Sockerormen, av Karin Smirnoff

Smirnoff är tillbaka med något nytt efter Jana Kippo-serien, där jag endast lyssnat på och recenserat första delen “Jag for ner till bror”.

Om boken

“Agnes, Kristian och Miika växer upp i Södertälje på 80-talet. De tre lite udda barnen har inget gemensamt, men när deras musikbegåvning för dem samman uppstår en stark vänskap.
Tillsammans med den före detta världsartisten och musikläraren Frank Leide bildar de Ensemblen Bretzel. Från början spelar de i kyrkor och på mindre konserter. Snart ska de även få se världen.
Frågan är vem Frank Leide egentligen är: En trygghet när föräldravärlden sviker eller det största sveket av dem alla. Sockerormen är en berättelse om orimlig kärlek och utanförskap. Men det är också en roman om vänskap och mod.”

Schartner-svärta

Till skillnad från tidigare böcker som lästs in av Lo Kauppi har nu stafettpinnen lämnats över till duktiga Ella Schartner som gör ett suveränt jobb. Hon har en rytm som är trevlig att lyssna till och en svärta i rösten som passar perfekt till den sura smak som bitvis uppstår trots att titeln utlovar socker.

Lite smått genialiskt

Jag fastnade aldrig helt för den första och hittills enda Smirnoff-bok jag lyssnat på. Jag gillade den, men fastnade inte helt. Det finns något i Sockerormen som drar mig in direkt. Alla underbara ordlekar och det speciella sättet att skriva. Det faktum att vår huvudkaraktär har ett vuxet språk ända från födsel vilket till en början ter sig väldigt vågat, surrealistiskt och förbaskat underhållande. Det finns språkliga guldkorn i den här boken som får mig att både småle och spontant utbrista i skratt (tack och lov när jag sitter ensam i bilen och inte när jag är ute på promenad). Men svärtan är ju där från start. Trasiga livsöden och det luktar liksom tragedi bakom en lite humoristisk försvarssköld.

Jobbiga ämnen

Jag vill egentligen inte avslöja alltför mycket om innehållet i Sockerormen. Dels för att jag själv avstod från att läsa baksidestexten (som inte avslöjar alltför mycket den heller) och dels för att det är en ytterst spännande upplevelse att låta en berättelse avslöja sig för dig istället för att du läst en recension där ansvarig recensent spoilat att Darth Vader är Luke Skywalkers far (ingen av dessa är karaktärer i Sockerormen, rec. anm.). Svärtan är stark och Sockerormen tar upp ett antal viktiga och jobbiga ämnen som utanförskap och missbruk. Även mörkare saker avhandlas på ett ganska annorlunda sätt och det beror på att vi får se allt genom ett barns ögon (även om detta barn tycks mognare i skallen än Hundraåringen som klev ut genom fönstret är gammal). Det är jobbigt, men bråddjupet infinner sig liksom inte av just den anledningen. Sockeromen är bitvis helt fenomenal och drar in mig med sitt speciella språk och annorlunda sätt att berätta. Jag får bocka och buga inför Karin Smirnoff som konstant överraskar, får mig att känna äckel i ena sekunden för att i nästa skratta rakt ut – Hon drar i trådarna på sina marionettdockor på ett sätt som få andra författare.

Sockerormen landar på 4,5 av 5 lillgamla pannkakor.

 

Dagbok från ditt försvinnande, av Malin Lagerlöf

Regissören Daniel Lind Lagerlöf försvann spårlöst i oktober 2011 då han och ett par kollegor var ute och rekade inspelningsplatser vid västkusten. Det här är frun och manusförfattaren Malins berättelse om livet i tumultet och vägen framåt.

Om boken

“Den 6 oktober 2011 befann sig Malin Lagerlöfs man, filmregissören Daniel Lind Lagerlöf, på Västkusten för att leta efter miljöer till en filminspelning. Han föll troligtvis i havet från en klippa och drunknade, men ingen vet säkert eftersom kroppen aldrig har återfunnits. Malin lämnades ensam med tre barn varav det yngsta var bara tre månader. Dagbok från ditt försvinnande handlar om vad som händer när någon en helt vanlig morgon säger hejdå, går ut genom dörren och aldrig mer kommer tillbaka. Det är en berättelse om saknad och kärlek. Men allra mest handlar det om överlevnad och om att tvingas uppfinna sig själv på nytt.”

