Château vid vägens slut, av Jessica Eriksson och Stefan Holm

Det här är första delen i Eriksson och Holms romance-serie Romantiska äventyr i Värmland.

Om boken:

“Ellinor Carpentier har bott i Paris i hela sitt liv. När hennes svenska mamma går bort bestämmer hon sig för att börja om i Sverige, och väl där får hon veta att hon ärvt ett hus i Värmland. Hon kan absolut inte se sig själv i ett hus på landet, så hon anlitar den karismatiske mäklaren Andres Williamsson, som ivrigt tar sig an uppdraget att sälja.

Men så snart Ellinor får se den förfallna egendomen blir hon förälskad. Huset är, i hennes ögon, ett château! Hon tänker om och vill i stället renovera och bilda ett konstnärskollektiv. Till sin hjälp tar hon den lite blyge men hängivne snickaren Felix Gustavsson.

Samtidigt som huset återfår sin forna glans spirar kärleken mellan Andres och Ellinor, men oväntad konkurrens om Ellinors hjärta komplicerar allt.

En varm och charmig berättelse om att följa sina drömmar och samtidigt både hitta hem och finna kärleken.”

 

Kandler

Mimmi Kandler, en för mina öron ny inläsare, gör ett suveränt jobb med inlevelse och passar materialet perfekt.

 

Romans vid vägens slut

Från Paris till Karlstad. Miljöombyten kan göra gott, oavsett om det är på riktigt eller i fiktion. Att förlägga romance, såväl litterära som på film, till just renoveringsobjekt är ganska tacksamt. Det ger oss saker att se fram emot i såväl fasadrenovering som inre bygge och känslomässig utveckling. Intrigen i sig är väldigt klassisk och vändningarna likaså. Det är klassisk romance med triangeldrama och en ny säsong av Husdrömmar och vet ni vad? Jag gillar det. Det må vara förutsägbart, men det gör inget, så länge det är välskrivet, charmigt och underhållande, vilket det är. Jessica sägs även avsky kommatecken, så jag tänker mig att, vad tusan, det vore väl synd att inte ta tillfället i akt att, i denna extremt välskrivna recension, retas lite medelst, just det: onödiga kommatecken!

Karaktärerna är trevliga och vi lär oss ganska fort vilka vi ska tycka om och i ungefär vilken utsträckning, men även här bjuds det på trevlig utveckling. Mysteriet som tar sin början med en viss tavla är ett trevligt inslag och tillför en extra dimension. Tidvis luktar det nästan lite övernaturligt och det gör det hela lite extra mysigt, på något vis. Överlag finns ett bra driv i berättelsen som gör att man håller intresset uppe hela tiden och trivs riktigt bra i sällskap med Ellinor och kompani. Ett stort plus för levande och fint beskrivna miljöer!

Och romance, tänker ni, är det inte en massa sex då? Nej, faktiskt är vi förskonade från det. Missförstå mig rätt. Sexscener kan vara kul, men det är ärligt talat ytterst sällan det funkar. För det mesta tenderar det att bli väldigt mycket skämskudde. Nog liggs det vid restaureringen av detta château, men det händer liksom off screen, som man säger i filmvärlden. Det hånglas lite och kläder flyger men innan stönandet kommer igång och gömma-korven-leken tar vid klipper vi till dagen efter.

Att det är första delen i en serie är lätt att förstå. Det slutar med krokar ute men utan att vi använder oss av såna där otrevliga cliffhangers jag själv brukar få skäll för. Men visst fan vill man veta mer? Återigen: En välskriven intrig med finfint driv gör att jag, som vanligtvis föredrar andra genrer, har riktigt trevligt! Tack och lov behöver vi inte vänta överdrivet länge eftersom uppföljaren kommer redan i maj.

 

Château vid vägens slut landar på 4 av 5 pannkakor.

