Förr var det rea bara några gånger per år. Mellandagsrean var en stor sak. Folk stod och köade på morgonen för att hitta de saker som de vill ha och kunde få till ett riktigt bra pris. Så är det inte längre. Visst finns det fortfarande mellandagsres, men inte på samma sätt som tidigare.
Nu har vi däremot fått flera nya dagar med rea. Black week, black friday, singels dag och cyber monday bland annat. Samt att butiker rear ut saker lite när de vill under året.
Om man gillar att handla inredning så finns det en butik på nätet som har rea på inredning året runt. De har ett samarbete med över 300 butiker och massor med bra erbjudanden. Här finns allt från vitvaror till mattor, filtar och ljus. Verkligen allt du kan tänkas behöva hittar du här.
Det som är så smidigt med att beställa på nätet är att man slipper släpa hem sakerna själv. Har man ingen bil och har köpt ett nytt kylskåp så kan det bli lite jobbigt. Men beställer man på nätet så får man det hemlevererat.
Har du julklappar kvar att köpa? Du kan hitta alla dina julklappar här, tillexempel Riedel Barware Mixing Aperitivo Drinkglas från Cervera med 25% rabatt. En bra julklapp till föräldrarna eller till sambon.
Det är så bra att ha alla reavaror på ett ställe! Om inte glasen är en favorit hos dig så kanske en Milde pläd i pälsimitation från Hemtex är en bra julklapp till någon i familjen.
Gå in och shoppa loss, köp alla dina julklappar eller de klapparna du har kvar att köpa. Varför inte unna dig själv någonting nu i juletider? När man letar julklappar till andra hittar man alltid massor med varor till sig själv, så bli din egen jultomte. När man handlar på rea får man mycket mer för sina pengar!
Kristians debut är ett hårt slag i magen och samtidigt vacker som tusan.
Om boken
“I mars 2011 fick Kristian Gidlund sin första cellgiftsbehandling mot den nyligen upptäckta magcancern. Han började skriva en blogg, ”I kroppen min”. Ett halvår senare såg det ut som om behandlingen hade lyckats. Men i augusti 2012 hade cancern kommit tillbaka och visade sig vara obotlig. De starkt berörande texterna i Kristians blogg blir nu bok.
“Jag fick beskedet på en torsdag, strax innan jag skulle äta pannkakor. Men det började långt innan dess. Så klart. Jag ska försöka berätta. Jag ska försöka.
Och redan där misslyckas jag. Har skrivit och raderat alldeles för länge nu. Det här är nog en självisk bok. Skapad av mig själv. För mig själv. Och om du vill läsa får du gärna göra det. Men det här är mitt sätt att hantera den här situationen. Mitt sätt att tygla det som har tvingat sig in i mitt liv. Som jag måste leva med. Jag hade tänkt berätta hur allt började, hur jag har tänkt sedan den där torsdagen. Jag hade tänkt berätta om vilka känslor som har osat, fräst och dundrat inom mig. Men jag orkar inte vara saklig. Inte vara föredömligt dramaturgisk i berättandet. Inte nu. Kanske senare.
Men det finns något som jag måste berätta. Och om det upprör någon att det var på det här viset som ni fick reda på det, så är jag ledsen för det. Förlåt. Men ingen är mer upprörd över det här än jag. Jag lovar. Det finns något som jag måste berätta. Jag har cancer. Allting har förändrats. I morgon börjar min cellgiftsbehandling. Och den där torsdagen åt jag mina pannkakor kalla.”
Wallströms sonat
Martin Wallström är en suverän skådis, främst älskade jag honom som Tyrell Wellick i Mr Robot. Men vet ni vad? Han är också en helt fantastisk inläsare. En av mina favoriter. Kristian Gidlunds biografi är inget undantag. Wallström tillför en vacker skörhet till orden.
Äckliga jävla sjukdom
I kroppen min är en jobbig bok att lyssna på, för den här jävla sjukdomen som drabbar Gidlund är så vidrig. Frustrationen och sorgen kanaliseras via Gidlunds ord rakt in i mina öron och det gör bitvis väldigt ont i hjärtat att lyssna. Däremellan är boken full av hopp och vackra passager och inte minst Gidlunds uppenbara kärlek till livet. Den är dessutom kryddad med humor – både mörk och oskyldigare.
