Författare Peter Westberg [email protected]

Tills döden skiljer oss åt, av Ingrid Elfberg

Första delen i en serie om fyra böcker, första boken av Elfberg jag lyssnar på. Alltid kul med nya bekantskaper!

Om boken

“Erika står utanför Annas dörr en vecka tidigare än de bestämt. Hon berättar inte varför hon hals över huvud flytt från Stockholm. Lämnat sin man Göran och sin älskade hund Boss på nyårsafton, med bara en väska i handen. Anna tar henne till sjukhuset med spräckta revbenen, ett brutet finger och en blåslagen kropp.

Ett jobb vid polisen i Göteborg är en tillfällig lösning, men Erika måste komma bort från hemmet. Hennes anmälningar mot Göran om misshandel har flera gånger försvunnit. En polis slår inte sin fru, och absolut inte om hon också är polis.

Det dröjer inte länge innan Göran kommer till Göteborg för att hälsa på sina gamla kollegor, och lyckas skapa misstro mot Erika på hennes nya arbetsplats. Men Erika har bestämt sig, han ska inte vinna, även om han håller hennes Boss som gisslan.”

 

Källkritik

Anna Maria Käll står för inläsning. Jag har lyssnat på många av hennes inläsningar och har emellanåt av någon anledning tyckt att hon kan bli lite monoton. Den här inläsningen sköter hon dock galant!

 

I Göteborg kan alla höra dig skrika

Jag dras snabbt in i Elfbergs mörka, smarta intrig. Filmreferenserna haglar (det hela inleds med ett citat från Alien) så inte undra på att det faller mig i smaken. Det hela är väldigt snyggt uppbyggt och hela det här växande misstroendet gnager liksom i en som läsare (eller lyssnare). Karaktärerna är trovärdiga, dialogen knivskarp. Främst Görans återkommande raseriutbrott är så välskrivna att man liksom sitter och både njuter och vill vrida skallen av honom på samma gång. Riktigt bra! Det är spännande, obehagligt, underhållande och medryckande från början till slut. Lovar gott för övriga delar i serien gör det också, men jag tror att jag ska ta mig an Dagbrottet, första delen i hennes nya serie, innan.

Tills döden skiljer oss åt landar på 4,5 av 5 pannkakor.

 

Skräckkabinettet Viruz, av Roger Skagerlund

Roger är en ny bekantskap för mig. Han har bland annat skrivit bokserien Mare Balticum (har del ett sparad i bokhyllan). Här bjuds på dystopi.

Om boken

“Ett okänt virus sprider sig över världen.

Geologen Miranda Heiss lockas att ta ett uppdrag i Antarktis. En expedition har hittat en enorm, okänd meteorit som tros vara nyckeln till universums uppkomst. Fylld av förväntan anländer Miranda och hennes båda assistenter till den svenska Antarktiska stationen, men ganska snart inser hon att något inte är vad det ser ut att vara.

När en av assistenterna skadas under undersökningen av meteoriten står det snart klart att det inte bara är en vanlig rymdsten som de har att göra med, utan något långt mycket värre. När assistenten och ännu en medlem av expeditionen avlider tvingas Miranda ta några svåra beslut som för henne och stationens läkare, Rasmus, tillbaka till Stockholm där utvecklingen snart leder till en förödande förveckling när viruset sprider sig och förvandlar människor till blodtörstiga monster.”

 

Karlsson, Karlsson, inläsare Karlsson

Sebastian Karlsson är en inläsare jag känner till ganska väl sen innan. Jag tycker att han gör ett bra jobb här. Volymen är ganska låg, så jag behöver köra på högsta volym för att det ska bli riktigt bra.

 

Friskt lånat, hälften vunnet?

Viruz är alltså en dystopi. Därav många beröringspunkter med min egen debut Europa Pandemus. Det är väldigt mycket referenser till film, såväl zombiefilmer som annat. The thing, en av mina personliga favoritfilmer, nämns också halvvägs in. Det är också den filmen man lånar inspiration från till inledningen på Antarktis. Fungerar finfint för mig som av någon jäkla anledning är så sjukt svag för temat “skräck på Antarktis”. Kanske skulle en gnälligare person säga att det är lite väl likt just upptrappningen till nämnd klassiker, men på den punkten är jag faktiskt snäll. Det är snyggt, och det funkar. Men det är också delarna på Antarktis som funkar bäst.

