Vill du synas här? Kontakta info@blogbiz.se

Recension: Karne – Skriet från häxberget

Karne – Skriet från häxberget, av Kristina Suomela Björklund

Alla har hört talas om häxprocessen, när häxorna brändes på bål och utsattes för diverse andra hemska tortyrmetoder och avrättningar till följd av vidskepelse.

Saxat:

“Vad skulle du göra om du hamnade i tiden när jakten på häxor var som värst och du själv blev jagad både då och i nutid? Märit och hennes kollegor på Ödets förlag får besök av en gammal kvinna som berättar en aldrig tidigare avslöjad historia om häxprocesserna i Ångermanland. Hon vill att de ska skriva den åt henne. Efter besöket börjar Märit drömma mardrömmar så verkliga att det känns som om hon upplever dem på riktigt.”

I Kristinas roman färdas vi mellan nutid och dåtid. Det är en riktigt spännande och ibland obehaglig berättelse som håller intresset uppe rakt igenom. Inte minst är det oerhört intressant med en bok om häxprocesserna, en mörk del av mänsklighetens historia som åtminstone jag aldrig läst om i en fiktiv berättelse.

Det är välskrivet, konstant spännande och karaktärerna är intressant. Jag älskar hur Kristina fått till kombinationen av fiktion och något av ett tidsdokument, det här är ju trots allt något av en skamfläck i historien. Jag kan emellanåt störa mig lite smått på “tidsresorna” även om författaren faktiskt lyckas få till det överraskande bra. Det blir aldrig förvirrande och de spelar en avgörande roll i att föra den fascinerande handlingen framåt.

Jag hade dock gärna sett att delarna som utspelar sig i dåtid hade fått ta ännu större plats – det ska ni dock inte läsa som en negativ kommentar – boken hade gärna fått vara längre. Så pass fascinerande är det.

Uppläsningen av Marie Oliv är godkänd, men lämnar något mer att önska.

Karne – Skriet från häxberget, får 4 av 5 pannkakakor. 

Ser verkligen fram emot att få lyssna på den fristående uppföljaren…

Serverat på Nobelfesten

Recension: Evig Natt

Evig natt, av Michelle Paver

Hur klarar min sig fyra månader ensam i mörkret? Jack beger sig ut på en resa till Spetsbergen i Norge. Han ser en mörk gestalt krypa upp ur havet , men vågar inte berätta för de övriga. Därefter lämnar de en efter en och till slut är Jack ensam kvar Där finner han sig på randen till galenskap.

Evig natt är en psykologisk och oerhört mysig berättelse om ensamhet och skräck.

Den påminner bitvis en del om min egen filmfavorit “The thing”, även om den aldrig urartar i mycket våld. Nej. Det är krypande, psykologiskt obehag som tar oss igenom denna berättelse. Det här är en av de finaste skräckberättelser jag tagit del av.

Evig natt får 4 av 5 pannkakor.

Recension: Vampyrist

Vampyrist, av Cecilia Fredriksson

Vampyrer. Dessa mytomspunna, gotiska varelser. Finns de?

Har du någon i din närhet som alltid bär solglasögon, lätt blir solbränd eller ser oförskämt ung ut för sin ålder? Den här boken kommer att utmana din syn på vampyrerna och deras potentiella existens i vår värld.

Cecilia Fredriksson navigerar i den “verkliga” vampyrens kölvatten på ett intressant sätt. Vi ställs inför moderna myter och historien kring vampyrer.

Det mest intressanta vi bjuds på är dock, naturligtvis, de verkliga exemplen på Vampyrister – folk som kallar sig vampyrer på riktigt.

För er som tröttnat på urvattnad vampyrskräck á la Anne Rice är detta något färskt, härligt och fascinerande.

5 av 5 pannakaor till en hungrig Vampyrist.

Min egen ljudboksdebut

Den första boken

Året var… Ja, vadå? Jag minns fan knappt. Det började nog egentligen när jag såg Danny Boyle’s fantastiska 28 Days Later, skriven av honom och Alex Garland. Jag var typ 15 och blev livrädd. På väg hem såg jag mig omkring, försäkrade mig om att människorna som rörde sig omkring mig såg normala ut, att de inte var rödögda och galna.

Jag började skriva på boken för flera år sen. Litegrann. Men det höll inte. Och någonstans fick jag en törn då jag läste att Andreas Ek, bad-ass cop (och oerhört trevlig snubbe, kan tilläggas) hade skrivit en bok (Raseri, fantastisk, rekommenderas varmt!) som till handling påminde så jävla mycket om min att det kändes lönlöst.

Fast forward. Swedish Zombie (bästa bokförlagsnamnet ever, btw) utlyste en romantävling. Jag blev “tvungen” att ta tag i mitt manus igen. Hetsskrev (bättre än att hetsäta, har jag hört) i tre månader. Skickade in. Vann inte. Men… Kände ändå att “Nu har jag kämpat med det här jävla manuset. Det har blivit någon typ av bok”. Skickade till lektör Emelia Eliasson (numer även känd som en av mina closest). Hon gillade den, tyckte inte att jag skulle ge upp. Så jag brände lite mer pengar genom att låta Ulrica Edvinsson Sundin ta fram ett bokomslag (hon är helt fantastisk, så gör som jag – anlita henne om du vill ha ett fint omslag!). Omslaget var magnifikt. Boken redigerades, skickades till x antal förlag. De flesta refuserade genom standardsvar, men Lind & Co refuserade med en “Det är riktigt välskrivet och spännande” som höjde förväntan.

