Vill du synas här? Kontakta info@blogbiz.se

Recension: Snuten på Dårön

Snuten på Dårön, av Kent Klint Engman

Detta är Kent Klint Engmans tredje (?) bok. Tidigare har det varit någon form av fantasy (den första ligger i Storytel-hyllan, men jag har en del annat att beta av innan). Med Snuten på Dårön, en titel som får mig att tänka på såväl Snuten i Hollywood som Sekten på Dimön och Morden på Mörkö, bjuder Kent på … ja, vad? Det får ni läsa här.

Om boken

“Den arbetslöse, före detta bruksarbetaren Knujt Maxner blir kallad till Gallbjäre, en ö utanför kusten i Nordanstig i Hälsingland där det finns ett mentalsjukhus. En av patienterna vill tala med honom. Samtidigt upptäcks ett ohyggligt mord på en ung pojke. Öborna inväntar en ny polis, men av någon anledning förväxlas Knujt med den nya polisen. Att vara polis är ju ändå Knujts högsta önskan. Det dröjer inte länge förrän han inser att allt inte står rätt till på ön. Han ser saker som han har svårt att förklara och den ena öbon är konstigare än den andra. Man skulle kunna sammanfatta berättelsen med ”Arkiv-X på en Twin Peaks ö i Hälsingland”

Unik inläsning

Klintan står själv för inläsningen av Dårön (och tidigare böcker) och det skulle jag vilja börja med att lyfta fram som en av bokens absolut största styrkor, för det är svårt att värja sig. Det bres på med hälsingedialekt i såväl intrig som dialog och det ska tilläggas att Klintan även gör x antal andra dialekter riktigt bra. Karaktärerna får egna röster och berättelsen får ett annat liv tack vare det lite teatraliska och ibland överdrivna som funkar väldigt bra ihop med det skruvade innehållet.

Parodin på Dårön

Det finns mycket att älska med Dårön. Språket sitter som en smäck. Intrigen i sig kanske spretar lite bitvis, men det är skönt att man aldrig vet vad fasen man har att vänta sig för djävulskap för är det något Kent Klint Engman är så är det påhittig. För mig som lyssnat på väldigt mycket spänningsromaner och deckare, ibland så pass många och med så pass liknande innehåll att jag faktiskt kan ha svårt att skilja dem åt, är det väldigt befriande med en riktigt skruvad parodi, allt med glimten i ögat.

Galenskaper rakt igenom

Mycket ros ovan, och väl värd, för Dårön är verkligen en säregen och härlig upplevelse. Säreget är ett ord som även går att applicera på – precis – varenda en av karaktärerna som florerar i boken. Det är underhållande, men jag kan även uppleva att det blir lite lätt tjatigt när varje karaktär, oavsett om det är viktiga karaktärer eller biroller som är med korta stunder, tycks tävla om vem som sticker ut mest. Ofta roligt, men inte alltid. Sedan ska även tilläggas att det underhållande spektaklet, sett till vändpunkter och en intrig som inte är jättedjup, bitvis känns lite väl lång. Man hade säkert kunnat klippa bort lite dödkött, men det är en högst personlig upplevelse. Längden till trots håller Klintan intresset uppe rakt igenom tack vare sin finurlighet, humor och unika inläsning.

Författare och inläsare Kent Klint Engman stirrar uppfordrande på sina böcker.

Snuten på Dårön är en frisk vind, en trevlig parodi på en bitvis urvattnad genre. 4 av 5 pannkakor.

Serverat på Nobelfesten

Recension: En natt i Logtown City

En natt i Logtown City, av Daniel Andersson

Logtown City är Daniel Anderssons debutroman. En ball, oväntad blandning av skräck, fantasy, dystopi och deckare.

Om boken

“Samtidigt som polisen gör sitt största gripande någonsin, när de tar en ökänd försvarsadvokat, drar ett brutalt råskinn fram genom staden som en enmansarmé. Ingen vet vem han är eller vad han har för mål, bara att han måste stoppas innan han gör allt för stor skada.
En erfaren förhörsledare kallas in från sin semester för att bistå i båda utredningarna, samtidigt som en maskerad brottsbekämpare gräver i den undre världen i jakten på ledtrådar.
Under en och samma natt korsas deras vägar i en värld där varulvar, superhjältar och korrumperade poliser samsas om utrymmet i Logtown City.”

