Författare Peter Westberg [email protected]

Vad rimmar på Flora?, av Nils-Petter Löf

Nils-Petter är en av de mest produktiva författare jag vet och har skrivit bland annat dystopi, fantasy och politisk thriller. Nu är han tillbaka med något helt annat.

Om boken

“Det finns en flicka i Norrlands inland vars röst är len som hjortronsylt. En olycka tar hennes mor och alkoholen sväljer fadern. Medan hennes klasskamrater trummar på mobiltelefoner pantar flickan tomglas och plockar bär för att ha råd med havregryn. Skogen är hennes bästa vän och vindkraftverken hennes fiender. Hon heter Flora, men de kallar henne…”

Kauppi

Boken utspelar sig i Norrlands inland och vem passar då som inläsare om inte Kauppi? Hon gör i vanlig ordning en suverän insats och hennes tonfall och inlevelse matchar det vemodiga innehållet perfekt.

Vemodigt och moget

Min tidigare favorit bland Löfs böcker är “Kärnpartiet” som när det kommer till spänning och berättarperspektiv (den hemlösa karaktären är ett genidrag) slår många andra politiska thrillers på fingrarna. “Vad rimmar på Flora?” är något helt annat. Det kanske räknas till kategorin ungdomsböcker, och jag tror även att många i unga åldrar skulle få sig en och annan välbehövlig tankeställare kring olikheter och utanförskap, likaså vuxengenerationen, som har minst lika stor behållning av innehållet. Jag hade det helt klart.

Sorgligt, hoppfullt och vackert

Inledningen till “Vad rimmar på Flora?” är fantastisk. Man dras med direkt, från den oerhört vackra miljöbeskrivningen som öppnar boken till de händelser som faller tätt på i Floras unga liv. Den innehåller en av de snyggast formulerade och medryckande inledningar jag lyssnat till – och då bör tilläggas att jag sällan lägger stort fokus vid eller i efterhand ens tänker på en boks inledande meningar. Det är en väldigt sorglig berättelse att följa, samtidigt som det hela tiden vilar något vackert över Floras tillvaro och hennes syn på samhället. Karaktärerna som gästar hennes solitära liv gör även de intryck och är oerhört välgestaltade – från den mystiska Elias som överraskar med okända sidor och en stor inverkan till “Burken”, alkisen som visar sig ha ett hjärta av guld. Mitt i tragiken finns som sagt ljusglimtar och intrigen drivs hela tiden framåt på ett riktigt snyggt sätt som gör det väldigt svårt att slita sig. Allt känns väl genomtänkt och hjärtat bultar verkligen för såväl Floras livsöde som de vackert beskrivna miljöer som är hennes hem. Löf lyckas även knyta ihop slutet riktigt, riktigt snyggt. Det här är en bok som inte kommer att lämna någon oberörd och jag undrar om inte denna ger Löf en chans till vinst även i nästa års Storytel Awards … Och jag kan verkligen se framför mig hur “Flora” skulle se ut som film på vita duken.

Vad rimmar på Flora? är en fullträff. 5 av 5 pannkakor.

Varning för dödlig fara, av Sofia Rutbäck Eriksson och Mattias Boström

Femte boken i serien om Katarina Eminenta Detektivbyrå och jag blir lite småsugen på både bubbel och bakverk vid bara tanken.

Om boken

“Ingen verkar kunna hindra Luleås skickligaste privatdetektiv Katarina Zapp från att lyckas med sitt nya uppdrag. Ja, ingen förutom hon själv förstås. Det som börjar som ett klassiskt fall med en mordhotad politiker, kantas snart av självförvållad blodsspillan, nittiotalsballader och ond bråd sammankomst i kommunfullmäktige. Och som om inte det är nog måste detektivbyråns alltiallo, sjuttioplussaren Greta, infiltrera pensionärsmöten, bistå vid köp av brudklänning (nej, fråga inte) och rent allmänt rycka in när Katarina rycker ut.”

Varning för duktig Jelinek

Såhär i femte boken känns det kanske lite tjatigt att påtala – men Jelinek är som klippt och skuren att läsa in alla galenskaper som Katarina Torklina och hennes vänner hittar på. Möjligen är jag besviken på att hon inte gjorde ett försök att sjunga ut den ikoniska refrängen på Houston-dängan, men vid närmre eftertanke är ganska få som mäktar med den så jag kanske borde vara tacksam?

