Recension: Svekets spel

Svekets spel, av Mattias Lönnebo

Det här är min första bekantskap med Lönnebo som romanförfattare. Jag har tidigare tagit del av en av hans skräcknoveller i Monsterboxen, uppläst av fantastiska Emil Eriksson.

“Lars Marten, gymnasielärare i Uppsala med bakgrund från Försvarets tolkskola, ska vara ledare på ett sommarläger med ryska fotbollsknattar. Där träffar han den unge Dima och ju mer de lär känna varandra, desto mer inser han vilka fasansfulla upplevelser den unge pojken bär med sig. Men när Lars ingriper spårar situationen ur och plötsligt står han själv oskyldigt anklagad för det värsta av alla brott. Hans svägerska, polisen Johanna Meyer, riskerar långt mer än sin egen karriär när hon försöker rentvå honom och samtidigt upptäcker en konspiration med förgreningar ända in i polishuset.
”Svekets spel” är en skakande och mycket spännande kriminalroman om en brutal verklighet, där begären härskar och allt är till salu.”

Svekets spel är inläst av Magnus Schmitz, som har en hel drös ljudböcker i sin resumé. Jag har alltid tyckt att Schmitz är stabil som uppläsare.

Boken då? Det tar ett tag innan jag verkligen får grepp och berättelsen och börjar få fatt på vad Svekets spel vill förmedla. När det väl står klart inser jag att snabbt att detta är något annorlunda.

Unikt vågar jag inte säga utan mer kött på benen, men annorlunda kan vi snabbt fastslå. Svekets spel berättar en omskakande historia men ur ett relativt ovanligt perspektiv. Det är obehagligt, spännande och realistiskt. Det märks att Lönnebo gjort noggrann efterforskning och vet vad han skriver om, även om det delvis naturligtvis är en ren spänningsroman.

Jag älskar det faktum att han vrider om en ganska beprövad intrig med nya perspektiv både vad gäller offer och gärningsmän. Det är välskrivet, jobbigt och drabbande. Men ärligt talat så hade den mått bättre av en mer slagkraftig och säljande titel.

Svekets spel är viktig och riktigt bra bok som förtjänar sina 4 av 5 pannkakor.

 

Serverat på Nobelfesten

Recension: Vit syren

Vit syren, av Cecilia Sahlström

Sahlström är en ny bekantskap och Vit syren är första delen i serien om Sara Vallén.

“Försommaridyllen spricker när en ung tjej hittas brutalt misshandlad i Lunds stadspark. Gärningspersonens tillvägagångssätt verkar ha symbolisk betydelse och i offrets hand vilar en kvist av en sällsynt vit syren.
Kommissarie Sara Vallén vid våldsroteln i Lund blir tilldelad fallet, men hennes utsikter att vara en del av lösningen försvinner snabbt när hennes son blir huvudmisstänkt. Trots att hon är berövad sina befogenheter känner hon sig tvungen att lösa fallet. Hon måste rädda Johannes. Hennes son skulle aldrig göra någonting sådant. Aldrig.
I Vit syren sätter Cecilia Sahlström mänskligt förfall i kontrast till lärdomsstadens polerade yta. Boken är den första i en planerad serie om kommissarie Sara Vallén och inspektör Rita Anker.”

Boken är inläst av Maria Lyckow, som gör ett bra jobb, även om jag upplever att det kan bli lätt monotont ibland.

Vit syren är en väldigt välskriven bok. Det märks att Sahlström har bakgrund inom rättsväsendet då det polisiära beskrivs väldigt realistiskt. Intrigen är spännande, sorglig och obehaglig. Sara Vallén kommer närmre fallet än önskat och leder utredningen med klump i halsen, minst sagt. Det tar ett litet tag innan jag verkligen kommer in i boken. Till en början tycker jag att den känns lite som en dussindeckare, vilket bland annat kan hänga ihop med att jag lyssnat på v-ä-l-d-i-g-t många liknande romaner under senaste året, men så lägger Sahlström i en ny växel och både drar in mig i intrigen och golvar mig på samma gång.

Det finns även sidointriger här som jag tycker berikar boken mycket och bidrar till en intressant karaktärsutveckling.

Vit syren är en riktigt bra kriminalroman som bjuder en hel del spänning och obehag och lovar riktigt inför de kommande böckerna om Vallén.

Slutbetyget blir 4 av 5 pannkakor.