Poetisk dödsdans
Det märks att Gidlund hade en fallenhet för det skrivna ordet. Hans beskrivningar av barnen han aldrig fick går exempelvis rakt in i själen och den oerhörda sorgen går inte att värja sig emot. Det gör mig också sorgsen att en sån uppenbar talang inte får fortsätta skina som författare. Jag kan bara inbilla mig hur vackert och oändligt sorgligt det måste kännas för familj och vänner att läsa eller lyssna till Gidlunds åtta timmar långa kärleks- och avskedsbrev. Den tar där det känns.
Oändligt vacker, oändligt sorglig. 5 av 5 pannkakor.
Syndoffer är första delen i en serie och min första bekantskap med Bergenstav. Den har fått en hel del beröm från olika håll så det är med vissa förhoppningar jag börjar lyssna!
Om boken
“Ingen har hört något. Ingen har sett något. Ändå har två personer blivit brutalt mördade i Torshammarskolans nyrenoverade bildsal. Utsänd av lokaltidningen råkar frilansjournalisten Jennifer Sundin kliva rakt in på brottsplatsen. Innan hon larmar tar hon närgångna bilder av de sargade kropparna.
Snart inträffar ytterligare ett mord i ett stillsamt radhusområde i närheten. Finns det ett samband? Handlar det om ett våldsamt svartsjukedrama eller uppgörelser i den undre världen?
Fallen väcker den gamla kriminalreportern inom Jennifer. De innebär också en chans att tjäna snabba pengar och att slippa tänka på sitt havererade privatliv. Hon är nyligen stelopererad och äter mer smärtstillande än hon borde. Hennes man har träffat en annan och lagt beslag på huset. Jennifer tvingas fly till sin pappas gamla båt vid Drömmarnas kaj, i Göteborg. Medan hon blir allt djupare indragen i mordgåtan kämpar hon för att vinna tillbaka sitt hem och sin älskade dotter.”
Berntson, en sån stjärna
Jag fastnade för Sofia Berntsons röst och förmåga att förmedla känslor vid första boken jag hörde henne läsa för ett par-tre år sen. Fråga mig dock inte vilken det var. Hon är riktigt, riktigt duktig och passar perfekt till Syndoffer.
En perfekt dag för ett syndoffer
Det är alltid lika spännande att ge sig in i en ny bok. Inte minst när det är av en författare man inte tidigare bekantat sig med. Är det ett återseende så kan man åtminstone i de flesta fall känna igen tonen och kanske ha ett hum om vad man har att vänta. Jag ska erkänna att det tar ett litet tag innan jag kommer in i Syndoffer. Jag vet inte riktigt varför, men av någon anledning kändes det lite trögstartat – och någonstans runt en-två in börjar jag tänka att det artar sig som en ganska typisk deckare. Och då, mina kära minioner, slår Bergenstav mig på fingrarna, kickar mig nedför en inte alltför brant trappa och visar vad hon går för och vad Syndoffer verkligen är. Till synes från en sida till nästa (eller från en minut till en annan eftersom jag lyssnar, duh) drar hon in mig i berättelsen, serverar och utvecklar karaktär efter karaktär och visar att det här minsann inte är nån jävla dussindeckare. Det är en Bergenstav-deckare och i en sådan får man läsa om karaktärer varav vissa inte vanligtvis figurerar alltför ofta i romaner. Främst är det såklart Jennifer, vår egen journalistdetektiv (eller dekdektiv som jag och alla andra trodde att det hette som barn), som glimrar. Hon kommer med bagage, krämpor som ingen människa ska behöva leva med. Det är en väldigt mänsklig, skör och samtidigt kaxig, smart och cool karaktär som jag kommer se fram emot att följa i kommande böcker.
King Cock tittar fram
En annan sak jag gillar skarpt är den knivskarpa, riktigt härliga humor som strösslas ut emellanåt. Jag kan känna igen min egen stil lite i det även om jag emellanåt kanske går lite mer åt det överdrivna. Det är spännande, underhållande och bitvis riktigt jäkla roligt. Återigen. King Cock. Ett enkelt litet genidrag. En annan sak jag inte kan komma ifrån är likheten med Caroline Grimwalers suveräna Vågbrytar-serie. Tonen är liknande, även om det här inte är ens en femtondel så rått. Humorn, intrigen med hämndfokus och framförallt: De starka, coola kvinnorna. Syndoffer är lite som Vågbrytarnas lika välskrivna men något snällare lillasyster. Väldigt positivt menat. Det här är riktigt bra.