Mörkt innehåll, mörk röst

Magnus Tyrgrim står för inläsning. Det är långt ifrån hans första insats, men första gången jag lyssnar till hans stämma. Rösten passar innehållet perfekt. Tyrgrim har en ganska mörk, bitvis väsande och viskande röst som jag personligen finner väldigt behaglig (påminner på sätt och vis litegrann om Emil Eriksson som läst in mina två Europa Pandemus och Europa Refugium, men Tyrgrim kör kanske mindre teater). Däremot är ljudet tyvärr ganska lågt, så jag får lyssna på högsta volym för att ha en chans att följa med.

Varulvar, superhjältar och snutar

Logtown är en imponerande och spännande, riktigt skitig plats. Det är lite som en crossover mellan en Avengers-film, Dog Soldiers, Blade Runner och Judge Dredd. Riktigt positivt menat. Det är oväntat, oförutsägbart och riktigt snyggt iscensatt.

Språkmässigt finurlig

Det här är en riktigt imponerande debut. Andersson har ett förbaskat snyggt flyt i sitt språk som verkligen tilltalar mig och hjälper till att hålla intresset uppe även under passager som kanske är mindre spännande. Riktigt häftigt (för att använda ett slitet tonårsuttryck) är också att han lyckas klämma in så mycket intressant innehåll, välgestaltade karaktärer, världsbygge och spänning i en intrig som endast utspelar sig under, som titeln antyder, en natt. Jag har läst mig till att Daniel började arbeta på boken redan 2013 och det märks att han tagit sig tid med den, för det mesta sitter verkligen som en smäck.

Författare Daniel Andersson

En natt i Logtown City landar på 4 av 5 pannkakor.

 

 

 

Recension: Skärvor

Skärvor, av Liselotte Divelli

Skärvor är bok tre i Divellis serie Mörkrets lag. Tidigare delar heter just Mörkrets lag, följt av Skott och är två riktigt täta och bra böcker och åtminstone den första ska vara delvis baserad på en sann historia.

Om boken

“Närpoliserna Micke Ståhl och Fredrik Flink skickas på ett larm gällande en misshandlad tonårsflicka. Det som istället möter dem är så fruktansvärt att livet tillfälligt stannar upp.

Stefan Andreason, president för Rubicon Mc Stockholm, har skrapat ihop ett par timmar av ledig tid. Med sin fru Carina njuter han av en romantisk åktur på motorcykeln.
Strax innan de är hemma ser de hur det varma solskenet skiftar till ett iskallt hav av flammande blått ljus. Polisbilar och andra räddningsfordon har invaderat deras egendom.
De stannar till för att försöka förstå vad det är som pågår. Trots Stefans svärande åsikter om snutar och olagliga razzior börjar deras fasader att rämna när de kör den sista biten hem.

”Stefan”, kvider Carina. ”Ungarna”…

Förintad i ett dovt vakuum försöker Stefan Andreason desperat att hantera sin nya verklighet. Förmågan till rationella tankar har försvunnit. Sakta men säkert börjar han inse vidden av sveket som har drabbat honom.

Tragedin sveper med sig allt i sin väg och triggar igång det som borde vara begravt. De inblandade poliserna ställs inför beslut som aldrig skulle behöva fattas och som i slutändan får förödande konsekvenser.”

Ondskans Wilson

Nej, rubriken tyder inte på en volleyball besatt av en demon, utan på inläsaren Andreas Wilson, mest känd som sin prestation som huvudrollen i filmatiseringen Jan Guillous (eller Jangelljoe, som en dalmas till klasskamrat uttalade det) bok. Wilsons röst kan dra mot det monotona, men till skillnad från exempelvis veteranen Ludvig Josephsson tycker jag inte att han faller ned i träsket utan sköter sig riktigt bra. Ett plus för att han även får till engelska uttal utan att man behövas skämmas.

Välskriven spänning

Divelli slänger oss genast in i händelsernas centrum och Skärvor är spännande rakt igenom. Det finns egentligen inga passager som känns onödiga eller direkt drar ned på tempot överdrivet mycket utan det hela är uppbyggt riktigt snyggt och intensivt.