Silverfjärilen, av Linda Schönbeck

Linda Schönbeck är snart aktuell med en spin-off i omåttligt populära Storm-universumet. Det här är hennes debut.

Om boken

“Under studentveckan hittas artonåriga Emma korsfäst efter en fest i en sjöbod nära hamnen i Skälderviken i Ängelholm. Platsen och motivet visar sig snart leda till händelser flera decennier tidigare. Polisen Max Carlberg och hans kollegor på enheten för grova brott i Helsingborg slungas nu in i en komplicerad utredning.

Frida Hammarsten är avstängd från sin tjänst som utredare på Ekobrott och besöker för första gången på femton år barndomshemmet i Ängelholm där hon tänkt ta det lugnt och renovera. När några pojkar hittar ett kranium råkar Frida vara i närheten. Fyndet visar sig ha en koppling till mordet på Emma och Frida blir allt mer involverad i en utredning hon borde hålla sig långt borta ifrån.”

 

Lyckad Lyckow

Maria Lyckow står för inläsning och gör i vanlig ordning ett mycket bra jobb!

 

Fjärilens vingslag

Det tar ingen längre stund innan det står klart att Schönbeck är en vass författare. Språkmässigt är det som att skära i wagyubiff med Satakekniv – Det är nice, aight? Relativt korta kapitel och gynnsamt tempo drar snabbt in mig i berättelsen. Jag tycker verkligen om blandningen av tidsepoker – Det tillför en ytterligare dimension till berättandet och framförallt så funkar det väldigt bra. Det är inte helt ovanligt att författare trasslar till det lite för sig när det gäller tidshopp. Det är inte alltid en styrka, främst inte i ljudboksformatet. Som lyssnare är det lätt att gå vilse, men det är som sagt en sak Schönbeck hanterar riktigt fint.

Intrigen i sig kanske inte sticker ut jättemycket, men den är smart, effektiv och de olika tidsaxlarna hjälper återigen till att göra det hela än mer intressant. Likaså gör Schönbecks språkliga finesser, nerven och de intressanta karaktärerna sitt för att bjuda på finfin spänning!

Silverfjärilen är onekligen en imponerande debut som bådar riktigt gott för kommande manus!

Silverfjärilen landar på 4 av 5 pannkakor

En bra man, av Tina Trender

En till debutant, sånt är alltid spännande. Det är med vissa förhoppningar jag ger mig in i den här efter att ha läst mycket bra.

Om boken

“Thomas tyngs av skilsmässan, jobbförlusten och den skakiga relationen till dottern. Med neddragna rullgardiner i den alltför dyra lägenheten krymper hans värld, och hur han än vill göra rätt blir allting ändå fel. Alltmer uppgiven söker han tröst i nätporr och hamnar i ett destruktivt missbruk. Ett ödesdigert misstag sätter allt på spel, något som hotar hans redan bräckliga tillvaro. Då får han ett anonymt meddelande. Någon känner till vartenda felsteg han tagit. Någon som inte vill honom väl … ”

 

En bra Wallström

Martin Wallström är en av mina favorituppläsare. Han har en suverän ton och nerv i rösten och passar materialet perfekt. Här han vi snacka praktexempel på när en uppläsare förhöjer innehållet och ger det en ny dimension.

 

En bra debut?

Det händer att jag påbörjar en bok utan att ha läst vad den handlar om. Så är fallet med En bra man. Jag har läst mig till att den fått bra kritik, men faktiskt inte tagit reda på mer än genre, inläsare och att det är en debut.

Och det är ju något speciellt med att ge sig i kast med en bok vars innehåll man inte har en aning om.

Det visar sig snabbt att Tina Trender vet vad hon sysslar med. Jag tänker inte dra ut på det: J-ä-v-l-a-r vilken käftsmäll till debut det här är.