Recension: 1986 (säsong 1-3)

1986 (säsong 1-3), av Jesper Ersgård

Jag har skjutit upp den här ett tag av den gamla vanliga anledningen – Jag fullständigt avskyr Original-upplägget då det inte är användarvänligt för fem öre. Men efter att ha lyssnat på Svart stjärna av Ersgård-bröderna och läst mycket gott om 1986 kände jag att det var dags att ge den en chans.kungahuset

“28 februari 1986. En gammal förvirrad man påträffas vilse i snön i Stockholm. Han pratar osammanhängande om att han är i fel kropp i fel tid och varnar sedan för att Olof Palme kommer att bli mördad. Några timmar senare skjuts Sveriges statsminister till döds på Sveavägen i Stockholm.
Polisen går upp i full beredskap och förhör den gamle mannen. Hur kunde han känna till mordplanerna? Den gamle vägrar att säga något innan han fått tala med någon som heter Elias Werner.”

Inläsning görs av veteranen Stefan Sauk. Han gör ett riktigt bra jobb.

Vi river av plåstret direkt: 1986 är något utöver det vanliga. Som nämns ovan tar den sin början kring mordet på Olof Palme och spänner sig sedan vitt och brett (no spoilers). Berättelsen som tar vid är något filmnördar som jag sett prov på i många sci-fi-filmer. Det är tidsresor och invecklade förklaringar kring rum och tid och vad händer om du skjuter din farfar i pannan och drar katten i svansen och sedan återvänder till framtiden? Tidsresor har gjorts mycket både i film och litteratur. För en som konsumerat mycket popkultur i ämnet är det ärligt talat uttjatat. Men. Där kliver Jesper Ersgård in och böjer på tid och rum (hö hö). Jag ska inte komma och säga att han återuppfinner genren, men handlingen och de många vändningar i 1986 är inget annat än geniala. Jag vill gärna berätta detaljer om allt underfundigt, smart och trevligt vi får uppleva, men jag biter mig i kinden och håller käft, för jag avskyr spoilers.

Många gånger kommer jag på mig själv med att le fånigt åt vissa vändningar, vissa popkulturella referenser som träffar klockrent. Det är full fart, spännande och underhållande rakt igenom. Jag har tidigare varit bitvis kritisk till Original-satsningarna. Även Ersgård-brödernas Svart stjärna, som jag i mångt och mycket gillade mycket, blev bitvis väldigt tjatig. Så är inte fallet med 1986. Den snurrar inte in på långdragna spår utan tar ut svängarna precis så ofta som krävs och just när jag börjar undra om Ersgård verkligen ska klara av att ta mig igenom över trettio timmar i samma fart. Och han gör det. Med bravur. Jag kanske inte älskar slutet, men vet ni vad? Det gör inte ett jäkla skit, för 1986 är en sån oerhört trevlig resa. Lite som en nostalgitripp till tider som kanske eller inte ägt rum. Jag skrev tidigare att jag är lite less på tidsresor i film och serier, men 1986 hade gjort sig riktigt jäkla bra som tv-serie.

En LITEN spoiler i form av ett önskemål: Ersgård. Jesper. Snälla. En liten spin-off där ett förvirrat Hitler-medvetande finner sig själv i en annan kropp och tid.

Fullpott till 1986. 5 av 5 tidsreseförvirrade pannkakor.

Recension: Nattväkten

Nattväkten, av Ramona Ivener

Senaste veckan har det blivit lite färre ljudböcker än vanligt, men här är en färsking som legat i den digitala bokhyllan ett tag och väntat på release.

“När kriminalkommissarie David Ritter anländer till Bromma en kylig oktobermorgon möts han av den mest groteska mordplats han någonsin stött på, där mordet helt saknar motstycke i svensk kriminalhistoria. Inom loppet av några dagar sker det ytterligare ett makabert mord som gör det klart för Ritter att han är ute efter en seriemördare vars offer utgör en skrämmande nedräkning. Men till vad? Vad binder offren samman? Han tar hjälp av den intelligenta och skarpa rättspsykologen Dr Julie Glans för att fånga den barbariska mördaren innan det är försent.
NATTVÄKTEN är den första boken i serien med den intuitiva kriminalkommissarien David Ritter i spetsen. En mörk, oförutsägbar och oförglömlig thriller där mycket mer än att fånga en seriemördare står på spel. En rad oväntade vändningar förtätar handlingen fram till den chockerande upplösningen, en som inte ens Ritter själv hade kunnat föreställa sig.”

