Recension: Samlade verk

Samlade verk, av Lydia Sandgren

En debut som höjts till skyarna av många. Jag har haft den i min digitala bokhylla ett tag men dragit mig lite för att lyssna på den till förmån för böcker som verkat mer “my cup of tea”.

“I Göteborg förbereds en stor retrospektiv över konstnären Gustav Beckers verk från 1980-talet och framåt. Vart psykologstudenten Rakel än vänder sig möter hon sin gåtfullt försvunna mammas ansikte på utställningsaffischen som är tapetserad över stan. I samma veva slungas Rakels pappa, förläggaren Martin Berg, in i en omtumlande livskris.”

Det jag slås av direkt är Sandgrens levande, lätta och lekfulla språk. Det gör att man snabbt kommer in i boken. Det är underhållande berättat, fullt av dråpliga iakttagelser och situationer och känns på det stora hela väldigt levande och glädjefyllt. Det tog tydligen 11 år att skriva boken och det kan jag gott förstå med tanke på dess längd och innehåll. Miljöerna är levande och det känns bitvis som att man befinner sig mitt i händelsernas centrum. Karaktärerna känns genuina, även om jag måste erkänna att de inte är överdrivet intressanta. Trots bokens längd känner jag att många av dem förblir ganska platta, men det gör ärligt talat inte så mycket. Jag förstår att många tagit till sig denna bok, att den hyllats så pass mycket, för det finns oerhört mycket att tycka om. Det är en på många sätt enastående debut, men personligen tycker jag att längden är väl övermäktig. Den tappar mig lite här och där, mycket tack vare att intrigen är ganska enkel och inte kräver oerhört mycket av mig som lyssnare, men så skiner Sandgrens härliga språk och gestaltningar till och drar in mig igen. Jag vet att många inte håller med, men för egen del hade Samlade verk eventuellt nått ett toppbetyg om den kortats ned något. Men likförbaskat är det en riktigt intressant och storartad debut som förtjänar merparten av den ros den fått.

Veteranen Ludvig Josephson står för inläsning. Han gör det i vanlig ordning mycket bra.

Samlade verk landar på 4 av 5 pannkakor

Munskydd behövs fortfarande

♢ Sponsrat inlägg i samarbete med Influensaskydd ♢

Munskydd behövs fortfarande

Munskydd behövs fortfarande, vare sig du är privatperson eller har ett sånt arbete där du är i kontakt med folk. Du kanske jobbar inom vården eller träffar mycket folk på din arbetsplats och har större möten. 

Om du åker kommunalt till ditt arbete och vill vara försiktig när det är mycket folk på t-bana eller buss kan det också vara bra att vara försiktig och använda munskydd. Även om det inte är tvång på att använda munskydd i Sverige, men vet du att du är extra känslig kanske du ska eller rättare sagt vill använda munskydd för din egen skull.

Det är många människor ute i butik och kommunala medel som inte använder munskydd, men varför ska du utsätta dig för smitta om du inte behöver.

Du kanske inte märker direkt att du har fått influensa just nu då det är höst och det finns många som får en vanlig förkylning. Men börjar du hosta, nysa, få feber eller ont i halsen ska du vara extra försiktig och använda munskydd.

Många äldre människor tänker på sig själva och andra och använder i stor utsträckning munskydd när dom är ute i tex butiker. Dom går också och handlar på annan tid än tex kontorsfolk för att minimera smittspridning om det finns risk för det åt något håll. 

På Influensaskydd kan du köpa munskydd att ha hemma antingen i 20-  eller i 40-pack.

Munskyddet är i tre lager och skyddar för att inte få en infektion och mot droppar. Det är tillverkat i Kina men godkänt i Sverige för försäljning.

Insfluensskydd

Recension: Spökkameran 2 – Ljusklotets mysterium

Spökkameran 2 – Ljusklotets mysterium, av Tobias Söderlund

Uppföljaren till suveräna Prästgårdens hemlighet, där ungdomar tar sig in i hemsökta prästgården i Borgvattnet. Här får vi åter möta Vanessa och kompani.

“VANESSA ÄR ALLDELES pirrig inför nyårsresan till Gotland. Tillsammans med Martins familj ska hon och pappa bo på Katthamra gård, som sägs vara hemsökt. Dessutom ska pojkvännen Abbe följa med. Hon tar med sig kameran, den som kan filma spöken, trots varningarna hon fått från dess förra ägare. Kanske kan hon lyckas fånga ett spöke på film igen och bli Youtube-kändis på riktigt!
Men resan blir läskig på ett helt annat sätt än väntat. Under en utflykt till Martebo dyker ett stort ljusklot upp från ingenstans. Och när det försvinner är en ur sällskapet borta. Ingen förstår någonting, men kameran har snappat upp något som alla andra missat … ”

Ella Schartner gör som vanligt ett suveränt jobb som inläsare.