Strax efter Bokmässan 2018 fick jag erbjudande om utgivning. Först från Everlasting Publisher och sedan från Miramir Förlag, vilket jag nappade på.

Känslan. Stoltheten. Det går inte riktigt att beskriva hur det känns att hålla sin debut i händerna. Det gick så långt att jag lät min underbara sambo fota när jag låg i sängen, omgärdad av Pandemus-böcker. Det har dock varit ett jävla helvete (pardon my french) att sälja boken. Bokbloggarna har älskat den, i princip alla som (vågat) höra av sig efter genomläsning har älskat den, men den har inte sålt i hundra miljoner exemplar, vilket var min dröm.

Jag bekostade själv ljudboken. Jag hade hårdlyssnat på Storytel för att hitta “min” röst. Det var svårt. Jag hade uppslag. Många. Emil Rehnström. Magnus Roosman. Kanske Katarina Ewerlöf. Men så började jag lyssna på podden Monsterboxen och var fast. “Emil fucking Eriksson”, tänkte jag två avsnitt in. Det är han. Det är hans käft som ska uttala vartenda av de sådär 85 000 orden som är Europa Pandemus, eh? Ja. Sí. Så blev det.

Och vet ni vad? Jag är sjukt nöjd. Nej. Emil är inte världens mest kända inläsare på Storytel (även om jag så gott som dagligen lobbar för honom) men han är den bäste. Ja. Han har ett väldigt karakteristiskt sätt att läsa in, men vem vill INTE ha det? Vem vill ha någon som bara läser i väntan på semester? Inlevelsen i hans ord är fantastisk och jag är sjukt stolt över att både kunna kalla honom för uppläsare av min (och även kommande) ljudböcker OCH en god vän.

Oj. Det här blev långt.

5 av 5 pannkakor till det här inlägget, yo.

Recension: Monster

Monster, skriven av Micael Dahlén

Monster innehåller möten med fem av världens mest avskyrvärda människor. Mördare, kannibaler, riktiga monster. Den är klanderlöst uppläst av Per Juhlin.

I Monster får vi möta Issei Sagawa, japanen som mördade, styckade och åt upp en nederländsk kvinna. Han har sedermera, numer levande i frihet, blivit en megakändis. Människor skickar nakenbilder till honom, de rent av avgudar dåren. Vidare får vi även träffa Charles Manson, som knappast behöver en närmare introduktion, och mannen som utförde modern tids första skolskjutning, innan detta var ett (dessvärre) myntat begrepp.

Det är hemskt men ack så intressant att följa med på Micaels möten med dessa fem. Vi får höra om bakgrunderna till dåden, deras liv därefter, och även hur författaren själv påverkas i sina möten med några av världens helt klart mest diaboliska hjärnor.

Monster är ytterligare en klar 5 av 5 möjliga pannakakor.

Recension: En roterande spegel av musik

En roterande spegel av musik, skriven av Joakim Nordbrandt

Jag har själv ett signerat exemplar av detta unikum, men har även tagit del av Martin Hallands uppläsning.

Vi kan väl börja där? Martin Halland, skådespelare som han är, gör ett gediget jobb. Han har nog med känsla, gör inga större utsvävningar.

Boken i sig då? En roterande spegel av musik är inte likt något annat ni lyssnat på, så mycket kan jag garantera. Det är en kombination av noveller och dikter. Jag rekommenderar dock att man lyssnar på denna vid fullt fokus för att inte missa djupet och, ibland, mörkret. Vissa delar kräver, och förtjänar, helt enkelt omlyssning.

Personligen är jag inget fan av dikter, men Nordbrandts säregna, fantastiska språk kombinerat med underfundig humor och svärta är förtrollande. Det är dock novellerna jag fastnar för mest, såväl långa som korta. Förlåt, jag vill inte tjata, men språket är så förbaskat vackert. Vartenda ord har vägts på guldvåg och skapar en rytm som gör att man bara vill fortsätta.

Esset i hela den här samligen är novellen “Phantasmagoria”. Den har figurerat i både Novellpodden och Monsterboxen (där ni även kan njuta av min egen WW2/zombie-mashup “Maginot”) och förtrollat alla jag vet som läst eller lyssnat på den. Monsterboxens Emil Eriksson kallade den bland annat “Lovecraft at his best” och jag håller med. Phantasmagoria är en fascinerande, hyperintelligent och alldeles beroendeframkallande berättelse om kärlek, förlust och det övernaturliga. En moden spökhistoria som förtjänar en filmatisering. Ja. Så långt vågar jag sträcka mig.

Kort och gott. En roterande spegel av musik kräver sin lyssning.

Betyget, även om sådant är svårt att ta på:
5 av 5 pannkakor.

Var hälsad, främling!

Jag har länge saknat ljudboksrecensioner.

Det finns ett stort antal duktiga (och mindre duktiga) bokbloggare som recenserar på insta, FB och egna hemsidor. Däremot finns det, vad jag vet, väldigt få ljudboksrecensenter. Facebook har fantastiska grupper som “Snacka om ljudböcker!”, Peter Carlén har en underbar blogg där han recenserar ljudböcker på https://ljudboksbloggen.com/, men i övrigt är det skralt. Jag tycker att det är synd. Dels för att jag själv nästan uteslutande lyssnar på ljudböcker, men även för att jag själv är författare och GÄRNA vill veta vad folk tycker om mina bedrifter.

 

På den här bloggen kommer ni alltså att kunna ta del av mina tankar och recensioner av de ljudböcker jag tar mig an. OBS! I will be honest.

Det kommer även att dyka upp lite info om min egen författarkarriär.

 

Enjoy, peaches.

Till startsidan