Ghettoexit, av Sammy Jeridi

Jeridi är äntligen tillbaka med femte boken i sin populära, stenhårda serie om Ghettokungen Leon. Lyssna på den, annars får ni spö av Dragomir “Gago” Mrsic.

Om boken

“Leons lillebror Emir hatar honom. För att vinna tillbaka hans kärlek måste Leon lägga Stockholms undre värld bakom sig. Han byter sida, blir privatutredare och anställer sin trogna följeslagare Sarmed Karman, en turkisk torped med ett hjärta av guld.

Första uppdraget blir att lokalisera en förrymd patient från Karsuddens rättspsyk. Leon är inte ensam om att söka efter honom och hamnar direkt i korselden mellan den israeliska och iranska underrättelsetjänsten som båda opererar i Stockholm. Leon, som varit med om värre, tvekar inte att fullfölja sitt uppdrag – en Jaziri viker aldrig ner sig. Men när hans väg korsas av en gåtfull kvinna avslöjas en mörk livshemlighet som skakar om honom i grunden.

I en annan del av stan, i Rinkeby, sitter Ayanda Karlsson på Prästens testamente hemligheter som samhällseliten vill begrava för all framtid. Med hjälp av utpressning tänker hon dra in pengar för att en gång för alla tvätta bort Rinkebys ghettostämpel. Margareta Maggan Palm, poliskommissarie från Boden, är henne på spåren.”

 

Ghetto-Jonas

Som vanligt är det Jonas Malmsjö som lånar ut sin röst till Leon & Co. Jag har av säkra källor hört att det är skottpengar utlovade till den som ens kommer på tanken att inte låta Malmsjö läsa in Ghettoserien. Så jag vågar inte säga annat än att han gör det fantastiskt.

 

Leons liv är tuffare än ditt

Ghetto-serien är en jäkligt speciell bokserie. För den som inte läst mina tidigare recensioner så kan jag informera om att jag älskar böckerna. Och det säger jag inte enbart för det överliggande hotet att få dörren insparkad av Gago eller det faktum att Jeridi förevigat mazarinkungarna Carlén och Westberg i Ghettoexit.

“Jäkla Carlén och Westberg”, kan vara den absolut bästa mening Sammy någonsin kommer att skriva. Det säger jag naturligtvis utan att vara partisk.

Men, åter till poängen. Ghettoserien började i Stockholm och Solna, sen har den liksom varit på utflykt i halva världen, bland annat bland grottor i Tunisien. I Ghettoexit är vi tillbaka i hoodsen runt Solna och det känns på något vis väldigt mycket som att “hitta hem” till rötterna som är Ghettokungen.

Jag skriver det redan nu så är det klart: Ghettoexit ÄR den bästa boken i serien direkt efter just Ghettokungen. Eller. De delar nog förstaplats. Här sätter Jeridi själv på sig kungakronan (och han passar bättre i den än i den Backlundska peruken han bar i lördags). Jag har i tidigare recensioner varit lite gnällig på att intrigen förlitar sig lite väl mycket på rena tillfälligheter, folk vars vägar korsas lite väl passande, och sist kanske att karaktären Pussan gav lite snudd på buskis-feeling över det hela.

Men vet ni vad? I Ghettoexit har Jeridi putsat till precis alla delar jag kunnat gnälla över. Språket är suveränt, som vanligt, och påminner en hel del om makarna Grimwalker när det kommer till humor och liknelser som haglar. Dialogerna är hårda och vi tappar snabbt räkningen på alla svordomar. Allt är, med andra ord, precis som det ska vara. Men åter till det jag började med: Förbättringar. Intrigen i Ghettoexit är tightare än i de senaste delarna. Pulsen är skyhög, våldskapitalet stort och den är även intelligentare, mer genomarbetad. Han får in världspolitiken på ett hörn, lite av skattjaktsfeelingen från Ghettolegender finns med och karaktärerna är lika underbara som alltid. Främst Sarmed, vilken jävla dunka-dunka-stjärna. Alla borde ha en egen tvåhundrakilosvän och kombinerad livvakt. Men här lyckas han även utveckla karaktären Pussan. Ja, hon är kanske inte världens smartaste människa, men vi får se nya sidor och mer djup. Mer djup blir det på flera andra håll också. Alla de viktigaste karaktärerna får en lite mer psykologisk bredd. Och precis som i förra boken tar kvinnorna nästan större plats än männen och Jeridi är förbaskat duktig på starka kvinnoporträtt. Främst tycker jag dock att Ghettoexit sticker ut på ett rent känslomässigt plan. Ja. Den är våldsam, hård och jäkligt humoristisk, som alltid, men den är framförallt både mer känslosam och, bitvis, betydligt sorgligare än tidigare entries.  Jeridi leker fucking bergochdalbana med mina känslor, bror.