Jag älskade första delen. En sån där bok jag önskat funnits när jag själv var i slukaråldern. Uppföljaren gör knappast vare sig mig eller småttingarna besviken. Karaktärerna fördjupas och känns trovärdiga. Främst tycker jag att Söderlund fångar ungdomarnas språk på ett väldigt naturligt sätt. Intrigen som innefattar det legendariska Martebo-ljuset och även väver in gutniska väsendet Bysen (som jag själv också skrivit om i min novell Tomtejäveln) är riktigt fantasifull och gripande, även om jag personligen tycker att spökhistorien från första delen var mer ryslig.

Ser helt klart fram emot att del tre. Jag tror att denna serie böcker kommer att vara en sån där framtida klassiker som finns på alla bibliotek och slukas av alla läsglada i åldern.

Ljusklotets mysterium landar på 4,5 av 5 pannkakor.

Recension: Midsommargryning

Midsommargryning, av Lars Wilderäng

Jag har lyssnat mig igenom Wilderängs böcker lite bakvänt. Började “mitt i” med hans fantastiska dystopi Stjärnklart, en av mina absoluta favoritböcker. Detta är uppföljaren till Wilderängs debutroman Midvintermörker.

“Ordet på meddelandeblanketten var klart och tydligt. Midsommargryning. Året är 2023. När bakfulla svenskar vaknar på midsommardagens morgon är all telefon- och internettrafik bruten och snart börjar flyglarmen att tjuta. I TV och radio meddelar överbefälhavaren att Ryssland inlett nya aggressioner mot Sverige och att den svenska regeringen tvingats avgå. Är detta en skrämmande upprepning av det för Sverige fatala mellandagskriget 2012? Står Sverige rustat för att möta anfallet eller ska nya landområden gå förlorade? På vems sida står egentligen den svenska militären?”

Precis som med Wilderängs övriga böcker är det intelligent och välskrivet. Jag har själv ingen militär bakgrund men det är uppenbart att det lagts ned oerhört mycket tid på research och samtal med “branschfolk” för att få ihop den här romanen, och det är minst sagt imponerande. Den tar vid ett decennium efter föregångaren. Det är en politisk actionthriller med bitsk samhällskritik som bjuds. Huvudintrigen är skrämmande och framstår som trovärdig, även om vissa bitar känns överdrivna – men vad gör det? Det är ju en spänningsroman! Tempot är högt rakt igenom, men känslan av spänning sinkas ofta av alltför mycket (och ofta upprepande) militära termer. Vissa actionfyllda sekvenser är riktigt medryckande medan andra kan kännas rent av monotona. För den insatte och väldigt intresserade är vältrandet och upprepandet av kaliber, vapentyper och allt annat militärlingo säkert som rena julafton, men för en annan drar det dessvärre ned underhållningsvärdet en del.

En sak jag verkligen älskar med denna är hur de olika sidorna av fighten gestaltas. Skiftet mellan vilka som är goda och onda skiftar och olika drivkrafter visas på ett mästerligt sätt som skänker ännu en dimension till berättelsen.

Men, återigen: Wilderäng skriver bra och han kan bjuda på en riktigt välgenomtänkt intrig, även om jag står fast vid att hans Stjärnklart fortfarande är den absoluta toppen såhär långt.

Magnus Roosmann står för inläsning och är, i vanlig ordning, riktigt trevlig att lyssna till.

Midsommargryning landar på 3,5 av 5 pannkakor.

Recension: Din tillgivna syster

Din tillgivna syster, av Sebastian Avindell

Detta är en debut jag verkligen sett fram emot att ta del av. En psykologisk skräckis i sjukhusmiljö, kan det vara något?

“Sjuksköterskan Gabriel tar sitt pick och pack för att flytta till Ljungshed. Efter allt som hänt kan han verkligen behöva en förändring. Gabriel får nytt jobb på Ljungsheds sjukhus och börjar sakta men säkert släppa in människor i sitt liv igen. Men vad som till en början känns som en välbehövd nystart ska sakta men säkert förvandlas till ett rent helvete. Sjukhuspersonal börjar en efter en försvinna spårlöst och Gabriels efterforskningar leder honom till en rad hemska insikter kring sjukhusets historia.
Nere i de mörka och labyrintliknande kulvertarna gömmer sig något gammalt, ursinnigt och odefinierbart. Något som törstar efter hämnd. Plötsligt befinner sig Gabriel i en mardrömslik labyrint av skuld, hat och mörker, som på något sätt måste få ett slut.”