 

Något nytt, något lånat, något rött, något gammalt

Det är som sagt upptrappningen och delarna som utspelar sig i kylan som funkar bäst. När smittan sprids och zombiehorderna börjar ta över Sverige (min barndoms Upplands Väsby invaderas och faller, till ingens förvåning, ganska snabbt) fallerar mitt intresse tyvärr lite. Det blir lite stappligt och jag får ganska ofta flashbacks till när jag lyssnat på min egen debut såhär några år senare och återkommande tänker “Varför skrev jag sådär?”. Tjatigast blir precis som med Pandemus alla beskrivningar av blodiga attacker som tenderar att bli snudd på löjliga. Att intresset fallerar beror nog till stor del på att genren är ganska urvattnad och Viruz tar liksom samma vägar som merparten av de böcker och filmer som beskriver samma skeende. Karaktärerna funkar men väcker kanske inget större intresse. Sen slutar det hela ganska snörpligt, kanske tänkt som en öppning för uppföljare? Mycket ovan låter väldigt hårt, jag vet, och även mina egna tidiga författarbedrifter får ta del av smällen. Det här är inte dåligt, det vill jag poängtera. Älskar man dystopier och INTE känner sig mätt på zombiehorder som slafsar människor så blir man absolut inte besviken. Det finns delar som är mer intressanta än andra, det händer saker hela tiden och spänningen håller. Faktum är att om jag hade lyssnat på den här boken för 4-5 år sedan så hade jag troligen varit stormförtjust, för då suktade jag efter varenda liknande berättelse som gick att komma över. Nu funkar det som underhållning och verklighetsflykt.

 

Skräckkabinettet Viruz landar på 3 av 5 pannkakor.

De vackraste mord hon känner, av Sofia Rutbäck Eriksson

Tangentninjan Rutbäck Eriksson är tillbaka med sin hundrade bok på 1,5 år. Nä, inte riktigt, men det är ett faktum att Rutbäck nog är den mest produktiva författare jag vet.

 

Om boken

“Sommaren har kommit till den lilla byn Arvidsträsk i Norrbotten och äntligen är det dags för den årliga fisketävlingen. När en av de erfarna fiskarna hittas död i vassen dras återigen den pensionerade polisen Rolf Ström in i ett mordmysterium där vem som helst i det idylliska samhället kan vara skyldig. Som tur är finns hjälp att få av deckarförfattaren Riita Niemi. Men när spåren pekar mot en av deras käraste vänner sätts både etik och lojalitet på spel, samtidigt som de frågar sig om en del saker skulle ha lämnats i det förflutna.”

 

Granberg i sitt esse

Vad ska man säga? I Mordnatt råder… , första delen av serien om Arvidsträsk, gjorde Granberg i min mening sin hittills mest fulländade insats som inläsare. Uppföljaren gör han minst lika bra. Framförallt Knut.

 

Mysigt med mord

Arvidsträsk-serien är måhända inte lika mycket mysdeckare som serien om Katarina Zapp, men det finns likheter. Det färgstarka persongalleriet är naturligtvis en sådan. Och är det något jag fastnar för fort så är det just karaktärerna. Rutbäck har en säregen förmåga att ge liv åt alla de människor som befolkar hennes bladvändare. Allt känns genomtänkt och gjort med vördnad, för varenda karaktär som rusar förbi känns verkligen levande. Och framför allt gäller det Knut. Älskade Knut. Av alla karaktärer Rutbäck Eriksson låtit mig lära känna så är denna gamla krutgubbe den mest älskvärda. Det kan bero på att han alltid får mig att tänka på min egen stålfarfar som dessvärre aldrig han uppnå den aktningsfulla åldern 105 även om hela familjen var övertygad om att han skulle överleva oss alla likt en kackerlacka i kärnvapenkrig.