Det är välskrivet, smart, underhållande, sorgligt, obehagligt och man kan inte sluta lyssna. Det är nästan ändlöst nervigt. I Thomas hittar vi en otroligt fascinerande huvudkaraktär. Han är själva definitionen av ordet antihjälte. Han har ett stort hjärta, men allt han gör och tänker blir så fel, så fel. Han är sorglig, avskyvärd och det är så jäkla spännande att följa hans väg till att dels fördöma och på samma gång rättfärdiga sig själv samtidigt som han befinner sig på ett missriktat, märkligt korståg – allt för att vinna sin dotters kärlek. Han är en tankens Papphammar, skulle man kunna säga, och dessvärre är han nog en ganska korrekt avbild av en stor del av den manliga skaran där ute när det kommer till tankesätt, inskränkthet och dubbelmoral.

I andra även har vi bokens andra huvudkaraktär, som på mörka vägar försöker tjäna extrapengar genom utpressning och hon är nästan lika fascinerande. Här har vi en intrig jag faktiskt själv jobbar med i ett eget manus som inte riiiiktigt påbörjats. Deras vägar korsas naturligtvis och det blir en frontalkrock som heter duga.

Det är vågat, annorlunda, naket, grovt men ändå inte och det var oerhört länge sedan jag lyssnade på en bok som var såhär pass nervig och fartfylld – trots att den inte innehåller en enda biljakt eller svulstig actionscen. Här sitter jag och hoppas på en fortsättning för jag bara måste få reda på hur vad som händer med Thomas och hans ständiga felsteg.

Det här är en av de skarpaste debuter jag lyssnat på och det mest fascinerande jag plöjt i ljudboksväg på länge.

 

En bra man kammar hem fullpott. 5 av 5 pannkakor.

Vinterpacket, av Jacob Lindfors

Det här är Lindfors krutdoftande debutroman, som enligt utsago kommer att filmatiseras inom kort. Ballt!

Om boken

“Något ondskefullt håller på att växa sig starkt i djupet av de norrländska skogarna. Ett kriminellt nätverk har vaknat till liv och gett sig in i ett internationellt samarbete. Det blir början på en våldsspiral som ingen längre kan styra över.

Mattias Kassian har inte gjort mycket rätt i livet, men under sin tid inom Försvaret hade han åtminstone vänner och ett syfte. Så när den viktigaste personen i hans liv – hans svenska mamma som tog honom från folkmordets Rwanda till tryggheten i Sverige – rycks ifrån honom, söker Kassian till Försvarsmaktens specialförband SOG för att börja om på nytt.

SOG:s och brottsnätverkets världar kolliderar när en sextonårig tjej kidnappas. Det hon får bevittna är något alla andra har missat. Kassian och hans kamrater inom SOG får i uppgift att jaga såväl nätverket som den bistra sanningen. Han har redan förlorat allt en gång. Aldrig mer.”

 

Roosmannpacket

Vinterpacket är alltså en av någonstans runt femhundra böcker Roosmann läst in under sin karriär. Imponerande siffror – och, i vanlig ordning när Roosmann är i farten, en imponerande inläsning. Det är en fröjd att lyssna till.

 

Stridspittpacket

Jag har inte gjort lumpen och har således extremt lite (läs: noll) riktigt erfarenhet av all things military. Allt jag “kan” har jag lärt mig via otaliga filmer, tv-serier – och såna dära våldsspel. Det ska sägas att jag inte heller är något jättefan av militäraction i bokform. Lägg till att Lindfors debut är en tegelsten (eller vad motsvarigheten i ljudboksform kallas? Förslag?). Det är med andra ord en viss backe att kämpa sig upp för om man vill imponera på den här lillgamla tjurskallen. Däremot ska tilläggas att jag länge varit sugen på att ta mig an Vinterpacket – dels efter en pratstund med mycket skratt (Jo, novellen heter faktiskt Janssons frestelse!) på Bokmässan, men även efter översvallande fina ord om boken.

Och vet ni vad? Lindfors lyckas kämpa sig upp för den där backen och jag vete fan om han ens behöver flåsa.