Humorn i högsta beredskap

I vanlig ordning är det en skrattfest vi bjuds in till och dråpligheterna haglar nästan lika tätt som i tidigare böcker. Alltifrån Katarinas (ibland extrema) klumpighet som ofta får mig att fundera på hur det egentligen står till på hjärnkontoret – men hon lyckas ju lösa sina fall, även om det kanske inte alltid handlar om listighet utan snarare en del tur och kontakt med rätt människor. Det är hur som helst bitvis jäkligt roligt och när hon och Greta sitter i möte på kommunfullmäktige, oförmögna att hålla käft, kan jag verkligen se det hela framför mig.

En återkommande favorit bland alla komiska inslag är de ständiga missförstånden mänskligheten har att tacka funktionen auto-correct för. Får mig alltid att tänka på en kund från mina år inom logistikbranschen som råkade avslutade ett mail med orden “Tack på förhud”.

Något seriösare ton

Trots ovan dråpligheter så ska sägas att “Varning för dödlig fara” har bokseriens hittills mest seriösa ton. Berättelsen om politikern som nästan dagligen blir mordhotad och utsätts för hat känns både vemodig och högaktuell mitt bland alla skratt. Även Katarinas kärleksliv och omsorgen kring en vän hon tror håller på att bli sol-och-vårad bidrar till detta. Det är bitvis lite mer finstämt och återigen utvecklas huvudkaraktärerna medan intrigen rullar på. Inte en tråkig sekund. På med simglasögonen, permobilplattan i mattan, let’s roll.

Varning för dödlig fara bromsar in på 4,5 av 5 pannkakor.

Armasjärvi, av Margit Richert och Thomas Engström

Del två i den dystopiska trilogin Nordmark. Första delen, Nattavaara, släpptes i slutet av förra året och fick en hel del fin kritik från såväl recensenter som gemene man, men mig imponerade den inte särskilt på.

Om boken

“Välkommen till Nordmark, år 11 Efter Befrielsen. Syskonen Sofia och Erik har skilts åt. I Kiruna, där tillvaron ändå är bättre än på andra håll i det nya riket i norr, har Sofia mer att stå i än andra barn i hennes ålder. Vid sidan om skolan och arbetet på ett värdshus är hon spion åt säkerhetstjänsten. Sextonårige Erik har infiltrerat de mystiska hesekelianerna och hamnat på församlingens elitskola i Armasjärvi. Inte en dag går utan att han längtar efter att få återförenas med sin syster.”

Malmsjö

Precis som i första delen är det veteranen Jonas Malmsjö som läser in. Han gör en bra tolkning, även om dialogen emellanåt gör mig förvirrad kring vem av karaktärerna som pratar – vilket dock torde vara en kombination av inläsning och den skrivna dialogen.

Dystopiskt Norrland

Åter får vi följa unga Sofia, som i den här boken tar än mer plats än i Nattavaara. Och det är tur, för Sofia är egentligen den enda karaktär som jag fäster mig vid medan övriga av någon anledning känns väldigt bleka och ointressanta. Det jag imponerades mest av i första delen var världsbygget, att det dystopiska landskap som målades upp, komplett med postapokalypsens politik, kändes både tänkvärd, intressant och realistisk. Det är fortsatt en av behållningarna i uppföljaren. Här blir det också mycket politik och många scenarion som målas upp känns väldigt genomtänkta och verklighetstrogna. De återkommande nyhetsrapporterna kring världsläget som sprängs in emellanåt känns också realistiska men på något vis lösryckta och kanske lite tätt återkommande då de inte har någon övrig inverkan på intrigen.

Dialog och intrig

I första delen tyckte jag bitvis att dialogen kändes väldigt torftig. Den har fått sig ett rejält lyft i del två, även om jag ibland slås av det som nämndes ovan kring inläsningen – Ibland upplever jag det något otydligt vem som pratar – om det är jag själv som stundtals varit ofokuserad eller om det beror på att karaktärerna inte har några egna melodier eller säregna uttryck låter jag vara osagt. Språkbruket i övrigt känns överlag mer genomarbetat. Däremot finner jag intrigen ganska ointressant. Ja, det politiska som nämndes innan är genomtänkt och så även hur det vardagliga i sviterna av Befrielsen ter sig, men tempot är trevande långsamt och det blir aldrig direkt spännande. Jag upplevde något liknande med Nattavaara men accepterade mer där till följd av introduktion och uppbyggnad, samt att den tog fart framåt slutet. Jag får helt enkelt acceptera att det här inte är en bok för mig, men den kommer garanterat gå hem hos alla som tyckte om första delen.