Syndoffer är riktigt, riktigt bra. 4,5 av 5 pannkakor.
En bok med reflektioner från sjukvården, sett ur ögonen på före detta läkaren (numer stand-up-komiker) Adam Kay.
Om boken
“På nätterna får man som AT-läkare ansvaret för samtliga patienter på sjukhuset. Man styr skutan på egen hand. En skuta som är helt enorm, och står i lågor, och som man inte fått några egentliga instruktioner om hur man seglar.
När Adam Kay som nybakad läkare tillträder sin AT-tjänst i London börjar ett minst sagt utmanade yrkesliv. 97-timmarsveckor, beslut på liv och död, en ständig ström av kroppsvätskor och sämre betalt än parkeringsmätaren utanför sjukhuset. Det här kommer att göra ont består av hans dagboksanteckningar, hisnande bakom-kulisserna-vittnesmål som får läsare att ömsom skratta, ömsom gråta. Här finns hysteriskt roliga reflektioner, märkliga patientfall, hjärtskärande öden och oroväckande många främmande föremål på fel ställen.
Boken är också ett nödrop inifrån ett krisande sjukvårdssystem, och en gripande skildring av ett läkarliv som en dag blir för mycket.”
Körberg utan kör
Skådespelaren och musikern Anton Körberg ger sin röst till Det här kommer göra ont. Han har en ton och röst som passar väldigt bra till komiska texter. I längden kan jag bli lite trött på att höra den käcka stämman, men det passar bra till materialet.
Tragik, komik och kroppsvätskor
Adams beskrivningar av sina arbetsdagar, de patienter han stöter på och de objekt som emellanåt behöver plockas ut ur folks underliv leder till många skratt. Det är mycket äckelvarning (naturligtvis, när det kommer till skador och kroppsvätskor av alla sorter) så när jag satt i bilen och skulle äta lunch rattade jag fint över till julkalendern “Mordnatt råder, tyst det är i husen” för att inte behöva tappa aptiten (säger han som helst inte lyssnar på beskrivningar om kroppsvätskor till lunch men likförbaskat kan käka burgare och kolla på splatterfilm, rec. anm.).
Belyser stora problem
Mitt i alla komiska beskrivningar och hutlösa situationer beskrivs även ett djupt rotat problem med en överbelastad och underbetald grupp livräddande själar utan vilka vi andra i samhället inte skulle klara oss. Det är extremt tragiskt och leder till att jag känner mig förbannad i tid och otid. Det är även i de här lite mer seriösa delarna som boken gnistrar till. Merparten bjuder på rejält med skratt men emellanåt beskrivs riktigt tragiska, sorgliga situationer som naturligtvis följer med jobbet. Inte bara det icke-existerande privatlivet, med andra ord. Det här är underhållande och samtidigt viktigt.
Det här kommer göra ont landar på 4 av 5 pannkakor.
Jeridi har tagit spänningsgenren med storm med sina böcker om Leon Jaziri. Själv har jag fullkomligt älskat de två första, så peppen på del tre har varit minst sagt stor.
Om boken
“Leon, Stockholms ghettokung, sitter på Norrtäljeanstalten dömd för ekobrott. När Prästen, en grå eminens i förorten, kräver in en gammal skuld tvingas Leon rymma för att betala tillbaka den. För man säger inte nej till Prästen.
Leon får ett sjukt uppdrag. Han ska hitta Rommels guld, som enligt ryktet ska vara gömt någonstans i Nordafrika. Till sin hjälp har han ärkefienden Jambolo Jobo. Men det finns ett problem – Jambolo har svurit att döda Leon när de hittat det legendariska naziguldet.”
Ghetto-Malmsjö
Jonas Malmsjö lånar ut rösten till Ghettolegender och precis som i tidigare böcker gör han ett fantastiskt jobb. Han är som klippt och skuren för det här, precis som i fallet med Grimwalkers böcker där rösten, tonen och allt passar så jäkla bra. A match made in Ghetto heaven.