Vinterpacket är en oerhört välskriven berättelse. Den är full av intressanta karaktärer och vår huvudkaraktär Kassian är en komplex snubbe att lära känna. Det är snyggt uppbyggt, smart – och med tanke på läget i omvärlden – obehagligt realistiskt även i de mest svulstiga actionscener. Och action blir det, även om det inte på något sätt tar överhanden. Det här är en välbalanserad berättelse som slår till med full kraft när så behövs och då jävlar blir det nervigt och effektivt. Längden kan kanske avskräcka – jag har trots allt haft boken i hyllan ett bra tag, men det ter sig alltid som lite av ett kraftprov för mig att dra igång en bok på mer än 12 timmar (den här klockar in på över 17) av den enkla anledning att jag har så mycket att lyssna igenom att de kortare blir “enklare”.

Även om det finns passager som säkert hade kunnat kortas ned så tycker jag i slutändan att boken är så lång som den ska vara. Vi kämpar inte mot en massa onödigt dödkött eller kill your darlings utan Lindfors får till ett bra flyt i en berättelse som behöver sin tid.

Jämfört med andra liknande böcker jag konsumerat (inga nämnda inga glömda) så är detta helt klart en av de bättre. Jag upplever den nervigare, lite mer underhållande, kanske lite mer känslosam – och framförallt är det inte lika mycket militärporr i form av utsvävningar om exakt vilken typ av ammunition som avfyras i tid och otid under en strid och så vidare. Det är inget jag saknar.

En jäkligt imponerande debut, avslutningsvis. Och vilken jäkla filmatisering vi har att se fram emot. Jag hoppas innerligt att man lyckas med casting och att rätt människa får sitta i registolen.

 

Vinterpacket landar på 4 av 5 pannkakor.

 

 

 

Barnsoldaten, av Cecilia Sahlström

Andra delen i Sahlströms serie om Rakel Vrede är äntligen här!

Om boken

“När Malmöpolisen genomför en razzia mot människohandlare lyckas de frita en grupp kvinnor från en gammal rivningskåk. Bland kvinnorna finns en 15-årig flicka från Nigeria. Flickans bakgrund är helt okänd och hennes aggressiva utagerande ett mysterium. Fallet överlämnas till Rakel Vrede och Niklas Röding. Samarbete har aldrig varit Rakels styrka, men med Niklas vid sin sida är hon villig att uthärda sina kollegor på människohandelsgruppen för att hjälpa flickan.

Genom de första förhören avslöjas det att männen som gripits vid razzian bara är en liten del av ett större kriminellt nätverk. Försöken att få information ur den okända flickan är inte särskilt lyckade och frågorna blir bara fler och fler. Vad har hon varit med om, och hur kom hon till Malmö? Ledtrådarna tyder på en smugglingskedja av internationella proportioner.

Ju mer Rakel gräver i fallet, desto tydligare blir det vilken typ av sadistisk organiserad brottslighet hon har att göra med. När flickan plötsligt försvinner är det uppenbart: hennes kidnappare är inte villiga att släppa taget om henne.”

 

Kauppi

Lo Kauppi är en av våra mest populära inläsare. Barnsoldaten är ett perfekt exempel på varför.

 

Rakel Spektakel den andra

Jag tyckte oerhört mycket om första boken och det som stack ut där var, utöver en oerhört intressant intrig, såklart Rakel Vrede. En komplex, underhållande och intressant karaktär som med sina autistiska drag är både genialisk – och svår att arbeta med.

Intrigen i Barnsoldaten är minst lika intressant som i första delen och spänningsnivån är hög rakt igenom. Det är en både nervig, obehaglig och sorglig berättelse vi bjuds på, som tydligt visar prov på mänsklighetens mörkare sidor.