Vardagskrim

Jag är ganska förtjust i berättelser (oavsett om det är på film, serie eller bok) som handlar om organiserad brottslighet. Det här någonting eggande och intressant och jag kan inte undvika att dra paralleller mellan Skärvor och min egen kommande krim, som hanterar ämnet om än på ett helt annat (och kanske mindre realistiskt) sätt. Karaktärerna känns trovärdiga, dialogen är riktigt snyggt skriven och även om jag kan tänka mig att det (vilket även sägs i bokens början) tas vissa friheter med hur rättsväsendet arbetar så finns det inget som stör. Tvärtom. För min del är det här väldigt nära helgjuten spänning, något jag skulle vilja se som film. Mörkret som gömmer sig inom många av karaktärerna är spännande och obehagligt, slutet är rafflande, snyggt och bygger ju faktiskt upp för en potentiell (men inte nödvändig) uppföljare. Det här är en av årets hittills trevligaste överraskningar i bokform (inte för att jag fått så många andra överraskningar utöver ett återvändande nageltrång, men nu pratade vi om trevligheter).

Skärvor kammar hem en fullpott. 5 av 5 pannkakor.

 

Recension: Gräset är alltid blodigare på andra sidan häcken

Gräset är alltid blodigare på andra sidan häcken, av Sofia Rutbäck Eriksson och Mattias Boström

Så har Rutbäck Eriksson och Boströms första del i mysdeckarserien om Katarinas eminente detektivbyrå släppts. Gräset är alltid blodigare på andra sidan häcken (även känd som Världens längsta boktitel) är första delen av fyra (vad vi vet just nu, övriga tre släpps under sommaren).

Om boken

“Varför den spänningsälskande Katarina Zapp, 31 år gammal, arbetar med något så strukturerat som revision är egentligen en gåta. Men hon får dagarna att gå med hjälp av stora mängder choklad och detektivromaner som får ryggraden att krulla sig.
När mystiska saker sker både på arbetet och hemma i grannskapet slänger hon sig rakt ut i det okända tillsammans med sin pensionärs­granne Greta. Äntligen får hon användning för allt hon lärt sig i böckernas värld. För är det inte så att hon är menad att arbeta med något helt annat än siffror?
“Gräset är alltid blodigare på andra sidan häcken” är första delen i den humoristiska deckarserien Katarinas eminenta detektivbyrå. Mer mys än rys utlovas i böckerna om det annorlunda gänget på lilla Malmudden i Luleå. Boken är skriven av Sofia Rutbäck Eriksson i spirande samarbete med Mattias Boström.”

Nya bekantskaper

Utöver att det är första boken av de aktuella författarna jag lyssnar på så är det även premiär i mina öron för Ellen Jelinek, en duktig skådis som även har ett antal ljudböcker på sitt samvete (bättre det än ett antal mord, eh?). Hon gör ett riktigt bra jobb och passar perfekt till stämningen som författarna bygger upp.

Klämkäckt bubbelmys

Jag blir lite sugen på bubbel när jag lyssnar på “Gräset … “. Det kan ha att göra med att bokens huvudperson Katarina är väldigt (läs: kanske lite väl) förtjust i drycken och därför nämns i tid och otid. Bokens intrig är relativt enkel, men bygger upp för kommande böcker på ett bra sätt. Och det där med enkel behöver ni inte läsa som något negativt. Jag vill inte alltid ha superdjup plot och komplicerade fall. Ibland behöver man bara en rejäl dos mysdeckare och det levereras här på ett oerhört trevligt sätt.

Ond bråd död, inte.

Överskriften syftar på hur min älskade, saknade norrländska farfar Gunnar brukade titta på mig och säga “Du är en duktig grabb, inte.” och hör inte alls hit, eller jo. På tal om mys, och skoj. Jag kan ju bitvis ha svårt för böcker som är strukturerade så att i stort sett varenda mening ska osa humor och fyndighet. Det kan nästan bli lite skitnödigt (jag tittar på dig, Fredrik Backman, författare som i mina ögon är som allra bäst när han tonar ned humorn och går på våra känslor). Missförstå mig rätt. Jag älskar humor. Klart jag gör. Jag är en ganska rolig prick själv, när jag känner för det. Men det får inte bli FÖR mycket, för då blir det krystat. Och det är en svår lina att balansera på. Det händer emellanåt att det språket blir lite för kryddat med komik, lite framtungt som vissa kunder säger om min fakturering, men för det mesta så balanseras det riktigt, riktigt bra. Och då är det även riktigt, riktigt kul. Det finns partier, tankegångar och dråpliga situationer som får mig att dra rejält på smilbanden.

