Recension: En miljon smaragder

En miljon smaragder, av Lukas Adamsson

En dubbeldebut, kan man säga. Detta är vad jag vet, Lukas Adamssons första bok. Det är även Torbjörn Löwendahls debut som uppläsare.

“En miljon smaragder är en berättelse om ett barn utlämnat till de vuxna runt sig. Pojken Elias skildrar från sitt eget perspektiv en uppväxt definierad av rädsla och våld.
Men berättelsen är också en om kärlek, om vänskap, familj och människans förmåga att se ljusglimtarna i utsatthetens mörker.”

Jag läste ingenting om En miljon smaragder innan jag började spela upp och visste således inte alls vad jag hade att vänta mig. Vi följer Elias, en ung kille vars vardag kantas av rädsla, våld och osäkerhet. Till en början är jag lite osäker på vart berättelsen är på väg, även om den väcker intresset direkt, men det där klarnar ganska snart.

Lukas Adamssons berättelse är mycket välskriven, finstämd, sorglig och obehaglig. Det är en uppväxtskildring, en bok om vänskap, utanförskap och den där osäkerheten som finns hos så många (de flesta?) barn när man försöker navigera sig fram i en stor värld. Man blir rörd, man blir förbannad – Ja, den här boken bjuder på många olika känslor och intryck och det om något är väl ett riktigt bra betyg? Den för tankarna till många liknande böcker som blivit rejäla succéer och även det är ett riktigt bra betyg – Författaren spelar på känsloregistret och bygger upp berättelsen i ett tacksamt tempo.

Det är en kort bok, ganska precis 2,5 timme i speltid, och det är väl egentligen det enda som gör mig besviken. Den här boken hade gärna fått vara åtminstone dubbelt så lång. Allting håller mer än väl i det korta formatet, men med en så stark berättelse och snyggt persongalleri så hade Adamsson i min mening gärna fått bjuda på mer, för mer vill man helt klart ha.

Och så har vi inläsningen. Som jag nämnde i starten är detta Löwendahls debut som inläsare – och vilken debut! Inlevelsen är finfin och han har ett riktigt bra flow. Som debutant lyckas han faktiskt överglänsa många riktigt rutinerade inläsare.

En miljon smaragder landar på 4,5 av 5 pannkakor.

Recension: Ek

Ek, av Frida Andersson Johansson

Det här året börjar bra, med flertalet spännande böcker jag ivrigt väntat på att få lyssna till. Ek är en sådan. Jag har sett fram emot den sedan jag fick reda på dess stundande release i höstas. Jag har tidigare lyssnat på, och på bloggen recenserat, författarens förra bok Dränkt, en småryslig, riktigt trevlig och eggande roman med tema nordiska väsen och folktro.

“MÅNGA MISTE LIVET NÄR REGALSKEPPET VASA FÖRLISTE.
NU VILL NÅGON ATT FLER SKA DÖ…

1625. Nio ekar förs på slädar över Mälarens is. De har fällts för att användas i bygget av rikets nya stridsskepp, Vasa. På en av slädarna vilar liket efter en man, ett offer för de olyckor som tycks följa i de nio ekarnas väg.
I en låda i Vasamuseets magasin i Stockholm förvaras en skulptur snidad i ek från Mälardalen. Disa Kassman och hennes unge kollega Greger Andersson får i uppdrag att restaurera den trasiga skulpturen som haft formen av en vildman. Disa försöker balansera sitt jobb på Vasamuseet med en älskarinna, en hjälpbehövande make och sjuka föräldrar. Men stressen hon känner inför restaureringsarbetet är inte normal. Det dröjer inte länge förrän hon blir som besatt av skulpturen.
När flera otäcka händelser inträffar på museet växer pressen. En vakt försvinner spårlöst och finska turister gör ett makabert fynd i en av utställningsmontrarna. Ombord på Vasa hittas blod. Disa litar inte längre på sig själv, Greger är rädd för sina egna tankar. Och i skogen vid Mälaren börjar nio döda ekar grönska mitt i vintern.
Många miste livet då Vasa sjönk. Nu vill någon att fler ska dö… ”

Intrigen i Ek är riktigt häftig. De historiska vingslagen och den mörka skugga de kastar över allas vårt Vasa-museum i kombination med lite övernaturliga element, deckarjobb och kärlek bäddar för något som bitvis är smått genialiskt. Vi får följa med Disa på sitt uppdrag att tillsammans med kollegor restaurera det långsamt förfallande skeppet och hela förfarandet är snyggt beskrivet och känns autentiskt.