Kort och gott och på repeat: Ghettoexit är Jeridis hittills bästa bok.

Och som konstaterat flera gånger om: Fi satan en sån bra tv-serie det här kommer att bli en vacker dag.

 

Ghettoexit kammar hem fullpott.

5 av 5 stenhårda pannkakor.

 

 

PS: Satt betyg är ej baserat på Gago-utpressning eller förevigande av Mazarinkungarna Carlén och Westberg. Satt betyg är jeridiskt bindande.

Eldstorm, av Dag Öhrlund

Öhrlund är tillbaka med den nionde boken i serien om tjurige Truut med det stora hjärtat.

Om boken

“En kvinnlig politiker som arbetar med migrationsfrågor bränns till döds tillsammans med sin son. Fallet tilldelas Sveriges mest älskade kommissarie, den buttre men varmhjärtade Ewert Truut. Ewert och hans trogna medarbetare hittar inga spår efter mördaren innan nästa brutala mordbrand inträffar. Liksom tidigare tvingas Ewert kämpa mot oförstående chefer inom polisen samtidigt som han tar hand om två katter, två hundar och en papegoja som lär sig allt fler opassande meningar. Dessutom är han bekymrad över att hans två närmaste medarbetare drabbats av känslomässiga stormar i privatlivet. Som tur är kan han trösta sig med en stor Cadillac, Emsertabletter, cigarretter, vin och 70-talsmusik. Ewerts nya kärlek, hjärtspecialisten Rebecka, ger honom styrka och erbjuder en lycklig framtid. Men vilka är de galna kvinnorna som jagar honom, hotar honom och kanske till och med vill döda honom?”

 

Öhrlundsk inläsning

Det blev ramaskri i Facebook-grupperna när förra boken släpptes då man valt att ersätta Stefan Sauk med Öhrlund själv. Och det är ett hett debatterat ämne – att byta inläsare mitt i en serie. Personligen hade jag inget emot det. Jag kan bli ganska mätt på Sauks testostämma och teatraliska karaktärer och tycker dessutom att Öhrlund gjorde ett väldigt bra jobb. Det tycker jag fortsatt, även om ljudkvalitén hade kunnat vara både ett och två snäpp bättre.

 

Truut den nionde

Jag har alltid gillat Truut. Den buttre, fördomsfulla snuten med det stora hjärtat är underhållande att följa. Oftast har böckernas intriger varit direkt underordnade och det faktiska nöjet och spänningen helt legat i att få följa hans förehavanden och privatliv. Lite så är det nu också, men det börjar faktiskt bli ganska tjatigt. Senaste två böckerna har varit ganska mycket vattentrampande. Relationsproblemen i hans två närmaste kollegors liv har pendlat mellan underhållande och fascinerande men även där känns det som mycket samma lika. Lite så känner jag även inför Truuts tjurigheter. Det blir en hel del repetition vad gäller brinnande elbilar och hans kamp för att få köra sin miljödödare. Det blir lite urvattnat när vi kommer in i bok nummer nio och det fortfarande är samma ingredienser som blandas. Tack och lov är Öhrlund en så pass jäkla duktig författare att man ändå följer med och tycker att det är underhållande – Hade vi haft att göra med en mindre skarp förmåga är sannolikheten stor att jag hade övergivit serien. Man drar på munnen ofta och trivs för att man känner igen sig. Intrigen här är inte heller hårresande men det funkar. Även här är det trevligt med extrakryddan i form av folk i Truuts privata som vill honom illa. Något som dock kan störa min författarhjärna är känslan av att boken hade förtjänat en rejäl finslipning. Det förekommer en hel del repetition, rent dödkött, i tid och otid som lätt hade kunnat kapas bort. Det kan handla om en enkel recap på en eller ett par meningar kring saker vi redan fått klargjort fler än en gång och det är återkommande. Jag vill minnas att jag läst att Öhrlund jobbar på så vis att han skriver och sedan känner sig mer eller mindre klar med verket utan någon direkt redigering och är det sant så ska han ha en herrejesusjävlar eloge för den höga kvalitén.

 

Eldstorm landar på 3 av 5 pannkakor.

Döden på slottet, av Sofia Rutbäck Eriksson

Detta är tredje boken i Rutbäcks härliga spinoff om Herkules Persson.

 

Om boken

“Herkules Persson har verkligen sett fram emot att få gå på museer nu när jorden-runt-kryssningen anländer till London. Men istället blir han ombokad till en vistelse på ett slott på engelska landsbygden, där sannolikheten att få en lugn stund är bekymmersamt nära noll. Efter mötet med de färgstarka slottsgästerna och de pådyvlade utomhusaktiviteterna är Herkules på vippen att rymma – men dessvärre förhindras hans flykt av ett högst olyckligt tajmat mord. Att den lokala polisens företrädare, kommissarie Brown, inte är kårens mest lysande stjärna, gör att Herkules återigen tvingas bidra med sitt logiska tänkande och sinne för ordning och reda i utredningsarbetet. Annars är chansen mikroskopisk att han hinner tillbaka till kryssningen innan den lämnar landet!”