Författarinläsning

Känsligt ämne det här med författarinläsningar. Ibland funkar det, ibland funkar det inte. Malin gör tack och lov ett fantastiskt jobb med att ge känsla och inlevelse till sin bok – och det är knappst konstigt med tanke på innehållet.

Tragiskt och vackert

Daniel Lind Lagerlöf hann regissera ett antal filmer och tv-serier innan sin bortgång – bland annat “Vägen ut”, som är och förbli en av mina absoluta favoritfilmer. Jag minns hur chockad jag blev när jag läste om försvinnandet och dödförklarandet. Berättelsen om hur Malin och hennes familj lever igenom den inledande kaotiska tiden för att sedan sakta börja finna sig åter i livet utan make och far är vacker. Om det beror på sätter den är skriven, min sinnesstämning eller nåt annat låter jag vara osagt, men jag uppfattar den inte som en tårdrypande upplevelse. Början, främst kanske första timmen, lyssnar jag på med bitvis småblöta ögon. Den är känslosam rakt igenom, men kanske mer på ett hoppfullt sätt, när familjen börjar ta sig vidare och Malin verkligen inser att det finns ett liv utan mannen hon känt sedan sexton års ålder. Det är intressant, tänkvärt och vackert. Främst är det en bok som får mig att tänka till och stanna upp. Vara glad för det man har, samtidigt som det som gör mig mest sorgsen är när fantasin skenar (vilket den som författare såklart alltid gör) kring hur det vore att själv leva igenom något liknande – eller själv vara den som abrupt slits ur mina egna nära och käras vardag.

Dagbok från ditt försvinnande landar på 4 av 5 pannkakor.

Den fjärde vågen, av Caroline Grimwalker

Grimwalker är tillbaka med uppföljaren till “Vågbrytarna”, som släpptes i somras och uppskattades mucho av den här recensenten.

Om boken

“Linn, Elena och Moa är skärrade av sina upplevelser med våldsamma män och vill skapa sig en ny tillvaro. Moa försöker börja om med sin före detta alkoholiserade mamma, Linn och Elena flyttar för att komma bort från alla minnen. Men Elena har också blivit intresserad av att besöka sajter för incels, män som lever i ofrivilligt celibat, där hon skapar ett alias för att infiltrera gruppen.

I Malmö har flera män, till synes oskyldiga, blivit skjutna. Polisen kallar den anonyma gärningspersonen för “Laserkvinnan”. Mansaktivisten Sixten Törnholm, känd för sina mansläger och brandtal för männens rättigheter, blir förbannad över uppmaningen till män att inte gå ut ensamma sent på kvällen. Men känslan av att någon är ute efter dem växer.

”Den fjärde vågen” är andra delen i Caroline Grimwalkers serie ”Vågbrytarna” – en andlöst spännande serie med rejäl feministisk punch. Tre kvinnor binds samman i en oväntad vänskap av det faktum att de alla är offer för mäns våld. Vad händer när kvinnorna till sist får nog och gemensamt bestämmer sig för att ge tillbaka?”

Leining hatar mansplaining

Jag vet, jag vet. Jag var tvungen att rimma, det är trots allt hårdträning inför att vinna pokal för årets sämsta julrim, eller nåt. Jag kan inte svara för om Leining faktiskt hatar mansplaining, men det får man utgå ifrån. Några som däremot gör det är kvinnorna hon ger röst åt – och hon gör det i vanlig ordning förbaskat bra.

Feminist, javisst

I Grimwalkers Vågbrytar-serie går kvinnorna i stark (och våldsam) kamp mot patriarkatet. Det är både skrämmande, fantasifullt, underhållande och eggande på samma gång. Jag har ju en förkärlek för hämndberättelser (även min egen kommande krimroman hanterar ämnet) och här serveras rätten verkligen välkyld som sig bör. Det är starka kvinnor som får nog och reser sig och börjar ta ut sin hämnd i ett samhälle som alltid varit snedvridet. Det är tänkbart scenario och med det inte sagt att jag förespråkar att plocka upp ett gevär och börja skjuta allt som rör sig på stan med kulor dinglande mellan benen, men budskapet bakom går inte att ta miste på.