Detta är som sagt Sebastian Avindells debut. Och vilken debut! Det är välskrivet, medryckande och spännande! För en mindre hardcore skräckkonsument än jag själv är detta bitvis riktigt hårresande och klaustrofobiskt – med fördel om du själv arbetar i miljöerna där den utspelas, kan tänkas. För min del är det en spännande och riktigt mysig (för skräck ÄR mysigt att både se, läsa och lyssna till) roman som passar perfekt i höstrusket. Som en annan kritiker skrev – Ett fruktbart möte mellan Stephen Kings The shining och skräckisar som Dark Water och Ringu. Jag är benägen att hålla med.

Jag ser verkligen fram emot att se vad Avindell har att bjuda härnäst.

För inläsning står Magnus Schmitz och jag tycker att han har en behaglig stämma och bra inlevelse!

Din tillgivna syster är en imponerande debut som förtjänar sin fullpott. 5 av 5 pannkakor.

Recension: Blåmärken

Blåmärken, av Lina Arvidsson

En till ny bekantskap! La till denna i bokhyllan efter att ha läst om den på Linas insta, eller om det var ett inlägg i någon av ljudboksgrupperna på Facebook. Tyckte att den lät väldigt intressant.

“Det är strax före millennieskiftet och Stella arbetar på ett äldreboende sedan fyra år tillbaka. Hon trivs på sitt jobb och med sina kollegor, men därhemma finns den kontrollerande pojkvännen Samuel som håller Stella i ett järngrepp. Till slut passerar Samuel en gräns som får Stella att inse att hon, för att rädda sitt eget liv, måste lämna honom. När Stella får veta att Maj, en av hennes gamla vårdtagare, har testamenterat sin stora våning på Söder till Stella ser hon sin chans att äntligen bli fri från Samuel. Men är det verkligen så enkelt?
Den excentriska Lilly bor i lägenheten ovanför, men förnekar att hon kände Maj. Stella förstår dock snart att det inte är sant och får samtidigt klart för sig att Majs lägenhet härbärgerar en hemlighet. Vad är det Lilly döljer, och vad exakt var det som pågick i Majs våning?”

Anja Lundqvist läser och gör det fenomenalt bra. Suverän inlevelse, behaglig röst att lyssna till.

Jag hade inte läst på innan jag gav mig i kast med boken, men förstod att det skulle innefatta det jobbiga ämnet fysisk och psykisk misshandel. Jag drogs in i boken på direkten. Så fort vi får stifta bekantskap med en viss Samuel börjar blodet koka i mig. Det är spännande, hemskt, sorgligt, roligt och förbaskat välskrivet rakt igenom. Karaktären Lilly är dessutom en av de härligaste jag introducerats till på länge. Den parallella berättelsen som gradvis utvecklas vid sidan av den om Stella pockar hela tiden på intresset och sista fjärdedelen av boken är rent ut sagt fenomenal. Med det inte sagt att övriga delar inte är riktigt bra, men det händer saker här som jag verkligen gillar. En av de absolut bästa böcker jag lyssnat på hittills i år.

Blåmärken förtjänar sin fullpott. 5 av 5 pannkakor.

Recension: Spökkameran 1 – Prästgårdens hemlighet

Prästgårdens hemlighet, av Tobias Söderlund

Tobias är en superhärlig prick som lyckats lamslå Rabén & Sjögren med sin serie om spöksightings. Hade jag älskat dessa böcker som barn? JA! Helt klart. Mer skräck åt småfolket!.

“DEN ENSLIGA PRÄSTGÅRDEN i Borgvattnet sägs vara ett av världens mest hemsökta hus. Tolvåriga Vanessa tror inte på historierna om vad som finns där inne, men eftersom hon vill filma något läskigt till sin Youtube-kanal bestämmer hon sig för att dra dit med vännerna Abbe och Martin. Besöket blir otäckare än hon väntat sig. De flyr det gamla huset och väl hemma upptäcker Vanessa att hon faktiskt har fångat ett spöke på film! Dessutom börjar konstiga saker hända på nätterna. Kameran slås på av sig själv. Vanessas pappa beter sig ytterst märkligt. Och vem är det som har grävt en grop på gården och lagt ner en av Vanessas gamla dockor?”

Jag ska börja med att erkänna ett flertal saker:

  1. Jag tror på spöken.
  2. Jag har sett spöken.
  3. Jag har övernattat (eller okej, i ärlighetens namn; vi sov inte en blund utan låg vakna och kollade på film) på Borgvattnet.
  4. Jag har försökt hålla blåsan för att slippa använda toaletten på Borgvattnets övervåning.