Armasjärvi landar på 2,5 av 5 pannkakor.

Perfect Day, av Torbjörn Löwendahl

Perfect Day är uppföljaren till Löwendahls dystopidebut Stayin’ Alive från 2019 och tar vid där den första slutade.

Om boken

“Det är en klen tröst att veta vem som ligger bakom pandemin när min kärlek är förlorad. Spillrorna av Linköpings befolkning bråkar om makten medan jag söker bekräftelse som revolverman. Men döden har länge vandrat vid min sida. Perfect Day är den andra delen i den kritikerrosade serien Stayin’ Alive där människan får betala priset för sin respektlöshet mot naturen.”

En perfekt dag att läsa in sin egen bok

Författarinläsningar debatteras ganska återkommande i ljudboksgrupper på Facebook har jag sett. Personligen har jag absolut inget emot det, under förutsättning att det inte görs hellre än bra. Som tur är gör Torbjörn en riktigt, riktigt bra inläsning och det märks att det lagts ned mycket tid på att få ihop slutresultatet. Bra tempo, bra inlevelse och en behaglig röst.

Annorlunda dystopi

Detta med dystopier upphör aldrig att fascinera. Det är en genre som tjatats och nötts frekvent under senaste åren (och jag är minst sagt medskyldig!) och jag har faktiskt gått från att sluka det mesta i genren till att känna mig ganska less på den. Därför känns det förbaskat befriande att Löwendahl gör något annorlunda med apokalypsen. Visst innehåller den många av de klassiska komponenterna, men den fokuserar inte på det utan går en egen väg. Istället för fartfylld och våldsam underhållning bjuds vi på både tragisk, komisk och framförallt filosofiska inslag. Tempot är bitvis ganska långsamt men det gör ingenting, för den inre dialogen och utmaningarna kring gruppdynamik och överlevnad vid randen av kaos är väldigt intressant och tänkvärt beskrivna. Med det sagt ska även tilläggas att det mellan varven hettar till med spänning, vinande kulor och bitvis ganska rått, om än aldrig explicit, våld.

Starkare på alla sätt

Jag gillade debuten och tillika första delen “Stayin’ Alive” mycket, även om jag hade mina bryderier. Jag tror att det största problemet var att jag inte knöt an eller brydde mig om karaktärerna men hade samtidigt en oerhörd behållning av spänningen, Löwendahls rika språk och – även i första delen – annorlunda grepp om genren. “Perfect Day” är faktiskt bättre på precis alla plan. Språket var förbaskat bra redan i första delen, men även där märks en imponerande utveckling. Intrigen flyter på, karaktärsporträtten fördjupas och alla känns lite mer mänskliga och tar mer plats. Även bokens huvudkaraktär växer snabbt i mina ögon. Det finns en stor, underhållande och ibland även rörande utveckling på det personliga planet hos så gott som alla karaktärer. Jonathans cynism kvarstår men får sig en törn här och där och det är snyggt beskrivet hur han rannsakar sig själv och överraskas av diverse tankar och känslor. Och riktigt kul. Jag har ofta roligt åt hans inre dialog som pendlar mellan smart, logisk och fruktansvärt juvenil. Ibland kan fokuset på ekivoka tankegångar upplevas ganska tjatiga, men så inser jag att det är Jonathans inre vi följer – och han är ju sån, så det är bara hänga på. Jag vill åter lyfta språket, för Löwendahl har ett sällsamt sätt att hålla igång intresset även under långsamma passager. En kombination av snygga formuleringar och den ständiga inre dialogen kan göra de mesta banala postapokalyptiska vardagssysslorna intressanta att följa.