 

Herkules Granberg

Återigen är det mästaren Fredde Granberg som ger röst åt Herkules äventyr och tacksam är jag över det. Perfekt balans och den där typiska Granbergska fingertoppskänslan. Suveränt.

 

Herkules den tredje

Den här gången lämnar Herkules kryssningen för en motvillig vistelse i slottsmiljö. Språket flyter på precis lika bra som alltid när Rutbäck är i farten. Skämten haglar och man drar på smilbanden  för jämnan. Det är, som alltid, mysigt att hänga med Rutbäcks karaktärer. För det är, precis som tidigare, egentligen inte intrigen som gör att man faller för Herkules-böckerna eller Zapp-serien – Det är den underbara humorn och de färgstarka, fantastiska karaktärerna. De inte bara bär upp, utan utgör hela fundamentet.

Intrigen  i sig är intressant nog, absolut, men det är fingertoppskänslan för humor och galenskap och främst Herkules Persson som gör att man blir lycklig. Den småtjurige men godhjärtade bokstavskombinationsgubben lyckas alltid snubbla över nya fall och mer eller mindre galna bikaraktärer trots att han egentligen helst av allt vill ha lugn och ro. Återigen njuter jag stort av hans statistikhjärna och kan, på vissa sätt, känna igen mig lite i honom. Rutbäcks böcker är ständiga lyckopiller, så har du en motig dag, vecka, månad – eller liv – kan jag varmt rekommendera valfri av de överjävligt imponerande många böcker hon (och klonerna) lyckats producera. Hon klämmer fram en ny bok lika ofta som en annan käkar mazarin och lyckas hålla jämn och väldigt hög nivå!

 

Döden på slottet landar på 4 av 5 pannkakor.

Tiotusen tårar, av Erik Lewin

Tiotusen tårar är senaste boken av Erik Lewin. Vi hade honom som gäst i Ljudboksklubben i våras och med allt som sker i världen just nu känns den läskigt aktuell.

Om boken

“I gryningen smyger en grupp rebeller beväpnade med machete fram ur djungeln. Invånarna i den lilla byn har inte en chans, och den stilla morgonen förbyts i ett blodigt kaos.

Det fredsbevarande svenskfinska FN-kompani som är stationerat i det afrikanska landet befinner sig nu i en mardröm. Urgamla motsättningar blossar upp och sliter sönder nationen i en alltmer akut konflikt. Det visar sig att rebellerna har tillgång till mycket mer effektiva vapen än macheter, och dessutom leds de av extremt välutbildade utländska legosoldater. Medan alltfler byar attackeras söker sig tusentals människor till FN-basen för att undkomma slakten.

Förbandets chefer står inför sin svåraste uppgift någonsin när de försöker rädda det svenskfinska kompaniet och flyktingarna ur det hotfulla läget. Med assistans från operationsledningen på högkvarteret hemma i Norden iscensätter de en livsfarlig räddningsaktion, alltmedan vissa politiker gör allt för att distansera sig från ansvar – såväl i FN som i Sverige. Den fredsbevarande insatsen övergår i en kamp för överlevnad, där soldaterna konfronteras med extrem grymhet men också ofattbara uppoffringar och mänsklig kampvilja.

Samtidigt landar en grupp tungt beväpnade operatörer i en beskjuten helikopter på basen. De leds av den gåtfulle mr Smith, en man som verkar obehagligt bekväm i den våldsamma situationen … “

 

Sauk den vresige

Säga vad man vill om Sauk och hans ofta teatraliska inläsningar. Ibland älskar jag dem, ibland orkar jag inte med dem. Men en sak är säker: Han är som klippt och skuren för Lewins böcker. Den hårda framtoningen passar materialet perfekt.

 

Läskigt nära verkligheten

Jag började med att lyssna på första boken i serien, Almedalen har fallit, precis innan intervjun i våras. Den presenterar ett scenario som känns väldigt nära verkligheten, inte minst efter det som hände där förra sommaren. Att sedan höra Lewin berätta om Tiotusen tårar och dra de uppenbara parallellerna till dels Rwanda 1994 men främst pågående hemskheter i Sudan som kom igång på allvar precis i samma skede som boken släpptes – Det är verkligen läskigt bra tajming. Intrigen är rafflande och blandar in än mer nutida händelser i form av pågående kriget i Ukraina.