Karaktärerna är välgestaltade och trevliga att följa och främst Disa är en mångbottnad karaktär med många skavanker. Hon känns mänsklig, helt enkelt.

Andersson Johansson har ett språk som tilltalar mig, likaså får hon till ett härligt flyt i intrigen. Som ni förstår är det ingen vanlig deckare vi bjuds på. Jag, som skräckfantast, är oerhört glad över att få ytterligare en deckare med övernaturliga inslag (senast var det Fredrik P Winters trevliga roman Grävlingen). Även om jag personligen inte tycker att boken blir överdrivet obehaglig (avtrubbad deluxe) och trots att spänningsmomenten inte får min puls att skena så är jag fast i intrigen från start till slut. Den smarta intrigen gifter sig perfekt med Andersson Johanssons fina språk och jag är lika nyfiken på att få ta del av de mörka ingredienserna som de intressanta turerna i Disas privatliv. Den här boken förtjänar helt klart allt beröm den fått (och kommer att få).

 

Veteranen och mästaren Gunilla Leining gör sitt för att ytterligare förhöja upplevelsen.

 

Ek bjuder på ett annorlunda och trevligt besök på Vasa-muséet. 4 av 5 pannkakor. 

Recension: Vänligheten

Vänligheten, av John Ajvide Lindqvist

Så är Sveriges främste skräckförfattare tillbaka. Jag har faktiskt inte tagit mig igenom hans “platstrilogi” då jag verkligen inte gillade Himmelstrand. Jag föredrog Ajvides mer skräckbetonade berättelser och tillåt mig här att bli lite personlig. Stephen King och John Ajvide är helt klart de två författare som influerat mig mest. Inte bara för att jag inledde karriären med skräck i både roman- och novellform, men kanske för att dessa två herrars alster låg till grund för  min egen författardröm. Låt den rätte komma in och Hanteringen av odöda blev genast favoriter. Båda så vackra, så obehagliga och samtidigt så Svensson. Ajvide bjöd in till berättelser jag varken kunde eller ville värja mig emot. Jag var 17 eller 18 år ung när jag läste Låt den rätte komma in och började drömma om att också skriva skräck och bli utgiven hos Ordfront. Det är därför med stor förväntan jag tar mig an Vänligheten, även om jag saknat stilen från Skräckvides tidiga böcker.

“En klargul, låst container.
En morgon står den i Norrtäljes hamn. Ingen vet hur den har kommit dit eller vad den innehåller. När låset slutligen sågas upp är det något som rinner ut. Något mörkt som kommer att förändra Norrtälje och få den vardagliga vänligheten att vittra sönder.
Under denna tid får vi även följa Max, Siw, Anna, Johan, Marko och Maria. Alla i trettioårsåldern och med sina egna problem i livet. Men när Norrtälje föränd as förs de samman på ett för alla oväntat sätt.
Vänligheten är en stor berättelse om vänskap och kärlek i ett Sverige i förändring. Den rör sig över 30 år och med denna roman visar John Ajvide Lindqvist att han inte bara är Sveriges största skräckmästare utan också en av våra största samtidsskildrare.”

Jag vill börja med att nämna inläsningen. Det är få författare som bör uppmuntras till att läsa in sina egna böcker. Ajvide är en av dessa. Han gör detta så jäkla bra. Betoningar, inlevelse, hela baletten. Det märks verkligen att han njuter av att ge röster till såväl berättelse som karaktärer.