Playlist

Vi måste ju även nämna det här med musikens inverkan på böckerna. Inte bara titlarna i sig syftar till kända låtar – varje kapitel har en låttitel – och passande nog finns det även spellistor på Spotify för den musiksugne. Det finns även rader ur låtar insprängda här och var i texten som dyker upp vid passande tillfällen. En rolig röd tråd – även om Löwendahl är lite inkonsekvent i valet att sjunga raderna för oss eller bara läsa dem rätt upp och ned, men omväxling förnöjer och man kanske ska tacka för att vi besparas vissa tonarter?

Perfect Day är en nästan perfekt uppföljare. 4,5 av 5 pannkakor.

Bättre dö än illa fäkta, av Sofia Rutbäck Eriksson och Mattias Boström

Så var det dags för tangentninjorna Rutbäck Eriksson och Boströms fjärde bok om Katarinas eminenta detektivbyrå.

Om boken

“Stiltje är inte ett naturligt tillstånd för den ­ener­giska Katarina Zapp, privatdetektiv. Så när uppdragen sinar tvingas hon och pen­sio­närsgrannen Greta patrullera Luleås gator i ett fruktlöst sökande efter brottslighet. Men så dyker räddningen i tristessen plötsligt upp på närmare håll. Grannarnas dotter blir misstänkt för mord efter att en trumpen butikschef tillika ­fäktningsmästare hittas död. Katarina ställs inför en utmaning som anstår Luleås bästa – och enda – detektiv, och hon gör allt för att knäcka gåtan före polisen. Dessutom har hon det vinnande vapnet: en oändligt omfattande erfarenhet av detektivromaner.”

Bättre Jelinek än lilla inläst

Ja, åter är det Ellen Jelinek som lånar sin röst åt duons galenskaper och i vanlig ordning gör hon ett suveränt jobb. Finfin känsla och passande röst.

Fårskallar och fäktningsmästare

I fjärde delen kämpar Katarina och Greta för att hitta en mördare och bland de misstänkta finns människor i deras direkta närhet. Precis som tidigare sker allt med glimten i ögat och en stor dos humor. Även om den skojfriska stämningen i vanlig ordning gör att det inte direkt blir spännande så säger jag som i tidigare recensioner: Det gör inget, för humorn och stolligheterna är bokseriens hjärta. I fjärde delen fortsätter även Katarinas och Gretas personliga utvecklingar och det är riktigt snyggt gjort.

Smart mitt i all humor

Jag tycker även att fjärde delen är den kanske bäst konstruerade såhär långt – det orienteras runt mordet på ett snyggt sätt och även upplösningen är riktigt snyggt konstruerad. Samspelet mellan Katarina och hennes åldrade kollega är väldigt vackert och jag gillar att följa hur de två kommer varann allt närmre, samtidigt som en vän äntligen hittar sin kärlek Silvia – om än inte den han från början kanske hade tänkt. Jag ser fram emot att följa med på fler galna upptåg med detektiverna, men nu har jag inte tid att skriva mer. Måste fixa en grek.

Bättre dö än illa fäkta landar på 4,5 av 5 pannkakor.

Följarehn, av Jan-Erik Ullström

Ullström is back! Tidigare i höstas släpptes första delen i hans historiska fantasy-svit “Sveablot” som jag gillade en hel del. Följarehn är dock något helt annat!

Om boken

“Hon
Elisabeth har levt ett liv kantat av ångest, avund och våldsamma händelser. Hon som förut kunde trivas på dansgolvet längtar nu dagligen efter att få komma hem. Höra dörren gå i lås. Famla efter den där trygga känslan hon jagat sedan barnsben. Hälla upp vinet. Logga ut från verkligheten och in till alla låtsasvänner.

Hon kan fortfarande njuta av att leva ut. Särskilt när arbetet kräver det. När de som skadar andra ska svälja betet. Men även där har modet börjat vackla. Mogren har skyddat henne om och om igen. Ännu ett misstag skulle kunna äventyra hennes plats i teamet. Storasyster Teodora har försökt närma sig, men Elisabeth har blivit allt svårare att få grepp om. Den annars så öppna har blivit oroväckande sluten.

En dag faller så allt. När minnena kommer ikapp och tar över. Kroppen på obduktionsbordet blir droppen. Den krossar Elisabeths tillvaro. En tillvaro som sedan länge varit dömd att gå under. Hon kämpar febrilt för att hålla sig flytande. Samtidigt tvingas hon hantera känslan av att sakta men säkert tappa förståndet.

