Ljus och skugga, av Samuel Karlsson

Karlsson har bland annat bjudit oss på böckerna om Jessica Jackson och Mörkö. Nu är han tillbaka med första delen i en ny serie.

Om boken

“Tasha Tikkanen är kriminalreporter på Kvällstidningen och skickas ut för bevaka en skjutning i en Stockholmsförort. Men något som nästan blivit rutinarbete tar en obehaglig vändning när hon hamnar mitt i skottlinjen mellan polisen och den misstänkte för skjutningen, och när Tasha senare får information om ammunitionen som använts får hon en isande känsla av igenkänning. Kan det vara samma vapen som figurerade i ett fall hon skrev om som ung och hungrig sommarreporter på lokaltidningen i Vimmerby? Ett jobb som slutade i en katastrof. Fyra år tidigare kastades Tasha in i hetluften kring två uppseendeväckande mord i Vimmerbytrakten. Vid hennes sida hade hon den aspirerande fotografen Erik som drömde om att lämna småstaden bakom sig och få anställning på en av de stora tidningarna i huvudstaden. Deras gemensamma artiklar fick tidningens hemsida att koka och Tasha och Erik blev under några dagar landets hetaste reportrar. Men den triumfartade sommaren fick ett förkrossande slut och nu verkar skuggorna från det förflutna ha hunnit i kapp Tasha. Hon tvingas återvända till Vimmerby för att möta sina mörkaste demoner.”

 

Mirja i Lönneberga

Mirja Turestedt är en av våra absolut mest populära inläsare av en anledning. Hon gör Tasha Tikkanens första äventyr med suverän inlevelse. Det kan vara en av hennes bästa inläsningar hittills …

 

Tasha och mörkret

Det här är en bok jag sett fram emot. Jag gillar Samuel Karlssons böcker om Mörkö, även om jag fortfarande tycker att Jessica Jackson är ganska ointressant. Har ni för övrigt missat Karlssons “Hjärtats skimmer” så kan jag rekommendera den varmt – Det är något av en bortglömd pärla.

Men. Åter till Ljus och skugga, första boken om Tasha Tikanen. Det här skiljer sig en hel del från Mörkö-serien och jag tycker det är spännande att få se en “ny sida” av Samuel Karlsson. Visst, det är en deckare, men här finns en annan tyngd och allvar. Det är högaktuella ämnen som tas upp och det märks att Karlsson själv brinner starkt för det samhällsproblem som droger innebär, inte bara i form av gängkriminalitet. Utan att skriva oss på näsan så förmedlas här ett budskap som även jag står bakom.

Jag gillar nerven i Ljus och skugga. Intrigen är smart konstruerad och bjuder på oväntade vändningar och inte minst så finns ett tempo här som gör att jag faktiskt inte ens tänker på att boken spänner mer än tretton timmar i speltid.

Det har vi även persongalleriet att tacka för. Tasha är trasig och sökande, men inte på ett uttjatat vis. Hon är också mänsklig och lätt att ta till sig. Syrran som hon försöker beskydda från egna dumma misstag och samhällets misär bjuder på en extra dimension. Vi anar ganska tidigt att något kommer att hända i relationen mellan Tasha och hennes fotografkollega Erik. Den här delen av intrigen är väldigt snyggt byggd och när Tasha väl återvänder till Vimmerby och det hela utvecklas och nystas upp nickar jag gillande ett par gånger.

Kort och gott: Ljus och skugga är en oerhört bra och lovande början på Samuel Karlssons nya serie. Jag ser verkligen fram emot uppföljaren – no pressure. Faktum är att jag vill dra det ett steg längre. Ljus och skugga är Samuel Karlssons hittills bästa bok.

 

Ljus och skugga förtjänar sin fullpott. 5 av 5 pannkakor.

Skallben, av Johan Brännström

Brännström är tillbaka med femte delen i spänningsserien om Mikaela Sköld. Sist var det splitter, nu är det skallben.