För inläsning står den som vanligt eminente Magnus Roosmann.

Som baksidestexten avslöjar så är detta första boken i en tänkt serie om en kriminalkommissarie. En ganska vanlig textrad att läsa, för det svämmar verkligen över av serier om kommissarier av olika kön, längd och tyngd på ryggsäck i det litterära Sverige. Inte mig emot, för merparten av dem håller så pass hög klass.

Det tycker jag även att Nattväkten gör. Ramona Ivener har ett språk som tilltalar mig. Det är korta, snygga meningar som flyter på fint. Intrigen kickar igång snabbt med diverse hemskheter och det leder mig osökt till ett av mina problem med Nattväkten. En väldigt personlig åsikt och kanske kan det verka märkligt när det kommer från en lillgammal herre som själv ägnat mycket tid åt att skriva bloddrypande skräck och skickat ett antal karaktärer mot hemska öden, men jag har lite svårt för vissa av de väldigt detaljerade morbiditeterna i den här boken. Karaktärerna går öden till mötes som är klart hemskare än vanligt. Jag är avtrubbad på det här planet, men det gränsar bitvis till väl spekulativt för min smak.

Detta är dock inget som förtar boken i övrigt. Det är full fart när intrigen griper tag i mig efter ett tag. Jag gillar karaktärerna, de är välgestaltade och många av dem intressanta. Jag kanske inte kommer vår David Ritter jättenära, men det här är å andra sidan första boken och allt fokus skall inte ligga på den punkten.

Något jag gillar än mer är dock Iveners förmåga att få till spelplanen vi bjuds på. Det är en smart nagelbitare hon skrivit, fylld med en massa trevliga och oväntade vändningar. Jag tycker att hon lyckas göra saker och ting oförutsägbara och är duktig på att föda den där törsten kring att lyssna lite till för att få veta mer. Det är helt klart bokens största styrka i min mening.

Många av ingredienserna vad gäller både intrig och karaktärer är vid första anblick ganska standard, men Ivener lyckas i Nattväkten med att bjuda på en annorlunda och lite råare krim än vissa kanske är vana vid. Jag gillar det skarpt, trots vissa detaljer, och ser fram emot att lära känna Ritter bättre.

Nattväkten landar på 3,5 av 5 pannkakor.

Recension: DEAD & ALIVE

DEAD & ALIVE, av Sara Olsson

Sara Olsson och Martin Falkmans Dolt under jord var med på min lista över förra årets bästa böcker. DEAD & ALIVE påminner på många sätt om den. Catering uppsala

“DEAD & ALIVE är en reseskilding genom lustens värld. En Short Cuts, en mörkare variant av Love Actually. Glimtar av många människors öden vävs samman i en berättelse med starkt erotiska underströmmar.
Grinda jobbar med sina förutfattade meningar medan hon försöker förstå varför hon hittills bara lyckats förälska sig i en enda människa. Hon vet så väl att kärleken är mycket vidare än så. Seth är en blind voyeur som funnit ett sätt att leva ut sin preferens.”

Vi börjar med inläsningen. DEAD & ALIVE läses av två röster tillhörande Mitcho Batalov och Alexia Bergström. Båda är nya erfarenheter för mina öron och mycket trevliga sådana. Det sköter sig riktigt bra båda två och passar materialet som hand i handske för att dra till med en klyscha. Främst gillar jag Batalovs prestation.

Boken då? DEAD & ALIVE påminner återigen om Dolt under jord och det är positivt menat, för jag älskade den. Det är underfundig humor, mörker och erotik som korsar vägarna här. Sexigt, skulle jag kunna tillägga, för Olsson kan verkligen få till de erotiska underströmmarna, de eggande fantasierna och kittlar oss med diverse förbjudna lekar. Intrigen i sig känns lite som att man kastas in i ett större sammanhang, mitt in i händelsernas centrum. Det är ganska häftigt. Karaktärerna och deras drivkrafter mejslas ut under resans gång och det finns några vändningar i den här utvecklingen som är riktigt härliga.

Jag kan inte riktigt jämföra DEAD & ALIVE med något jag tidigare läst (eller lyssnat på), utöver likheterna med Dolt under jord. Det är något jag verkligen gillar. Det är originellt och känns på vissa sätt lite Lynchsk i mötet mellan mystik och erotik.