Carl-Jurek Walter

Vågbrytarnas egen Anti-Krist Carl Walter bär vissa likheter med Keplers Jurek Walter. Okej, det är främst namnet som genast får mig att tänka på den hänsynslöse mördaren som har lika många liv som Michael “Halloween” Myers, men hänsynslösheten och människohatet är något de delar. Här ska tilläggas att Jurek är en karaktär jag mest tyckt varit påfrestande just för att han lyckas överleva precis allt. Carl däremot är mer mänsklig, vilket till skillnad från det andra monstret, gör honom obehagligare. Han har dessutom mer djup och karaktärsdrag som intresserar än den andre. Jag gillar även hur Grimwalker framhäver sina övriga karaktärer. De är människor av kött och blod. Jävligt arga människor därtill, som råkat alltför illa ut på grund av män de träffat på och detta är dessvärre något som ligger så ständigt i tiden och verkligheten att det känns mer som fiktion än de händelser som beskrivs i Fjärde vågen. Det är en välskriven, underhållande och spännande bok som, liksom maken Grimwalkers verk, rusar på i om inte 240 så åtminstone 180 km/h, vilket är förbaskat trevligt för mig som gillar när det händer mycket. 8 timmar och 17 minuter är över innan du hinner säga “sex incels i en björnsax” snabbt fem gånger.

Den fjärde vågen landar på 4,5 blodiga pannkakor av 5.

Frågar åt en vän, av Sara Molin

Sara Molin är en väldigt produktiv författare. “Frågar åt en vän” är hennes tredje bok sedan debuten “Som en öppen bok” som släpptes i början av 2020.

Om boken

“Lydia Dunge lever ett hektiskt liv. Hon är avdelningschef på anstalten Vinterbo och har både ett bröllop och en begravning att planera. Med en dement morfar, en mamma som tycks mer besvärad än sorgsen och fyra egensinniga syskon gör Lydia sitt bästa för att mormodern under värdiga former ska föras till sista vilan. Fästmannen Douglas, som alltid har haft sina invändningar mot Lydias brokiga, smått kaotiska familj, känner sig bortprioriterad.

Av misstag råkar Lydia skicka ett meddelande avsett för Douglas till Ninos, en total främling. Det blir startskottet för en konversation som blir Lydias följeslagare under de skakiga månaderna fram till begravningen. Hemligheter avslöjas, människor förändras och när Allhelgonahelgen och begravningen närmar sig är ingenting längre sig likt. Hur navigerar man i livet när kartan hela tiden ritas om?”

Flodström läser

Precis som i tidigare böcker är det Viktoria Flodström som läser. Jag tycker att hon gör ett bra jobb med ton och inlevelse som passar innehållet och känslan finfint.

Välbeprövat koncept, nya ingredienser

Intrigen i “Frågar åt en vän” är tämligen enkel och lätt att ta till sig. Precis som i Molins tidigare böcker känns det som bäddat för en filmatisering – och påminner även mycket om diverse romantiska filmer man sett. Är det negativt menat? Nej. Och det har jag klargjort även i tidigare recensioner. För Molin har ett sätt att skriva och underhålla som gör att man köper konceptet direkt och stortrivs. Det är en blandning av bra språkbruk och tempo och väldigt igenkännbara karaktärer. Jag kan genast identifiera ett antal personer som starkt påminner om människor jag själv känner. Som mest underhållande blir det när Lydia under en period behöver bo hemma hos sina syskon och får en chans att se dem alla med nya ögon. Främst den tystlåtne Stefan som tycks vila på en hemlighet som överraskar.

Frågar åt en intagen

Det finns även andra saker som gör att Molins böcker sticker ut – hon hittar alltid något “eget” som skiljer lite från mängden. I det här fallet handlar det faktiskt mycket om Lydias arbete som avdelningschef på en anstalt. Det är knappast vanligt förekommande i den här genren och jag kan inte minnas att jag följt med på insidan på det här sättet och det förgyller faktiskt. Det känns trovärdigt och det ökar intresset även om merparten av boken inte utspelar under arbetstid. Det är en både rolig, vacker och känslosam upplevelse vi bjuds på. Och lyssnar man i 2x hastighet som jag bjuds man ibland på diverse annat – till exempel som att jag under bokens första halva var övertygad om att en viss karaktär hette Linus och inte Ninos.

Frågar åt en vän landar på 4,5 av 5 pannkakor.

Sponsrat inlägg i samarbete med poolgiganten

Säker pool året runt

Att ha en pool är lyxigt. Speciellt på sommaren! Tänk att kunna bada precis när man vill  och inte behöva ta sig iväg för att bada. Man slipper cykla eller ta bilen, slipper parkeringsavgift och leta parkering. Packningen slipper man också, man har ju allting hemma. Så skönt!