Lewins språk är rikt och jag gillar att han lyckas få till militärlingot utan att det blir för mycket tekniska detaljer. Jag tänker genast på exempelvis Wilderäng, vars böcker jag gillar men ofta tyckt tyngs ganska mycket av onödigt detaljerade beskrivningar av militärprylar som gemene man inte behöver få förklarat för sig och som egentligen inte tillför något. Lewin klarar den balansgången finfint.

Precis som i Almedalen så är det tydligt att det är intrigen som står i centrum och karaktärerna är underordnade. För det är inga djupdykningar i personporträtt här utan vi får egentligen bara känna karaktärerna utifrån titel och den funktion de fyller. Gott så, tycker jag. Det här är kanske något vissa skulle kunna klanka ned på. Inte jag. För det är precis den typen av berättelse som gör att det fungerar. Och med det inte sagt att man inte gör nån liten dykning. Det finns fina stunder – som en rörande scen där en nyfödd tar namn efter en av huvudkaraktärerna, eller hur en “massmördare” förvandlas till hjälte. Lewin lyckas bära upp det hela tack vare en intressant och hemsk intrig – och pulsen är hög så gott som rakt igenom.

Det här är en bok som klockar in på 17,5 timme men känns betydligt kortare av ovan anledningar. Den innehåller några av de absolut mest pulshöjande scener jag haft nöjet att lyssna till, om man nu ska kalla det nöje med tanke på mängden realism. Och verkligheten är ständigt närvarande, jag stannar ofta upp och reflekterar över de mardrömsscenarion som utspelar sig just nu som skulle kunna vara plockade direkt ur Lewins böcker. Det är verkligen fasansfullt.

 

Tiotusen tårar landar på 4,5 av 5 pannkakor.

Det vita spöket, av Peter Johansson

Det vita spöket är den direkta fortsättningen på Johanssons spännande och brutala debut Och sen så är jag död.

 

Om boken

“Efter att mot alla odds ha överlevt ett ohyggligt övergrepp lever Elin ett tillbakadraget liv där hon bearbetar sitt trauma och bidar sin tid. När hon plötsligt nås av fruktansvärda nyheter om en vän, ger hon upp sin dolda tillvaro för att skipa sin egen rättvisa.

Ett skoningslöst överfall tvingar in Stockholmspolisen Eric i en akut livskris. När sedan hans ärlighet blir ifrågasatt från flera håll väljer han att ge alla fingret och istället börja söka efter kvinnan han aldrig riktigt kunnat glömma.

Gangsterrapparen Mohammad avtjänar ett flerårigt straff på sluten anstalt. Samtidigt som hans musik gör succé på topplistorna kan han inte släppa tanken på de gängbröder han fintades att elda upp under en musikvideoinspelning. Då polisen inte gör tillräckligt för att lösa fallet tror sig Mohammad ha löst mysteriet på egen hand och beordrar sina soldater att hämnas hänsynslöst.”

 

 

Vinkla den som Winclair

Lars Winclair har kommit att bli en klar favorit och han växer för varje inläst bok jag lyssnar till. Han gör det här suveränt. Skönt att man kirrat bra volym på ljudet som var riktigt, riktigt lågt trots högsta volym på del ett så att man får njuta av Winclairs stämma på allvar.

 

 

Ett fucking kampsportsspöke

Jag ska börja med att påtala en sak: Att kalla detta för en fristående uppföljare känns fel. Vi får tillbakablickar till vad som hänt så att det går att läsa/lyssna på utan att plöja ettan, men jag tror inte att man har lika stor behållning utan den som grund. Vi återser alla fortfarande levande karaktärer och även om Spöket tar vid två år efter första boken så är det i grund och botten en direkt fortsättning på den händelsekedjan. Dessutom är första boken väldigt spännande och välskriven, så det vore synd för ny publik att missa starten. Nog om det.

Det första som slår mig är att Johansson har ett jävla driv i sitt skrivande. Det är inte många lugna stunder och det är således aldrig tråkigt. Fullt ös, vilket jag gillar. De Lapidusluktande greppen återkommer här. Åsikt: Delad. Det är kul när det passar in och bryter av på ett effektivt sätt, men ibland blir det kanske lite för ofta förekommande. Läge: Svårt. Men i övrigt så tycker jag att det flyter på riktigt bra och jag tycker mig märka en utveckling i det språkliga som var riktigt bra redan i första boken. Och återigen: Spänning finns det gott om här för den som söker det.

Det är dessutom oförutsägbart, ännu ett stort plus. Även om man naturligtvis förstår varthän det hela barkar så lyckas Johansson gira oväntat vilket alltid är trevligt. Det finns händelseutvecklingar som överraskar rejält (varför tog du inte hissen upp istället för balkongvägen, dumfan?) Och som många känner till är jag väldans svag för revenge-thrillers.