Mysstund

Mysdeckare. Cozy crime. Den engelska varianten låter klart mycket trevligare än den svenska. Det är inte en genre jag kommer att lyssna ihjäl mig på (hö hö), men “Gräset … ” får nog ändå sägas vara definitionen av en lyckad sådan. Jag är underhållen från början till slut, jag vill veta varthän det hela ska barka och jag vill ha mer av den eminenta detektivbyrån. Det är märkligt befriande att slippa mörker och rått våld för en stund och det tackar jag för.

För övrigt skulle bokens Katarina passa perfekt ihop med min egen åttiotalsdyrkande, småtragiska privatdetektiv Conny Erixon som ni kommer att få lära känna i höst.

Jag ser fram emot att följa Katarina och Greta i kommande böcker.

Sofia Rutbäck Eriksson
Mattias Boström

Gräset är alltid blodigare på andra sidan häcken landar på 4 pannkakor av 5.

Recension: Oslagbar

Oslagbar, av C N Persson

Oslagbar är C N Perssons debutroman, en bok som i första hand riktar sig till unga vuxna och fått riktigt fina omdömen av diverse bokbloggare. Det är första delen i en tänkt serie böcker om karaktären Maddox Silver.

Om boken

“Anton är nyförälskad i flickvännen Nora. Men varför dras hans ögon då mot Sandy gång på gång? Han är inte intresserad av henne. Inte egentligen. Allt Anton önskar är att få vara som alla andra. Den perfekta fasaden har han putsat på hela sitt liv, den som hemlighåller vem han egentligen är. Men att vara Superhjälten Axius lärling är någonting som förväntas av honom, ingenting han själv önskar.”

En ny röst

Oslagbar är inläst av Elias Elling, vad jag kunnat läsa mig till en ung skådespelare som snart ska vara aktuell i en större roll i en C More-serie. Det är alltid spännande med nya ljudboksröster och Elias sköter sig riktigt bra. Jag tycker att han har en röst och en inlevelse som passar innehållet i Perssons debut riktigt bra. Det ligger kvar en del mic-ljud och annat som vanligtvis kanske skulle rensats i redigering av ljudboken, men det kan knappast inläsare eller författare beskyllas för och är heller inget som stör helheten direkt.

Sandor slash Nightcrawler

Jag visste inte alls vad jag hade att vänta mig av Oslagbar. Jag har läst flyktigt om handlingen tidigare men i övrigt mest lovorden kring författarens förmågor, så det var klart spännande att ge sig i kast med den. Ska jag beskriva den kort så skulle jag säga att Oslagbar är ett relationsdrama med unga superhjältar. En kombination av ungdomsbok, kärlekshistoria blandat med superhjältar och tydliga vinklingar av rasism och ojämställdhet i vårt eget samhälle. Att blanda in rasismtema i superhjältegenren är i sig inget nytt, men Persson gör det riktigt bra och jag kan inte minnas att jag tagit del av någon film (eftersom jag mestadels konsumeras superhjälteberättelser på rörlig media) som fokuserar så pass mycket på ungdomarnas inre liv och låter superhjälteberättelsen ligga och pyra i bakgrunden. Det är intressant och riktigt snyggt, som en kombination av “Sandor slash Ida”, som var poppis när jag var tonåring, och en X-men-rulle fast utan överdrivet våld.

Trovärdiga gestaltningar

Det visar sig även att Persson är riktigt duktig på att ge sina karaktärer liv. Jag tyckte att hon så gott som rakt igenom lyckas fånga ungdomarnas språk och typiska tankebanor – utan att det känns klyschigt. Intressant är det också att hon lyckas porträttera en ung killes känsloliv och tankar så pass klockrent.

Det är intressant att följa Antons resa och vi bjuds på en hel del tänkvärda och trovärdiga incidenter som ibland hör ungdomslivet till.

Sedan är jag, utan att spoila, galet förtjust i svängarna kring ett specifikt kärleksintresse. Jag ser det komma ett tag innan men kan bara le, för det är jäkligt snyggt.

Nu räknas jag inte till bokens huvudsakliga målgrupp, men det gör inget, det är så pass välskrivet och intressant att jag inte kan värja mig. Jag kan nästan garantera att den här boken hade lästs pärm till pärm av samtliga läsintresserade när jag gick i högstadiet, men utan tillgång till tidsmaskin hoppas jag verkligen att nutidens ungdomar (och där fick jag mig själv att låta som en dinosaurie) hittar Oslagbar och tar den till sina hjärtan.