 

Känsla för detaljer

Det är ingen hemlighet att jag är väldigt förtjust i Sofias böcker. Mordnatt råder…  är fortfarande en av de vackraste böcker jag lyssnat till på väldigt länge och jag tror att det delvis hänger ihop med att den på något sätt kändes lite… magisk. Att lyssna på den kändes som att förflyttas till barndomen då man gick varenda dag och såg fram emot kvällens avsnitt av julkalendern. Med det sagt – Nej. De vackraste mord… har kanske inte samma effekt på mig som mordnatten hade, men den är å andra sidan svårslagen. Intrigen är snyggt konstruerad och underhållande, även om spänningen (likt i alla “mysdeckare” jag lyssnat på) inte är så påtaglig. Men det gör ingenting, för det är språket, det vackra språket, och alla fantastiska karaktärer som verkligen träffar mig i hjärtat. Det finns så mycket att tycka om här och alla borde ha en egen Knut i sitt liv. Lite extra roligt är det här med Knuts påstådda Greklands-resa, där garvade jag högt – Och var det inte lite av mina krossade drömmar som flimrade förbi i skämtbruset?

De vackraste mord hon känner landar på 4,5 av 5 pannkakor.

Där korparna skriker, av Dag Öhrlund

Öhrlund är tillbaka med den åttonde boken i serien om den buttre kommissarie Truut.

Om boken

“Hela Sveriges favoritkommissarie är äntligen tillbaka!

Den buttre men varmhjärtade kommissarie Ewert Truut får ännu ett knivigt fall på halsen.

Dottern till en rik affärsman försvinner spårlöst från Stockholm, kidnapparna kommer snart med orimligt höga krav och Ewert har inga spår att gå efter.

Tillsammans med medarbetarna Carolina Herrera och Richard Kahn inleder Truut en ny, till synes hopplös, kamp mot oförstående chefer som inte vill hjälpa honom att få fram lösensumman samtidigt som tiden går.

Parallellt ska han sköta om sina husdjur, inklusive den nytillkomna papegojan Per Albin, och odla kärleksförhållandet med den gifta hjärtläkaren Rebecca.

När Truut får en kartong med ett fasansfullt innehåll, strax innan ännu en rikemansdotter kidnappas, ökar trycket på hans grupp maximalt.

Ewerts vassa hjärna i kombination med en portion tur leder honom på rätt spår, till ett actionladdat och dödligt farligt fritagningsförsök av den kidnappade flickan.”

 

Författarinläsning

Enligt utsago ska Sauk, som läst in föregående sju böcker (och merparten av Öhrlunds böcker) varit uppbokad så pass långt fram i tiden att man tog beslutet att låta Öhrlund själv läsa in del åtta. Kollar man kommentarerna på Storytel så är det MÅNGA som verkligen avskyr detta val. Jag kan förstå det, till viss del, när man är van vid en viss uppläsare (och även om Sauk inte är någon favorit så ÄR han någonstans ändå Truut, eh?), men jag kan tycka det är väl jävla gnälligt ändå. För faktum är att Öhrlund sköter sig bra. Så det så. Desto roligare blir det när vi efter bokens slut får ta del av en frågestund med författaren – Med 2,2 x hastighet som jag kör på låter intervjuaren misstänkt likt någon ur Alvin & Gänget. Pröva!

 

Truut den åttonde

Truut har varit ute på många äventyr. Likaså hans kompanjoner Richard och Carro. Truut har genom årens lopp tömt otaliga flaskor alkohol, tuggat i sig oerhörda mängder Emser och lyckats förföra ett antal kvinnor. Jag gillar att följa surgubben Truut, även om vissa delar kan te sig väl löjliga, men serien har samtidigt en allvarlig, känslosam ton kring jag gillar. Det handlar främst om hur hans relation till sonen, barnbarnet och likväl kollegorna utvecklas. Jag gillar konceptet med motsträvare/dinosaurie som får sina fördomar testade och, i vissa fall, omprövade. Däremot har intrigerna i ett par av böckerna känts lite sparsmakade. Intrigen i Där korparna skriker bjuder på en del spänning utan att för den sakens skull bli överdrivet intressant – mest intressant är faktiskt, vilket jag tidigare konstaterat, att följa Truut & Co i deras privata förehavanden. Och sen, tillåt mig nu att själv agera tjurgubbe, men jag är ganska less på det här återkommande våldtäktstemat i deckare – det är inte så utstuderat och onödigt återkommande som i Silfverbjelke-böckerna, inte alls, men ändå.