Precis som i första boken drar det rätt tydliga högervindar genom samhällskritiken och de flesta vita karaktärer i boken tycks kryssa lika på valsedeln. Det är å andra sidan inget ovanligt att författare tillämpar egna åsikter på sina verk, det gör jag också. Ibland omedvetet. Jag väljer att se förbi det och bedöma helt utifrån kritieriet fiktiv hämndthriller.

Sen har vi det här med karaktärerna. De är väldigt välskrivna och intressanta allihop. Elin är en hård, hämndlysten jävel som man lätt tycker om. Mohammad är ett riktigt praktsvin och en intressant antagonist. Och så har vi antihjälten Erik. Jag fick för mig att han var lite sympatisk i första boken tills jag läste min recension och insåg att han inte alls var det. Han är en, vad ska vi säga? En korkad version av Silfverbielke med både rasistiska, sexistiska och homofobiska tankegångar – eller va’ fan. Han verkar ärligt talat avsky de allra flesta, bortsett från Elin som fascinerar. Men det beror nog mest på att han vill doppa batongen. Vilket han gör, men kanske inte med just henne … Mycket av hans driv verkar vara just knulla och han är genomgående väldigt osympatisk. Vilket såklart gör det både provocerande och intressant att följa honom – Snyggt!

Mohammads lilla flyktplan är ju för övrigt väldigt underhållande. Likaså många av de filmreferenser som rasar förbi.

Precis som första boken så är det bitvis väldigt rått och mörkt. Inte mig emot, även om jag har väldigt svårt för alla typer av övergreppsscener, och sånt förekommer även här om än inte lika utstuderat som i första delen.

Det vita spöket hamnar för övrigt troligen på topp fem över böcker med flest svordomar. Något jag kan tycka är rätt kul, som också tenderar att skriva in jävligt mycket svordomar i mina fucking böcker, men jag tror att en noggrannare genomgång från förlagets redaktör och korrekturläsare hade kunnat banta ned ett visst överflöd. Där faller med andra ord ingen skugga på författaren. Mitt senaste manus förlorade exempelvis åtminstone trettiofem svordomar när redaktören fick säga sitt.

Något jag dock blir lite less på är beskrivningar av de kvinnor som förekommer i boken. Fullt medveten om att vi har att göra med osympatiska, hemska antagonister och antihjältens respektive perspektiv så blir det för mycket om välformade tuttar, batonger som ska doppas och sugas, sprut i gomspalt och beskrivningar av analöppningar med mera. Jag förstår poängen, men jag upplever det ofta som väl explicit, bitvis på gränsen till frossande i onödiga detaljer. Det är å andra sidan en högst personlig åsikt och behöver inte vara något som stör andra överhuvudtaget.

Ovan stycke kanske låter väldigt hårt. Jag vill dock poängtera att jag hellre lyssnar på böcker som får mig att tänka till eller som provocerar än konsumerar något som inte alls stannar i tankarna. Det vita spöket är en bok som, precis likt debuten, stannar kvar i tankarna av en mängd olika anledningar. Bland annat för att den är förbaskat spännande och medryckande.

Puls: Death metal-snabb. Underhållningsfaktor: Hög.

Det vita spöket landar på 4 av 5 pannkakor.

Mord, det är mord, av Lena Risberg

Det här är Lena Risbergs första bok i serien om Bim & Ninnis. Pusseldeckare blandat med mysdeckare skulle jag kalla det.

 

Om boken

“Utanför en tvättstuga i bostadsrättsföreningen Konvaljen på Södermalm i Stockholm hittas en illa omtyckt granne död. Det ser ut att ha varit en olycka men bästa väninnorna Ninni och Bim tror annorlunda – de misstänker att en mördare går lös!

I boken Mord, det är mord! får vi i sällskap av Ninni och Bim, två färgstarka kvinnor som har en tendens att hamna i dråpliga situationer, stifta bekantskap med udda grannar. Mordmysterier varvas med lite historia, anekdoter, nostalgitrippar och ett och annat matrecept.”

 

Mys-Leining

Gunilla Leining står för inläsning. Hon gör det super. Mer behöver inte ordas i ämnet.

 

Början på en trevlig vänskap

Jag gillar det här. Det är en ganska kort bok, vilket jag gillar, och fylld med trevligheter. Den är rappt berättad och språket flyter på finfint. Det är underhållande och innehåller en hel del trevlig humor. Det förekommer även såna där film- och seriereferenser som jag gillar.

Intrigen i sig är ganska enkel, men upplägget funkar bra. Jag förundras lite över att Risberg lyckas fylla den här boken med så mycket trevliga vändningar och utveckla en riktig pusseldeckare på så pass kort speltid. En stor eloge för det. Karaktärerna är trevliga och känns trovärdiga och dialogen tycker jag är riktigt välskriven.