Utöver intrigen, karaktärerna den låter oss möta och de många smarta och spännande vändningarna så är även Rakels privatliv intressant att följa. Hennes trevande sätt att närma sig ett potentiellt kärleksintresse och det underbara samspelet med brorsan tillhör bokens höjdpunkter. Sahlström är suverän på att blanda realistisk, tänkvärd och pulshöjande spänning med starka karaktärer.

 

Barnsoldaten landar på 4,5 av 5 pannkakor

Guds verk, av Leffe Grimwalker

Andra delen i Grimwalkers Memoria mori-serie är här!

Om boken

“Kriminalkommissarie Samael Duvel är tjänstledig från polisen och ser fram emot att få ta det lugnt ett tag, men som vanligt dras han in kaos.

Hans adoptivdotter Ayla har gjort om slottet han ärvde till ett hotell. För att få ekonomin att gå ihop tvingar Ayla Samael att hitta en 14-årig försvunnen pojke. Sökandet efter Ruben leder honom ner i Limbo, en egen värld i mörkret och tunnlarna under Stockholm. En plats Samael mycket väl känner till och som han lovade sig själv att aldrig återkomma till.

Under tiden mördas två munkar brutalt i den religiösa sekten Opus Deis kloster. Morden verkar ha med Samael Duvel att göra och han blir misstänkt. Är det han som är skyldig eller är det någon som försöker sätta dit honom?

Ju närmare han kommer sanningen, desto värre blir det. Ingenting är vad det ser ut att vara och han måste hitta mördaren för att inte själv åka dit för mord. Mord han förmodligen inte begått. Samtidigt måste han hitta Ruben innan det är för sent.”

 

Granberg, detta unikum

Ja, vad ska man säga? Granberg är en jävla trollkarl när det kommer till inläsning. Han sätter varje ton och balanserar mörker och humor på ett fantastiskt sätt och nej, jag har inte betalt för att skriva det här.

Men jag borde.

 

Melankolisk Grimwalker

Första delen om Samael Duvel var ett slag i levern, så att säga. Man blev överraskad, det gjorde lite ont i själen, men på ett vackert sätt och så följer Grimwalker upp med det här…

Fy fan vilken neggo inledningen, tänker ni? Men det är ju positivt menat, fattar ni väl? Jag tycker att det är så vackert när en författare som Leffe, som efter x antal extremt nerviga, snabba böcker inom spänningsgenren (Storm, Tick Tack etc) börjat förknippas med just det. Han är ju en av våra riktigt stora spänningskungar (och definitivt den kaxigaste!). Och så bjuder han på Memoria mori. Visst. Mycket känns igen:

Det är spännande. Karaktärerna är färgstarka och sticker ut. Språket är typiskt Grimwalkerskt. Det är rått och grovt. Det är nervigt. Men det är så mycket mer. Den här serien bär på så mycket känslor. Det är mörkt utav helvete och fyllt av tragik. Samtidigt är det både underhållande, vackert och känslosamt. Lite som att lyssna på ett riktigt, riktigt fint stycke filmmusik (jag tänkte, som alltid, föreslå Max Richters “On the nature of daylight” som är världens finaste men insåg att den är absolut fakking genomsorglig).

Det är en mörk och brutal (undre) värld som målas upp och jag älskar återigen hur Grimwalkers författarstil känns så väl igen trots att det är så mycket som går djupare än de underbara, men i jämförelse ytliga spänningsintriger vi blivit vana vid. Här vågar han ta trappan hela vägen ned till källaren och släpper in oss, ovetande om vad som väntar – för jag har inte nämnt att Leffe dessutom skriver oförutsägbart och smart. Det här är inget standardmörker, alltså.

Ska jag klaga? Jag måste inte, för det är så finstämt. Men vad fan. Jag är jag. Jag skulle vilja poängtera för den som korrekturläst det här manuset (för som författare blir man fullständigt ordblind och inte direkt objektiv) att vi nog har lite olika preferenser kring vad som luktar och vad som doftar. Själv hade jag nog menat på att vodkaandedräkt och kuk snarare luktar än doftar, men heey, vem är jag att fördöma ditt luktsinne?