Om boken

I “Skallben”, Johan Brännströms femte bok om journalisten och utredaren Mikaela Sköld, har Mikaela väckts ur sin koma och påbörjat rehabiliteringen efter vad som hände i “Splitter”. I sviterna av skallskadan drabbas hon även av personlighetsförändringar och villfarelser. Hon misstänker att någon suttit i hennes rum på nätterna. Av personalen får hon veta att en man som sade sig vara hennes bror besökt henne. Men Mikaela har ingen bror …

Snart börjar länkar skickas till henne. Till Darknet. Där upptäcker Mikaela till sin chock att hennes röntgenbild och patientjournaler har läckts. När Mikaela skrivs ut börjar hon nysta i vem som ligger bak­om läckan. Och snart gör hon en upptäckt som ger henne rysningar: Hurtcoreking är tillbaka. Mannen som arrangerade sadistiska red rooms på Darknet. Hon får veta att han har rymt och anar att han vill hämnas för att hon satte dit honom för kidnappningen av Vanja. I panik tar Mikaela med sig dottern upp till sina föräldrar i Härnö­sand.

 

Bertnson rockar loss

Sofia Berntson står återigen för inläsningen (hon tog över stafettpinnen efter Leining i och med Splitter). Hon gör det fantastiskt, som alltid. Jag vet, jag är partisk, men vad fan: Sofia Berntson är en av våra absolut bästa!

 

Skallben som kräver pannben

Det här är alltså femte boken i Brännströms serie som inleddes med Feber. Personligen håller jag nog fortfarande den första som den bästa sedd till nerv och obehag, men Brännström har utvecklat spänningen och sin huvudkaraktär på ett sätt som gjort att uppföljarna alltid lyckats vara minst lika bra som sina föregångare.

I fallet med Skallben kliver han dock ett steg framåt och toppar samtliga tidigare. Ja. Det här är den bästa boken i serien. Jag tycker väldigt synd om Mikaela som råkat hamna i skallen på Johan Brännström, för hon får verkligen kämpa – mer än protagonister i spänningsserier vanligtvis får. Att försätta huvudkaraktären i de här situationerna och göra henne så utsatt och på sätt och vis fast i sin egen kropp är inget annat än genialiskt. Det bygger nerven och obehaget på ett effektivt sätt och som läsare/lyssnare blir man lika frustrerad som Mikaela själv som vill men inte kan ta sig framåt i den fart hon vill.

Det är nervigt, spännande, skickligt skrivet och smart, som alltid. Johan har en underfundig humor som jag uppskattar – och det där med återkommande filmreferenser är ett grepp vi båda använder oss av. Intrigen byggs upp snyggt och det är fullt av oväntade vändningar. Sidostoryn tar plats och ger extra nerv och karaktärsutveckling.

Sista tredjedelen av den här boken är något av det bästa jag lyssnat på i spänningsväg på väldigt, väldigt länge. En stor eloge till Brännström med Skallben lyckats toppa och bjuda på den hittills bästa boken i serien om Mikaela Sköld.

 

Fullpott till Skallben. 5 av 5 pannkakor.

 

Såld: min väg tillbaka, av och med Ebonita Baldeh

Ebonita var med i Lerin på Lofoten och berättade delar av sin livshistoria efter att ha gått ut med självutlämnande innehåll på TikTok. Det här är hennes berättelse.

Om boken

“I sin självbiografi berättar Ebonita Baldeh om hur hon som barn blev utsatt för trafficking av en nära vän till familjen. Som sexårig flicka förlorade hon för alltid sin barndom då hon hämtades hemma av en man med lovordet att få leka med hans son. Under flera år fick hon därefter utstå fruktansvärda sexuella övergrepp, då hon såldes till både män och kvinnor i hans nätverk.

När det till slut uppdagas vad som pågår bakom låsta dörrar möts hon av nya utmaningar. Skolgården fylls av föraktfulla blickar och äcklade miner. Föräldrarna blundar och Ebonita vill inte längre leva. Detta leder så småningom till ett missbruk för att dämpa det ständigt närvarande obehaget.