Han
1986. Helvetet briserar.
1994. De ska få lida, så som han lider. Särskilt hon.
2003. Han behöver mer. Den förvridna kroppen i jordkällaren förändrar allt.
2011. Svaret har gått förlorat. De minns inte. Det är dags. En efter en ska de skyldiga åter straffas.”

Bobos hörna

Bobo Engström står för inläsning och detta är inte vår första bekantskap. Jag gillar Bobo. Han har en röst som är ganska behaglig att lyssna till, även om jag inte kan skaka av känslan att den låter mer ämnad för böcker för yngre åldrar (och synsk som jag är visar det sig att Bobo mestadels läst in just för småmänniskor). Med detta sagt så gör Bobo ett mycket bra jobb och har ett stadigt och bra tonläge. Trevligt värre är att han, som i tidigare böcker jag lyssnat på, inleder med att säga saker som “Hej, nu ska jag läsa en bok som heter Xxxx, skriven av Xxxx. Och jag som läser heter Bobo Engström”. Inte nog med det, den här övertrevliga jäveln avslutar dessutom med “Tack för att du lyssnat, hoppas vi hörs snart igen!”. Det blir liksom gemytligt, som att sitta hemmes i Bobos vardagsrum när han läser för en. Det här borde fler inläsare ta efter.

Våld och mörker

“Följarehn” är en ganska mörk och brutal berättelse. Elisabeth är en sargad själ som lever gränslöst, djupt påverkad av händelser för länge sedan. Det finns ett intressant psykologiskt djup i denna blandning av kriminalare och mystik med inslag av erotik – för det är ganska mycket sexuella utsvävanden (utan att bli för explicit, påtalar han som själv skrivit erotiska noveller med titlar som “Janssons frestelse”). Dessa är dock inte för utsmyckning utan tillhör även Elisabeths problematik.

Välskrivet på rehn svenska

“Följarehn” är en välskriven berättelse som är allt annat än förutsägbar. Ullström har ett vackert, målande språk som ger min fantasi mycket spelrum. Däremot kan jag uppleva att dialogen känns lite forcerad på sina ställen, men det är inget som förstör. Boken är intressant och jag sugs in i tragiken och psykologin, även om jag stundvis har lite svårt att verkligen greppa, eller kanske gripas, av intrigen. Jag kan inte sätta fingret på varför, men jag har ändå en oerhört stor behållning av berättelsen och vill verkligen komma framåt för att få reda på vad som egentligen försiggår – av den anledningen är jag väldigt glad att detta är första delen av en tänkt serie. Det här är bra och Ullström kan verkligen konsten att väcka min nyfikenhet med diverse oväntade vändningar.

Tack för att du läst. Hoppas vi hörs snart igen.

Följarehn landar på 3,5 av 5 pannkakor.

Hannah, av Patrik Johansson

Hannah är en spänningsroman och tillika första delen i den så kallade Bruket-serien. Detta är min första bekantskap med Johansson som författare.

Om boken

“Efter flertal våldsamma år som soldat i Mellanöstern bestämmer sig Hannah för att åka hem till sin mamma. Pengarna räcker gott och väl till att uppnå deras dröm om ett hus vid Siljan. Men planerna krossas när det visar sig att Hannahs mamma har obotlig lungcancer och att Hannahs älskade lillasyster mördas.

När Hannah senare hamnar i ett kollektiv, smider hon en plan. Hon ska hämnas på männen som bär ansvar för lillasyster Elins brutala död och göra vad som krävs för att ingen man någonsin ska skada en kvinna igen.

“Hannah” är en laddad roman om en ung kvinna som förlorat alla hon har älskat. Allt som återstår är hämnd och rättvisa, ingenting kan stoppa henne från att utkräva den.”

En duktig inläsare

Veronica Kurba har flera ljudböcker på sitt samvete. Den enda av dem jag hunnit lyssna på innan “Hannah” är Mia Möllers underbara “I en lägenhet på söder” (finns recenserad på bloggen). Där tyckte jag att Kurba gjorde ett riktigt bra jobb. Så är fallet även här. Hon läser med riktigt bra känsla och inlevelse, prövar till och med på ett par kortare och (tack och lov!) lyckade finstämda sångnummer. Klar potential att klättra upp på topplistan över favoritinläsare.