Let’s ghetto the fuck outta here
Jag träffade Sammy när han signerade böckerna på Akademibokhandeln och bland det första han gjorde efter en välkommen bamsekram var att väsa ut frågan om var jag befann mig. “Här”, tänkte jag först och ville peka på golvet men insåg att han menade på det faktum att jag konsumerar ljudböcker som andra byter strumpor = snabbt. Med Ghettolegender förändrar han spelplanen för Leon & Co. Det är ganska vågat, men jag kan knappt summera vad jag tycker om resultatet utan att använda svordomar. För det blir så jävla rätt. Vi förflyttar oss från Stockholm och orten och ghettot och bjuds på en resa som tar oss till Nederländerna och Tunisien, bland annat. Tonen och språket är likt tidigare böcker även om innehållet går åt andra håll. Och som jag älskar det.
Leon Jaziri och jakten på den gömda skatten
För att fortsätta föregående stycke så mixar Jeridi i del tre krimgenren och tidigare Leon-stories med en mix av Indiana Jones och Da Vinci-koden. Det är en skattjakt med kniven mot strupen. Högt tempo, bitvis riktigt brutalt och våldsamt men med den typiska Jeridi-humorn som avväpnar. Vi får träffa gamla och nya vänner och man knyter ihop trådar som funnits med ända från första boken på ett riktigt snyggt sätt. Jag har tidigare anmärkt på att viktiga delar av intrigen drivs fram av rena sammanträffanden och Ghettolegender är inget undantag. Att vissa karaktärer möts på samma ställen – och i princip samma tidpunkt – kan förefalla lite väl enkelt och konstruerat för att ta historien vidare. Men faktum är att jag egentligen bara konstaterar det och gratulerar, för det funkar. Det hela spelas upp i min skalle som en riktigt fartfylld och härlig actionrulle och där brukar just dessa sammanträffanden ofta ske på samma sätt. Billigt, perhaps, men det fungerar – och med tanke på hur Jeridi knyter ihop andra delar och hur pass jäkla snillrik han är i sina vändningar så hade jag förlåtit i princip vad som. Det finns här även en långsamt växande vänskap som jag anat, och hoppats på, ända sedan bok ett – och jag älskar att ha rätt. Att sedan lyckas slänga in vad som bör klassas som skräckelement, till början till synes övernaturliga, och i slutändan få det trovärdigt och hela vägen utan att det känns överdrivet eller löjligt med tanke på seriens ursprung – Det är stort författarskap.
Das slutkläm
Min specialitet är felhörningar och de har en förmåga att förgylla mina dagar. I fallet Ghettolegender talar det ganska mycket om hur pass oväntade vändningar Jeridi leker med och här handlar det om en passage där gänget håller på att åka fast i en poliskontroll i Tunisien. En av karaktärerna säger: “Ta fram våra pass.”
Vad jag hör är dock “Ta fram Rapace.”, vilket genast får mig att undra på vilket sätt gänget ska undkomma poliskontroll genom att använda det slitna tricket att dra fram Ola Rapace. Ska dom maskera sig med Rapace-masker, har dom en uppblåsbar Rapace-kopia i handskfacket? Frågorna hinner hopa sig innan jag inser att jag hört fel.
Lite babbligt blev det här, för det ursäktar jag på förhud. Eller förhand. Ghettolegender är en rakt igenom spännande, underhållande, smart, våldsam och underbar tredje del. Jag älskar det här och älskar Jeridis förmåga och vilja att förnya sig själv och såväl genren som sin egen serie genom att våga gå en annorlunda väg. Fuck, vad härligt.
Sammy Jeridi i en ghetto-rap. Fotomontage: Peter Westberg
Nu har första advent varit och man har plockat upp adventsljusstarna och julstjärnorna. Många har också tagit fram tomtarna och kansnke till och med pyntat granen. Visst får man också lust att göra om lite hemma. Att få det mysigare. Kanske byta lite kuddöverdrag och byta ut någon matta. Så lite kan göra så mycket.