Det finns nog få författare som kan skildra samtiden så klockrent och vackert miserabelt som John Ajvide. Han lyckas även väva in övernaturligheter mitt i det folkliga på ett sätt som ofta får det att framstå som det mest naturliga i hela världen. Den här boken är så fruktansvärt välkonstruerad och bjuder på så många lager att det inte går att värja sig. Det är 20 timmar av småstadsmisär blandat med lite häxerier och Jesus på café. Intrigen i sig puttrar på i ett ofta ganska lugnt tempo som i en annan författares händer troligen fått mig att tappa intresse, men Ajvides gestaltningar, hans språk och sättet att blanda allvar, löjligt roliga underfundigheter och obehag gör att jag är naglad i hans våld rakt igenom. Det finns få författare som skriver äckel och våldsamheter som honom.

När skräcken bubblar i Vänligheten njuter jag, men det är inte överdrivet mycket av den varan (till mångas gillande, säkerligen). Språket är fantastiskt, intrigerna är fantasifulla som fasen, men jag saknar hans klart mer skräckbetonade rötter. Låt den rätte komma in, Hanteringen av odöda och Lilla stjärna var helt enkelt mer i min smak.

Vänligheten landar på 4 av 5 pannkakor.

Recension: Sovsågott

Sovsågott, av Anders Roslund

Roslunds förra bok Jamåhonleva tog mig med storm, spänning på en nästan mästerlig nivå, så förväntningarna är naturligtvis stora inför denna.

“De var båda fyra år när de försvann samma dag. Nu sörjs de på samma kyrkogård i var sin grav.
Men varken flickan under det vita träkorset eller flickan som heter Linnea finns i sina kistor.
För att förstå hur de hör ihop måste kriminalkommissarie Ewert Grens och infiltratören Piet Hoffmann besöka den mörkaste av mörka världar och utkämpa sitt hittills svåraste, skitigaste, farligaste uppdrag.
Efter Tre sekunder, Tre minuter, Tre timmar och Jamåhonleva (Tre dagar) kommer nu Sovsågott, en gastkramande thriller där skillnaden mellan liv och död är tre år.”

Vi får åter följa med Grens och Hoffmann, en duo jag verkligen kommit att tycka väldigt mycket om (till skillnad från känslorna efter att jag lyssnat på Tre sekunder).

Thomas Hanzon står för inläsning och jag har läst att känslorna inför prestationen är ganska spretiga. Personligen tycker jag väldigt mycket om Hanzon som inläsare. Jag gillar hans inlevelse.

Sovsågott rivstartar och håller sedan ett skyhögt tempo så gott som hela tiden. Och spännande är det. Gastkramande, obehagligt, actionfyllt och riktigt, riktigt bra. Det är oerhört välskrivet med ett rappt språk och korta kapitel. Jag tycker även att Roslund klarat sig ifrån viss onödig repetition och andra småsaker från tidigare böcker. Intrigen är smart, brutal, hemsk och sorglig. Det är ytterst sällan jag dras in såhär pass rejält i en berättelse, ett bra betyg till Roslund. Få författare lyckas nagla fast mig så (Grimwalker/Buthler, Jeridi och Roslund är alla mästare på pulshöjande spänning).

Intrigen är denna gång verkligen skitig och inget för den känsliga, även om jag aldrig upplever det som spekulativt. Roslund håller sig på rätt sida gränsen av vidrigheterna.

En eloge återigen till ljudboksproduktionen. De små musikstyckena som spelar mellan olika delar tillför kanske ingenting, men detta med telefonsamtalen gillar jag skarpt.

Sovsågott landar på 5 av 5 pannkakor. Spänning på hög nivå.

 

Recension: Var är Olle?

Var är Olle?, av Martin Ezpeleta

En ny Storytel original som florerat lite i mina sociala medier. Det var dock först efter ett inlägg i ljudboksgrupp på Facebook, skrivet av Ezpeleta själv som jag faktiskt valde att lägga den i listan. Det är jag oerhört tacksam för.

