det igen. Med den alldeles nya deckarkaraktären Angela Lans vrider Jenny Rogneby återigen på läsarens vinklar och perspektiv.

En kvinna blir brutalt våldtagen efter en utekväll med en väninna. Våldtäktsmannen döms och avtjänar sitt straff i ”sexbunkern” på Norrtäljeanstalten. När frigivning närmar sig kopplas medlaren Angela Lans in. Hon har blivit utsedd att driva ett pilotprojekt där medling vid brott för första gången ska hållas mellan vuxna. Gärningsmannen och offret erbjuds en möjlighet att träffas igen och tala om händelsen.

Mötet bli laddat, och snart inser Angela att det är något som inte stämmer. Vad var det egentligen som hände den där natten? Mot medlingens principer börjar hon själv gräva i fallet och gör flera oväntade upptäckter som sätter våldtäkten i ett helt nytt ljus. Motvilligt tvingas hon ställa sig frågan: Vem är egentligen offer och vem är förövare?”

 

 

Leining

Jag ska inte slösa onödiga tecken här. Leining är inläsare. Leining är suverän.

 

 

En egen vinkel i urvattnad genre

Jag har lyssnat på de två första böckerna om Leona och gillade dem, främst första. Redan där fick Rogneby till en egen vinkling. I “Medlaren” gör hon det igen. Det här är tydligen baserat på ett verkligt fall, men jag har inte tagit mig tid att läsa på i ämnet. Klart är oavsett att det som byggs upp är spännande, tankeväckande och bjuder upp till diskussioner om moral. Inte för inte som Rogneby kommit att bli en av våra främsta deckarförfattare – Språket är levande och vackert, framåtrörelsen konstant. Det dröjer inte många minuter innan jag sugits in i intrigen. Karaktärerna känns trovärdiga – även om visst beteende (utan spoilers eller närmre analys) bitvis kan kännas lite ologiskt. Det är en fascinerande intrig som är smart uppbyggd. Spännande rakt igenom och med ett sånt där driv som verkligen får mig att bara “vilja lyssna några minuter till” – och även om jag lyssnar på förbaskat mycket bra böcker är det inte den känslan blir så tydlig.

Angelas privatliv berättas på ett sätt om väcker intresse och gör att man vill veta mer. Berättelsen innehåller några riktigt snygga vändningar – några av dem anar jag efter ett tag – andra inte – och det knyts ihop på ett snyggt sätt i slutändan.

Kort och gott: Det här är förbaskat bra. En av de bättre böcker jag lyssnat på under 2022. Och jag vill ha fler böcker om Angela Lans. Typ nu.

Medlaren kammar hem fullpott. 5 av 5 pannkakor.

Dubbelexponering, av Sebastian Avindell

Avindell debuterade med egenutgivna “Din tillgivna syster”, som jag gillade riktigt mycket. Lite King-vibbar där. Nu återvänder han med en deckare!

Om boken

“Linköping skakas av ett blodigt våldsdåd. En okänd gärningsman har skjutit tre personer på Stora torget från ett hotellfönster och därefter tänt eld på byggnaden.
Caspar Ekberg och Liv Larsson på Linköpingspolisen ställs inför sina karriärers hittills svåraste fall – en utredning kantad av spår kopplade till terrorism och till offrens yrken inom socialtjänsten. Det blir allt svårare att hålla distans till de drabbade, och samtidigt hänger Caspars äktenskap på en skör tråd.
När Caspar upptäcker att någon rör sig i hans trädgård om nätterna och hittar sonens kanin uppspikad på en vägg kommer hotet närmare. Han tvingas konfrontera sin värsta mardröm, medan Liv måste axla ett allt större ansvar för utredningen och ställs öga mot öga med en mördare som tappat kontrollen.”

 

Flodström

Viktoria Flodström står för inläsning. Det tar ett tag att vänja mig vid det och jag tror att det beror på att jag är van vid att höra henne läsa mer åt feelgood-hållet. Men när jag väl vant mig så är det riktigt bra!