DEAD & ALIVE är väldigt kort, strax under fem timmar, och jag upplever det som både positivt och negativt. Positivt är att den står stadigt på benen och får väldigt mycket sagt trots kort speltid. Negativt är att jag helt enkelt hade velat ha mer. Jag hade gärna fått en större överblick av karaktärerna och deras drifter, men det här är egentligen inte menat som kritik. Snarare ett bra betyg, för här blir man indragen i något förbjudet och spännande och jag vill liksom bli kvar i det, utforska det mer.

Bokens absolut största behållning är språket. Jag lyssnar på extremt mycket ljudböcker. Jag skriver mycket själv. Jag bekantar mig så gott som varje vecka med begåvade ordkonstnärers välskrivna manus. När jag lyssnar på DEAD & ALIVE upplever jag något jag inte är van vid, trots min litteraturkonsumtion: Jag avundas Sara Olssons språkbruk och känner mig, för att använda en uttjatad anglicism, blown away. Jag har sällan känt mig så förtrollad av ordleken som här. Det är vackert, humoristiskt, smart och fyllt med underfundiga allegorier och oväntade vägar. Jag älskar det.

DEAD & ALIVE landar på 4,5 av 5 pannkakor.

 

 

Recension: En hemlighet förde mig hit

En hemlighet förde mig hit, av Lisa White

“Vänta nu. Lyssnar Peter på romance?!” Jo, det händer ju alltså, även om det inte tillhör vanligheten. Men, jag är allätare och emellanåt behöver jag ett litet avbrott från alla döda människor, alkoholiserade poliser och ondskefulla väsen och vad passar bättre då än lite romance?

“Amandas största dröm håller på att gå i uppfyllelse. Jobbet på Stjärnströms och Stjärnströms, Sveriges bästa advokatfirma, har varit hennes mål så länge hon kan minnas. Nu är hon äntligen där och hennes karriär är på väg spikrakt uppåt. Vad mer kan man egentligen önska?
Trots att Amanda har bestämt sig för att låta kärleken lämna plats åt karriären så dröjer det inte länge innan hon kastas rakt in i ett hett triangeldrama. På ena sidan står toppadvokaten och playern Thomas Stjärnström, och på den andra, den hunkige mäklaren Adam. Men under ytan döljer sig mörka hemligheter – och inte bara hos de båda männen. Snart inser Amanda att även hennes egen familj döljer något stort. Något som skulle kunna förgöra henne totalt… ”

Vi startar med inläsningen, som görs av Amanda Krüger. Hon sköter sig bra, även om emellanåt kan låta lite monotont eller robotlikt.

Jag har tidigare lyssnat på Lisa Whites Jag är såld på dig, som jag tyckte var underhållande och mysig, för att ta till ett ord som egentligen inte bör nämnas i en seriös recension. Men vad fan, när gjorde jag något helt seriöst senast?

Berättelsen om Amanda, nybliven advokat som snabbt börjar färdas mot sina drömmas mål om anställning på Sveriges bästa advokatfirma, fångar en snabbt. Den är både spännande i alla sina vändningar och bitvis underfundigt rolig (polaren Johannas frispråkighet exempelvis är både befriande och välkommen). När man dras in i spindelnätet som blir Amandas kärleksliv är det svårt att inte fastna. Det är bokens största fokus, men jag upplever att White bryter av med diverse andra inslag på rätt ställen så att det inte blir tjatigt med alla vändor fram och tillbaka och huvudbryn i triangeldramat.

Persongalleriet är trevligt. Till en början känns det väl ytligt och det blir rätt tjatigt med fokus på hur förbaskat snygga alla är, men när vi kommer längre in i berättelsen får White till ett välbehövligt djup i karaktärerna. Det är kanske inte djupet man vill ha för att hoppa från femman i badhuset, utan lite mer som poolen för ungar som klivit ur blöjan. Långsökt liknelse, men summan är att djupet passar genre och intrig – Vi vill lära känna karaktärerna mer än in på bara huden, men inte så att det tar fokus från kärleksbekymren. Och på tal om hud, så förekommer det en hel del sådant också. Det är lite “första säsongen av en HBO-serie”-nivå på naket och doftar lite Fifty shades, fast utan läder och piskor. Jag gillar det, och jag gillar även att man lyckas få det lite hett och härligt utan att det blir alltför explicit och långdraget (men jag fick lite märkliga bilder av meningen som gick något i stil med “han slukade hennes kön”. Ouch, hungry much?)