Författare C N Persson.

Oslagbar är en riktigt imponerande debut. 5 av 5 pannkakor.

 

Recension: Dom meddelas redan i natt

Dom meddelas redan i natt, av Dag Öhrlund

Öhrlund är tillbaka med tredje boken om domaren Suzanne Eriks. I vanlig ordning toppar den populäre popcorn-författaren listorna på Storytel efter bara någon vecka.

Om boken

“Världen är full av idioter och irritationsmoment. På jobbet är det den smygfisande kollegan, i stallet de outhärdliga överklassmammorna, och hemma går maken Mats runt i sina fula gabardinbyxor och förbereder fredagsmys med taco. Men värst av allt är alla mördare och våldtäktsmän som förstör vårt fina land. Suzanne Eriks står knappt ut, men som tur är vet hon att hantera buset. Det som inte samhället klarar av att städa upp får helt enkelt någon annan ta hand om. Livet leker för Suzanne men samtidigt som hon tar sig an ett stort nytt ”städuppdrag” börjar polisen komma henne på spåren. Maken Mats talar om skilsmässa och väninnan Jessica väntar barn med sin nya kärlek och blir alltmer ovillig att delta i deras gemensamma upptåg. Börjar verkligheten komma i kapp hovrättsdomaren Suzanne Eriks?”

En van inläsare

Anna Maria Käll står för inläsning. Jag brukar oftast gilla Källs inläsningar, även om ett par undantag har funnits. I det här fallet tycker jag att hon sköter sig riktigt bra, med passande nivå på dramatisering.

Suzanne Silfverbielke

Ja, det är ju ingen nyhet att Öhrlunds nya psykopatkaraktär egentligen är en kvinnlig version av den skojsige champagne- och våldtäktsidkande Christopher Silfverbielke. På gott och ont. I första boken tyckte jag att Eriks var rätt rolig att följa, men såhär i bok tre är det lite väl likt, och lite väl enkelspårigt …

Silkestunn intrig som underhåller

… Och vi fortsätter lite på samma spår som ovan. Intrigen i denna tredje del är väldigt tunn, så pass att jag emellanåt undrar om den ens existerar. Fokuset på sex tillhör i och för sig Öhrlunds signum, men här blir det faktiskt bitvis rent ut sagt fånigt. Men ändock underhållande, även om det sällan blir direkt spännande. Likaså är det lite väl mycket och täta repetitioner (tappar räkningen på hur många gånger Eriks tänker tillbaka på en viss trekant och vilken makt de två övriga deltagarna har över henne). En sak den här boken saknar, som den bitvis genialiska serien om Ewert Truut har i massor, är riktigt intressanta karaktärer. Suzanne är bitvis småkul att följa, men de övriga lämnar inga direkta avtryck. Nu har jag delat ut en hel del smisk – förlåt, ris – men det är dags att lyfta fram de bra bitarna:

Öhrlund har ett underhållande och levande språk som alltid för oss framåt. Rappt, ofta komiskt. Dialogerna är också fyndiga och välskrivna.

Det ska även tillskrivas en REJÄL eloge, för det krävs en riktigt duktig författare för att få en bok med så här pass tunn intrig och repetitivt händelsemönster och ändå lyckas underhålla mig rakt igenom. Det är Öhrlunds största styrka i den här serien och ett av bevisen på ett han kan underhålla på allvar är böckernas fortsatta höga placeringar. Men personligen ser jag hellre att han fortsätter med Truut & Co.

Dom meddelas redan imorgon landar på 3 av 5 pannkakor.

 

Recension: Stockholm secrets

Stockholm secrets, av Isabel Eriksson

Detta är Isabel Erikssons romandebut. Den är skriven under pseudonym då hon lever med skyddad identitet. Vad jag läst mig till rör det sig om samma Isabel Eriksson som kidnappades av “Bunkerläkaren”.