Är man hungrig är det bara att gå upp ur polen, dra på sig en badrock och gå till köket för att laga någonting. Man kan ta både ett morgondopp och ett kvällsdopp på sommaren, vem skulle inte vilja ha det så? Bästa tiden att ha en pool är på semestern. Om jag hade en pool skulle jag spendera varje dag av min semester i min pool. Jag tror aldrig att jag skulle tröttna.

Säkerheten

Det är viktigt att tänka på säkerheten vid poolen. Om du har en pool på tomten så är det du som är ansvarig om någonting skulle hända. Därför är det viktigt att ha ett poolskydd på poolen när man inte använder den. Ingen vill ju riskera att till exempel ett barn eller ett djur skulle råka ramla i poolen bara för att man inte har satt upp ett skydd.

Vinterplåtar

På vintern måste man också täcka sin pool så att det inte ligger snö på och att det då inte syns att det är en pool där. Man vill inte att någon ska råka illa ut. Det man ska ha är till sin pool är vinterplåtar pool. Då håller sig poolen fin och du riskerar inte att någon trampar igenom och hamnar i poolen på vintern när du har stängt din pool.

Ansvar

Alla som kan bör skaffa sig en pool för att det är så himla roligt! Man kan bada med vänner och familj eller själv om man vill det. Grillparty vid poolen, drinkar vid poolkanten. Det finns så mycket roligt man kan göra på sommaren om man har en pool.

Det är viktigt att inte glömma bort ansvaret om man har en pool hemma. Kommer det barn och badar, se då till att föräldrarna är med och har kolla på barnen. Var noga med att täcka poolen när du själv inte badar och stäng poolen med vinterplåtar på vintern. Då kan du sova lugnt om kvällen och njuta av din pool på dagen!

För er som kommer ihåg. Som Jakob Uggla sa i fablernas värld,. Simma lugnt!

 

 

 

Isstorm, av Dan Buthler & Leffe Grimwalker

Den skalliga författarduon Buthler & Grimwalker (hade lätt kunnat utgöra del av titel för en ny serie filmer om ett par supersnutar, eller hur? Eller antihjältar…) är tillbaka med fjärde boken om Alex Storm vars liv är minst sagt, just det: stormigt.

Om boken

“Fan ta Alex. Fuck allt han står för och allt han gjort. Det är hans fel att Jessica känner sig smutsig. Det är hans fucking fel att hon inte längre har några barn eller ett liv.

Alex och Jessica Storm, ledarna för triaden i Sverige, har beslutat sig för att skiljas. I ett slag blir de bittra konkurrenter om den svenska kokainmarknaden. I Hongkong planerar Alex halvbror Peter Bao, triadens drakhuvud, för en politisk karriär. För att lyckas behöver han Alex hjälp. Men den fruktade lönnmördaren Lily Rose har en egen agenda och avslöjar att Peter Bao låg bakom mordet på Alex och Jessicas barn. Alex överger allt han har i Sverige och flyger till Hongkong med ett enda mål – hämnd.”

En Malmsjö i stormen

Som vanligt är det Jonas Malmsjö som läser in och han gör det suveränt i vanlig ordning. Faktum är att hans röst känns så i symbios med berättelsen att jag undrar om han inte tillbringar en timme varje morgon med att väsa lite repliker mot badrumsspegeln. “Fan ta måndagar. Fuck allt dom står för. Ge mig fucking fredag.”

Den fjärde stormen

Jag har lyssnat på Storm-serien med stor behållning. Den föregående delen var den svagaste med lite väl mycket transportsträckor även om den höll sig underhållande rakt igenom, men då känner jag samtidigt att man måste se den här serien ur ett annat perspektiv. Det handlar inte om fristående böcker med egna handlingar utan det är ett ständigt rullande kinesisk-svenskt höghastighetståg med slutdestination Wha’DoFakk, och det är just det som är så spännande med upplägget: Full fart, brutalt, spännande, bitvis jävligt roligt, mörkt och man har inte en jävla aning om vad som ska hända. Ena stunden bjuds det på ohämmat sex, nästa sekund är det nån som trippar på ecstasy och plötsligt står Lily Rose och trycker ned ett glödande spett i käften på en triadmedlem i ett försök att förnya fredags-barbecuen.