Kastas in i våldet

“Hannah” börjar med en riktig käftsmäll. Man kastas in i en actionscen och fastnar snabbt. Det är rappt, snyggt, våldsamt och effektivt. Ganska rått, även om det inte beskrivs i onödigt explicita detaljer. Detta är något som följer med samtliga bokens actionscener: Det är effektivt, snyggt, pulshöjande och medryckande.

Hannah – hård som diamant

Den titulära huvudkaraktären Hannah är i hästväg en av de starkaste (och våldsammaste) karaktärer jag stött på. Vi träffar henne som Peshmerga-krigare där hon snabbt visar att hon inte tar någon skit. Senare visar sig just det på flera sätt. Strax efter bokens början sker ett par saker som gör att jag har lite svårt att greppa Hannah och hennes nästan gränslösa råhet och drivkraft, men det förklaras ändå effektivt när jag under resans gång lär känna henne – och det här är snarare en av bokens styrkor än tvärtom. För är det något jag kan säga om “Hannah” så är det att den är allt annat än förutsägbar. Jag har egentligen ingen aning alls om vad som ska hända eller vart intrigen är på väg och överraskas därav flera gånger, vilket jag älskar. Detta är kanske framförallt märkbart ett par timmar in när vi börjar bekanta oss med kollektivet Hannah kommer till och jag verkligen inte har en jäkla aning om vart det hela ska leda – och när Johansson börjar ge oss svaret (och bjuder på ännu fler överraskningar och svängar) så är det bara att kapitulera.

Smörflanören

Kollektives upphovsman Vidar har en förkärlek för att kärna smör och det blir en rejäl djupdykning i just detta ämne. Detta är något som jag tycker skänker en extra dimension och adderar till tidigare omnämnt oväntade ingredienser. Vi bjuds rent av på recept som finns insprängda och hela matlagningsdelen fungerar på något märkligt vis som en liten psykedelisk “reklampaus” från intrigen. Lite vågat, rätt vunnet. Jag gillar även att författaren utan att tumma på realism eller på bekostnad av intrigen bjuder in oss till något av en alternativ värld  med ett politiskt läge som överensstämmer bra med vårt och även här infekteras världen av en viss pandemi, även om det här artar sig något annorlunda och intressant. I sann Bond-filmsanda får vi även följa med till ett antal olika både spännande och delvis exotiska platser och även miljöombytena blir oväntade och välkomna. Det är inte utan att man ser fram emot nästa del i serien!

Bokens bästa ord (medvetet, en ordvurpa av inläsaren eller min hjärna som hör fel?): Omknullkastad.

Hannah imponerar och slutar på 4,5 av 5 pannkakor.

 

Paketet, av Sebastian Fitzek

Jag har tidigare lyssnat på Fitzeks råa thriller Patienten, en roman jag gillade. Paketet rör sig även den i psykets mörka vrår och de två böckerna påminner på många sätt om varandra.

Om boken

“Sedan den unga psykiatrikern Emma blev våldtagen på ett hotellrum lämnar hon inte längre sitt hem. Hon var den tredje i raden av kvinnor som blev offer för förövaren kallad ”Frisören” – ett namn han fått eftersom han rakar av håret på de misshandlade kvinnorna innan han mördar dem. Emma är den enda som kommit undan med livet i behåll och hon fruktar att han ska söka upp henne för att avsluta det han påbörjat. Hon såg aldrig hans ansikte, och paranoian gör att hon tror sig se sin plågoande i varenda man hon möter. Enbart i sitt hus vid Teufelssee i utkanten av Berlin känner hon sig trygg, tills brevbäraren en dag ber henne att ta emot ett paket åt hennes granne. En man vars namn hon inte känner igen och som hon aldrig hört talas om, trots att hon bott på gatan i många år … ”

Veteranen läser in

Gunilla Leining står för inläsning och jag behöver egentligen skriva mycket mer än så. Hon är fenomenal, som alltid.

Psykologik thriller

Jag visste ingenting om Paketet när jag började lyssna. Som så ofta annars hade jag inte läst något om den utan gick endast på meriten att jag verkligen gillade Patienten. Som jag nämnde tidigare så har de två många likheter. Det är ganska obehagligt och mörkt och mycket dykning i mänskligt psyke.