Om boken

“Utåt sett är hon en framgångsrik konstnär som huserar i en herrgård strax utanför Stockholm. Herrgården är dock en täckmantel för Stockholms bäst bevarade hemlighet: Mia och hennes väninnor Jane och Miriam lever ett dubbelliv. Bakom konstnärsfasaden döljer sig nämligen en annan verklighet där de uppfyller sina kunders innersta fantasier. Följ med väninnorna på deras äventyr som lyxeskorter. En värld där bubbel och intriger blandas i en trestjärnig Michelin-soppa.
Stockholm Secrets är en roman som på ett underhållande sätt berättar historien om Mia och hennes väninnor som lurar kultureliten med sina halvdana skulpturer. Deras egentliga verksamhet som eskorter ger dem tillgång till en värld av lyx, men skapar också relationsproblem och andra tuffa utmaningar. Till slut ställs allt på sin spets – kommer de lyckas bevara sin hemlighet?”

Inläsning

Detta är min första bekantskap med Julia Bohman som inläsare. Jag tycker att hon sköter sig bra. Av någon anledning tänker jag att hennes röst skulle passa romance-genren bra. Nu ÄR Stockholm secrets faktiskt delvis just romance.

En annorlunda vinkling

Stockholm secrets är riktigt intressant och lätt att fastna för. Korta kapitel, språket är lätt att ta till sig och intrigen är intressant. Kanske till väldigt stor del därför att boken visar en annan sida av ett väldigt omdebatterat ämne. Jag skulle inte vilja säga att den “förskönar” prostitution, snarare så tycker jag att den hanterar ämnet på samma sätt som bokens huvudperson Mia tänker om torskar: Den moraliserar inte. Den berättar en historia om en ung kvinna (och hennes väninnor) som bestämmer över sig själv och sin kropp och gör ett aktivt val att sälja sex. Det blir lite extra intressant just eftersom den moraliska pekpinnen inte finns med i bilden.

Lite djup, mycket yta

Hur mycket, eller om ens något, av berättelsen som faktiskt är verklig vet jag inte, men det är ett fullt tänkbart scenario. Istället för att bjuda på en mörk bild av kåta, äckliga torskar målas alla faktiskt upp som ungefär lika omoraliska, men människor. Det är på något vis provocerande. Och underhållande. Intrigen är ganska enkel och det hela är till stor del ganska ytligt. Det blir ingen djupdykning in i människans psyke eller så, även om Mia växer något som person under bokens dryga 6 timmars speltid. Men det där med ytlighet – Gör det nåt? Ärligt talat nej. Det behöver inte vara bråddjupt alla gånger och Isabel lyckas med att berätta en ganska avslappnad, underhållande och välskriven berättelse som visar “en annan sida” utan att det för den sakens skull känns som något hån mot alla de som faktiskt far riktigt illa av sexhandeln.

Stockholm secrets är en mycket intressant upplevelse. 4 av 5 pannkakor.

Recension: Bara ett spel

Bara ett spel, av Malin Thunberg Schunke

Thunberg Schunke debuterade med dunder och brak med pulshöjaren Ett högre syfte, som jag verkligen gillade (så pass att den fanns med på listan över det årets bästa böcker). Den fristående uppföljaren De rättslösa tilltalade mig inte riktigt på samma nivå, även om den var välskriven och nytänkande. Nu är det dags för den tredje delen.

Om boken

“Pengar, maktspel, svek och den stora drömmen om att lyckas!
Ett exklusivt party på en yacht i Stockholms skärgård slutar i dramatik. Kort därefter kontaktar någon Eurojust i Haag och läcker hemlig information om grova brott i en känd fotbollsklubb i London. Spåren leder in i en värld av pengar, glamour och framgång, men när den svenska åklagaren Esther Edh och hennes italienska chef Fabia Moretti börjar att nysta i fallet ställs de mot mäktiga och skrupellösa motståndare. Vem är egentligen uppgiftslämnaren och vilka motiv har han? Bakom fasaden pågår ett dunkelt och livsfarligt spel med andras liv som insats.
En roman om makt, svek och girighet i en värld där brottslingar bara har en regel: att det inte finns någon regel. Det är samtidigt en drabbande berättelse om en stark vänskap och om den stora drömmen att lyckas. Och om hur längtan efter kärlek kan göra dig blind. ”

Turestedt

Mirja Turestedt står för inläsning och hon är en (av många) inläsare jag verkligen gillar. Hon är balanserad i sitt sätt att läsa in. Det blir inga extravaganser, inget teatraliskt och heller inte monotont. Passar bokens ton riktigt bra.