Stormiga förhållanden

I fjärde delen möter vi alla gamla ansikten, men även en hel del nya. Den minst sagt tveksamma relationen mellan Alex och Lily Rose fördjupas och är förbaskat intressant att följa. Samtidigt växer klyftan mellan honom och Jessica allt större. Med tragiken i bok två har spärrarna släppt och ingen av dem har egentligen nåt att förlora. Något som bådar gott för spänningen samtidigt som jag fortfarande (ja, jag är jävligt långsint) tycker att övergången gick lite väl snabbt. Även om ett hämndbegär ligger och pyr så känns det som att den värsta hjärtesorgen blåste ut vid korsdrag, nästan som om författarduon satt sig ned i en snabbterapi (för mer än så har man inte tid med i Storms ADHD-vardag) med de fiktiva makarna och övertygat dem om att “Det här blir bra för er. Nu har ni friheten att göra som ni vill. No diapers, no strings. Det blir kul – och livsfarligt – vi lovar!”. Men det är, på det stora hela, inget som förstör upplevelsen och den adrenalinkick som Isstorm bjuder på. Och här är det mer action och framåtrörelse i historien – höghastighetståget har speedat upp så pass att inte ens Tom Cruise skulle vilja hänga kvar på utsidan med sugproppshänder. Nu ser vi fram emot del 5!

Full fart i Isstorm. 4,5 av 5 pannkakor.

 

 

36 frågor om kärlek, av Callum Bloodworth

När jag först läste titeln trodde jag nästan att det handlade om en självhjälpsbok för singlar, men nej, det här är nåt helt annat. Och innan recensionen kommer igång, låt oss för en stund fokusera på författarens namn. Callum. Bloodworth. Inte bara det. LORD Callum Bloodworth, för att vara exakt. Det kan vara universums häftigaste namn, och håll med om att det låter som en riktigt ondskefull Bond-skurk (som planerar att decimera världsbefolkningen med hjälp av en dödlig croissantburen pandemi).

Om boken

“Kärlek är ingen vetenskap. Eller?

Dylan Lantz vill helst inte prata om att han snart fyller 30. Inte heller att han är singel, avskyr sitt jobb eller är usel på förhållanden. Efter att i ett svagt ögonblick slutit en pakt att hitta kärleken innan sin födelsedag accepterar han sin mammas förslag att gå på blinddejt. Då träffar han Nora.

Laddad med 36 frågor, som sägs vetenskapligt garantera bättre dejtinglycka, försöker han vinna hennes hjärta. Det finns bara två problem. Han har inte berättat om sin bror Max. Han har inte heller berättat för henne om Emma. Bästa kompisen som han delar lägenhet med och som hittills varit den viktigaste kvinnan i hans liv.

“36 frågor om kärlek” är en romantisk komedi fylld med humor, svärta och croissanter.”

Som kaffe med croissant

Vi börjar som vanligt recensionen med att bedöma inläsningen. I det här fallet är det Viktor Åkerblom som står för den och han har funnits med på min favvolista ett bra tag. Åkerbloms säkra inläsning passar Bloodworths ord som, just det, kaffe passar till en nybakt croissant eller tio. Jag vill inte fara med klyschor som “match made in heaven”, men jag känner mig tvungen.

Dejta med Dylan

“36 frågor … ” slänger oss rakt in i snart trettioåriga Dylans dekadenta liv och tonens sätts väldigt snabbt. Det är dråpligt, underhållande och rappt berättat. Callum har dessutom laddat sin debut med riktigt skarp ammunition i form av ett gäng riktigt härliga karaktärer så klockrent beskrivna att de alla känns som människor jag själv känner – och nog finns karaktärsdrag hos ett antal människor i min egen bekantskapskrets. De är lätta att ta till sig och likaså intrigen som egentligen tar sitt avstamp i en mamma-regisserad blinddejt.