“En septemberkväll 1983 försvinner 18-årige Olle Högbom i Sundsvall. Polisen är handfallen och utredningen växer sig allt större utan att ge något resultat.
Samtidigt är familjen slagen i spillror. Och Olles pappa har avgett ett löfte: Han kommer att ägna varje vaken stund av sitt liv åt att ta reda på vad som hänt hans son. Ska han någonsin få klarhet?
“Var är Olle?” är en berättelse i 11 delar om saknad, besatthet och upprättelse, av den hyllade dokumentärmakaren Martin Ezpeleta.”

Som beskrivet ovan består serien av 11 delar (dessa är allt från 13-40 minuter vardera) samt en intervju/epilog på strax under 40 minuter med Martin Ezpeleta.

Serien är inläst av Martin själv. Björn Andersson gestaltar pappa Ruben och stora delar består av intervjuer och bandupptagningar med Ruben, hans dotter, journalister, poliser och nyhetsklipp med mera.

Jag lyssnade på över 200 böcker förra året. Många av dem bra, några mer än så. Ändå har jag ärligt talat aldrig kommit upp i puls på samma sätt som här. Detta är true crime och bevisar återigen att verkligheten ofta är hemskare eller sorgligare än dikten. Pappa Rubens desperata jakt på svar som spänner över 40 år sedan Olles försvinnande är så frukantsvärt vacker, sorglig och hjärtskärande. Likaså är det oerhört vackert att följa med på resan när Martin sugs in i mysteriet och nästan tappar fokus från journalistiken, uppslukad även han av att försöka hitta den förlorade sonen. Jag har aldrig sugits in i en berättelse riktigt på samma sätt som här. Det är effektivt konstruerat med högt tempo och tvära kast. När jag lyssnar på det sista av elva avsnitt är det tidig morgon, jag sitter i bilen på väg till jobbet och tårarna rinner. Det är så jäkla drabbande och sorgligt att lyssna på och leva sig in i faderns ständiga kamp. En hel familjs liv reducerat till jakten på svar.

Var är Olle? är en serie som ingen bör missa.

Årets första, och en av bloggens mest självklara, fullpott. 5 av 5 pannkakor.

Recension: Kontakt – en svensk krigsman i kampen mot terrorn

Kontakt – en svensk krigsman i kampen mot terrorn, av Axel Stål

En insyn i livet hos en svensk soldat, eller frihetskämpe som han vill kalla sig, och hans år som yrkesverksam legosoldat, kan det vara något? Absolut!

“Axel lämnar sin karriär som officer i de svenska specialstyrkorna för att arbeta som personskyddsoperatör i krigets Irak. Han kastas genast in i intensiva stridssituationer som sätter alla hans förmågor på prov. Trots tragiska förluster av vänner och kollegor, och de privata utmaningar som livet som legosoldat innebär, fortsätter Axel på sin inslagna väg. Den leder så småningom till Kurdistan där han bland annat hjälper till i kampen mot terrorist sekten IS eller som Axel föredrar att benämna dem Daesh.
Det här är en bok för dem som är intresserade av det livsfarliga äventyrets lockelse, av att göra det rätta i avgörande situationer, av kamratskap och lojalitet men även för dem som vill veta mer om militär taktik i strid, vilket skildras detaljerat med adrenalinfylld inlevelseförmåga.
Författaren, som skriver under pseudonym, har idag lämnat en lång karriär inom den svenska Försvarsmakten bakom sig. Inom försvaret arbetade han bland annat inom enheten Särskilda Skyddsgruppen (SSG). Idag verkar han som samverkansofficer mellan utländska specialförband och kurdiska Peshmerga.”

Axel, som egentligen heter något annat, tar oss med på diverse olika uppdrag han varit med på under sina yrkesverksamma år. Vi får även en viss insikt i hur privatlivet under dessa år fungerar, även om det är fältuppdragen som naturligt får mest utrymme.