Intressant intrig

Intrigen i den tredje boken är minst lika intressant som i de första två. Jag gillar verkligen hur Thunberg Schunke tar sig an en emellanåt urvattnad genre med hungriga, kreativa ögon. Det märks att hon gjort sin research väl och vet vad hon skriver om (eller gör det med sånt självförtroende att åtminstone jag luras, haha!). Det är en intressant twist på genren som gör att mitt intresse hålls uppe rakt igenom även om tempot inte alltid är särskilt högt.

Samlad terror

Brottsligheten i drömfabriken är intressant att följa, även för en som inte är överdrivet intresserad av bollsparkande. Terrortemat tar sin plats, som tidigare, men känns … Jag vet inte. Författaren får till det, blandar in det på ett snyggt sätt, men jag kan ändå inte undgå att bitvis känna att boken försöker slita åt två olika håll, att det ena sticket egentligen inte hade behövts utan att huvudintrigen hade kunnat dramatiseras och utvecklas på egna ben.

Välskrivet, tredje gången gillt.

Som tidigare böcker är även Bara ett spel väldigt välskriven. Språket är enkelt och flyter snyggt, dialogerna känns trovärdiga och realistiska. Karaktärerna är välgestaltade även om det faktiskt tog ett tag innan jag tyckte mig börja lära känna bokens protagonister och deras nära och bekanta. I första boken var intrigen så pass spännande att det inte störde, i andra delen blev det mer påtagligt och här – tredje gången gillt – tycker jag mig faktiskt börja känna, och tycka om, karaktärerna på ett sätt jag kanske inte gjort innan.

Jag ser fram emot mer av Malin Thunberg Schunke och hennes innovativa, spännande och välskrivna intriger.

Författare Malin Thunberg Schunke.
Foto: Anna-Lena Ahlström

Bara ett spel landar på 3,5 av 5 pannkakor.

 

Recension: Allt de inte visste

Allt de inte visste, av Gunnar Ståhl

Ståhl är journalist och har släppt några böcker tidigare, bland annat en dokumentär bok om Tumba-Tarzan som blev underlag till en dokumentärfilm. Detta är första gången jag bekantar mig närmre med Gunnar som författare.

Om boken

“Året är 1968 och världen står i brand. Krig, demonstrationer, protester och kravaller avlöser varandra. I USA mördas Martin Luther King och Robert Kennedy. I Frankrike och Stockholm demonstrerar studenterna mot ett föråldrat undervisningssystem och världen protesterar mot USA:s inblandning i Vietnam. I Stockholms city rullar modskravallerna fram. Andra världskriget är glömt och världen är i uppror.

Samtidigt är det rekordår i Sverige, en högkonjunktur som ger alla familjer mer pengar i plånboken. Campingsemestrar med tält och spritkök är över och sportstugeboendet blir på modet. Svensk television får två kanaler och färgteve. Bosse Högberg vinner och förlorar boxningsmatcher, Thore Skogman sjunger för folket och ungdomarna diggar Beatles, Rolling Stones och Hep Stars på Kvällstoppen på tisdagarna och Tio i topp på lördagseftermiddagarna. Sverige har klarat sig mycket bra åren efter andra världskriget, landet har kanske aldrig mått bättre och ekonomin blomstrar. Ingenting kan bli gynnsammare.

I denna splittrade tillvaro, mycket nära men ändå oändligt långt från händelsernas centrum och i ett svenskt brukssamhälle, lever Jonny Fröjd. Till hösten ska han börja i gymnasiet och snart bli vuxen, en känsla som inte enbart är av godo. Vägen dit är knagglig, våldsam, tveksam och brutal. Det är mycket Jonny och hans kamrater inte vet.”

Ett stycke vardagshistoria

Allt de inte visste sammanfattas av författaren själv som en svensk vardagshistoria i romanform. Som i många andra fall läste jag faktiskt inte alls på om bokens intrig utan gav mig in i Gunnars berättande helt ovetande om vad som skulle bjudas på. Något som kan vara både spännande och frustrerande.

Van inläsare

Sebastian Karlsson är knappst en duvunge i sammanhanget utan har läst in ett flertal böcker, den senaste jag vill minnas att jag hörde var Fatmir Seremetis “Från mörker till framgång”. Karlssons ton passar materialet väldigt bra. Det är avskalat utan att sakna melodi eller bli monotont.