Det förekommer några onödiga upprepningar som jag förstår ligger kvar till följd av den egna författarblindheten – Något en person med objektiva ögon, säg en redaktör, hade kunnat snappa upp. Det är dock inget som stör mig eller förtar upplevelsen. Får man följa med på en så pass trevlig och underhållande resa så har man överseende med småsaker.

Jag ser fram emot att få lära känna Bim & Ninni mer i uppföljarna.

 

Mord, det är mord landar på 4 av 5 pannkakor.

Lova mig tystnad, av Mattias Edvardsson

Edvardsson är en av mina klara favoriter. Nu är han tillbaka med den fjärde fristående delen i Lundasviten. Klart man blir lite pirrig!

 

Om boken

“Jari och Maria befinner sig mitt i livet med lyckade karriärer och en välordnad tillvaro på vackra Stavstensudde i Trelleborg. Deras tonårsdöttrar Isabella och Amanda gör bra ifrån sig både i skolan och sina idrotter. På andra sidan stan bor Sasho och Linda i skuggan av den gamla gummifabriken. Egentligen hade de inte tänkt att bli långvariga på ICA, men nu har de passerat fyrtio och sitter fast. Sonen Niko är det stora glädjeämnet, duktig och disciplinerad. En sommarkväll träffas Amanda och Niko och det slår omedelbart gnistor om dem, men föräldrarna tycks inte lika nöjda med sina tonåringars förälskelse. Familjerna delar ett mörkt förflutet och det dröjer inte länge förrän livet vänds upp och ner, och snart är katastrofen ett faktum.”

 

 

När vi tre blir en

Tidigare har Edvardssons Lundasvit lästs in av tre (och senast i En Familjetragedi, hela fem!) uppläsare. Ett grepp jag personligen älskat. Det ger helt nya dimensioner till boken. Men jag vet att det stör somliga. Och jag kan tänka mig att produktionen blir väldigt dyr och kanske lite, lite jobbigare. Så. Nu har man låtit den fjärde boken vila på endast en man. Och där nånstans hör jag såklart Pablo Franciscos klassiska trailer-gag “One man, one desire”. Nog om det. Jonas Malmsjö axlar rollen och här utlovas ingen tystnad, men hans sedvanliga viskande i kapitel- och styckeslut. Skämt åsido. Jag älskar Mamlsjö. Han gör naturligtvis detta suveränt.

 

 

Lova mig ingen längre tystnad från Edvardsson

Som sagt. Edvardsson har med sin Lundasvit etablerat sig som en oerhört stark författare och i år är han dessutom dubbelaktuell i och med att första boken, suveräna En helt vanlig familj, kommer till Netflix. Den här gången står såklart åter familjer i centrum och det handlar kort och gott om två familjer från olika delar av Trelleborg men vars öden varit sammanflätade i decennier. I den här boken upplever jag att fokus ligger lite mer på ungdomarnas perspektiv än det gjort tidigare – men så var det också ett tag sen jag hade nöjet att lyssna på föregående böcker. Av den anledningen tycker jag att det vilar lite April, April över den här. Och inte som i det ordagranna aprilskämtet utan som i Edvardssons ungdomsroman som släpptes innan Lundasviten. Också den mycket välskriven och lyssningsvärd.

I vanlig ordning får vi en djupdykning i psykologin bakom karaktärerna och alla känns väldigt trovärdiga. Dialogen är som vanligt suverän och Edvardsson vet hur man bygger upp en smart intrig. Det är både sorglig, jobbig och underhållande lyssning som håller oerhört hög klass precis som jag förväntar mig.

Jag är inte lika “blown away” som jag blev av En helt vanlig familj, men så är det å andra sidan ofta. Det är svårt att toppa ett mästerverk. Missförstå mig rätt. Lova mig tystnad är en suverän bok på alla sätt och vis och den tar upp viktiga ämnen på ett bra sätt. Den har alla plus och förtjänar fler superlativ än jag vill skriva. Men den kommer inte riktigt upp i samma nerv som jag upplevde med främst En helt vanlig familj och Goda grannar, där jag nästan blev nervös och verkligen inte kunde sluta lyssna för att jag verkligen ville veta hur fasen saker skulle drivas vidare. Även här finns spänning och nerv, men det blir aldrig lika påtagligt för mig.

Tack och lov gör det inte så mycket för min del när vi har att göra med en sådan tangentmästare som Edvardsson. Nu får han gärna göra sina författargigg och signeringar så att han kan isolera sig och skriva nästa bok.

 

 

Lova mig tystnad landar på 4,5 av 5 pannkakor.

 

Götgatsbacken, av Viktor Adolphson och Hans-Olov Öberg

YB Södermalm och mästaren av drinkböcker gör gemensam sak och levererar en söderdeckare om ordningspoliser och lättkränkta skådespelare.