Varje år när man plockar fram julpyntet så känner man för att köpa mer pynt. Kanske byta ut färgerna på kulorna i granen. Vår generation är så vill vill gärna ändra om och byta ut. Våra föräldrar däremot, de har samma julkulor som när vi var små. Det skulle inte förvåna mig om det sitter någon gammal hemmagjord smällkaramell i granen hos den äldre generationen. Ni vet, en som är gjorda för tretti år på dagis. Det är också lite rörande, men inte alltid så snyggt.
Det är viktigt att trivas hemma. För att trivas vill man ha det fint. Det är olika från person till person vad man tycker är fint, men inredningen gör mycket för humöret. Om du har fint hemma så vill du också vara hemma mer. Mitt hem är min borg, så ska det kännas hemma hos dig själv.
Julen är en högtid då du faktiskt får ändra ditt hem för en kortare tid. Då ska man slå på stort! Ha mycket julsaker. Tomtar, pepparkakor, ljusstakar och såklart granen. Nu finns det så mycket pynt till granen och det är så kul att få göra granen fin. Den lyser upp hela rummet och mysfaktorn går i taket.
Efter jul och nyår ska allt bort och då blir det tomt. Passa på att ta den tiden till att göra om hemma. Fundera på hur du verkligen vill ha det. Vad det är du faktiskt vill ändra på. Iband kan det vara någonting litet som gör stor skillnad.
Livvakten är del två i serien om Ebba Tapper. Första delen heter Försvararen, släpptes hösten 2020 och uppskattades av moí.
Om boken
“Miljardären Martin Spendel mördas och snart grips hans fru för mordet, affärskvinnan Anita Spendel. Köhlers Advokatbyrå med den skarpa utredaren Ebba Tapper tar sig an Anitas försvar. Ebbas efterforskningar leder henne mot en parallell värld med gängskjutningar, droger och trafficking. På andra sidan stan kämpar förortstjejen Bianca Aquilera med att få vardagen att gå ihop. Hon är ensamstående mamma, lever på existensminimum och har ett ex som åker in och ut på kåken. Men så förändras allt. Bianca rekryteras till en topposition inom Spendels fraktbolag. Ingen förstår hur det har gått till. Hennes väg mot makten ter sig alltför snabb och omgärdas av frågetecken.”
Nedtonad teater Ewerlöf
Katarina Ewerlöf står för inläsningen. Hon är ganska hett debatterad i ljudboksgrupperna och åsikterna går, som alltid, isär. Personligen har jag bitvis svårt för hennes inläsningar. När det blir lite väl teatralisk, likt exempelvis manliga motsvarigheten Sauk, kan jag lätt bli lite trött och tycka att det drar fokus från handling. I Livvakten tycker jag att hon är lite mer nedtonad än vanligt och det uppskattas. Hon gör här en riktigt, riktigt bra inläsning!
Spänning och brutalitet med Runken
Livvakten tar vid efter första boken men handlingen är, sånär som på röda trådar, fristående. Rekommenderas dock att man tar dem i ordning. Det är spännande, välskrivet och medryckande från start. Karaktärerna är välgestaltade och det finns många intressanta sådana. Ebba Tapper är dock en som tar mig ett tag att fatta intresse för och jag vill minnas att fallet var liknande i första boken – men intresset växer under tiden intrigens olika trådar utvecklas. Mest intressant att följa är dock Bianca, som råkar ut för tragiska saker men är smart, hård, cool och överraskande. Många karaktärer återses även från förra boken, bland annat svinet med det olyckliga men välförtjänta öknamnet Runken.
Höghastighetståget
Livvakten är spännande så gott som rakt igenom och det är verkligen en njutning att få följa intrigens utveckling och många snäva kurvor. Som ovan nämnt är det mest intressant att följa händelserna på den kriminella sidan och det är knappast märkligt – det fascinerar oss lyckligt utomstående. Det är underhållande, brutalt och mellan varven rätt roligt. Det är även lätt att dra paralleller mellan några andra populära spänningsförfattare, för det går inte att undgå likheterna med främst Sammy Jeridi samt Leffe och Caroline Grimwalker. Stilen och tonen är väldigt lik och även intriger är stöpta i samma form. Låter det tjatigt? Pfft. För helvete. Jag älskar ju den här typen av spänningsromaner och med lik ton (inte att förväxla med liktorn) och intrig åtsyftas inget annat än just det. Faktum är att jag undrar när kvartetten slår sig ihop och låter sina karaktärer mötas i samma universum? Jag tänker mig att titeln borde vara “Stormvågens ghettoadvokat”. Det vore nåt, eh?