Hon beskriver hur missbruket, där och då, räddade henne från att ta sitt liv då hon fick en paus i lidandet efter alla trauman. Livet fick en vändning när hon blev gravid men då hon förlorade sin dotter i åttonde månaden krossades hon på nytt. Ebonita fastnade åter i missbruket, innan det slutligen vände och hon beslutade sig för att välja livet före att vara ett offer. Hon konfronterade slutligen mannen som tagit barndomen ifrån henne och avslutade den delen av sitt liv.

Ebonita tar oss med på en smärtsam och ärlig resa genom rättegångar, mobbning, missbruk och sorg fram till idag då hon lever med sin sambo, två bonusbarn och sina två egna barn. Det är en gripande men även förlåtande skildring för att åter kunna älska sig själv och hitta tilliten att bli älskad. “Jag har skrivit denna bok för att först och främst berätta min historia, precis som den var, och om boken kan få någon att finna tröst, hopp, tolerans eller till och med mod att själv våga läka så är det ett stort plus. Jag vill även vara en röst för utsatta barn som inte vågar göra sin röst hörd. Jag behåller det jag har genom att ge bort det.”

 

Av och med Ebonita

Ebonita valde att göra en författarinläsning. Tack och lov, säger jag, för hon gör det så jäkla bra. Jag tror inte att någon annan hade kunnat förvalta hennes berättelse med samma nerv och känsla.

 

Utan censur

Var ska jag börja? Jag visste på förhand att Ebonitas berättelse skulle kasta mig mellan alla möjliga känslolägen. Jag varvar sorg med ilska och ser hela tiden fram emot att nå brytpunkten där hennes liv blir värdigt.

Det finns en kärlekshistoria här som är oerhört vacker och lyser upp med välbehövligt hopp. Jag lyssnar på delar av den här boken medan jag befinner mig på gymmet och är övertygad om att folk kollar snett och undrar varför jag ser så jävla förbannad ut. Det finns en drös människor beskrivna i den här boken som inte ens förtjänar att kallas just människor. Den rättigheten förlorar man långt innan man går över de gränser som beskrivs här och vad jag egentligen anser vara ett rättmätigt straff kan vi censurera i recensionen. Lärde jag mig av misstaget att lyssna på publika platser? Svar: Nej. Ett par dagar senare står jag med samma bok i lurarna och kämpar mot tårar. Bergochdalbana.

När jag pratade med Ebonita under releasefesten fick jag höra att större förlag backat för att de helst ville berätta en något censurerad version av hennes liv. Varför, är frågan jag ställer mig. Varför skulle man inte vilja berätta hela sanningen så som det faktiskt skedde? Det är heller inte mer utstuderat berättat än i någon av alla spänningsromaner som folk slukar som ren underhållning, men det blir såklart värre när det handlar om saker som faktiskt inträffat.

Boken är välskriven, jag är fast från första minuten  och kastas återigen mellan alla möjliga känslolägen. Att mörkertalet kring liknande livsöden är så oerhört stort är … vad? Tragiskt är ett ord som inte nära på räcker. Det här behöver belysas och jag är oerhört glad (och stolt!) över att Ebonita faktiskt vågat kliva fram och berätta sin historia så att andra kan följa efter. Du är en stjärna! Lika glad och stolt är jag över Anette på Own Your Book som kämpat så i arbetet med boken – och fortsätter att kämpa sida vid sida med Ebonita för att nå ut med den.

Missa inte den här boken. Och vi kommer att få se och höra mycket mer av Ebonita framöver, det vet jag. Hon har bara börjat ryta.

Och som hon själv säger: Om jag kunde leva i det så kanske du kan läsa det?

 

Såld: min väg tillbaka kammar hem en självklar fullpott. 5 av 5 pannkakor tillagade med kärlek.

 

 

Skaparen, av Jonas Moström och Arne Dahl

Moström och Dahl slår sig ihop för att bjuda på en ny serie kallad True Ficition. Skaparen är första delen.