Ett bultande hjärta

Det börjar lättsamt och skojfriskt, men det tar inte så värst lång tid innan Bloodworth (Lord, rec. anm) visar prov på svärta. Och jäklar i min lilla Tesla vilken känslofylld resa vi bjuds på. Det är länge sedan jag lyssnade på en bok som så träffsäkert och hänsynslöst lekte med mina känslor såhär. Ena stunden går man och fånler åt någons dråpliga kommentar för att i nästa låtsas att man inte alls har gråten i halsen utan att man faktiskt råkat peta sig i ögat med pekfingret efter att ha skurit schalottenlök med slö kniv. Emmas lillebror Carl är en karaktär vars medverkan fått mitt känsloliv att pendla mellan nära-på-gråt och hjärtliga skratt som få andra. Jag lyssnade på sista 3 timmarna (i 2 x hastighet, så i realiteten 90 minuter) av boken under en promenad – av någon jävla anledning lyckas jag alltid pricka in så att jag lyssnar på de mest känslomässiga delarna av böcker medan jag rör mig ute bland folk (jag lyssnade bland annat på Björn Natthiko’s tacktal till sin förtvinande kropp medan jag promenerade i solsken. Plan well executed, boyo). Idag var det tack och lov mörkt som i Noras strumplåda så runt sjöarna kan ingen se dig gråta. Eller ja, det var nära på i alla fall, men jag fick kämpa nästan lika hårt som när mitt trettonåriga jag såg “The Green Mile” för första gången och vägrade bryta ihop inför familjen. Berättelsen i sig kanske är lite förutsägbar i sin natur och det håller på att bli lite Love Actually-smörigt men det gör absolut ingenting – jag ler som en idiot och tackar för även den smöriga känslostormen. Jag ska inte tjata på mycket mer, men väljer att summera såhär: “36 frågor om kärlek” är en av de absolut starkaste böcker jag plöjt på väldigt, väldigt länge.

Fullpott. 5 av 5 pannkakor (eller croissanter med choklad) till “36 frågor om kärlek”.

Helix, av Alexandra Appelqvist och Benjamin Andrée

Nu är den här: boken med det förbaskat snygga omslaget (fastnar främst för den übersnygga titeln. Appelqvist har tidigare skrivit bland annat “Handboken för singlar på gränsen till nervsammanbrott” som jag lyssnade på för typ tre-fyra år sen. Det är Benjamins debut och första boken i en tänkt serie av duon Andrée/Appelqvist.

Om boken

“Det är vinter i Stockholm. Snön faller allt ymnigare utanför skyskrapan Helix, där födelsedagsfirandet av en excentrisk affärsman ska äga rum i dagarna tre. Nöjesreportern Adrian Lind och hans bästa vän Valeria Rossi har lyckats få en inbjudan till den värld av mystik och glamour dit alla vill in.

Men det är inte bara fest för Adrian. Han har en dold agenda. En av kvällens gäster, en ung kvinnlig influencer, har delat ett minst sagt oroväckande inlägg i sociala medier. Det ryktas att hon är försvunnen, och att flera personer på festen, med motiv som svartsjuka, pengar och hämnd, vill se henne död. Vad har hänt Sarah? Och vem kan Adrian egentligen lita på?

I jakten på det stora scoopet börjar han tillsammans med kollegorna på Nyhetsbladet att gräva efter sanningen. Ju mer han får veta, desto mer komplex blir bilden. Snaran dras åt, och Adrian inser att inget längre är som det ser ut att vara. Han måste reda ut vad som har hänt. Innan allt är över.

Helix är den första delen i en ny deckarserie om nöjesreportern Adrian Lind. Likt ikoner inom popkonst och artister i musikindustrin som inspireras av odödliga verk, har författarduon till Helix lånat litterära element och karaktärer ur Agatha Christies klassiker Mordet på Orientexpressen. Handlingen har kryddats med ett skimmer av Den store Gatsby och Eyes Wide Shut, och flyttats till ett nutida Stockholm.”

Rappad av Rapace

Helix är inläst av skådisen Ola Rapace och det är faktiskt debut i mina öron för hans ljudboksinsats. Och vilken insats det är. Han gör det verkligen suveränt. Finns absolut inget att klanka ned på utan tonen, inlevelsen – allt sitter som en maddafakkin’ (det stavas så!) smäck.

Tio små innepojkar

Helix beskrivs som en blandning av Christie’s odödliga böcker och Eyes Wide Shut med ett sprut (pun intended) Gatsby. Jag kan hålla med, även om Christie’s inverkan blir riktigt tydlig ganska sent. När de dekadenta festerna med alla kändisar, näsgodis och annat beskrivs tänker jag ofta: “Jävlar. Om jag hade figurerat i de där innekretsarna hade man lagt märke till mig lika snabbt som en IKEA-möbel bland satdyr inredning.” Samtidigt är det något eggande och spännande över det, för en del av mig hade nog kunnat anta kameleontrollen och tyckt om att gå på människocirkus, om ansträngning skett. Och det är just det här tankesättet som gör att Helix tilltalar mig. Vi rör oss i en helt annan klass människor som nästan kan tyckas ha glömt bort att dom är just vanliga, dödliga människor. Det är en värld så långt ifrån min egen att det nästan skulle kunna vara lite sci-fi strött över det. Och jag gillar det. Sen är det ganska kul med diverse kändisar som partar förbi (Rapace näckar ju för tusan. Saknar dock Anders “Helikoptern” Borg på festen”). Vad jag också gillar är att författarduon lyckas beskriva de här dekadenta tillställningarna och människorna däri på ett levande och snyggt sätt vilket gör att även partier då det inte händer överdrivet mycket blir intressanta.