Nog om det. För att avsluta med lika grovt språk som Guds verk innehåller: Fuck vad bra det här. Och kul att Tunnelbanenettan får träffa på sina framtida exman, bara en sån sak.

 

Guds verk landar på 4,5 av 5 pannkakor.

Begravningen, av Åsa Schwarz och Lena Karlin

Duon Schwarz och Karlin har bjudit på AI-thrillers och återvänder nu med första delen i en helt ny serie.

Om boken

“Aline Acker har alltmer tagit avstånd från sin rika och dysfunktionella släkt och det mörka arv hon bär på. Dessutom står hon inte ut med sin pappas fru, Marianne, och hennes son, Henning, som verkar hata Aline lika mycket som hon hatar dem. Men när hon helt utan förvarning får en inbjudan till sin pappas begravning blir Aline illa tvungen att återigen besöka barndomshemmet, den anrika herrgården på Augustholmen. Och väl där börjar hon misstänka att något inte står rätt till …

Carl-Eriks död har avskrivits som självmord, men det förmodade självmordsbrevet kan omöjligt vara skrivet av honom. En hotfull man som påstår sig vara en gammal vän till pappan dyker upp och hävdar att han har rätt att ärva en av Carl-Eriks tavlor. Allt fler märkliga omständigheter uppdagas och när Aline hittar ännu en kropp blir hon mer och mer övertygad om att mördaren finns i hennes närhet – samtidigt som hon i polisens ögon börjar se väldigt misstänkt ut.”

 

Mästerlig Berntson

Ja, jag vet. Jag är inte helt opartisk eftersom jag själv valde Berntson att ge röst åt min serie om Edda Headshot, men jag gjorde det ju för att hon är en av våra bästa inläsare som alltid gör ett fantastiskt jobb. Begravningen är inget undantag.

 

Mördande tavla

Schwarz & Karlin är en förbaskat bra duo. Det visade de redan i Dockfabriken och uppföljaren. Det här är något helt annat, men stilen känns igen. Det är välskrivet, smart och karaktärerna sticker ut.

Intrigen sticker ut den med och känns väldigt filmisk. Det är många trevliga vändningar och allt annat än förutsägbart, karaktärer som utvecklas på smarta sätt och tempot är gynnsamt – varken långsamt eller plattan i mattan. Miljön har en stor del också, och herrgården Augustholmen med tillhörande naturområden målas upp riktigt levande.

Det finns mycket att tycka om här, med andra ord och bådar väldigt gott inför kommande delar.

Jag ser verkligen fram emot del två, som ska släppas någon gång senare i år.

 

Begravningen landar på 4 av 5 pannkakor.

 

Annabelle, av Lina Bengtsdotter

Annabelle är första delen i Bengtsdotters serie om Charlie Lager.

Om boken

“Mest sålda debutroman 2017 och vinnare av Crimetime Specsavers Award för bästa krimdebut. En varm sommarnatt försvinner sjuttonåriga Annabelle från det lilla samhället Gullspång, på gränsen mellan Västergötland och Värmland. Hennes föräldrar är utom sig av oro, lokalpolisen står handfallen och Missing people letar förgäves. Kriminalinspektör Charlie Lager från Nationella operativa avdelningen tvingas återvända till platsen hon lämnade när hon var fjorton, ett förflutet och en barndom som hon gjort sitt bästa för att fly från. Medan Charlie försöker få fram sanningen om vem Annabelle var och vad som hänt henne, gör hon skrämmande upptäckter om sin bakgrund. Och hon tvingas möta sitt värsta minne: den gången hon lät en annan människa dö.”

 

Mirja

Mirja Turestedt är en av våra mest populära inläsare och den här boken är ett perfekt exempel på varför. Suveränt inläst.