 

 

Visit Linköping

Jag brukar ofta skämta om det när författare visar upp sina hemstäder ur mörka vinklar som här: Det är kanske ingen jättebra reklam för Linköping. Tack och lov vet jag redan att LKPG är en trevlig stad som jag besökt många gånger (och det här får jag inga royalties för att jag skriver, pinky swear). Avindell bjuder in oss till en stad och ett flertal livsöden skakade av ett hemskt våldsdåd. På det bygger han en rätt effektivt intrig som drivs framåt med korta meningar och spännande uppbyggnad. Avindell skriver väldigt bra, det ska sägas, och det visste jag redan innan. Debuten var suverän på alla sätt och jag känner igen språket även här. I slutprodukten som Dubbelexponering är märks det dessvärre bitvis att förlaget slarvat med korrekturläsningen. Och här vill jag vara väldigt tydligt med att skuggan inte faller på Avindell som författare – För han är jävligt bra – och som författare blir man hemmablind när man suttit och plitat längs samma sidor femton gånger. Tro mig, jag vet. Men ett professionellt förlag borde ha lyckats bättre med genomgång av texten. Med det sagt och åter till boken: Dubbelexponering är bra, riktigt bra. Främst Liv Larsson är en trevlig karaktär att följa även om persongalleriet i övrigt kanske inte bjuder på något extravagant. Perspektivet “Pojken & flickan” är intressant till en början, men det faller efter tag för att – nej, jag tänker inte spoila.

Låter jag hård? Det är jag. Men Avindell har konstruerat ett spännande manus som fungerar bra. Många vändningar, välskrivet, bra driv – och bådar gott inför kommande böcker. Jag som läst debuten är för övrigt väldigt sugen på att få läsa något av författaren som blandar Dubbelexponering med något närmre skräck. Men vem fan gav mig rätten att önska mig nåt, det är ju långt till jul!

 

Dubbelexponering slutar på 4 av 5 pannkakor.

Den mörka scenen: Mitt hemliga dubbelliv, av Jasmine Kara

Jasmine Kara är en väldigt duktig artist. Här tar hon oss med på en resa i det dubbelliv hon under flera år levde samtidigt som hon närde drömmen om att bli en framgångsrik artist.

Om boken

“Den svensk-iranska låtskrivaren och sångerskan Jasmine Kara turnerar världen över och har en artistkarriär som ser ut att gå som en dans. Men redan som artonåring levde Jasmine ett dubbelliv som strippa i New York, långt från glitter och glamour ̶ samtidigt som hennes nära och kära trodde att hon lyckades försörja sig på musiken.
Strippjobbet skulle bara vara ett tillfälligt jobb i några veckor men blir snart tio år i New York, Las Vegas, Los Angeles, Miami och London. Ju längre tiden går desto svårare blir det att ta sig därifrån. Men när Jasmine sedan börjar jobba på en strippklubb i Sverige märker hon att allting är annorlunda. Det finns inte några regler för hur långt gästerna får gå och det finns ingen att ropa på om hon skriker nere i källaren där de privata rummen finns…

Det här är en berättelse om blod, svett och tårar, sexuella övergrepp, smutsiga sedlar och skam, men också om hur systerskap och kärleken till musiken ger hopp om en ljusare framtid.”

 

Schartner

Ella Schartner – duktig skådis och duktig inläsare. Gör ett suveränt jobb!

 

En mörk, sorglig och hoppfull berättelse

Jag läste nåt kort om Karas berättelse i samband med att boken släpptes. Jag har sett ett par framträdanden på TV (minns inte vilka på rak arm) och tyckt att hon är förbaskat duktig. Vacker sångröst, karismatisk och proffsig. Tre jäkligt fina egenskaper. Med det som en slags prolog är onekligen en bergochdalbana av känslor och intryck att få följa den resa hon gjort i “det fördolda” samtidigt som hon kämpat för att bli den artist hon är.

Jag tänker inte avslöja mer om handlingen eller svängarna än vad baksidestexten avslöjar, men det här är välskrivet, tungt, sorgligt och samtidigt fascinerande och hoppfullt.

Att än en gång slås av hur jäkla genomvidriga män kan vara – strippklubb som fenomen är något jag över huvud taget har lite svårt att fatta dragningen till – men det som händer bakom kulisserna, både vad gäller fulheten kring oärliga managers som snor pengar men framförallt männens perversioner och förväntan att kunna “få vad man vill ha”. Att säga att det äcklar är en underdrift, men vi stannar där.

Det ska sägas att detta inte är någon offerhistoria – för även om Jasmine beskriver alltifrån övergrepp till oärligheten kollegor emellan på de här arbetsplatserna – så beskrivs även vänskap, ett sätt att tjäna pengar för att överleva och bekosta det verkliga målet och det sticks inte under stolen med att valet hela tiden varit hennes eget, såväl i mörka som ljusa stunder, även om det som drivit henne dit delvis kan ses som en blandning av framåtanda och självdestruktivitet. Det är intressant, mänskligt och sätter moraliska pekpinnar på sin spets.

