Livet skiljer oss åt, av Håkan Mattsson
Det här är Håkan “Stay Metal” Mattssons uppföljare till finfina Döden för oss samman. När du läser denna bok kan du använda eteriska oljor i sovrummet.
Om boken
“Mathias Larssons familj har till sist återförenats när det kommer ett meddelande som ställer allt på ända: Linneas död är inte vad den verkar vara. Snart befinner sig Mathias och hans vapendragare Hassan mitt i en desperat jakt på svar, där en okänd förövare – som inte drar sig för mord – gör allt för att stoppa dem. Återigen blir familjen Larsson drabbad, och tiden håller på att rinna ut. Mathias måste avslöja sanningen, även om det kräver ett sökande på andra sidan graven. Vem var egentligen deras mystiske granne? Och hur kan händelser som utspelade sig för sextio år sedan påverka det som nu sker? Livet skiljer oss åt är andra delen i Livet och döden-trilogin. En spänningsroman om tragiska livsöden sammanflätade genom årtionden, och om en familjs desperata ansträngningar för att läka.”
Fredde för oss samman
Fredde Granberg står för inläsning och visar, i vanlig ordning, att han är en jäkla mästare.
Spänning, sorg och överraskningar
Jag tyckte väldigt mycket om första boken i serien som visar prov på Mattssons finfina talanger. Det var ingen rak spänningsroman á la Det-här-har-vi-läst-förr, utan Mattsson ger oss spänning med en twist. Detsamma gäller för Livet skiljer oss åt. Det luktar ofta lite övernaturligt, och blir det kanske också, men på ett snyggt avvägt sätt som ändå gör att känslan av realism bibehålls. Det kittlar liksom lite extra och det är riktigt snyggt och visar på Mattssons talang som författare – För det hade väldigt lätt kunnat gå överstyr.
Fortsättningen är lika rafflande, välskriven, underhållande, sorglig och spännande som första delen. De olika tidslinjerna fungerar suveränt och skänker extra spänning. Delarna som utspelar sig i dåtiden är riktigt, riktigt vassa och överlag så bjuder uppföljaren på väldigt många oväntade vändningar. Det fungerar förbaskat bra och jag kommer ofta på mig själv med att nicka uppskattande och tänka “Snyggt, Håkan, snyggt, det där hade jag inte kommit på själv”. Sammanfattningsvis en suverän uppföljare som åter visar att Håkan Mattsson är en författare som förtjänar betydligt större uppmärksamhet.