Intressant om paranoia

Paketet är en intressant och välskriven roman. Den är relativt kort (strax över 7 timmar) och därmed aldrig tråkig, för det händer mycket under dessa timmar. Det är spännande, men griper kanske inte tag i mig fullt ut även om jag ofta känner Emmas frustration kring att inte bli trodd. Fitzek får till en hel del oväntade vändningar varav vissa är riktigt snyggt iscensatta, även om trovärdigheten går bet ganska ofta – men ärligt talat – gör det så mycket? Nej, jag tycker inte. Är det spännande så är det och här är ingen som utgett sig för att skriva thriller som legat och marinerat i diskbänksrealism. Kontentan: Kanske inte lika rafflande spänning som Patienten, men en spännande och välskriven psykologisk thriller.

Paketet landar på 3,5 av 5 pannkakor.

 

 

Så länge hjärtat kan slå, av Birgitta Gunnarson

Birgitta Gunnarson debuterar med en feelgood om bittra Bodil.

Om boken

“Vid femtionio års ålder kan Bodil Olsson bittert konstatera att inte mycket har blivit som hon en gång drömde att det skulle bli.
Hon är besviken. På livet i allmänhet och på sin man Klas i synnerhet. Han som nyss ätit lunch med chefen, blivit högtidligt avtackad och nu gått i pension. Bodil kan redan se framför sig hur det kommer att bli, med honom sittande i mysbyxor framför teven hela dagarna.
Men i stället tillkännager Klas abrupt att han fått nog och tänker flytta. Dottern Petra visar inget medlidande. Hon tycker det är bra att föräldrarna delar på sig, och snart börjar hon rapportera om allt nytt och roligt som pappan hittar på. För att hitta en väg framåt blir Bodil tvungen att sluta se sig som ett offer och börja ta nya steg.
Så länge hjärtat kan slå är en varmhjärtad, uppslukande feelgoodroman om att våga skaffa nya vänner och att bryta sig loss från sina invanda mönster.”

Pellegrini

Jessica Pellegrini står för inläsning. Jag har tidigare hört hennes inläsning av Curare men hade inget direkt minne av den. Jag kan dock glatt konstatera att hon gör Så länge hjärtat kan slå rättvisa – rösten och insatsen sitter som en smäck.

Bitter-Bodil versus livet

När vi lär känna Bodil är hon en bitter, ganska motbjudande person. Den där typen man helst hade undvikit att ha i sin närhet för att inte drabbas av tjurighetseksem (för andra allergiska reaktioner på bitterhet, vänligen uppsök 1177.se). Hennes liv är en serie invanda hjulspår och tankemässigt är hon, ja… Trångsynt. Det tragikomiska här är att jag kan se delar av Bodil i så många människor jag möter i mitt liv – och ibland kommer jag till och med på mig själv med att “Ja, så där kan jag också agera eller tänka ibland”. Summan av det hela är att jag tror, vare sig man vill erkänna det eller ej, att det finns lite Bodil i många av oss. Så skönt att man kan förändras!

Förändringarnas under

Upplägget i Så länge hjärtat kan slå är klassiskt, kanske rent av odödligt. Tjurig person vandrar genom livets påfrestningar, går på några törnar, träffar bra människor (och oftast kärleken) och omvärderar sig själva och sina liv. Jag har alltid gillat den här typen av berättelser och sett en uppsjö filmer på temat Bitter-goes-sweet – och kan konstatera att Birgitta Gunnarsons debut skulle passa ypperligt på vita duken. Det är livsbejakande och intressant och fungerar så förbaskat bra även om man på förhand förstår precis vart det hela är på väg. Det går liksom inte riktigt att värja sig.

Medryckande debut

När jag för ungefär tre år sedan började lyssna riktigt mycket på ljudböcker så var feelgood en genre jag undvek. Det kändes inte som något för mig, inte alls (Hej Bodil-Peter!). Under främst senaste två åren har jag dock lyssnat på ett flertal helt underbara böcker i genren och fått ompröva tidigare tankemönster. Birgitta Gunnarsons debut är oerhört välskriven och rycker med mig redan från start. Det är en känslomässig bergochdalbana som bjuder på sorg, glädje och vemod. Bitvis blir det riktigt starkt och rörande. Det här är en bok för alla er som älskar feelgood, och för alla er halv-Bodils där ute som tror att ni inte gillar genren. Så länge hjärtat kan slå är en finstämd debut som sjuder av liv och kärlek. Och jag vete tusan om inte alla skulle behöva en Milan-person i sina liv.