Det är välskrivet och en väldigt intressant inblick i något jag själv bara tagit del av via diverse filmer av olika kvalitet och verklighetshalt. Vi slungas mellan olika situationer i stridens hetta där man bland annat ställs inför moraliska diverse moraliska dilemman. Vet man till hundra procent att personen man just sköt var terrorist eller kan man ha dödat en civil, hur agerar man själv (och gruppen) när man tar del av agerande som kan ses som ett rent krigsbrott? Även den hemska baksidan med kollegor som inte överlever och bördan att ringa med dödsbud till anhöriga. Det är en annorlunda och intressant inblick vi bjuds på. Intressant är även detta med beskrivningen av att känna viss tillfredsställelse kring att just ha pressat in avtryckaren och ändat en terrorists liv – detta med att döda för rätt saks skull är ett ständigt intressant diskussionsämne.

Det är välskrivet och väldigt sakligt beskrivet, vilket i sig gör att det kanske inte direkt går att definiera som direkt spännande, men där går åsikterna säkerligen isär. Det är uppdelat med återberättande från diverse olika uppdrag och hemmavistelser och det i kombination med den sakliga tonen gör att jag emellanåt upplever det som lite lätt monotont och småtjatigt, men som oinitierad är det ändå tillräckligt intressant för att hålla hela vägen.

Detta är första delen av två (kanske kommer det fler?).

Magnus Schmitz står för inläsning och jag har läst en hel del kommentarer av folk som stör sig på det. Personligen tycker jag att han passar bra till materialet och gör ett klart godkänt jobb.

 

Kontakt landar på 3,5 av 5 pannkakor.

Recension: Mörkrets lag

Mörkrets lag, av Liselotte Divelli

Detta är första delen i en serie böcker som ska vara åtminstone delvis baserade på verkliga händelser. Jag lyssnade på den fristående andra delen Skott förra året och tyckte att den var bra.

“Maja lever i en krävande tillvaro med Kalle, en av Sveriges farligaste gangsterledare, ständigt påpassad för att undvika kontakt med polis och andra kriminella organisationer som vill ta över.
Hennes andningshål är ett trångt källargym i Vasastan. Där möter hon en kvinna som förändrar allt.
”Hej, jag heter Josefin och är polis. Vi behöver din hjälp.”
Mörkrets Lag är en delvis sann historia och första delen i bokserien med samma namn.”

Värt att notera är att Mörkrets lag och Skott som nu ligger på Storytel (Skott släpps i februari) innebär en nyrelease av böckerna, inlästa av Andreas Wilson. När jag lyssnade på Skott förra året var den inläst av Magnus G Bergström och ljudkvalitén var väldigt dålig, så det glädjer mig att man faktiskt lagt energi (och pengar) på att ge böckerna en ny kostym – Det förtjänar de här rafflande berättelserna. Wilson gör dessutom ett mycket, mycket bra jobb!

Så till innehållet. Mörkrets lag består av korta kapitel och jag upplever inte att det blir någon dötid. Den är intressant och spännande precis rakt igenom. Trots att speltiden ligger på under 6 timmar upplever jag ändå att den känns som något längre – kanske beror det på att jag finner intrigen så pass intressant.

Det är riktigt spännande att följa Maja och Josefin och deras liv som delvis levs på två sidor av lagen. Jag vill inte skriva mer än så, med risk att avslöja onödigt mycket med tanke på den för en gångs skull sparsmakade men kärnfulla summeringen Storytel bjuder.

Divelli har ett lättläst och bra språk. Korta, rappa meningar som delvis även speglar personerna. Det kan förekomma något tvärt perspektivskifte här och där, men det är inget som förtar. Som nämnt tidigare: Spännande rakt igenom och det blir naturligtvis lite extra kittlande med vetskap om att delar av det är baserat på verklige händelser. Jag gillar verkligen det här och överväger faktiskt att lyssna om Skott med Ondskan-Wilson i öronen. Med en förhoppning att övriga delar också kommer ut på ljud.

Mörkrets lag är riktigt bra. 4 av 5 pannkakor.

 

Recension: Geiger

Geiger, av Gustaf Skördeman

Ännu en bok vars omslag fastnat på näthinnan ett antal gånger under besök i ljudboksgrupper på Facebook.