Om boken

“När den världsberömda deckarförfattaren Tom Borg gör research till sin nya roman på en exklusiv svartklubb i centrala Stockholm blir han vittne till det mord han just skriver om. Snart är han jagad både i fiktionen och i verkligheten. Var går egentligen gränsen? Vill han verkligen veta det? Toms antagonist är den MMA-fightande polisen Olivia Woolf. Hon bär sin egen tvilling inom sig, har ett blått och ett grönt öga, och spöar på sin lediga tid upp våldtäktsmän som går fria. Snart uppdagas det att Tom inte bara är jagad av polisen. En radikal grupp med egen agenda verkar ligga bakom händelserna som drivit Tom på flykt. Vem styr egentligen berättelsen i den bok Tom arbetar med, och vem bär skulden när verkliga människor far illa?”

 

Röse skapar stämning

Eva Röse står för inläsning och gör det riktigt, riktigt bra. Hon har en ton och timing som passar intrigen och innehållet perfekt.

 

Skaparglöd och fiktion

Att gå från att skriva på varsin kammare till att ge sig i kast med en gemensam bokserie är ett stort steg. Herrarna Moström och Dahl har måhända ganska olika stilar, men här har de lyckats få till en gemensam mix och det funkar finfint.

Intrigen är intressant och spännande. Det är både underfundigt, underhållande, aktuellt och innovativt.

Det här med en författare som hamnar i blåsväder efter jobb med nya boken är ju ett välkänt grepp som vi mött i många böcker tidigare, men det är ett grepp jag gillar. Moström och Dahl gör något eget av det utan att för den sakens skull uppfinna hjulet. Språket är sylvasst, karaktärerna intressanta och nerven tillräckligt hög för att hålla mig fokuserad och intresserad rakt igenom.

Skaparen lovar gott inför resten av bokserien, för det finns mycket att tycka om här.

 

Skaparen landar på 4 av 5 pannkakor.

Nationens fiende, av Tony Johansson

Tona Johansson är äntligen tillbaka med fjärde boken om My Englund och Erik Larsson.

Om boken

“En kropp fastnar i en trål och bärgas i Landskronas hamn. Men omständigheterna runt den döde är märkliga, officiellt är han redan död och begraven sedan månader tillbaka. Innan man fått klarhet i fallet stjäls kroppen. Polischefen My Englund beslutar sig för att ta reda på sanningen och tar journalisten Erik Larsson till hjälp, men starka krafter tycks motarbeta dem. Ändå anar de inte att det som är i görningen är något som kan väcka eko över hela världen.”

 

Reine på djupt vatten

Precis som tidigare är det Reine Brynolfsson som står för inläsning och han är som vanligt väldigt, väldigt bra. Hans trygga, nasala stämma sätter tonen direkt och gör Johanssons fjärde rättvisa.

 

Under ytan kan ingen höra dig pissa?

Jag lyssnade på de första tre böckerna i Johanssons serie för några år sedan och tyckte väldigt mycket om samtliga. Det gjorde mig därför väldigt glad att få reda på att en fjärde var på väg.

Hur den håller? Jag vågar påstå att Nationens fiende är Tony Johanssons hittills bästa bok. Den är smart, välskriven, underhållande, nervig, underfundig – och överraskande känslosam. Det finns ett sidospår kring karaktären Arne som verkligen skär i hjärtat och snudd på får mig att fälla ett par tårar – det händer inte ofta att spänningsförfattare lyckas göra mig så rörd.

Detsamma gäller resten av boken. Min poddkollega jämförde Johanssons böcker med Karlsson & Haag och jag kan instämma. Inte för att de liknar varandra sett till intriger – utöver att båda skriver om högaktuella ämnen – nej, det handlar om den empatiska ådran. Det finns en stark medmänsklighet och empati som genomsyrar den här boken (jag minns inte om jag tänkte likadant kring de tidigare, men det har som sagt gått några år nu). Det finns något mjukt och vackert mitt i allt det hårda och det tycker jag är värt att hurra lite extra för.