White har ett enkelt och trevligt språkbruk som passar berättelsen bra och gör det lätt att lyssna på och driver i berättelsen fungerar hela vägen. Ibland vill jag och i och för sig skaka om Amanda och be henne att snälla bestämma sig någon jävla gång istället för att leka velpotta, men så är kärleken ungefär lika enkel som att lära en sifferblind lösa sudoku.

En hemlighet förde mig hit landar på 4 av 5 stekheta pannkakor.

 

Recension: Singöspionen

Singöspionen, av Johan Kant och Anders Gustafson

Singöspionen är den första delen i en serie böcker och släppte 2015. Jag fick upp ögonen för serien då jag sett den senaste delen Löparen florera i sociala medier.

“DEN 62-ÅRIGA KRIMINALINSPEKTÖREN SOLBRITT ANDERSSON och hennes man Rune har förverkligat sin dröm och köpt en sommarstuga på Singö i Roslagen. Av en granne får de höra talas om Singömordet, som skett på den närbelägna marinbasen 1986, strax efter att Olof Palme mördades. Trots att anläggningen var välbevakad lyckades gärningsmannen försvinna utan ett spår, och mordet är ännu ouppklarat. Under sin semester kan Solbritt inte låta bli att göra egna efterforskningar. Sökandet efter sanningen sätter igång hänsynslösa krafter, beredda att göra allt för att hindra henne. Singöspionen är en trovärdig kriminalroman som är mycket svår att lägga ifrån sig. En modern svensk deckare utan klichéartat övervåld och med en ovanlig hjälte i huvudrollen: en kvinnlig polis i övre medelåldern.”

Vi börjar med inläsningen. Jag har oftast väldigt svårt för Katarina Ewerlöf, men i Singöspionen tycker jag att hon sköter sig riktigt bra.

Jag gillar ju det faktum att vi får följa en äldre kriminalinspektör. Jag kan bitvis bli lite trött på att huvudkaraktärer i genren ofta utgörs av folk runt trettio-någonting (jag säger inte att det alltid är så, men hur ofta är de 60+?). Det var även av den här anledningen jag lät två av huvudkaraktärerna i min debutroman och dess uppföljare vara i övre medelåldern.

Det finns mycket gott att säga om Singöspionen, samtidigt som jag har lite svårt att få ihop den i tankarna. Det jag tycker författarduon lyckas med allra bäst i den här boken är den detaljrika levande och oerhört vackra målningen av Roslagsidyllen. Det målar upp oerhört verklighetstrogna och pittoreska bilder för mitt inre.

Det är på så vis en ganska mysig berättelse. Det är liksom deckare, thriller och feelgood i samma förpackning. Men det är både positivt och negativt. Den är både härlig och enerverande och ibland kommer jag på mig själv med att tappa fokus för att drivet bitvis saknas. Någon direkt nerv blir det egentligen inte förrän framåt slutet. Karaktärerna är lagom intressanta. Mest växer ju huvudkaraktären på en, men här finns saker i upplägget som förstör en del.

Detta är duons debut, det ska man ha med i åtanke. Samtidigt har jag läst att en av dem är förlagsredaktör och är det en sak jag återkommer till i tankarna så är det att Singöspionen skulle ha behövt just en hårdare redaktör som gått igenom och kapat. Det blir bitvis lite tjatigt och långdraget – med hänsyn till intrigen hade man säkerligen kunnat korta ned romanen med två timmar. Det som dock stör mest är benägenheten att skifta perspektiv i tid och otid. Det blir liksom lite av en identitetskris, som att man inte riktigt vet ur vilket perspektiv man vill berätta intrigen och dess sidohistorier. Det gör även att jag upplever att det blir svårt att knyta an till karaktärerna och ibland blir det bara för utsmyckat med alltför många karaktärers tankar och känslor att ta del av. Ett exempel är när polisen ska förhöra ett vittne och vi får ta del av extremt mycket onödiga detaljer kring sagt vittnes vardagsmönster och morgonbestyr vilket inte tillför något.