Den buttre kommissarie Truut är tillbaka för sjunde gången. Jag har tyckt väldigt mycket om de flesta tidigare även om jag tyckte att den sjätte delen gick väldigt mycket på sparlåga rent intrigmässigt. Hur håller denna?
Om boken
“Sveriges mest älskade kommissarie, den buttre men varmhjärtade Ewert Truut, möter nya, stora utmaningar både i arbetet och privatlivet.
Någon mördar män och rispar sedan in en bock i deras bröst, alltmedan Ewert och hans kolleger Richard Kahn och Carolina Herrera förgäves letar efter ytterligare samband mellan offren.
Samtidigt upplever Ewert med skräckblandad förtjusning hur han plötsligt blir både sambo och hundägare, omskakande upplevelser eftersom han också tvingas byta namn på sin älskade kattunge. Kriminalinspektör Richard Kahn levererar välvilligt surkålsjuice som Ewert diskret häller ut, och en natt tvingas han rädda Carolina Herrera från en fest där hon hittas liggande på golvet med ett mordvapen i handen!
Ewerts frustration växer och morden blir fler. Han kämpar i vanlig ordning mot klockan och när sanningen dyker upp blir den en chock.”
Saukspeare mullrar
I vanlig ordning när Öhrlund är i farten är det Stefan Sauk som lånar sin machoröst till ljudboken. Han gör det bra och har fin inlevelse även om jag i vanlig ordning känner mig lite trött efter att ha lyssnat till hans mörka toner i några timmar.
Truut den sjunde
Truut, du bittre gamle whiskey-drickande, kedjerökande man. Du är svår att inte tycka om. Truut är verkligen härlig att följa och det är därför exempelvis föregående bok ändå fungerade trots att intrigen var halv icke-existerande. I den sjunde boken är fallet intressant nog och tar betydligt mer plats, men det är ändå främst fokus på Truuts privatliv och till viss del även Carolinas. Och det funkar finfint. Öhrlund har ett riktigt fint sätt att skriva som gör att man hela tiden är underhållen och när det väl blir spännande så är det skickliga uppvisningar i pulshöjning. Jag förlåter lätt ett antal onödiga upprepningar och recaps från tidigare böcker (detta var långt mer tjatigt och bitvis nära på klantigt utfört i Silfverbielke-böckerna, men i Truut-böckerna har det skötts mycket bättre).
Trötta snutar
Till skillnad från merparten av övriga deckare där jag nästan aldrig finner antagonisterna särskilt intressanta så lyckas Öhrlund genom alla Truuts små egenheter skapa något av en välfungerande parodi på övriga trötta snutar. Jag ser liksom fram emot att följa med på vad för upptåg som kan tänkas ske i hans privata sfär – om han ska lyckas få till det med någon ny kvinna eller om han ska utöka sitt hemmazoo. Oftast blir det båda delar. Det är underhållning på hög nivå att lyssna till hans surgubbe-tankar och Emser-tuggande. Jag kan även uppskatta att de återkommande sexscenerna inte är lika många eller ingående i denna sjunde del – det har tidigare kunnat bli lite väl mycket och de explicita detaljerna har bitvis känts ganska fåniga, även om sexet är en del av Truuts universum. På det stora hela är detta en av de starkare Truut-böckerna. Jag ser fram emot att få följa med honom på ytterligare uppdrag och se vad som händer med ett par cliffhangers.
Författare Dag Öhrlund. Foto: Jan Dahlqvist, jd_portraitphotos
419 timmar är underhållning på hög nivå. 4,5 av 5 pannkakor.
Lagercrantz är snubben som tog över och skrev en ny trilogi efter Stieg Larssons älskade Millenium-trilogi. Om detta kan man tycka mycket, men jag har inte haft något intresse av att läsa dem och dyker inte djupare i ämnet. Jag har dock lyssnat på Zlatan-biografin, en av Sveriges mest sålda böcker, och tyckte att den var intressant men lite överlång och främst – fascinerande opersonlig. Lagercrantz Obscuritas låter på papperet som en småspännande deckare. Hur håller den?