Sen gillar jag skarpt hur Tony Johansson får in aktuella händelser i intrigen på ett riktigt snyggt sätt. Han vrider och vänder och gör en “tänk om” som är så smart uppbyggd att jag köper det rakt av utan att veta hur mycket som faktiskt är sant och vad som ploppat upp ur författarens hjärna. Det är realistiskt, tänkvärt och eggande på ett sätt som verkligen ger det hela en extra dimension.

Finns det en risk att läsare glömt bort en författare eller bokserie när det gått fyra år sedan sist? Möjligen, för det släpps så sjukt mycket och folk är generellt otåligare av naturen nu än någonsin. Men i det här fallet finns det inget skäl till oro (det skriver jag inte bara för att boken just nu ligger och fightas på Topp 50 på Storytel), för när det är så här jäkla bra så hittar folk fram.

Återigen. Det här är Tony Johanssons hittills bästa. Jag älskar den, simply put. Och det blev ju inte ens lite ekonomi-excel över det. Ni som fattar, ni fattar.

 

Nationens fiende kammar hem 5 av 5 pannkakor.

 

Kramen från helvetet, av Antonios Antoniadis och Victor de Almeida

Jag har träffat Victor vid ett par tillfällen och även läst lite om hans bakgrund, så det här blev intressant lyssning.

Om boken

“När jag tog heroin för första gången var det som att hela universum gav mig en jättestor kram.

En kram som skulle vara i över två decennier och resultera i 27 dokumenterade överdoser.

En kram som släppte taget först när mamman till min dotter dog i mina armar.

Man brukar säga att 2 av 10 överlever.

Jag är en av dem — och det här är min historia.”

 

Författarinläsning

Victor läser själv in. Ett klokt val. Det skänker en extra dimension till lyssningen och dessutom gör han det jävligt bra.

 

Tjugoprocentaren

Victors biografi är drabbande. Den greppar tag i mig redan i första meningen, när vi träffar en mycket ung grabb som redan i början av livet utsätts för skit.

Resan går vidare till Sverige och Victors liv som buse börjar tidigt med inbrott och annat. Det är en nedåtgående spiral med våldsamheter, pinsamheter, fängelsestraff och – till slut – drogberoende.

Det är en omvänd uppgång-och-fall-berättelse, där Viktor först efter ett långt, struligt och tragiskt liv som blandmissbrukare och kriminell lyckas göra något av det. En bitvis jobbig inblick i tragiska livsöden, folk som begår misstag efter misstag tills karusellen inte går att stoppa. För en person som levt merparten av sitt liv tryggt och lugnt så kan det vara svårt att förstå vägen till brottsligheten, för någonstans handlar det ändå om helt medvetna val kring att leva i kriminalitet. Men jag vet, det är lätt att förenkla när man själv inte har samma bakgrund och får inse att det säkerligen hade kunnat hända mig om jag bara hamnat i fel sällskap. Fotnot, nog om det.

Det är en relativt kort bok, men sprängfylld med innehåll och nerv. Jag vill verkligen veta hur det går för Victor. Hur hans mörkaste dagar ser ut och hur han hittar tillbaka till ljuset. Jag lyssnar på slutet av boken en tidig morgon medan jag befinner mig på gymmet och får kämpa mot tårarna. Det finns gott om sorg och tragik, men sluttampen slog lite hårdare. En väldigt drabbande bok, helt enkelt.

 

Kramen från helvetet landar på 4 av 5 pannkakor

Dalens djup, av Hannah A. Helseth

Helseths debut bjuder på mord och trasiga relationer i vårt grannland.

Om boken

“Poliskommissarie Asbjørn Kjilde sitter på sitt svala kontor i Elverum. Utanför fönstret breder Österdalens storslagna landskap ut sig. Bergen är massiva och älven rör sig långsamt. Asbjørns dotter Olava har nyligen flyttat till byn för att börja om sitt liv och förhållandet dem emellan är komplicerat. Det förflutna tyngs av skuld och skam och Olava ger sig i lag med fel slags människor.

Efter en ovanligt lugn sommar sker ett mord på en ensling utan fiender. Ingen i den lilla byn lämnas oberörd och Asbjørn behöver få fatt i mördaren innan det är för sent.”