Så. Jag låter kanske som en riktig gnällspik och det är jag ibland. Återigen. Det finns mycket att tycka om i Singöspionen, men även mycket tillkortakommanden. En annan sak jag uppskattar är avsaknaden av onödigt våld och sex – jag har inget emot något av det egentligen, men det känns fräscht med en mordgåta berättad med så pass få centiliter kroppsvätska. Med en strängare redaktör hade man kunnat tighta till det här till något mer spännande. Jag gissar på att författarduon mognat till sig rejält i och med det antal uppföljare som finns. Vi får se om jag tar mig an dem i framtiden.

Singöspionen landar på 3 av 5 pannkakor.

Recension: Gamen

Gamen, av Olle Lönnaeus

Ännu en ny bekantskap. Gamen är en ny roman som hittills fått väldigt mycket lovord, så det är med höga förväntningar jag ger mig an den.

“Elitsoldaterna Simon och Ahmed får ett topphemligt uppdrag: Sök upp Gamen och döda honom. Den svenske IS-jihadisten ”Gamen” är ett hot mot rikets säkerhet. Han har blod på sina händer. Varken regeringen eller militären vill att han ska komma levande hem från kalifatet. Men ordern att döda en svensk medborgare strider mot grundlagen – och är politisk dynamit. I Syrien går allt åt helvete. Ahmed avrättas. Simon får djupa sår i både kropp och själ. Ett år senare får Simon syn på Gamen på en kebabsylta hemma i Sverige. Eller såg han i syne? Gamen är en spänningsroman om extremism och om svåra moraliska vägval.”

Boken är inläst av Jonas Malmsjö, suverän som alltid. Lite småkomiskt känns det att jag lyssnat på två böcker på raken inlästa av samme man och vars intriger är väldigt snarlika (tidigare recenserade Draksådd).

Jag nämnde i recensionen av Draksådd att jag kanske är lite less på berättelser om extremister etcetera då det är så pass ständigt återkommande i både nyheter och populärkultur, så jag känner mig småskeptisk. Men faktum är att Gamen lyckas fånga mitt intresse rätt snabbt ändå. Detta tack vare högt tempo som håller i sig så gott som hela vägen samt en del spännande vändningar i intrigen. Jag gillar att Simon framställs som själsligt skadad och både han själv och jag som lyssnare ifrågasätter vad som är inbillning och inte. Intrigen i sig är smart och även om det påminner om många liknande manus (läs: både romaner, filmer och tv-serier) så tycker jag ändå att Gamen lyckas finna intressanta vägar som gör att den inte känns urvattnad, som att Lönnaeus tar påsen med klyschor och skakar om vid rätt tillfällen. Det ställs även intressanta moraliska frågor kring krigsbrott och att följa order.

Karaktärerna i sig är välgestaltade även om det kanske inte är någon som gör något direkt bestående intryck, men det gör absolut inget då handlingen och spänningen utgör varsitt riktigt starkt ben för Gamen att stå på. Men vet ni vad? Nu behöver jag ta lite extremistpaus ett tag.

Gamen landar på 4 av 5 pannkakor.

Recension: Fyrmästarens dotter

Fyrmästarens dotter, av Ann Rosman

Detta är Ann Rosmans debut och första delen i den pågående Marstrandserien.

“På den lilla ön Hamneskär utanför Marstrand pågår ett intensivt arbete med att ställa i ordning en turist- och konferensanläggning. Bostäderna för den tidigare fyrpersonalen på ön ska rustas upp och den renoverade krinolinfyren Pater Noster från 1868 ska åter ställas upp på sin plats. Det är april och invigningen närmar sig. Två polska murare håller på att reparera den inre väggen i fyrmästarbostadens matkällare när de får en mycket obehaglig överraskning. Väggen ger plötsligt vika och i utrymmet bakom finner de kvarlevorna av en man. Kroppen är välbevarad men har av allt att döma legat där länge.
Karin Adler vid kriminalpolisen i Göteborg får hand om utredningen. Till en början har man inte mycket att gå efter bara en förteckning över försvunna personer och en vigselring. Saker och ting blir inte heller bättre av att Karins förhållande med sambon Göran är på upphällningen, och att relationen till den fyrkantige kollegan Folke närmar sig kokpunkten. Alltmedan mystiken kring den döde mannen tätnar. Vem är han? Och varför har han blivit inmurad?”

Mirja Turestedt står för inläsning och gör ett riktigt bra jobb. Jag har läst en del kommentarer om att hennes fejkdanska inte uppskattas av alla, men jag hade ärligt talat inga problem med den.