Prästgårdens hemlighet är en underbar bok för ungdomar. Jag hoppas verkligen att ungdomar uppskattar skräck i åtminstone en promille av den utsträckning jag gjorde i den åldern. Boken är mycket välskriven och karaktärerna känns levande och trovärdiga rätt igenom. I denna kusliga berättelse lyckas Tobias Söderlund även väva in tyngre ämnen som krigsflyktingar, utanförskap och trassliga familjeförhållanden på ett riktigt fint sätt.

Det är ingen hemlighet att jag verkligen tycker om Prästgårdens hemlighet, en bok (och dess uppföljare) jag tror och hoppas kommer att uppskattas av många ungdomar. Det här är riktigt jäkla bra.

 

Suveränt inläst av Ella Schartner.

 

Prästgårdens hemlighet, bör läsas av alla i slukaråldern. 5 av 5 pannkakor!

Recension: Grävlingen

Grävlingen, av Fredrik P Winter

Det här är en bok jag sett fram emot sedan jag läste om den för första gången. En kriminalare som flirtar med skräck och det övernaturliga? Ja tack, säger skräckentusiasten i mig!

“Natten till den 6 november varje år bryter sig seriemördaren som kallas Grävlingen in genom källargolvet till sitt utvalda offers hus. Allt polisen finner på mordplatsen är jordrester och blodspåren där offrets kropp släpats ner i underjorden. Cecilia Wreede är polisen som sitter fast i den omöjliga utredningen och förgäves försöker lösa Grävlingens gåta.
En morgon finner förläggaren Annika Granlund ett jordigt manuskript utanför kontorets dörr. Det verkar vara skrivet av författaren Jan Apelgren, känd för att ha skrivit två succédeckare, innan han försvann spårlöst. Manuset heter Jag är Grävlingen. Det är en slags makaber men välskriven biografi om en seriemördare som lever under marken.
Annika, som kämpar med drömmen om barn och hus i ett krackelerande förhållande, ser en möjlighet att rädda förlaget som är på väg mot ruinens brant. Trots att de inledningsvis är motvilliga ser ledningen till slut inget annat alternativ än att ge ut manuset, trots att det är kontroversiellt. Snart blir Annika själv misstänkt för Grävlingens gärningar, och sakta men säkert glider hon ned i ett mörker hon trott sig ha överkommit som barn.
Vem är Grävlingen? Vem är det som skrivit boken? Och vad är det egentligen som ruvar under jorden?”

Jag vill börja med en eloge till uppläsare Sofia Berntsson som jag tycker gör ett fenomenalt jobb.

Winter har bland annat skrivit ett par ungdomsböcker tidigare samt medverkat i Fantastisk Podd, som handlar om att skriva SF, fantasy och skräck, så anledningen till det mer övernaturliga temat har en enkel förklaring. Jag är väldigt förtjust i försök att korsa genrer för att bjuda på något fräscht.

Grävlingen börjar riktigt intressant och bra och lyckas hålla mitt intresse uppe rakt igenom. Den är välskriven med ett språk som är lätt att ta till sig och spänningsfaktorn är riktigt hög. Skräcktemat flirtar med läsaren/lyssnaren utan att ta överhand och skänker en trevlig extradimension till mordutredningen. Det jag uppskattar mest med boken är dock de delar som involverar förlagsbranschen och det genialiska i att sy in detta mystiska manus. Det är kittlande och riktigt väl genomfört av Winter. Upplösningen är inte riktigt lika stark som övriga delar av boken och personligen hade jag gärna sett att man dragit på ett snäpp till med skräcktemat (även om jag vet att många krimälskare säkerligen inte alls håller med).

Det här är i slutändan en riktigt, riktigt bra roman som lovar gott för Winters fortsatta litterära verk. Helt klart en författare jag kommer att följa med stort intresse!

Grävlingen är en trevlig twist på krimgenren som förtjänar 4 av 5 pannkakor.

Recension: Nidamörkur

Nidamörkur, av Peter Fröberg Idling

Läste om den här i en av ljudboksgrupperna på Facebook och tyckte att det lät som en trevlig rysare. Fröberg Idling är en ny bekantskap för min del och det här är hans första försök på skräckgenren.