“När hon vinkar av barnbarnen ringer den fasta telefonen. Ur luren kommer ett ord, Geiger . I decennier har hon vetat att detta skulle kunna ske och allting gungar till. Hon vet vad det innebär, letar fram vapnet, skruvar på ljuddämparen och smyger fram bakom sin man och sätter mynningen vid hans tinning. Sedan trycker hon av. Mordet i Bromma är inte ett fall för Sara Nowak. Men hennes poliskollega vet att Sara känner de drabbade, de tillhör hennes uppväxt, och därför behövs hon. Sara trotsar reglementet och kliver in i utredningen, ett förmörkande förflutet intar henne och kastar in henne i en förödande plan som väntat i en evighet på att få iscensättas.”

 

Jonas Malmsjö gör som vanligt ett fantastiskt jobb som inläsare.

 

Geiger är Skördemans skönlitterära debut, men han har jobbat som manusförfattare på ett antal kända, svenska komediserier. Geiger är väldigt välskriven och spänningsnivån är hög rakt igenom, så där lyckas han oerhört bra. Delarna som rör familjerelationerna hör till bokens starkare inslag, främst Saras relation till sin familj är intressant och trovärdig. Intrigen i sig utvecklas snabbt till något av en spionthriller och jag tycker att det funkar bra, mycket tack vare en del snygga vändningar och det nämnda trevliga tempot. Det är både sorgligt, hemskt, äckligt och fascinerande. Karaktärerna är inga jag kommer att lägga på minnet, dock. Sara Nowak fungerar bra som den centrala karaktären, även om hennes agerande återkommande saknar trovärdighet.

Likaså tycker jag att vissa vändningar framåt slutet gör berättelsen en björntjänst. Att trovärdigheten även där blir ganska låg stör mig ärligt talat inte särskilt, men jag tycker ändå att Geiger tappar en del under sista timmen. Överlag är det ändå en på många sätt väldigt bra bok som lovar gott för kommande böcker av Skördeman. Söker du några timmars spännande, välskriven lyssning så kan jag gott rekommendera den.

Geiger landar på 3,5 av 5 pannkakor

Recension: Klubben

Klubben, av Matilda Gustavsson

Det här är en bok jag länge velat lyssna på. Varför jag skjutit upp det kan jag inte riktigt svara på. Men såhär dagarna innan det nya året blev det äntligen dags.

“I årtionden hade han omgetts av rykten om övergrepp – den välkände kulturprofilen vars prestigefulla klubb drog till sig medlemmar ur Svenska Akademien, och där konstnärskap både föddes och dog. Den 22 november 2017 publicerades journalisten Matilda Gustavssons reportage om kulturprofilen i Dagens Nyheter, där arton kvinnor vittnade om våldtäkter, hot och trakasserier. Det inledde en händelsekedja som skulle få en av världens mest anrika kulturinstitutioner att krackelera inför öppen ridå.
I “Klubben” fördjupar Matilda Gustavsson sin undersökning av makten i kulturvärlden och hur långt man kan gå i konstens namn. Hon skriver om tiden kring publiceringen, efterspelet där kulturprofilen döms för våldtäkt och om motsättningarna inom Akademien.”

Inläsningen först: Ella Schartner är en mycket duktig inläsare och hon sköter sig även här riktigt, riktigt bra. En del vittnesmål läses upp av andra inläsare.

Klubben är en oerhört stark, intressant och hemsk bok om maktmissbruk och övergrepp. Det hela tar sin början när #metoo slår igenom hösten 2017. Det är svårt att förstå att såna här saker kunnat pågå helt öppet under flera årtionden, utan att det uppmärksammats mer än som rykten och något många i kretsarna skrattar bort. Sexuella ofredanden, rena våldtäkter, maktmissbruk och förnedring som folk vetat om men inte vågat agera på – eller anmäla. Händelserna hösten 2017, som började med Harvey Weinstein-anklagelserna har öppnat upp för ett förändrat klimat och sprängt sprintarna av låsta dörrar, något jag är oerhört tacksam för.