Återigen. Det är välskrivet, intressant och svårt att sluta lyssna, så stort plus för en välberättad livshistoria. Jag beundrar Jasmine Kara för sin drivkraft och “aldrig-ge-upp”-mentaliteten. Starkt! Ofta lyssnar man med knutna nävar när hemskheterna beskrivs, och bekännelsen inför familjen i tre steg är rörande och hoppingivande.

En mycket gripande livshistoria helt enkelt!

 

Den mörka scenen kammar hem fullpott. 5 av 5 pannkakor.

 

Sektion M del 1-3, av Christina Larsson

Sektion M är min första bekantskap med Christina Larsson, en trevlig sådan. Att jag väljer att recensera de första tre delarna “på ett bräde” beror dels på att de har en röd tråd (duh!) och för att de tre första läses in av samma inläsare – vilket ändras i del 4 och 5.

Om böckerna:

Sektion M är en specialenhet inom polisen, skapad för att lösa speciellt komplicerade mord. Då Nora Feller tvingas lämna sitt arbete som polis i Katrineholm söker hon en tjänst hos Sektion M, och till sin egen förvåning får hon den. Mottagandet är väl allt annat än varmt, även om hon hittar bundsförvanter.

Del 1: Varbergs kommundirektör hittas brutalt nerhuggen i Grå munken på Varbergs fästning och Nora sugs snabbt in i teamets kirurgiska sätt att arbeta på.

Del 2: En kvinna hittas död i sin swimmingpool, med händer och fötter bakbundna. Sektion M kopplas in och kvinnan visar sig ha varit involverad i flera stora affärsprojekt som mordet möjligen kan vara kopplade till. Samtidigt verkar alla i Sektion M ha en hållhake på varandra och Nora kan inte lite på sina kollegor. Men hotet kommer även utifrån, från det förflutna.

Del 3: Sektion M beger sig till Katrineholm för att undersöka det brutala mordet på rättsläkaren Nils Sachs. Uppdraget väcker starka känslor hos Nora Feller; Nils var nämligen en av dem som fick henne att lämna sin tidigare tjänst hos polisen. Stämningen i sektionen är fortsatt minst sagt skakig.

 

Teater Ewerlöf

Katarina Ewerlöf är en inläsare som ofta diskuteras i ljudboksgrupper. Personligen har jag svårt för de inläsningar som blir för teatrala. När hon läser in lite mer “avskalat” tycker jag att Ewerlöf kan vara helt fenomenal. De här inläsningarna platsar in någonstans i mellanskiktet. Ibland är det bra, men ibland tar det över lite väl.

 

Sektion M – med rätt att utreda

Det ska sägas direkt att jag gillar det här. Språket, drivet, karaktärerna, intrigerna – jag kastas snabbt in i samtliga tre delar och den röda tråden kring Noras privatliv och de återkommande utmaningarna med samarbetet i gruppen en viktig och spännande del av “världsbygget”. Morden som utreds är intressanta och, främst i de två första delarna, lite spektakulära. Så även utredningsarbetet.

En sak som slår mig är att varje individuell bok känns betydligt längre än de faktiskt är – de klockar in på ungefär sex timmar styck. Att de känns längre beror alltså inte på att de skulle vara tråkiga – för framåtdrivet är konstant och farten relativt hög – snarare beror det på att Larsson lyckas fylla böckerna med så mycket innehåll, liv, vändningar och intressanta karaktärer. Nora vet aldrig riktigt vem hon kan lita på, vilket gör att det uppstår något av en katt-och-råtta-lek även utanför de speciella mordfallen. En trevlig extrakrydda.

Jag gillar det här – väldigt mycket. Rent innehållsmässigt har jag egentligen inget att klaga ned på utan det allra mesta sitter – och tilltalar. Jag har några andra böcker som behöver gå före, men ser fram emot att lyssna vidare – I del 4 är det Malmsjö som tar över inläsningen och del 5 är dessutom skriven ihop med en av mina personliga favoriter – Caroline Grimwalker. Spännande!

Det blir faktiskt ett samlat betyg, då jag anser samtliga tre delar hålla ganska exakt samma klass.

Sektion M del 1-3 landar på 4 av 5 pannkakor.