 

Medryckande

Jag har sagt det förr: Öhrlund är en förbaskat skicklig författare som med rappt språk och humor får läsaren/lyssnaren med sig. Det visar sig inte minst på senaste boken i serien om Susanne Eriks som enligt min åsikt var fullkomligt menlös intrigmässigt men likförbaskat svår att sluta lyssna på. Och att lyckas fast man på sätt och viss misslyckas måste ändå vara tecken på duktigt författarskap. Kan det vara så att jag är lite mätt på Truut efter åtta böcker? Alltså. Nja. Även om intrigen inte tar mig med storm (och det förekommer en hel del repetitioner som redaktören borde bannat) så hålls mitt intresse uppe i vanlig ordning. Jag älskar Truuts huvudbry kring miljöpartister, cykelbanor, ickebinära och allt annat han stöter på. Det leder till en hel del småskratt. Och det kan man fan behöva i dessa tider.

 

Där korparna skriker slutar på 3,5 av 5 pannkakor

Sarek, av Ulf Kvensler

Ulf Kvensler, skådespelare och manusförfattare som jobbat med bland annat Solsidan och Vår tid är nu debuterar med thrillern Sarek.

 

Om boken

“Tre vänner som brukar fjällvandra tar på årets tripp till Sarek med en fjärde part – Anna och Henrik har svårt att säga nej när Milena vill introducera sin nya kille. Jacob är trevlig, men Anna genomfars av tanken “jag känner igen honom”. Vandringen utvecklas snart till en mardröm – att ta med Jacob visar sig vara ett ödesdigert beslut som kommer att förändra deras liv för alltid.”

 

Mirja

Andra boken på raken där jag får lyssna till Mirja Turestedts uppläsning. Duktig som alltid.

 

På fjället kan ingen höra dig skrika

Sarek greppar tag om mig direkt. Det är välskrivet, krypande och effektivt. Till en början blir man lite irriterad på karaktärernas agerande – Inte sådär som i skräckfilmer (även om premissen låter som en typisk skräckis) när det både är korkat skrivet OCH korkat agerat. Här kan jag tycka att karaktärerna agerar lite dumt men det är smart skrivet. Om ni fattar. Jag gillar det, hur som. Något annat jag gillar är att bokens femte huvudperson är fjället i sig, för det är verkligen snyggt beskrivet, mer som ett levande väsen än bara vacker natur.

Vändningar, men vad fan?

Spänningen håller i sig även om det på ett par ställen är på väg att bli långdraget – men Kvensler stramar åt tyglarna i rätt tid. Vändningarna är även de riktigt snygga och tillför en extra dimension. Men slutet. Slutet. Slutet?! What the actual fuck? Jag har under sommaren läst lite kommentarer om en spänningsroman betitlad “Gourmand” vars författare fått en del kängor för ett abrupt slut och det ska han fan ha, den självgode jäveln. Men det här? Det får mig osökt att tänka på det där skämtet om att sista avsnittet av Sopranos slutar mitt i en me-

 

Sarek är spännande och välskriven. 4 av 5 pannkakor.

Blind vrede, av Malin Thunberg Schunke

Thunberg Schunke är tillbaka med den fjärde boken i serien om Ester Edh och Fabia Moretti.

Om boken

“En våg av skrämmande våldsbrott drabbar Europa. Varje gång återfinns samma märkliga symbol. På Eurojust i Haag tillsätts en utredningsgrupp med den svenska åklagaren Esther Edh i spetsen.

Spåren leder snart till södra Sverige och en andlös kamp mot klockan inleds för att förhindra fler våldsdåd. Men jagar man en ensam gärningsman? Eller är det starkare krafter som drar i trådarna?

Samtidigt lever den italienska åklagaren Fabia Moretti under dödshot från maffian. När hennes hemliga förflutna kommer i kapp tvingas hon att en gång för alla konfrontera sina demoner.

Blind vrede är en dramatisk och mångbottnad thriller om den explosiva vrede som döljs i samhället och om vad som kan utlösas när en grupp gränslösa människor finner varandra. Det är samtidigt en gripande berättelse om individuell moral och vårt behov av mänskliga relationer.

Blind vrede är den fjärde fristående delen i serien om Esther Edh och Fabia Moretti och deras kamp mot internationell brottslighet.”

 

Mirja Turestedt

Mirja är en veteran. En riktigt duktig inläsare. Inget att klaga på här, även för en gnällspik som jag.

 

Aktuella ämnen

Samtliga böcker i den här serien bjuder på realistiska intriger. Bilden som målas upp känns verklighetstrogen och gränslösheten som beskrivs bitvis obehaglig. Thunberg Schunker har ett levande språk med korta meningar som gör att berättelsen flyter på snyggt.