Spänning eller underhållning

Det är ingen jättehög puls i Helix. Även när Christie-vibbarna blir som mest framträdande så lyckas man inte riktigt skaka bort det där kändisglammet och de erotiska vibbarna. Men det gör ta mig fan ingenting. Jag har riktigt kul. Helix håller mitt intresse uppe och jag gillar hur man väger av vågskålen med överluxuösa 27+moms-fester med en del mordmisstankar och en annan del erotiska scener. Som en litterär ett-två-tre-lag utan för mycket socker. Många av karaktärerna stannar bitvis vid rätt ytliga, med undantag av bland annat Adrian var sinnesdykning åtminstone når åttiocentimetersdjup i poolen. Han är intressant, det är en snyggt gestaltad första inblick och jag ser fram emot att lära känna honom mer. Det går väl inte att nämna karaktärer utan att nämna självaste Helix. Norra Tornen kanske inte beskrivs som en levande, frustande varelse, men nog är det häftigt. Det påminner lite om när Strandberg la kapitel på att beskriva finlandsfärjan i Färjan – Ganska ballt, även om det kanske blev lite för mycket information. Att låta mysteriet andas nästan utan polisens inblandning gillar jag också, det är lite så jag själv vill konstruera mina krimromaner – inga trötta poliser, hellre en kärlekstörstande nöjesreporter. Och åter till det där med ytliga karaktärer – Det hör ju för fasen till någonstans och stämmer ganska väl överens med min bild av att i de här kändiskretsarna så lär folk sällan känna varandra mer på djupet än kindpussarna, snittarna, champagnen, det ytliga jobbsnacket och, måhända, en liten snabbis i nåt av gästrummen under festens absoluta puls.

Jag känner att det här blev en ganska babblig, spretig recension, men kontentan av det hela är att jag gillar Helix. Den är välskriven (mycket!) och eggande på ett sätt som tilltalar.

Helix landar på 4 av 5 pannkakor.

Mörkt land, av JS Axell

Detta är uppföljaren till Mörk stad, en dystopi som släpptes hösten 2019. Första delen tappade rejält efter en rätt intressant inledning. Hur håller del två?

Om boken

“Den mystiska smitta som förvandlar människor till blodtörstiga odjur har alltjämt världen i sitt våld. Samtidigt har Fristaden, platsen som skulle vara mänsklighetens sista hopp och utpost, visat sig vara en lögn. Efter upproret har nya sanningar uppdagats innanför murarna och frågorna har blivit allt fler för de överlevande vännerna som stod bakom revolten. Vad är det egentligen som ligger bakom smittans spridning? Och vad tjänar de hemliga registren över platser i landet utanför till? För att få svar måste de ge sig av från Fristaden. Men ju längre de tar sig, desto mer börjar de tvivla på sina handlingar. Är den boll de själva satt i rullning ett lika stort hot mot människans överlevnad och existens som den skräckinjagande världen där ute är?”

Wibes vibes

Likt första delen är det åter Pascal Wibe som står för inläsning. Jag var lite kritisk mot inläsningen av dialoger i “Mörk stad”, som även var Wibes debut som inläsare. Kort därefter gjorde han en helt fantastisk inläsning av Olsson & Falkmans snygga “Dolt under jord”. Han följer upp med att göra en riktigt bra inläsning av JS Axells uppföljare. Tonen och rytmen ligger perfekt och med små skillnader lyckas man även höra skillnad mellan vissa karaktärer utan att det blir för teatraliskt. Snyggt!

Mörk vision

Som nämnt i början (och i recensionen) så imponerade inte Mörk stad nämnvärt. Jag tyckte att den tappade rejält efter en intressant inledning och fokuserade oerhört mycket på händelser kring “Klubblandet”. Uppföljaren tycker jag har ett annat driv. Det börjar, efter en “previously on …” med en re-cap av utbrottet i form av dagboksinlägg vilket fungerar helt okej. Överlag tycker jag att uppföljaren känns något tightare och spänningen ligger närmre till hands. Det är en förbättring mot första delen på samtliga plan då dialoger på det stora hela känns mer genuina och karaktärsgestalningar mer djuplodande.