 

Om boken

“En bomb exploderar under småtimmarna på kändisrestaurangen Judas Lykta i Götgatsbacken. När en av delägarna hittas död bredvid champagnekylen spekulerar kvällspressen i ”Terrordåd”. Polisens utredare håller sig till brottsrubriceringen ”Mord”. Men vad är motivet? Har restaurangens ägare iscensatt ett väl utvecklat försäkringsbedrägeri? Eller är det utpressning? Kanske en hämnd riktad mot den överlevande grundaren för hans gränslösa livsstil? Samtidigt som polisens specialister driver sin utredning får Jon Smeds, polisman i yttre tjänst, en helt annan bild från sitt perspektiv bland uteliggare, smågangsters och flanörer. Tillsammans med sin handlingskraftiga och kvicktänkta kollega Emma Modig, kan han inte låta bli att nysta i de trådar som alltför lätt tappas bort i en traditionell utredningsapparat.”

 

 

Mannen för jobbet

Man har valt Fredde Granberg som inläsare och vilken fullträff det är (fullständigt opartisk kanske jag inte är som själv har honom som inläsare av Gourmand). Han passar materialet perfekt och kanske främst alla humoristiska, fyndiga utsvävningar.

 

 

En sprängfylld bag in box som smakar gott

Det finns mycket att tycka om här. Jag är personligen rätt less på standardböckerna om kriminalare som utreder brott. Att likt fantastiska serien Tunna blå linjen få följa med fotfolket på äventyr är ett genidrag. Det gör väldigt mycket för intresset och det faktum att Adolphson vet vad han snackar om sätter sin prägel på snutdelarna. Jag dras snabbt in i Öberg & Adolphsons värld. Det är rappt berättat och väldigt välskrivet. Intrigen i sig är inte särskilt avancerad, men sticker även den utanför träsket av mängddeckare.

Det finns ett bra driv i berättelsen men det är ingen direkt pulshöjande lyssning. Det är mer intressant än spännande. Låter det som två negativa saker så kan jag säga att så inte är fallet. Att spänningen inte är jättehög gör mig absolut ingenting. Det jag fastnar för är först och främst karaktärerna. Dolph Lundgrens fula kopia är en fullträff till antagonist. Jag gillar sättet han beskrivs. Han framställs liksom sympatisk men ändå inte, vi får en bakgrund som förklarar honom som person och mänskliggör istället för den gamla vanliga genomonda skurken. Likaså är den lättkränkta skådisen Sverker oerhört underhållande och jag kan se honom så tydligt framför mig. Vidare är Jon Smeds en bra huvudkaraktär och jag tycker att han lyfts fram på ett bra sätt med både styrkor och brister, men ärligt talat så är hans kollega Emma Modig den riktiga stjärnan. Hon är så jäkla genomhärlig att man skulle vilja ha en spin-off-serie med henne som huvudkaraktär.

Dessa härliga karaktärer är en av bokens största styrkor. Den andra är underhållningsvärdet. Götgatsbacken är en bok sprängfylld (höhö) av underbar, underfundig humor. Viktor har skrivit polisperspektiv och Hans-Olov hanterar the bad guys. De lyckas hålla samma kvalitet och likvärdig ton. Båda perspektiven är humoristiska men Hans-Olovs delar fullständigt dryper av det underfundiga och jag älskar det. Kanske dels för att det påminner väldigt mycket om mitt eget sätt att alltid krydda med underbar, ibland oväntad humor. Man skulle kunna säga att jag känner igen mig i hans sätt att leka med orden.

Kort och gott: Götgatsbacken är en suverän första del av en serie som jag kommer att följa med stor behållning.

 

Götgatsbacken landar på 4,5 av 5 pannkakor

Det sista livet, av Peter Mohlin & Peter Nyström

Första boken av succéradarparet Peter & Peter (mycket fina namn!). De är inne på del tre som i skrivande stund ligger etta på Storytel-toppen!

 

Om boken

“Dottern till VD:n för ett av Sveriges mest framgångsrika företag försvinner spårlöst i Karlstad. Hon tros vara mördad, men ingen kropp hittas.

Tio år senare vittnar FBI-agenten John Adderley i en uppmärksammad rättegång i Baltimore. I behov av en ny identitet kräver han att få bli placerad i Sverige, närmare bestämt i Karlstad. Staden han vuxit upp i, men inte besökt på tjugo år. John får ett nytt namn och ett jobb i cold case-gruppen som utreder det tio år gamla försvinnandet.

Det blir snart tydligt att Johns vilja att få komma till Karlstad och jobba med just det här fallet handlar om mer än att återse sitt barndoms Värmland. Samtidigt växer oron för att hans verkliga identitet ska röjas och han får allt svårare att balansera sina hemligheter.”

 

 

Brynolfson

Reine Brynolfsson står för inläsning. Han gör det väldigt bra som vanligt.