“Simon har förlorat sin släktgård och längtar tillbaka till barndomens somrar på södra Gotland. Som andra genera­tionens storstadsbo vill han återknyta banden med vad han ser som sin egentliga hembygd. När han får möjlighet att köpa en tomt slår han till, utan att fråga sin sambo Jenny.
Jenny delar inte hans entusiasm inför ett gotländskt sommarhus och motsättningarna växer när han bestämmer sig för att själv bygga huset.
Väl där blir Simon snart alltmer isolerad och paranoid. När han inser att tomten, Nidamörkur enligt folktron, ligger på en plats ”där eldar brann” och avrättningar och människooffer ägde rum, växer hans obehag. Husbygget fortskrider, men platsens fasansfulla förflutna tycks stiga ur den steniga heden.”

Nidamörkur är en mysig berättelse, helt klart. Det jag tycker Fröberg Idling lyckas bäst med är att framhäva miljöerna. Det är ju något speciellt med Gotland, helt klart. Att den sedan utspelar sig på platser jag själv känner till (jag har familj som bor på en av det gotländska platser som nämns) gör det trevligt. Att väsendet från nordisk folktro kallad Bysen omnämns är också trevligt – den där lilla tomtelika herren som sätter skräck i Roma i min uppskattade novell Tomtejäveln (finns inläst i Radioväsens julavsnitt från 2019). Nidamörkur är välskriven och just språket är en av de saker jag uppskattar mest, men som helhet får jag ändå slå fast att jag kanske vill tycka mer om den än jag gör. Den har inslag av en riktig mysrysare och glimmar till ibland, men jag tycker aldrig att den blir vare sig läskig eller överdrivet spännande. Nu är jag å andra sidan inte den lättskrämda typen. Vissa skräckromaner (min egen debut är ett talande exempel) tenderar att vara lite väl in your face med de läskiga och våldsamma inslagen, men i det här fallet tror jag att boken faktiskt hade mått bättre (läs: blivit läskigare) om vissa saker förtydligats lite.

Många hårda ord kan tyckas, men jag vill samtidigt förtydliga: Nidamörkur är väldigt välskriven och en mysig rysare att läsa (eller lyssna på) i höstrusket. Det finns mycket att tycka om och den glimmar till emellanåt. I sina starkaste stunder känns det som en kombination av en King-roman och ett riktigt bra avsnitt av Creepypodden. Jag vill även slå ett slag för den då jag verkligen uppskattar den smala genren skräck. Den förtjänar mer spridning. Det skulle säkerligen kunna bli en trevlig film att se på, även om svensk filmindustri gång på gång bekräftat att skräck inte är en genre den behärskar (fråntaget Besökarna från 1988).

Skådespelaren Anders Mossling står för inläsning. Jag tycker att han gör det bra.

Nidamörkur slutar på 3,5 av 5 pannkakor.

Recension: Sleeping beauties

Sleeping beauties, av Stephen King och Owen King

Ett samarbete mellan veteranen och hans son låter onekligen intressant, eller hur? King är trots allt en av författarna som betytt mest för mig, även om jag inte läst/lyssnat mig upp oerhört på hans mer moderna verk.

“Över en natt faller världens kvinnor i en märklig sömn. Pandemin sprider sig i takt med att tidszonerna släcks. Om de väcks blir kvinnorna livsfarliga. Och medan de sover befinner de sig på en helt annan plats.

I en småstad i Appalacherna kämpar sheriff Lila Norcross för att hålla sig vaken medan männens ociviliserade sidor tar över allt mer. I jakten på botemedel utspelas en kamp på liv och död.”

OBS! Boken finns endast som ljudbok på engelska (åtminstone på Storytel)! Men hur håller detta? Intrigen i sig är … Ja. Den är intressant, även om jag inte köper den helt – hade någon mindre begåvad än King tagit sig an detta finns risken att det inte alls flugit. Nu fungerar det, mycket tack vare hans briljans. Som vanligt är det Kings gestaltningar som lyfter högst, alla små King-ismer. Precis hur fördelningen mellan far och son sett ut i författandet av denna har jag inte gjort någon djupdykning i, men klart är att den känns väldigt … King. Menat på ett bra sätt. Stephen Kings Cell (eller Signal, som den heter på svenska) möter Törnrosa, ungefär. Jag vet att vissa tyckt att delar av det feministiska innehållet känns väl påklistrat, men jag håller inte med. Det fungerar bra och gagnar historien. Det finns dock partier som känns lite långdragna och där jag tappar fokus lite. Intressant, bitvis riktigt bra, men kanske ingen home run. Kul samarbete och bådar gott för Owen!

Marin Ireland står för inläsning. Hon har bra inlevelse, även om jag tycker att hon tar i lite väl i gestaltningen av karaktärerna ibland.

Sleeping beauties landar på 3,5 av 5 pannkakor.