Om boken
“Det är sommaren 2003, och i Vällingby utanför Stockholm mördas en fotbollsdomare. Vildhjärnan och fotbollspappan Giuseppe Costa häktas för brottet. Fallet ser solklart ut med en övertygande bevisning. Men Costa vägrar att erkänna mordet och polischefen beslutar att anlita professor Hans Rekke, världsledande expert på förhörstekniker.
Men ingenting blir som polisen förväntat sig. Rekke tar emot utredningsgruppen i sitt stora hus i Djursholm, och uppträder irrationellt och tankspritt. Sedan sågar han i en svindlande uppvisning hela förundersökningen.
Costa släpps på fri fot, och polisen står plötsligt helt utan spår. Bara Micaela Vargas, den unga polisen från Husby, vägrar släppa fallet, och försöker gång på gång få tag i professorn. Men han svarar inte på något av hennes samtal. Och varför skulle en framstående professor, som är vän med utrikesministern och umgås med de allra rikaste, bry sig om henne, en ung oerfaren polis?
Men så möts Hans Rekke och Micaela Vargas igen, under dramatiska omständigheter. Detta omaka par bestämmer sig för att lösa fallet som tycks alltmer gåtfullt, och som leder dem till CIA:s jakt på terrorister och talibanernas krig mot musiken. Vem var fotbollsdomaren egentligen? Är han offer eller gärningsman?”
Leining in da house
För att bringa Obscuritas ord till våra öron har man valt Gunilla Leining, en av veteranerna och tillika en av de mest omtyckta inläsarna. Hon gör det som vanligt bra, även om jag emellanåt tycker att det låter lite ofokuserat.
Pendlande intresse
Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker om Obscuritas och det är ganska ovanligt. Ofta har jag en väldigt klar bild, men här blir jag kluven. Intrigen pendlar mellan intressant och mindre intressant, ökar bitvis i takt med tempot. Nu kan det ju ibland hända att första delen i en ny serie kan kännas lite spretig, men här känns det bitvis som att man står ostadigt i stark vind utan att riktigt veta vilket håll man ska gå åt eller varför. Språkmässigt tycker jag också att det pendlar, kanske mest inledningsvis – för det mesta upplever jag den som välskriven men emellanåt slingrar den in sig i lite märkliga meningsuppbyggnader, men mest störs jag nog av de alltför ofta förekommande tvära perspektivbytena som både rör till och känns lite ogenomtänkta.
Karaktärer, karaktärer
På samma sätt som intresset för intrigen pendlar tar det ett bra tag innan karaktärerna börjar engagera. Det blir rörigt och jag har bitvis svårt att hålla isär vissa karaktärer – antingen för att de inte riktigt introduceras eller för att de helt enkelt inte är intressanta. Hans Rekke är en ganska märklig karaktär som jag dock kommer att gilla lite mer när jag lär känna honom. Även Micaela Vargas växer väl under bokens gång men jag har lite svårt att bestämma vad jag ska tycka om henne som huvudkaraktär. Bitvis kan hon framstå som ganska korkad och beskrivas lite småmärkligt och jag vet inte om det är meningen eller om Lagercrantz helt enkelt inte är någon fena på att gestalta sina kvinnliga karaktärer? Det finns även en scen ganska tidigt i boken då Vargas blir verbalt trakasserad av sina manliga kollegor och det hela känns väldigt märkligt. Det sticker ut för stunden och jag undrar om det ska bidra till Vargas karaktärsutveckling och faktiskt leda till något men vad jag minns tas tråden aldrig upp utan lämnar mig lite perplex. Inte för att sexism behöver förklaras, men det tar plats på ett sätt som får det att kännas som något av vikt för berättelsen för att tappas helt, nästan som om incidenten är en som var tänkt att klippas bort men glömdes kvar.
Summering
Ja, som ni förstår är jag ganska kluven. Missförstå mig icke; Obscuritas är bitvis riktigt intressant även om tempot haltar och vissa andra saker stjälper mer än hjälper. På det stora hela är den ändå ganska bra och kanske är det så att tonen och tempot sitter bättre i del två när vi nu introducerats för alla.