 

En okänd röst

Charlotta Jonsson är skådespelare och visar sig, vid en sökning på Storytel, ha ett flertal inläsningar på sitt samvete – bland annat åt Moa Herngren och Marcus Jarl. Det är första gången jag lyssnar på henne som inläsare och hon gör ett riktigt bra jobb.

 

Reta inte norrmän

Här är ett sånt där exempel på en bok där miljöerna på sätt och vis agerar huvudkaraktär, för nog är det det norska landskapet som gör mycket av stämningen? En fotnot är att jag tycker det är lite synd att baksidestexten avslöjar på tok för mycket. Nog för att saker avslöjas ganska tidigt, men det byggs ändå upp på för en trevlig twist som förstörs lite av baksidestexten.

Dalens djup är en trevlig deckare. Karaktärerna är intressanta och komplexa, främst Olava. Däremot har jag lite svårt för Asbjørn Kjilde, som ändå får sägas vara huvudkaraktär. Han agerar med huvudet i arslet väldigt mycket och är ganska dålig på sitt jobb. Han skulle nästan kunna tillskrivas rollen som antihjälte, men jag har faktiskt lite svårt att tycka om honom av den anledning att hans motiv förblir ganska dunkla. Jag lär inte riktigt känna honom så mycket som jag önskar. Samtidigt är detta första delen i en serie, men jag hade ändå gärna fått komma honom lite närmre än jag gör.

Intrigen i sig är en intressant whodunnit med fina och smarta vändningar och jag är underhållen rakt igenom, även mycket tack vare Hannahs målande och vackra språk. Möjligen kan jag tycka att saker och ting ibland beskrivs lite väl övertydligt (jag minns inga specifika exempel såhär i efterhand men tänkte ganska ofta på det under bokens gång).

Dalens djup är en snyggt uppbyggd deckare som hade gjort sig bra som film eller tv-serie. Det är så pass väl beskrivet att jag kan se stora delar av den, inklusive många av karaktärerna, medan jag lyssnar. Det är ett bra tecken, säger filmnörden.

 

Dalens djup landar på 4 av 5 pannkakor

Vatten över huvudet, av Frida Gråsjö

Första delen i Gråsjös 17:e slussen-serie bjuder på död och dopp.

Om boken

“Hanna Sand, utarbetad advokat från Stockholm, har rest till Dalsland för att ta hand om sin morfar, slussvaktare vid 17:e slussen i Dalslands kanal. Ett par lugna veckor på landet kan göra henne gott. Harmonin hon hoppats på går dock om intet när hon inser att slussvaktarstugan blivit byns samlingslokal, där både föreningsfrågor och byskvaller avhandlas.

På den stora städdagen klättrar Hanna upp i sin gamla trädkoja för att komma undan de intensiva grannarna, och från sitt utkiksställe blir hon vittne till ett gräl. Hon ser något blänka till och hur Ulf, kommunalrådet, faller ner i slussfållan.

Alla utom Hanna är övertygade om att det var en olycka, även polisen. Desperat över att ingen lyssnar startar Hanna en egen utredning, och får med sig sin morfar i jakten på sanningen.

Undertryckta konflikter mellan grannarna kommer i dagen, och det finns ingen brist på misstänkta. Hanna blir mer och mer över­tygad om att en mördare går lös i Södra Strandvikens idyll.”

 

Ewerlöf

Katarina Ewerlöf står för inläsning och sköter sig i vanlig ordning med bravur.

 

Slussa mig hit och slussa mig dit

Jag har tidigare lyssnat på Gråsjös “Bed & Breakfast för lata brudpar”. Nu snackar vi cosy crime istället för feelgood, men stilen känns såklart igen. Jag är, som snarare tjatats om än påtalats tidigare, inget jättefan av mysdeckare (att ens blanda in ordet mys i en genre får mig att mysrysa), så det blir genast hög backe på trasig cykel för att övervinna Pannkakans mörka hjärta.