Jag gillar Fyrmästarens dotter. Persongalleriet är rikt och samtliga karaktärer känns genuina, som någon vi skulle kunna stöta på ute på stan. Dialogerna flyter på fint och känns autentiska. Miljöerna spelar en viktig roll och Rosman beskriver dem levande och med sådan vördnad att man nästan kan känna vinden i håret och doften av havet – man blir lite sugen på att besöka Marstrand trots hemskheter. Det är en oerhört välskriven bok, en riktigt imponerande debut. Intrigen är intressant och smart även om den kanske inte leder till någon wow-känsla. Tillbakablickar och återberättande av gamla tider är väldigt vackert iscensatta. Det är på många sätt, i mitt eget tycke då, en väldigt mysig upplevelse trots sitt mörker.

Detta är, återigen, en imponerande debut och jag tror definitivt att jag kommer att ta mig an övriga böcker i serien.

Fyrmästarens dotter landar på 4 av 5 pannkakor.

Recension: Draksådd

Draksådd, av Chris Berg

Draksådd  har legat i min digitala bokhylla sedan november förra året, en titel som helt klart väcker intresse. Tydligen är detta andra boken om karaktären Rickard Häll, den första gav han ut själv 2014 (2016 som ljudbok utgiven av WAPI).

“Rickard Häll, före detta specialförbandsoperatör och numera
konsult vid ett svenskt säkerhetsföretag, längtar allt mer tillbaka till den operativa verksamheten.
När den svenska säkerhetspolisen tagit en nyckelperson i ett islamistiskt terrornätverk för att utlämna honom till USA, riktas terrornätverkets blickar mot Sverige. En radikaliserad ung man som varit försvunnen dyker plötsligt upp i Södertälje, och han är inte ensam.
Genom sina kontakter och sin position utanför myndigheternas regelverk involveras Rickard Häll i jakten på terroristerna och får en avgörande roll i arbetet mot det hotande attentat.
Tiden är knapp och med en välutbildad och motiverad motståndare har säkerhetstjänsterna svårt att hålla jämna steg. Med oskyldiga liv på spel blir det en kraftmätning mellan det onda och det goda. Hur långt är parterna beredda att gå för att uppnå sina mål?”

Draksådd är inläst av Jonas Malmsjö, en av mina absoluta favoriter i djungeln av inläsare. Han gör som vanligt ett förbaskat bra jobb. Samt om du vill ha en bra elektriker så har vi bra tips för er.

Någon annan som också gör ett bra jobb är författaren. Berg bjuder på en smart, välskriven och, för att sno en klyschig beskrivning filmrecensenter alltid använde förut, högoktanig spänningsroman. Det är militära specialförband, radikaliserade extremister, terrorhot över Stockholm och diverse spektakulära actionsekvenser som avlöser varandra. Det är högt tempo så gott som rakt igenom, med några få andningspauser då någon försöker dricka kaffe som är alldeles för varmt, precis som jag vill ha det. Det slår mig gång på gång att detta skulle passa riktigt bra som miniserie eller film, men samtidigt har vi sett mycket av liknande vara på vita duken. Det för mig vidare till nästa punkt:

Jag är egentligen ganska less på berättelser om terrorister, såväl islamister som makthungrande ryssar, så jag var kanske lite avvaktande inställd till Draksådd från början. Även om den kanske inte bjuder på något revolutionerande vi inte läst förr så gör flytet och den skenande pulsen att jag inte alls tänker på det. Draksådd känns som en blandning av Thunberg Schunkes suveräna Ett högre syfte och Wilderängs ryssinvasioner och det är ytterst positivt menat. Det är inte lika mycket fokus på detaljerade beskrivningar av vapen och andra militärteknikaliteter som i Wilderängs böcker, dock florerar det en del benämningar som kan tänkas flyga över skallen på icke insatta, men det är egentligen petitesser i sammanhanget.

Mot slutet blir det nästan, men bara nästan lite Die Hard-feeling och det måste man ju älska. Jag saknar dock ett Yippie-ki-yay motherf**** (eller “Tjolahoppsan, dumjävel!”, som det heter på svenska).

Nog om det. Chris Bergs Draksådd levererar en pulshöjande, välskriven actionthriller som lär slukas och uppskattas av många. Med all rätt.

Draksådd landar på 4 av 5 stridslystna pannkakor. 
Till startsidan