Barn av förr

Det som berättas för oss är en vardagshistoria som bjuder på tillbakablickar till såväl nyckelhändelser i världshistorien till små, lokala företeelser som känns oerhört realistiska och kärleksfullt beskrivna utan att veta vad som faktiskt är sprunget ur fantasi och vad som är verkligt – men är det viktigt? Nej, för fanken. Det komiska är att jag av någon anledning, efter att som tidigare nämnt inte läst om boken innan mer än flyktigt, förväntat mig någon form av spänningsroman. Därför fokuserar jag till en början lite extra i väntan på vad som komma skall och lägger märke till ett mycket nyanserat och härligt språkbruk som jag verkligen fastnar för. Det kan vara så att man har som störst behållning av Allt de inte visste om man själv vuxit upp under samma tid som bokens Jonny Fröjd. Det är en annorlunda upplevelse och jag gillar det i det stora väldigt mycket. Främst är det återigen Ståhls språk och levande, ibland härligt komiska beskrivningar av omvärlden som förgyller.

Är du lite less på fartfyllda, råa krimromaner eller feelgood-högen kan jag varmt rekommendera detta som ett trevligt avbrott.

Författare Gunnar Ståhl

Allt de inte visste landar på 4 av 5 pannkakor.

 

 

Recension: Honungsapan

Honungsapan, av André Catry

En hackerthriller med en dos action, kan det vara något?

Om boken

När en massiv cyberattack gör internet oanvändbart, samtidigt som missiler utplånar Amazons och Microsofts datacenter i Sörmland och elnätet saboteras, är Sverige illa ute. Den kvinnliga KSI-agenten MAC jagar en stulen container som innehåller svenska myndigheters backuper, samtidigt som främmande makt verkar vara på väg att angripa Gotland. Regeringen står handfallen utan kommunikationsmöjligheter. När nätet väl kommer igång igen, sprids en deep fake-video där statsministern ses hylla Ryssland och anklaga USA för spioneri. Situationen ställs på sin spets: Går ett fullskaligt krig att undvika och hur ser egentligen krig ut nuförtiden?
Honungsapan är en actionroman om hot som inte bara är realistiska, utan rentav sannolika, skriven för alla älskare av verklighetsnära, blandvändande spänningsböcker.

Känsligt med inläsning

Honungsapan är inläst av skådespelaren Louise Ryme. Hon har inte överdrivet många ljudböcker på sin repertoar och det märks bitvis. Det är ingen dålig inläsning, det vill jag inte säga, men det känns bitvis lite mekaniskt, vilket i och för sig kan ha att göra med innehållet. Jag har svårt att bestämma mig här.

En hackare mitt ibland oss

André Catry är en av Sveriges främsta IT-säkerhetsprofiler, som tydligen vunnit hacker-VM, arbetat åt bland annat Försvarsmakten och även fått erbjudanden om att agera agent åt främmande makt (detta är taget från bokinformationen på Storytel). Detta är något som märks i bokens innehåll, för jäklar vad mycket tid Catry måste lagt ned på research (och jag kan tänka mig att han gjort det mest med ett leende på läpparna).

Politisk hacker-action

Honungsapan (är det en säljande titel, förresten? För mig som inte visste vad en honey monkey var innan, och egentligen inte får det skrivet på näsan i boken vad jag minns, även om jag förstår innebörden. Men nog dras ögonen till en sån titel), är en politisk actionroman som känns väldigt på tapeten, för att använda ett slitet uttryck. Stora delar av intrigen känns väldigt realistisk och trolig. Mitt främsta problem, och de som läst merparten av mina recensioner känner redan till det, är att jag inte är överdrivet förtjust i genren. När det osar politik så slår jag lätt dövörat till. Här tycker jag dock att Catry lyckas rätt bra och det har vi ett högt tempo att tacka för det. Det i kombination med det faktum att boken bjuder på en del nya, trevliga intryck.

Däremot tycker jag aldrig riktigt att spänningen infinner sig. Om det beror på mina svala känslor för typen av bok, inläsningen som bitvis känns mekanisk eller annat vet jag inte, men jag dras inte riktigt in, även om det glimmar till. Kanske beror det även på att jag inte direkt känner något för karaktärerna. Däremot tror jag att materialet skulle göra sig ypperligt som en miniserie eller actionrulle och jag tror vi kommer få läsa mycket av Catry i framtiden, för är man en sucker för såna här böcker så lär man älska Honungsapan.

Honungsapan landar på 3,5 av 5 honungsdrypande pannkakor.

Till startsidan