Tack och lov finns det mycket att falla för här – Språket, lekfullheten, mysfaktorn (rys, rys) och karaktärsgalleriet. Gråsjö får även till trevliga miljöer som känns levande och tillför något fräscht – Jag kan inte minnas att jag lyssnat på en sluss-mysdeckare förut. Eller så mycket annat med slussar, för den delen. Min enda riktiga referensram innefattar katastrofala filmer som Göta Kanal 2 som kräver skämskudde (“Skit på rej, rackarns ballongförsäljare!”).

Som vanligt med den här genre-crossovern blir det aldrig direkt spännande. Det håller sig kvar vid underhållande och trvisamt men gott nog det. Det kan ju faktiskt vara skönt att bryta av mörka, hårda spänningsromaner med ett trevligt litet potentiellt mysmord i en slussfålla. Jag har skrivit det förr och upprepar: Har man förkärlek för mysdeckare så har Gråsjö fått till riktigt lyckade ingredienser till en finfin läs- eller lyssnarupplevelse.

 

Vatten över huvudet landar på 3,5 av 5 pannkakor.

Våldet under huden, av Fritiof Ajvide

Fritiof Ajvide har skrivandet i blodet, kan man säga. Han debuterar med en bok som stannar kvar i tankarna.

Om boken

“Jag lade till J på Signal och vi gick åt olika håll. På väg tillbaka mot spelningen vände jag mig om samtidigt som han. Ljuset från gatlyktan låg för ett ögonblick som en gloria över hans huvud.

Kvällen då S träffar J flätas deras liv samman. S, en vit juristson med rapdrömmar, osynliga ärr och en romantiserad idé om gangsterlivet. J, ledaren av ett kriminellt nätverk med lyrikambitioner och en malande ångest. Två trasiga själar som inte funnit sin plats i världen, finner varandra.

Snart tar S sina första stapplande steg i Stockholms skuggvärld där becknare är frihetskämpar, poliser är motståndare och våld är kapital. Tillsammans med J blir S kriminella bana till en början euforisk, och dagarna fylls av ladd och sårbara samtal. Men deras närhet till varandra räcker inte för att hålla tillbaka längtan efter ett annat liv.

Fritiof Ajvide har skrivit en magnetisk debutroman som med tonsäker humor vindlar mellan tid och rum, mellan sanning och villfarelse. Med gängkriminalitetens Stockholm som fond skildras en uppslukande relation där det hypnotiska språket är en lovsång till musiken. Våldet under huden är en historia om återuppståndelse och människans skriande behov av sammanhang.”

 

Magisk Salzberger

Skådisen Alexander Salzberger står för inläsning. Jag har alltid tyckt att han är en av våra bästa manliga inläsare – Här bevisar han verkligen hur jäkla duktig han är. Det här är, no doubt, Salzbergers hittills mest klockrena inläsning. Den är så spot on från början till slut, en riktig njutning.

 

Lyrik och spänning i en spännande mix

Var ska jag börja? Våldet under huden påminner egentligen inte om något jag lyssnat på tidigare. Det är liksom en humoristisk, sorglig och snäll Snabba Cash skriven till stor del som lyrik. Eller, vad fan? Klart står i alla fall att det här är en säregen, underhållande upplevelse. Jag är fast i Fritiofs språk från första minuten och slängs mellan att fascineras och underhållas av hans poetiska sätt att framföra det hela. Såväl brödtext som stora delar av dialogen består liksom av rim och skulle kunna bli en sjuhelvetes lång hiphop-låt i princip. Dessutom tycker jag det känns som att han nailar förortstugget suveränt – Eller, nu kan jag inte tugget själv egentligen, men det känns åtminstone legit och snyggt.

Fascinationen håller i rakt igenom. Jag älskar verkligen att man kan – och vågar – skriva en bok på det här sättet. Visst, det kanske någonstans går ut över någon form av spänningsådra, men det är å andra sidan ingen spänningsroman. Vad är det egentligen för genre vi snackar här? Jag vet inte klart, men det gör inget.