Längden har betydelse

“Mörkt land” har återigen ett större fokus på spänning och språket känns mer genomarbetat. Ett par av karaktärerna är intressanta och höjer lyssningsvärdet. Däremot tror jag att boken hade mått bra av att trimmas ned rejält. Den klockar in på nästan 15 timmar (del ett var strax under 16!) och det känns på tok för långt i förhållande till en relativt enkel intrig. Det gör att det bitvis blir lite enformigt och jag tappar fokus till den grad att jag behöver pausa och klämma in en annan bok i halvtid – Bör tilläggas att en bidragande orsak kan vara att dystopigenren börjar kännas rejält urvattnad (Perfect Day, uppföljaren till Stayin’ Alive, utgör undantaget som bekräftar regeln). Allt detta kanske låter väldigt hårt, men i kärnan finns här en spännande dystopi som hade mått bra av en grövre sax i redigeringen.

Mörkt land landar på 3 av 5 pannkakor.

Hansson & Nilsson löser fallet, av Christoffer Sorner

Jag köpte den här boken på Sorners vinindränkta releasefest en vacker sommardag. Dessvärre läser jag lika ofta som jag köper ny kavaj och lika fort som en sengångare på nedåttjack, så tack och lov för ljudboken.

Om boken

“Dirty Harry. Rambo. Robocop. Töntar.”

Sommaren 1986. Hansson och Nilsson tror att de ska vila upp sig efter att ha löst ett tufft fall där de tvingats infiltrera en liga med skinnskallar som piratkopierat och smugglat tusentals illegala LP-skivor till öststaterna. Istället hamnar de mitt i skottlinjen när världens i särklass största popstjärna, Davy Tyler, blir mördad i Stockholm.

När de inser att polisen misstänker dem tvingas Hansson och Nilsson att fly. De har snart ett koppel av elaka skinnskallar och ihärdiga poliser i hälarna under en färd som tar dem långt in bakom järnridån. Bland biljakter, helikopterkrascher, explosioner och skottlossningar blir det en kamp mot klockan när de måste bevisa sin oskuld innan den verklige mördaren hinner undan. Allt till ett soundtrack av det bästa 80-talet har att bjuda på.

Det är tuffa oneliners, hårda nävar och cool attityd med neongröna kläder, chockrosa solglasögon och fyrtiofem liter hårspray.”

Bobo hälsar och säger tack

Det var inte länge sedan jag lyssnade på en bok inläst av Bobo Engström (J-E Ullströms mörka “Följarehn”) men det är lika trevligt som alltid. Han har en avslappnad och skön ton som osar barnprogram och därför tillför lite extra till de dråpligheter som haglar i Hansson & Nilsson. Och i vanlig ordning tackar han för sig efter färdig inläsning – Ta efter, ni andra!

Åttiotalet knackade på

… Och tackade för nostalgitrippen. Typ. Okej, låt mig börja med att säga att boken utspelar sig ett år innan jag föddes (får mig osökt att tänka på en death metal-låt syrran brukade lyssna på där jag alltid tyckte det lät som att texten i refrängen löd “87-attack! 87-attack!”). Hansson & Nilsson är en nostalgitripp till 80-talet rakt igenom. Allt ifrån frisyrer och mode till musiken, det politiska läget och kobratelefoner.

En smocka med bakfylla

Man ska ta Hansson & Nilsson för precis vad det är, det är då man uppskattar innehållet som mest. Det är ett hopkok av alla actionkomedier, buddy-cop-filmer från det aktuella årtiondet och endast en promille av det hela är gjort för att tas på allvar. Det är full fart och dråpligt rakt igenom – måhända finns det partier som hade kunnat kapas ned något för att få upp farten från 180 till 220, det är en smaksak, men det kan mellan varven nästan bli lite mastigt med retroaction och oneliners i 12 timmar. Lite som när man beställt in en hel prinsesstårta till sig själv (som man gör) och börjar bli lite mätt. Därför är det tur att Sorner blandat actionfest med dekadens och även väver in och utvecklar både deckarintrigen och stickspåret med piratkopierade skivor. Och när vi pratar dekadens så ska det sägas att duon Hansson & Nilsson dricker som om man kämpar för att bli posterdudes för skrumpleverreklam – man blir nästan lite bakis själv. Och nog fan är det trevligt när skinnbulorna bjuds på pannbiff med extra mos? Jag blir glad.

Hansson & Nilsson är 80-talsaction i skrift. 4 av 5 pannkakor.