 

 

Karlstad, USA

Berättelsen om FBI-agenten som flyttar till Karlstad – Smaka på den premissen. Här bjuds vi på en underhållande men ganska mörk kriminalare, men det är ju ta mig fasen stoff till en svensk buskis. Jag tänkte lite på svensk-amerikanska Johan Glans-ledda Swedish Dicks. Nog om det. Adderley har svenskt påbrå och flyttar av olika anledningar hem till Sverige.

I bagaget har han alltså en ny identitet och ett personligt motiv att ge sig in i utredningen av ett gammalt cold case. Det är en väldigt intressant upptakt och jag dras snabbt in i intrigen. Slås fort gör man också av det faktum att dessa två Petrar skriver väldigt bra. De tappar mig en stund ett par-tre timmar in då jag börjar bli lite rädd att det här ska utvecklas till en standarddeckare av typen som jag kan lyssna igenom för att fem minuter senare ha glömt bort.

Men nej nej nej. Petrarna är bättre än så. De bygger upp det och, precis som citatet som nämns – “Just when I thought I was out, the pulled me back in”. Man bygger upp spänningen så jäkla snyggt. Intrigen bjuder på en hel del intressanta och oväntade svängar. Därtill är karaktärerna riktigt intressanta och trovärdiga – John Adderley som huvudperson växer väldigt snabbt (inte ordagrant, han är redan fullvuxen) och blir högintressant. Jag kan möjligen känna av att boken faktiskt är 16 timmar lång, även om jag inte kan säga att det finns någon passage som är i behov av häcktrimning. Tvärtom behöver vi nog den här uppbyggnaden och det är både underhållande, spännande och väldigt sorgligt. Den här duon kan leka med våra känslor och det är tecken på ett väldigt bra författarskap.

Jag lämnar denna första bok om Karlstads egen FBI-agent med en önskan om att snart (efter att ha betat av x antal andra böcker som pockar på uppmärksamhet i bokhyllan) få ge mig in i del två.

 

Det sista livet landar på 4 av 5 pannkakor.

Fångarna, av Per E Åsberg

En bok jag varit sugen på länge. Åsberg vann Nonas manustävling som utlystes sommaren 2021, och den här debuten är slutresultatet.

 

Om boken

“Det är en tidig sommardag i juni. Johan och Fredrik är på väg från Stockholm till lantstället tillsammans med barndomsvännen Nono, som plötsligt hört av sig efter tjugo år. De stannar för en matpaus, men utsätts för ett rånförsök och förföljs upp i Husby, rätt in i armarna på ett av ortens kriminella gäng. Där förvandlas de snabbt till spelbrickor i ett upptrappat gängkrig mellan rivaliserande kriminella nätverk och polisen, en konflikt som förändrar maktbalansen i hela norra Stockholm och snart delar barndomsvännerna i olika läger. I förvirringen och kaoset som uppstår blir det allt svårare att avgöra vem som går att lita på och vad som är värt att kämpa för i en situation där mer än ens eget liv står på spel. Vad är egentligen ett människoliv värt?”

 

 

Malmsjö gör’t igen

Ja. Malmsjö dyker ju allt som oftast upp på listan över folks favoritinläsare. Av en god anledning. Han passar perfekt till den här spänningsromanen.

 

 

Köp inte snabbmat

Den första regeln man lär sig här är att, liksom slasherfilmens regel inget dopp i grytan om du vill överleva – stanna inte för att köpa snabbmat, it won’t end well. Jag gillar verkligen hur Fångarna byggs upp. Eller vad fan. Jag gillar faktiskt det mesta med Fångarna.

Språket, karaktärerna, idérikedomen, drivet. Den är så gott som konstant spännande från start till slut. Om jag ska sammanfatta det så skulle jag vilja kalla det för en blandning av en spänningsroman signerad valfri Grimwalker och nån nervig actionfilm (jag tänker exempelvis ’71, där vi får följa en ung soldat som kommer ifrån sin grupp mitt under dödligt upplopp på Belfasts gator). Vagt beskrivet? Ja, kanske. Men här blandas action och spänning med gängkriminalitet och de bitarna, om än överdrivna, känns bitvis väldigt trovärdiga.

En sak som jag vill gnälla på, för gnälla måste jag, främst när det gäller en bok som är så jäkla bra som den här: Att en snubbe på cirka 40 höjer på ögonbrynen och inte fattar vad ord som aina, keff och gitta (tror jag det var) betyder har jag lite svårt att tro. Men som sagt. Det var mitt gnäll, carry on.

Boken klockar in på 14 timmar men känns, tack vare den konstanta nerven och snygga uppbyggnaden, betydligt kortare. Fångarna är inget annat än en suverän debut och det ska bli förbaskat trevligt att bekanta sig med Åsbergs fortsättning på serien.

 

Fångarna landar på 4,5 av 5 pannkakor.