Jag läste en recension i Ystads Allehanda som var lite sval. Man skrev bland annat att den hade tjänat på att skrivas ned lite – Blir det forcerat eller too much? För somliga, säkert. Jag tänker bitvis att jag kanske borde vara grinigare, men jag köper det rakt av. Jag dras med i det. Jag älskar det. Kanske mest för att det sticker ut så mycket i en tid då man sällan lyssnar på eller läser böcker som verkligen vågar. Jag känner liksom gatan, på något vis. Ibland får man till tugget så snyggt att det känns som jag går där på Järva-fältet med snubbarna eller sitter med dem i lägenheten när de flyger iväg. I recension skriver man också “Det är kul, rörande och tyvärr rätt irriterande emellanåt. Allt som är roligt att skriva är inte nödvändigtvis roligt att läsa.” Återigen. Jag förstår vad recensenten menar och någonstans är det ju lätt att förstå att Våldet under huden inte är för alla, på samma sätt som böckerna om en viss åttioårig tant som spelar e-sport inte heller är för alla. Men Våldet under huden är för mig, och förhoppningsvis är den även för dig, och det räcker, man behöver inte göra någon större grej.

Jag vill ha mer av varan. Jag vill ha fler böcker av Fritiof Ajvide och ja, hans farsa lär vara mäkta stolt, för här snackar vi en Ajvide som är minst lika full i fan och broderar med orden lika bra som farsan.

 

Våldet under huden landar på 4,5 av 5 pannkakor.

Kråkslottet, av Karina Johansson

Kråkslottet är andra boken i Karinas Vinder-serie och den första av hennes böcker som jag lyssnar på.

Om boken

“I Sunnes mest iögonfallande byggnad, ett riktigt gammalt kråkslott, bor Emeli Vinders pappa Åke. En dag hittar Åke sin hyresgäst Urban död, och Åkes lugna pensionärstillvaro ruckas även om han själv frias från misstankarna. Bygden skvallrar ändå, särskilt Hjördis Jonsson. Hon driver en kiosk i Kråkslottet och pratar illa om sin hyresvärd. I samma veva flyttar Emelihem från Stockholm och försöker göra allt för att rentvå sin pappa från ryktesspridningen, men hennes ansträngningar går om intet när fler människor mördas.

Emeli springer på sin gamla tonårsförälskelse, Frank, som numera är polis, och hjälper honom i utredningen kring morden. Samtidigt vaknar gamla känslor till liv … “

 

Ewerlöf

Katarina Ewerlöf står för inläsning och gör det i vanlig ordning riktigt bra. En av våra mest populära inläsare av en anledning.

 

I kråkslottet kan ingen höra dig skrika

Jag har besökt Sunne. Eller rättare sagt: Jag har varit på Selma Spa. Sunne känns inte som en säker plats att leva på, här riskerar man att få en hammare i skallen om man inte vaktar sin tunga eller spelar korten rätt.

Emeli flyttar hem från Stockholm och blir indragen i ett växande mordmysterium som på något sätt har med Kråkslottet, där hennes pappa Åke bor, att göra.

Det är välskrivet och underhållande, sådär mysig som en mysdeckare ska vara. Karaktärerna är trevliga att lära känna och här finns alla ingredienser en mysdeckare behöver – Lite mord, lite vänskap, lite caféhäng och en del kärlek. Mysdeckaren är inte min favoritgenre, så på samma sätt som feelgood eller romance så har man en lite brantare uppförsbacke när man försöker fånga mitt intresse. Kråkslottet kanske inte vinner över mig helt till mysdeckarfantastgänget, men jag tycker att den är underhållande tidsfördriv och det går ändå säga mycket för någon som inte riktigt är genrefrälst. Främst beror det kanske på mitt inneboende behov av mer spänning, och en mysdeckare blir sällan mer än just mysig. Gott nog!

Jag har skrivit det förr, om till exempel Frida Gråsjös böcker (eller bok, för jag har bara hunnit lyssna på en!): Gillar man mysdeckare så gillar man det här. Alla ingredienser finns och det är gemytligt med härliga karaktärer.

 

Kråkslottet landar på 3,5 av 5 pannkakor.