Författare David Lagercrantz funderar över vad han ska göra med sina royalties. Foto: Anna-Lena Ahlström
Mord i svensk tv- och filmbransch, signerad dramatikern och manusförfattaren Dennis Magnusson, kan det vara något?
Om boken
“Manusförfattaren Sebastian Lager jobbar som lärare på en manusskola för att försörja sig. En dag blir en av hans studenter gripen, misstänkt för att ligga bakom en kvinnas försvinnande, en kvinna som också går på kursen. Som lärare till båda får Sebastian en mängd förstahandsuppgifter i fallet och han bestämmer sig för att göra en true crime-podd av det. Podden gör att han dras in i utredningen allt mer och snart står det klart för honom att det inte bara finns förbindelser till hans egen bransch utan även till hans privatliv.
I Mord enligt manus, den första boken om poddutredaren Sebastian Lager, får vi följa med bakom kulisserna i tv-branschen där konkurrensen i ordets sanna bemärkelse är mördande. Skickligt undersöker Dennis Magnusson de starka drivkrafter som kan finnas i prestige, fåfänga och revansch.”
Regisserad ljudbok
Inläsningen av Mord enligt manus har regisserats (och lästs in) av skådespelaren Håkan Julander. Till sin hjälp har han i korta stycken (intervjuer i podden) tagit hjälp av Leif Andrée, Eva Melander och Love Antell. Julander har läst in en hel drös böcker men jag vill bestämt tro att det här är första gången jag lyssnar till hans stämma. Han gör ett riktigt bra jobb som inläsare och när det kommer till det här med att “regissera” ljudboken är resultatet helt okej. Det är lite småkul när vi bjuds på inslag från podden där man tagit hjälp av andra skådisar, mixat om så att rösterna verkligen låter som från inspelningar och sådär. Småkul skriver jag för att jag uppskattar tilltaget, även om kanske inte tillför jättemycket på det stora hela.
Omgiven av manusförfattare
När jag läste titeln “Mord enligt manus” när boken släpptes i mars (den har legat i min digitala bokhylla sedan dess: kön är lång och många favoritförfattare går före) så läste jag egentligen bara titeln och fick av någon anledning för mig att det var någon slags självhjälpsbok för aspirerande deckarförfattare. Så, kära läsare, är det alltså inte. Vi bjuds inte på utläggningar av en manusförfattare som vill dela in mördare i olika färger (själv hade jag nog varit en rödblåbrungul mördare).
Kvick och välskriven
Av någon anledning tar det mig en stund att komma in i boken. Inte alltför länge. När jag lyssnat i kanske 1-1,5 timme har jag bestämt mig för att det finns något riktigt intressant här och främst fastnar jag för att Magnusson, likt jag själv, gärna fyller på med lite kvickheter och roliga detaljer. Ändå är jag sådär precis i början skeptisk utan att i efterhand riktigt veta varför. Det är välskrivet och när intrigen verkligen tar fart blir det riktigt intressant, förbaskat underhållande och emellanåt även rätt spännande.
Annorlunda
Det är onekligen spännande med en deckare i manusvärlden, det är kanske inte ogjort men känns riktigt fräscht. När vår huvudkaraktär får för sig att göra en true crime-podd börjar det även liknade Apple+-serien “Truth be told” (även den baserad på bok/böcker. OBS! Se första säsongen, den var fantastisk. Andra bra, men långt ifrån lika). Även det är en kul vinkling på genren. Vidare tycker jag att karaktärsgalleriet är välfyllt – Det finns en del trevliga och intressanta karaktärer att lära känna och sämst tycker jag faktiskt om vår egen huvudkaraktär. Jag vet inte varför, men det är något med honom som skaver – jag finner honom ganska osympatisk. Men det gör inte att jag tappar intresset, kanske rent av tvärtom. Jag vet inte om jag förväntas sympatisera med eller gilla Sebastian och jag gillar någonstans att man inte tagit i så man skiter på sig för att framställa huvudkaraktären som god. Det här är en bok som lovar gott från framtida böcker signerade Dennis Magnusson och till skillnad från mina initiala tveksamheter så är detta en riktigt bra bok.
Författare Dennis Magnusson. Foto: Jan-Åke Eriksson