Det är spännande, intressant och karaktärerna trovärdiga. Dialogen känns naturlig, även de delar som tar upp saker jag själv kanske har mindre bra koll på – känner mig lite repetitiv men återanvänder ordet trovärdig även här.

Min personliga favorit i serien såhär långt är den första, Ett högre syfte, som var rafflande och höll mig i skamgrepp så gott som rakt igenom. Efterföljande böcker, den här inkluderad, är väldigt bra de också även om intrigerna av någon anledning inte greppar tag i mig på samma sätt som i den första. Oavsett är det väldigt välskrivet och spänningsfaktorn hög!

 

Blind vrede landar på 3,75 (!) av 5 pannkakor. 

Döden för oss samman, av Håkan Mattsson

Håkan Mattsson, författaren som gav oss fantastiska Stay Metal och nu senast äventyret Reliken, är tillbaka med något helt annat.

Om boken

“Sommaren 2008 försvinner fyraåriga Linnea spårlöst i ett tryggt villaområde. Polisen, grannarna och familjen söker efter henne, men förgäves. Linneas mamma, pappa och storasyster tvingas hantera försvinnandet på sina olika sätt, och familjen slungas in i en destruktiv spiral.
Tolv år senare rymmer storasyster Hannah hemifrån utan förvarning och pappa Mathias dras in i en desperat jakt efter sin enda kvarvarande dotter. Under sökandet efter Hannah upptäcker han ledtrådar till vad som hände Linnea för tolv år sedan. Från ett litet kafé på Kungsholmen, via ett majestätiskt äldreboende, till sektliknande korridorer där man inte drar sig från att utföra vetenskapliga experiment, byggs mysteriet upp. Frågorna hopar sig, och svaren – när de slutligen infinner sig – väcker nya, större frågor.
Är döden verkligen så slutgiltig som vi tror? Mathias hela världsuppfattning utmanas innan han slutligen inser sanningen. Kan det finnas hopp även när man tror att allt hopp är ute?”

 

Granberg, denna gigant

Ja. Jag är lite partisk i målet. Granberg gjorde trots allt en helt magnifik inläsning av min spänningsroman Gourmand. Men jag älskade karl’n som inläsare långt innan det. Och här gör han det igen. Det finns en anledning till att Fredde kommit att toppa listan över mina favoritinläsare.

 

Döden – sista anhalten?

Jag kan se vissa likheter mellan Gourmand och Mattssons senaste. Det självklara, utöver Granbergs inläsning: Flicka försvinner. Men det finns andra småsaker. Främst så handlar det nog om att vi båda lyckas med samma sak: Trots att vi skrivit böcker i flera olika genrer så känner man igen författaren som står bakom kulisserna. Det är språket, flytet, sättet att berätta och vissa andra referenspunkter. Det här är något jag verkligen gillar, när man tydligt kan identifiera författaren. Och Mattsson skriver förbaskat bra. Det tar ett litet tag innan jag verkligen fastnar för intrigen och jag kan, som ofta annars, inte riktigt sätta fingret på varför. Det kan handla om tempo, det kan handla om uppbyggnad men det kan lika gärna handla om att jag aktuell dag har lite väl mycket i skallen. Men det gör inget, för Mattsson ger mig en lätt lavett och har mig sen fast i ett skamgrepp. Språket är vackert, karaktärerna intressanta. Och den här frågeställningen kring om döden verkligen är slutgiltig, det är väl rafflande nog?

 

Deckare eller vad?

Ytterligare en beröringspunkt med undertecknad: När Mattsson går från komedi och äventyr till att skriva krim så gör han det med en twist. Döden för oss samman ställer existentiella frågor och bjuder på en extra dimension som känns trovärdig och eggande samtidigt som det, för genren, får anses anspela lätt på det övernaturliga. Och jag älskar det. Det är ingen dussindeckare vi bjuds på med andra ord. Jag tycker för övrigt inte att den passar klockrent i deckarhyllan utan lutar mer åt spänning. Mysterier, experiment, saknad, kärlek och desperation. Jag tycker att Mattsson lyckas leka med våra känslor på ett riktigt snyggt sätt. Håkan Mattsson är en högintressant och förbaskat duktig författare. Det här är enligt utsago första delen i en trilogi och jag ser verkligen fram emot fortsättningen!

Döden för oss samman landar på 4 av 5 pannkakor