Så länge hjärtat kan slå kammar hem 5 av 5 hjärtformade pannkakor.

Kokain, av Pascal Engman

Pascal Engman är tillbaka med ännu en bok om polisen Vanessa Frank.

Om boken

“En våldsam avrättning på öppen gata försätter de boende i Järva i skräck. Vad blir nästa drag i kriget mellan de rivaliserande förortsgängen Vargarna och YBT? I skuggan av våldet tvingas butiksinnehaverskan Fatou Diop gång på gång att vända bort blicken av rädsla. Men någonstans går gränsen för hur mycket en människa kan svälja utan att göra motstånd.

Polisinspektör Vanessa Frank kopplas in i mordutredningen och finner sig mitt i en brinnande gänguppgörelse där allt verkar handla om kokainet. Samtidigt som hon försöker landa i rollen som fostermamma till tonåriga Celine visar sig hennes nya sårbarhet bli den största utmaningen för utredningen.

Kokain är den fjärde, fristående delen i Pascal Engmans serie om polisinspektör Vanessa Frank. I denna hisnande, mörka thriller skildras de mänskliga kostnaderna av droghandeln men också det okuvliga hoppet om att kunna ge en bättre värld till sina barn.”

Hård snut, hård inläsare

Som tidigare är det Sauk som står för inläsning och gör i vanlig ordning en riktigt bra insats, även om jag känner mig lite trött i trumhinnorna efter närmare 16 timmar med den testosteronekande, mörka rösten.

Fyra bugg och ett kilo koks

Intrigen i Kokain bjuder in mig direkt och håller mig fast i ett järngrepp. Även om boken, likt Engmans tidigare, är väldigt lång, så håller det hela vägen. Det är spänning med hjärtat i halsgropen sånär som på hela tiden, det märks att Engman gjort sin research och allt känns (dessvärre, med tanke på temat) väldigt realistiskt – även om vissa mer fartfyllda bitar såklart är lite mer åt actionfilmshållet.

Verkligheten knackar på

Det är en mörk, obehaglig verklighet som slår emot en i Kokain, med vetskapen om hur nära sanningen mycket ligger. Ett samhälle skadat på så många sätt och kriminella i allt yngre åldrar och dalande empati och respekt för mänskligt liv.

Engman i sitt esse

Det finns egentligen bara en sak som stör mig med boken, och eftersom jag är recensent och gnällig tar jag upp den: Titeln. Tidigare Engman-romaner har slagkraftiga titlar som “Eldslandet” och “Råttkungen”. “Kokain” bekräftat ju i och för sig precis vad boken handlar om, men det ÄR en tråkig och ganska opersonlig titel.

Med det sagt: Pascal Engman är en av Sveriges främsta spänningsförfattare (recensentens egna ord) och Kokain står sig utan tvekan som hans hittills bästa roman. Ja, så jäkla bra är den. Obehaglig, spännande, underhållande, välskriven och smart.

… Och så var det det här med  meningar som går att tolka på flera sätt, eller i det här fallet en tankspridd recensent. Favoriten är fortfarande ur Lapidus Snabba Cash: “De gick direkt till duscharna. Sköljde av sig. Sket i bassängen.” Engman får dock till det fint i Kokain när en av karaktärerna berättar att han och en polare besteg Kebnekaise (tror jag att det var?) och säger något i stil med: “Vi gick upp till toppen och kickade en gås.” Innan hjärnan kopplar att det är slangord det slängs med hinner jag fundera över varför det skulle finnas gäss på toppen av Kebnekaise och, om inte, varför i helvete skulle dom bära med sig en upp till toppen bara för att ha nåt att kicka på? Lång omväg till ett slutbetyg, jag vet, men jag har också ett bekräftelsebehov att uppfylla.

Fullpott till Kokain! 5 av 5 pannkakor och grattis till er som inte redan hunnit lyssna. Ni har lite gåskickande att se fram emot!