 

Trasiga själar

Vinnare av Crimetime awards krimdebut och mest sålda debutroman 2017? Jag kan förstå det, för Lina Bengtsdotter har knåpat ihop något riktigt fint här. Å ena sidan är det en berättelse som innehåller saker vi stött på många gånger förr. Den lilla orten där tiden liksom fastnat och de som inte kommer därifrån likaså. Den vilsna, försupna och trasiga polisen som ska utreda ett försvinnande. Människor som misstänks, unga som råkar illa ut. Men. Bengtsdotter tar de här ingredienserna och vrider om dem några varv till. Resultatet? En vemodig, intressant, sorglig, underhållande och spännande krim. Det är en jäkligt smart intrig, bör tilläggas. Många olika livsöden som vävs ihop på sätt som åtminstone inte jag kan räkna ut – och det är riktigt, riktigt snyggt. Och den där försupna polisen ÄR inte klyschan ni väntar er. Här är perspektiven förvridna, karaktären fördjupad och trasig och vilsen på ett sätt som inte får mig att gäspa och tänka att jag har hört det förr.

Dialogen är snygg, karaktärerna trovärdiga och intressanta och tempot är trevligt.

Nej. Lina Bengtsdotter har i mångt och mycket tagit ett ofta ganska urvattnat koncept och gjort det till sitt eget. Och upplösningen ska vi inte prata om, men jag kan avslöja så mycket som att det inte var betjänten som gjorde’t.

Det här är första delen av (åtminstone hittills) tre. Jag ser fram emot att ge mig i kast med nästa bok om Charlie Lager. En karaktär jag kommit att tycka om.

 

Annabelle lander på 4 av 5 pannkakor.

Vågspel, av Caroline Grimwalker

Vågspel är fjärde  delen i Grimwalkers Vågbrytar-serie.

Om boken

“Linn Walter och hennes partner Veronica slukades för alltid av havet. Men det var för sex år sedan. I själva verket är de högst levande, till onda svenska mäns stora sorg. Två landsvägsnomader i en husbil. Rättvisa hämnare eller simpla mördare? Det beror på vem du frågar.

Deras expertis sprids från mun till mun. Efterfrågan på deras tjänster tycks oändlig. Men det förflutna har en tendens att komma ifatt. En trio udda figurer, förenade av brinnande hat mot Linn, är dem i hälarna. Samtidigt som Linn och Veronica är upptagna med ett trilskande uppdrag blir de upphunna och det leder till ond bråd död. Men för vem?”

 

Leining

Vi slösar inte alltför många ord här: Leining är suverän. Som alltid.

 

Fjärde gången gillt?

Det har gått lite mer än 1,5 år sedan tredje delen i serien släpptes, så jag hade inte allt klart i minnet, men det gav sig ganska fort.

Som vanligt när Grimwalker är framme så är det full fart från första kapitlet. Det är inte mycket dötid här inte. Och det är jag tacksam för. Det här är den kortaste boken i serien och det är fascinerande hur mycket man får plats med på så pass kort speltid (strax under sju timmar). Det är filmiskt, som alltid, och jag ser actionrökaren spelas upp i skallen. Underhållande, finurliga formuleringar och färgstarka karaktärer – allt som kännetecknar en Grimwalker-bok.

Det är spännande rakt igenom och tack vare den höga farten och käftslängandet mellan karaktärerna så vill man bara ha mer. Däremot tycker jag att intrigen är svagare  än tidigare och således blir detta i min mening seriens hittills svagaste länk. Det är lite som en lång jakt och inget fel i det – Jag är ju underhållen rakt igenom. Och för att vara den svagaste boken i serien så bör påtalas hur jäkla hög lägsta-nivå vi snackar här, för det är fortfarande riktigt jäkla bra och man vill, i vanlig ordning, bara ha mer!

Vågspel landar på 4 av 5 pannkakor.