Boken är rakt på, lättläst och svår att pausa. Man fasas och fascineras (i negativ mening för det mesta) om vart annat. Blåögdheten, folket som står bakom, rädda för att förlora det egna ansiktet, är svårt att ta in. Jag gillar även att Gustavsson belyser tvetydiga känslor inför delar av #metoo, som problematiken kring felaktiga uthängningar och hur det kan påverka inte bara den anklagade, utan även ödelägga familjer. Även att konstnärliga verk skapade av de anklagade och (dessvärre i relativt få fall?) dömda förövarna sopas undan.

Jag skulle kunna skriva mycket mer om Klubben, men anser det onödigt. Det här är en av de senaste årens viktigaste böcker, så har du inte lyssnat på den? Gör det, för fanken.

Klubben är en självklar fullpott. 5 av 5 pannkakor.

 

Recension: Svart stjärna (säsong 1-3)

Svart stjärna (säsong 1-3), av Jesper Ersgård och Joakim Ersgård

Jag har läst mycket gott om den här Storytel original-serien, och nog låter det jäkligt spännande?

“På väg från Los Angeles till Stockholm försvinner ett SAS-plan, med över 200 passagerare, spårlöst över Dalarna. Ingen nedslagsplats hittas. Sverige går omedelbart in i högsta beredskapsläge i tron att det är en terrorattack. Thana ‘Monty’ Montgomery, som precis firat att hon fått sitt drömjobb på Rymdstyrelsen, är en av de experter som Försvarsstaben blixtinkallar. Snart sätts hon, tillsammans med ex-agenten Henry Jäger och en expert från NASA, Dr Hyman, på ett spaningsplan med kurs mot Dalarna. Inget går dock som planerat och det dröjer inte länge förrän räddningsteamet dras in i en serie otroliga och fasansfulla händelser.
Svart stjärna är en filmiskt berättad science fiction-thriller, ett fantastiskt men realistiskt rymdäventyr.”

Jag har tidigare lyssnat på Ut kom vargarna, Jesper Ersgårds debutroman, som fick en rejält sval recension i höstas. Jag har däremot hört och läst mycket om brödernas serier Svart stjärna och 1986, så jag har sett fram emot denna (men skjutit upp gång på gång till följd av den irriterande avsnitts-uppdelningen).

Svart stjärna är inläst av Stefan Sauk. Han sköter sig bra, men jag blir minst sagt mätt på machostämman efter närmre 30 timmar. Men han kan bära upp dramatiken och höja spänningen på ett sätt som många andra inläsare inte mäktar med.

Liksom många andra Original-satsningar jag lyssnat på så är det full fart från början till slut. Inga direkta andningspauser utan vändningar och actionsekvenser staplas på varandra. Det måste ju självklart vara på detta sätt för att en serie som från start släpptes avsnitt för avsnitt ska behålla sina lyssnare. Jag kanske låter negativ, men det är inte riktigt menat så. Jag har inget emot fullt ös utan föredrar snarare snabba böcker, men med tre säsonger på över 30 timmar blir man ganska matt – och mätt – efter ett tag. Nu har jag lyssnat igenom samtliga tre säsonger direkt efter varandra, men mättnadskänslan infinner sig något redan i början av andra säsongen. Det gör att jag bitvis tappar koncentration, även fast spänningen är hög så gott som rakt igenom.

Kanske blir det även lite småtjatigt på sina ställen, främst i sista säsongen, men som helhet är detta ändå riktigt bra. Det är rappt, välskrivet och smart. En härlig blandning av en hel drös av de sci-fi-filmer jag älskade som tonåring i en mer vuxen kostym (men som ändå passar ungdomar). Jag gillar referenserna till dessa filmer och litteratur och tycker att det är riktigt befriande. Skulle helt klart passa som påkostad miniserie (men nej, jag är osäker på om man med svenska mått mätt skulle kunna göra innehållet rättvisa). Det är våldsamt (ibland lite tjatigt), karaktärerna fungerar väl och dialogen känns trovärdig.

Jag ser fram emot att under 2021 bita tag i serien 1986. Kanske kommer jag även lyssna vidare på Jesper Ersgårds serie där Ut kom vargarna utgjorde första delen, för att se om det växer.

Svart stjärna landar på 4 av 5 pannkakor

 

Till startsidan